”Jag känner mig helt damplös”

Jag borde ha anat oråd redan i lördags när jag spontant ställde mig och diskade för hand. Det har jag nog inte gjort sedan jag var hypoman för två år sedan, men jag är knappast hypoman nu.

Jag borde ha anat oråd när jag i måndags blev irriterad över att jag använder torktumlaren som garderob. Det har jag aldrig stört mig på tidigare.

Jag borde ha anat oråd över att jag inte stressar upp mig som jag brukar göra när program fryser sig. Jag bara väntar, utan att ens svära. Det är verkligen inte likt mig.

Jag borde åtminstone ha anat oråd över att ha huvudvärk i en vecka, antar jag. Men det jag framförallt har känt av den senaste veckan är att något liksom har försvunnit. Jag har bara inte kunnat sätta fingret på vad.

Jag är inte sjuk, varken fysiskt eller psykiskt. Jag är inte direkt orkeslös, och inte nedstämd – bara håglös, ständigt småtrött och likgiltig. Men framförallt den där känslan av att inte ha tillgång till min egen hjärna. Jag har inte fattat vad det är förrän nu.

Först när jag inte ens orkar spela Wordfeud en stund om dagen, så inser jag vad som hänt: jag har tappat min rastlöshet. Jag är helt lugn, och det gör mig vansinnigt uttråkad.

När jag tänker efter kommer jag på att den här känslan började tre dagar efter att jag börjat äta kapslar med linfrölja (som innehåller ett förstadium till omega3). Jag har inte trappat ner concerta, utan bara lagt till oljan, i full dos. Jag har alltså överdoserat avdampningsmedel i tio dagar – inte så konstigt då att jag känner samma biverkningar som när jag började med concerta.

Jag beskrev känslan för Mikusagi som ”Jag känner mig helt damplös”, och det stämmer. Jag vill ha min ADHD tillbaka, så imorgonbitti är det jag som minskar på oljan. Om det är såhär det är att inte ha ADHD, så tycker jag verkligen synd om de som har det såhär jämt.

Sånt som killar gör

Jag lyssnar på föreläsning efter föreläsning om manlighet på ”Toleransdagen” på Stadsbiblioteket i Gävle. Det är en rätt dyster bild av män som målas upp, men tackolov varken särskilt offerrollande eller demoniserande. Flera av föreläsarna poängterar att manlighet är något som skapas, och att vi alla gör det hela tiden. Genom att prata om män och kvinnor som stereotyper så återskapar man manlighet och kvinnlighet, oavsett om man menar väl eller inte.

I en paus kollar jag facebook, och hittar en länk till en artikel om en händelse som liksom sammanfattar just detta skrämmande tydligt. En elev på en gymnasieskola berättar för sin rektor att en annan elev på skolan har våldtagit henne, och att han senare försökt våldta henne igen. Rektorn svarar:

”Du kan göra en polisanmälan om du vill, dock så är detta inte ett prioriterat fall för att det inte är ett grovt brott som begåtts.”

Och:

”killar gör sånt, man måste vänja sig”

Sedan fortsätter sveken från skolans sida: det verkar inte ha varit tal om att stänga av killen ifråga från skolan, utan det blir tjejen som slutar gå till skolan för att inte riskera att möta honom – och det får hon sedan själv skulden för.

Vidrigt, ja. Jag förstår att tjejen har DO-anmält skolan, för sådär får det bara inte gå till. Men som jag sa förut: Bjästa finns överallt. Tro inte att det är ett isolerat fenomen att bagatellisera övergrepp och skuldbelägga den som blivit utsatt. Tvärtom.

Om du fortfarande inte förstår vad jag menar, så läs det här igen:

”killar gör sånt, man måste vänja sig”

Ställ sedan frågan till dig själv: Vilken bild av manlighet, och vilken bild av kvinnlighet återskapar den rektor som säger så?

Uppdatering: Förlåt, jag läste för snabbt. Det var inte tjejen själv som anmälde till DO, utan Skolinspektionen vidarebefordrade ärendet dit.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om våldtäkt, övergrepp, sexism, könsroller, mansroller, skolan

Fars dag, men inte för alla

För ett år och tio dagar sedan träffade jag Socialstyrelsens rättsliga råd. Då fick jag veta att det inte fanns några hinder för att få ett nytt personnummer och ändrad könstillhörighet i folkbokföringen. De godkände min ansökan utan tvekan.

Ja, alltså: det fanns inga hinder – bortsett från att jag måste genomgå en operation för att bli steril först. Formellt sett var det enda som de beviljade då just det ingreppet; någon ändring i folkbokföringen blir inte av förrän rådet har sett läkarintyg på att jag ”saknar fortplantningsförmåga”. Det är också därför jag, såhär över ett år senare, fortfarande inte har fått igenom någon ändring i folkbokföringen. Det enda som står mellan mig och ett nytt personnummer är mina äggledare, som jag inte har något behov av att skära i.

