Tjejsamla – ett uttryck för slentriansexism

Tjejsamla är ett nyord. Det betyder inte att man samlar på tjejer, som jag först trodde, men det är nästan lika illa ändå.

Enligt Språkrådet betyder ”tjejsamla” att ”ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar på”. SvD frågar Språkrådets nyordsansvariga Birgitta Lindgren om ordet inte är nedvärderande?

”Nej, jag tycker att det är ett smart sätt att samla på. Det är lite kul att man kan diskutera sådana här ord. Det finns olika sätt att samla och det här är ett. Även om det kanske inte är representativt för alla tjejer så är det intressant att den här typen av ord bildas”

Fumikofem är kritisk, och på twitter skapades genast fler nyord inspirerade av Språkrådets listning. Pontus Lundkvist, till exempel:

”När jag läste språkrådets nyordlista tjejspydde jag.”

Det verkar vara många som uppfattar prefixet ”tjej-” som en omskrivning för ”mindre seriös”. Jag gillar att man med det ordet lyfter fram olika sätt att samla, men jag har aldrig hört uttrycket ”tjejsamla” förut, så jag googlar och försöker filtrera bort alla träffar som skrivits idag som reaktion på nyordslistan. Resultatet: En enda text. En krönika om olika sorters samlare:

”Man kan naturligtvis också ”tjejsamla”. Vilket innebär att man nöjer sig med några stycken av det man vill samla på. Ofta är temat på en dylik samling ganska brett, vilket gör det busenkelt att hitta fem, tio eller hundra stycken. Saltkar skulle kunna vara ett exempel på brett samlande, och eftersom en sån kollektion aldrig kan bli komplett är den helt ointressant för extremsamlaren.”

Detta i kontrast till ”extremsamlaren”, alltså. Extremsamlare, ”som nästan alltid är man”, är istället ute efter att skapa en så komplett samling som möjligt. Krönikan avslutas med en anekdot om en äldre kvinna som trots sin ålder och könsidentitet visade sig vara extremsamlare (vilket säger mest om krönikörens fördomar).

Jag vill verkligen att mina sorters samlande/nördande får högre status, så jag gillar att man börjar prata om det. Men varför i hela friden kalla det för ”tjejsamla”? Behövs det verkligen fler tvångskönande uttryck i svenska språket? Ni får ursäkta om jag låter irriterad, men jag queersamlar på exempel på sexistiskt språkbruk, så jag har låg tolerans för uttryck som det gått troll i på några få timmar.

Slentriansexistiskt språk tillhör ju förresten de där grejerna som man inte kan killsamla på, eftersom det finns hur mycket som helst av det. Jag kan inte heller tjejsamla på det, eftersom jag översköljs av det varje dag. Alltså queersamlar jag. Eller intergendersamlar, kanske jag borde säga?

Hursomhelst: Det språkliga könstvånget skapas och återskapas hela tiden – bland annat av Språkrådet, som verkligen borde veta bättre.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Språkrådet, språk, sexism, tjejsamla, genus, kön, ord, twitter, nyord

Spindelväv och mögligt messmör – årets julklapp

julklappar uppradade i soffan

Vinägerchipsen från England och folkabussmagneten från San Fransisco får ursäkta, men jag tror det bästa jag fått i julklapp i år är en bok. Tomten gav mig ”Tugga beck, slå blod, skåda i brännvin: Om folkliga huskurer och medicinsk magi” av Erik Jonas Lindberg. Eftersom jag letat efter den på antikvariat och loppisar i flera år utan resultat, så är jag väldigt glad över att äntligen ha ett alldeles eget exemplar. Bibliotek i all ära, men detta är såna böcker jag använder var och varannan dag.

Samma författare har skrivit ”Om skrömt, magi och gammal klokskap”, som alltid ligger i närheten av datorn hemma. ”Om skrömt…” är en samling anekdoter om folktro i Jämtland på 1800-talet, och den boken har jag alltså redan. Men ”Tugga beck…”, som jag fick nu, handlar framförallt om folktro runt hälsa.

