Jag borde ha anat oråd redan i lördags när jag spontant ställde mig och diskade för hand. Det har jag nog inte gjort sedan jag var hypoman för två år sedan, men jag är knappast hypoman nu.
Jag borde ha anat oråd när jag i måndags blev irriterad över att jag använder torktumlaren som garderob. Det har jag aldrig stört mig på tidigare.
Jag borde ha anat oråd över att jag inte stressar upp mig som jag brukar göra när program fryser sig. Jag bara väntar, utan att ens svära. Det är verkligen inte likt mig.
Jag borde åtminstone ha anat oråd över att ha huvudvärk i en vecka, antar jag. Men det jag framförallt har känt av den senaste veckan är att något liksom har försvunnit. Jag har bara inte kunnat sätta fingret på vad.
Jag är inte sjuk, varken fysiskt eller psykiskt. Jag är inte direkt orkeslös, och inte nedstämd – bara håglös, ständigt småtrött och likgiltig. Men framförallt den där känslan av att inte ha tillgång till min egen hjärna. Jag har inte fattat vad det är förrän nu.
Först när jag inte ens orkar spela Wordfeud en stund om dagen, så inser jag vad som hänt: jag har tappat min rastlöshet. Jag är helt lugn, och det gör mig vansinnigt uttråkad.
När jag tänker efter kommer jag på att den här känslan började tre dagar efter att jag börjat äta kapslar med linfrölja (som innehåller ett förstadium till omega3). Jag har inte trappat ner concerta, utan bara lagt till oljan, i full dos. Jag har alltså överdoserat avdampningsmedel i tio dagar – inte så konstigt då att jag känner samma biverkningar som när jag började med concerta.
Jag beskrev känslan för Mikusagi som ”Jag känner mig helt damplös”, och det stämmer. Jag vill ha min ADHD tillbaka, så imorgonbitti är det jag som minskar på oljan. Om det är såhär det är att inte ha ADHD, så tycker jag verkligen synd om de som har det såhär jämt.