Bland annat står det att mögligt messmör blandat med grädde ansågs vara bra sårsalva, och att ifall man tar spindelväv från kyrkorgeln och lägger på halsen så ska man enligt folktron få bra sångröst. Dessutom botar den spindelväven ”dåligt  musiköra” (dvs. tondövhet) om man lägger den på örat.

Spindelväven borde jag prova – jag som är fullkomligt omusikalisk skulle verkligen behöva lite magi som hjälp på traven. Däremot tror jag att jag skippar att lägga mögligt messmör på sår. Men det märks kanske att detta – gränslandet mellan medicinhistoria och folktro – är ett av mina specialintressen.

Hursomhelst har jag haft en mysig julafton, och jag hoppas att ni har det också.

Spegelbild, julafton

självporträtt, speglat i julgranskula



God jul!

Spelet om änglaspelet

Lovar ni att inte skvallra?

Jag har desarmerat änglaspelet, första gången för i år.

Jag avskyr verkligen det där plingande ljudet, så jag brukar ta av pinnarna och gömma dem. Sedan brukar min syster leta rätt på pinnarna och sätta dit dem igen.

Vi brukar hinna med ett par tre omgångar av gömmande och letande varje jul. Det är tradition. På så sätt får båda som vi vill ungefär varannan gång. Jag vill slippa det enerverande oljudet, och hon vill höra det – men då tycker jag att hon ska få jobba lite för det.

Bortglömd glömska, och andra lärdomar

Idag överväger jag att brodera ”I <3 ADHD" på mössan, för annars lyser det "klantarsle" om mig på lång väg. ADHD är ju däremot något positivt, och jag tycker själv att min klantighet mest är som en slags spontan slapstick-flashmob av en person.

Varför det lyser ”klantarsle” om mig? Tja, jag kan ju berätta om några saker som jag har lärt mig idag:

1. Att det inte går att slå in öppna dörrar.

Lärde mig genom att: ha ägnat tio minuter åt att försöka låsa upp passergrinden för att komma ut från den del av vandrarhemmet som jag bott i.

Låsknappen satt en meter från dörren, så jag tryckte på knappen och sprang sedan fram för att öppna – men dörren var låst. Jag försökte tio gånger, utan resultat. Sånt brukar betyda att man måste trycka ner handtaget och knappen samtidigt, så med en tiokilosryggsäck på ryggen och en stor kasse hängandes på armen försökte jag därför att hålla in knappen och samtidigt trycka ner dörrhandtaget med foten i någon slags karatespark. Det gick inget vidare, och efter ett tiotal sparkar fick jag ont i höften.

Jag började precis överväga att använda nödutrymningsvredet för att få upp låset, när jag av en slump upptäckte att man kunde trycka ner handtaget ännu lite djupare än jag trott – och nu gick det plötsligt hur lätt som helst att öppna dörren.

2. Att andra kan glömma, de med.
Lärde mig genom att: (nästan) glömma att lämna tillbaka rumsnyckeln när jag väl kommit upp till huvudbyggnaden för att checka ut – och personalen stoppade mig inte.

Jag hälsade på receptionisten och förklarade att jag skulle checka ut, lämnade tillbaka lakanen, och gick. Detta var dessutom en ”analog” nyckel; inte ett sånt magnetkort som annars är lätt att spärra och ersätta för vandrarhemmet. Som tur var kom jag på det precis när jag kommit ut.

3. Att jag har mer pengar än jag tror.

Lärde mig genom att: ha råkat vända uppochner på plånboken, med myntfacket öppet. Jag trodde att det var tomt – tills det regnade ett tjugotal mynt över golvet vid kassan inne på Pressbyrån. I rusningstid, med lång kö bakom mig.

4. Återigen: att andra kan glömma, de med.

(Jag antar att jag behövde en extra påminnelse)

Lärde mig genom att: ha varit på väg att få panik när jag precis klivit på tåget hem.

Konduktören ropade ut i högtalarna att det stod en kvarglömd dragväska på perrongen. Jag fick genast skuldkänslor, och undrade om Dramaqueen någonsin skulle förlåta mig för att jag glömt henne. Jag skulle precis resa mig för att rusa ut – när jag kom på att jag faktiskt inte hade med mig Dramaqueen alls den här gången. Det var inte min väska.

Asperger+ADHD=Android

Det är snart tre månader sedan jag skaffade min Incredible S, och jag älskar den. Att ha en smartphone istället för den gamla ‘dumfånen’ underlättar mitt liv på så många olika sätt. Men när jag letar efter tips på nya appar, slås jag gång på gång av just när man använder sökord som ”autism” och ”ADHD” så är det nästan omöjligt att hitta några tips på androidappar. Det är iPhone hit och iPad dit.

De appar jag ändå hittar för Android brukar dessutom mest vara inriktade på kommunikation: bildkartor, talsyntes och liknande. Säkert värdefulla appar för de som behöver det, men det är inte riktigt det jag är ute efter. Jag behöver appar för att hålla koll på tiden och för att hålla saker ”ur minnet” (dvs. för att slippa hålla saker i minnet hela tiden). Det jag framförallt saknar är appar som gör det möjligt att snabbt göra bildscheman baserat på ens egna bilder. Utöver det behöver jag naturligtvis även appar för att inte få tråkslag – men där räcker i och för sig Wordfeud och andra spel långt.

Så för att bryta den totala applemonopolet, tänkte jag tipsa om mina favoritappar för ADHD, Asperger och Android. Om det inte står något annat, så är apparna gratis. Och nej, jag får inte betalt på något sätt. Såklart.

Timers och alarm

Scheman och listor

Anteckningar

Minnesstöd vid samtal

Timers och alarm

Activity timer

En enkel färgkodad timer. Gratisversionen går att ställa in på max 10 minuter, medan betalversionen kan ställas in på max 60 minuter. Färgkodningen innebär att urtavlan ändrar färg från grön till gul när 1/3 av tiden har gått, och sedan till röd när 2/3 har gått (det går att välja bort detta i inställningarna). Det går att ställa in ljudsignal som markerar att tiden är ute, men det går även att använda timern utan ljud. Inställningar på engelska (men för att hantera själva timern behövs inga språkkunskaper).

Activity Timer: gratisversionen på Android Market

Activity Timer: betalversionen (7kr) på Android Market

Alarm Clock Xtreme Free

En fördel med just Xtreme är att man kan ställa in alarmet så att den tvingar en att lösa ett (enkelt) mattetal för att stänga av, eller för att få den att snooza. För den som t.ex. lätt slår av väckarklockan och somnar om, kan det vara en bra lösning. Naturligtvis går det även att ställa in alarm utan mattetal. Det går att göra många olika inställningar, och man kan ha olika inställningar sparade för olika alarm. Finns bl.a. på svenska.

Alarm Clock Xtreme Free på Android Market

Scheman och listor

Google-kalendern

Jag använder mest Googles egna kalender, som fanns förinstallerad i telefonen. Den är en av de bästa kalendrar jag provat, även om jag saknar vissa funktioner, som t.ex. att kunna visa hela veckoschemat direkt på hemskärmen. I onlineversionen (för datorer) kan man färgkoda händelserna man lägger in, men det syns inte i mobilversionen. Däremot går det att färgkoda den genom att använda olika kalendrar till olika kategorier (jobb, aktivism, resor – vad du vill), och välja olika färger för varje kalender. Finns bl.a. på svenska.

Astrid

En app för att-göra-listor, med ett gulligt litet monster som påminner en. Kan kopplas ihop med Google-kalendern, så att uppgifterna man lägger in i Astrid även syns i kalendern (gäller bara de uppgifter man sätter en deadline på). Finns bl.a. på svenska.

Astrid på Android Market

Hungry!

En färgkodad inköpslista som kan sortera varorna i olika ”ordningar”, t.ex. i bokstavsordning eller sorterat efter kategori. Man kan anpassa kategorinamn och -färger efter eget huvud. Jag har t.ex. skapat kategorier och valt färger så att de hamnar i samma ordning som avdelningarna i affären: först bröd, sedan frukt och grönt… På så sätt behöver jag inte springa fram och tillbaka i affären så mycket. Inställningar etc. på engelska.

Hungry! på Android Market

TASUC Schedule Lite

Ett relativt enkelt bildschema, främst för barn. Man kan välja mellan olika förinstallerade bilder, men man kan också lägga in egna bilder. Dock är det bara möjligt att ha ett schema sparat i gratisversionen (betalversionen kostar 156kr). De förinstallerade bilderna kan upplevas som begränsade, i synnerhet som de är valda utifrån japanskt vardagsliv. T.ex. finns ätpinnar med, men inte gaffel och kniv. Men det går som sagt var att lägga in egna bilder. Finns med text/tal på engelska och japanska.

Kommentar: Jag vet inte om det är bara i min telefon som det blir problem, eller om jag har betydligt sämre handmotorik än vad jag trott, men jag har enorma problem att använda den här appen. Att klicka, dra, scrolla etc. träffar rätt ställe ungefär var tjugonde gång. Ytterst frustrerande. Hade det inte varit för det, hade jag nog älskat den.

TASUC Schedule Lite på Android Market

Anteckningar

ColorNote

Ett enkelt program för digitala ”post-its”, som man kan lägga som widgets på hemskärmen. Man kan välja mellan nio olika bakgrundsfärger för ”lapparna”. Inställningar etc. är på engelska.

ColorNote på Android Market

Evernote

I Evernote kan man göra anteckningar av olika slag, som man sedan kan ladda upp till sitt Evernote-konto. På så sätt finns anteckningarna sparad både i mobilen och i molnet, och därmed kan det vara ett enkelt sätt att synka enkla anteckningar. Man kan även lägga till bilder och pdf-filer, och göra checklistor. Finessen med Evernote är att det går att söka efter allt man skriver in, så att det är lätt att hitta. Programmet kan verka rörigt i början, men är väldigt användbart när man väl kommit igång. Finns bl.a. med svensk text.

Evernote på Android Market

Evernote.com

När man redan har Evernote i mobilen kan man dessutom skaffa Skitch, som gör att man bl.a. kan rita enkla teckningar och spara dem i Evernote direkt. OBS! Skitch fungerar bara om man har Evernote installerat!

Skitch på Android Market

Minnesstöd vid samtal

Record My Call

Om man har svårt att prata i telefon för att man inte brukar minnas vad man egentligen kom överens om efteråt, så kan man använda en app som spelar in alla in- och utgående telefonsamtal och sparar dem i telefonen. På så sätt kan man lyssna på telefonsamtalet igen, när man behöver det. Inställningar etc. är på engelska.

Tillägg: i vissa länder är detta inte tillåtet, men i Sverige är det lagligt att spela in telefonsamtal så länge åtminstone den ena parten är medveten om inspelningen. Dock kan det naturligtvis vara lämpligt att berätta för folk att man brukar spela in samtalen.

Tillägg 2: Ett annat tips är att använda Teletal, där man får hjälp av samtalstolkar.

Record My Call på Android Market

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, ADHD, NPF, Android, mobiler, appar, hjälpmedel

IQ är dumt

Har autister verkligen så ojämn begåvningsprofil, som man brukar säga? Eller handlar det om hur man mäter?

Ofta mäts IQ enligt Wechsler (WAIS för vuxna, WISC för skolbarn), och då brukar autister få väldigt ojämna resultat: höga poäng på vissa delar, och betydligt lägre på andra delar. Om man däremot mäter enligt Ravens matriser, så får autister och aspergare såna resultat som matchar deras toppar i Wechsler-skalan. Detta till skillnad från neurotyper, som får ungefär samma resultat oavsett test.

Vad är då skillnaden? Jo, WAIS/WISC förutsätter att man har lätt att ta till sig muntliga instruktioner och lätt att uttrycka sig muntligt. Många av uppgifterna bygger på att förklara, att återberätta eller återge någonting muntligt. Ravens matriser är uppbyggd på ett annat sätt, som delvis är mindre beroende av muntlig kommunikation.

En av forskarna, Michelle Dawson (som för övrigt själv är autist), säger:

”while we know autistics process information atypically, very little thought has gone into how to fairly assess their abilities. In fact there is so little understanding of what autistics do well that their strong abilities are often regarded as dysfunctional.”

Det får mig att fundera. Visst, IQ är överskattat; det är ingen nyhet. Men det vore naivt att påstå att en siffra på ett papper inte kan spela roll för individen. Så jag undrar: Vore det rimligt att bedöma intelligensen hos en döv person efter hens förmåga att läsa på psykologens läppar? Vore det vettigt att mäta IQ hos en person med grav dyslexi genom tester som enbart bygger på skriftliga instruktioner och skrivuppgifter? Skulle såna test ge säkra resultat?

Jag skulle bli förvånad om någon höll med om det. Men som autist förväntas man göra tester som förutsätter att man utan problem förstår muntliga instruktioner, och som förutsätter att man talar obehindrat.

Tänk om skriftspråk som modersmål kunde ses som lika självklart som man ser på andra språkliga varianter. Tänk om man kunde få tag på samhällsinformation på sitt modersmål, utan att hänvisas till olika telefonnummer. Tänk om man kunde få kommunicera med myndigheter och vårdpersonal på sitt modersmål utan att få höra att mailkontakt är ett brott mot sekretessen, och allt vad det är.

Tänk om man åtminstone i en sådan situation då ens intelligens ska testas, faktiskt får chansen att kunna koncentrera sig på uppgifterna, och inte på kommunikationsformen. För så vitt jag vet så är inte definitionen av IQ: ”förmågan att ta in och bearbeta muntliga instruktioner”.

***

PS. Välkommen att kommentera. Men: om du skriver kommentarer om att det ”finaste” eller ”viktigaste” hos en människa är att kunna visa ömhet utan ord, och att kunna delta i en gemenskap och bla bla bla – såna kommentarer som framställer socialt kompetenta som högre moraliskt stående, helt enkelt – så får du vara beredd på motstånd. Socialfascism har jag väldigt mycket emot.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om IQ, Aspergers syndrom, autism, forskning, psykiatri, NPF, språk

Bortglömd könsförvirring

Den senaste tidens bloggtorka har sin förklaring: jag har ägnat ett halvår åt att gå igenom de första 30 åren av mitt liv och skriva ner det. Med runt 100 A4-ark i näven förstår jag plötsligt varför jag haft svårt att hålla bloggen uppdaterad: inte bara för att jag skrivit så mycket ändå, utan också för den känslomässiga resa som skrivandet inneburit.

Jag har kliat försiktigt på själsliga ärr jag trodde var läkta, och upptäckt varbölder under huden – men jag har också petat runt i vad jag trott är öppna, infekterade sår och inte känt något alls. Frågan är om det är ett friskhetstecken, eller om det betyder att jag har nekros i själen. Kanske delar av min själ är på väg att ramla av; så som bröstvårtan gjorde. Jag är inte säker på att det i så fall måste vara något negativt.

Men ikväll slog det mig hur mycket jag saknat att snubbla på orden, och hur mycket jag längtar efter att bli irriterad över att jag inte förstår mig själv – så som jag gjorde förr när jag bloggade. Jag har liksom valt bort att fråga mig själv varför jag känner som jag gör, och stängt av. Det kändes då som ett nödvändigt steg för att orka ta mig igenom könsutredningen: att inte försöka intellektualisera för mycket, utan satsa på att komma någonstans i vården. Kanske skulle jag en dag förstå av bara farten, tänkte jag.

Nu står jag här i mitt någonstans, och förstår om möjlig ännu mindre av mig själv än vad jag gjorde för några år sedan. Jag är på sätt och vis ”färdig” med könskorrigeringen, och på sätt och vis har jag knappt börjat. Ju bättre jag mår, desto mer förvirrad blir jag – men jag tror i alla fall att det är ett bra första steg att erkänna min bortglömda könsförvirring.