Låter det tufft? Jag tillhör de som har haft tur: Tur för att jag överlevde sex år i psykiatrin innan jag fick börja i utredning, och inte gick under på vägen. Tur för att jag under de sex åren lärde mig en del om hur man handskas med psykpersonal, så att jag visste hur jag skulle göra när jag väl fick chansen. Tur för att jag inte vill ha barn; det är tur eftersom jag ändå inte får.

Imorgon är det fars dag, men för att låna ett uttryck av Amanda Brihed: fars dag är inte för alla. Det finns de som vill skaffa barn, men inte får. Imorgon är det också Uppsala Pride, och jag kommer att föreläsa där, om tvångssteriliseringar av transpersoner.

Senast jag föreläste om det var i augusti, och det tog inte lång stund att fräscha upp manuset och uppdatera det. Det är nämligen inte så jättemycket som har hänt sedan i somras, mer än att det lämnats in tre motioner (från V, MP och S) som är under beredning.

Såna motioner har det kommit en del av under åren, men det har aldrig hänt något med dem. Nu blir det kanske äntligen ändring på det: alla riksdagspartier utom KD och SD är för att slopa steriliseringskravet, och förhoppningsvis kör de andra allianspartierna över KD så det blir något gjort. Jag hoppas föreläsningen imorgon blir sista chansen för mig att spy galla över den nuvarande könstillhörighetslagen – åtminstone att det är sista gången då jag talar om den i presens.

Läs mer om Uppsala Pride, och missa inte debattartikeln i UNT.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transpolitik, vård, könskorrigering, tvångssterilisering, politik, transsexualism, Uppsala Pride

Kroppslinjer – ny avhandling om transvård och identitet

Det är inte varje dag man ser sina egna håriga ben på bild i en bok – men så är det inte heller varje dag någon disputerar på ämnet transvård ur ett etnologiskt perspektiv. Ja, alltså: jag har inte doktorerat, men Signe Bremer har det. Jag är bara citerad bloggare och hårig modell.

Jag är så glad för Signes skull – men ännu gladare över att det finns transforskning som inte bara handlar om hur otroligt konstiga transpersoner är. Jag har inte hunnit mer än bläddra i den splitternya avhandlingen, men jag vet redan att fokus ligger mer på normer och motståndsstrategier, än på att försöka förklara ”varför” transpersoner existerar.

”Kroppslinjer: kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering” är titeln. Grattis Signe!

Tillägg: Läs mer på Genusflödet och Fria Tidningen

Jag är så övertygad om att jag har fel att jag börjar tro att jag har rätt

Tecken på att jag överintellektualiserar: Jag googlar efter känslor jag vet att jag borde kunna känna – och blir besviken över att inte hitta någon vettig förklaring.

Vad är smärta, mer än rent biologiskt? Var går gränsen mellan obehag och smärta? Hur vet man att man har ont någonstans? Om man inte vet det, betyder det att man aldrig har haft ont någon gång?

Hur känns det att vara arg? Är det viktigt att lära sig att vara arg på människor? Kan man träna upp sin förmåga att bli rasande? Hur lär man sig att hata? Måste man lära sig att hata för att kunna leva ett bra liv?

Varför pratar ingen om att sörja sin förlorade bitterhet? Varför erkänns inte bitterhet som en av de mest givande känslorna som finns? Är det för att det är tabubelagt, eller är det för att jag har missförstått vad bitterhet överhuvudtaget är?

Varför tror folk att man inte kan vara varaktigt lycklig samtidigt som man är självmordsbenägen och djupt deprimerad? Har jag missförstått vad lycka är? Jag är lika lycklig idag som jag var för några år sedan – men jag mår såklart betydligt bättre nu. Kanske är jag fortfarande deprimerad? Kanske är min ”lycka” en vanföreställning?

Sånt här ältar jag ganska ofta. Det är rätt tradigt att inte veta vad olika känslor är. Emellanåt ger jag upp och suckar för mig själv, och tänker ”Skitsamma. Jag har inget behov av att lära mig att känna smärta och hat, och jag vill varken förlora lyckan eller bitterheten – så vad spelar det för roll om det finns ord som någon annan skulle kunna förstå, eller inte?”

Ikväll när jag googlade runt efter känslor jag inte vet om jag borde vilja kunna känna, så råkade jag hur som helst ut för en väldigt talande freudiansk felläsning.

Originalet:

”Crank” is a pejorative term used for a person who unshakably holds a belief that most of his or her contemporaries consider to be false.

Jag läste:

”Crank” is a pejorative term used for a person who unshakably holds a belief that most of his or her beliefs should be considered to be false.

När jag förstod att jag läst fel slog det mig: Jag är ofta övertygad om att mina övertygelser är fel. Väldigt ofta. Faktiskt så ofta att jag börjar misstänka att även den övertygelsen inte stämmer.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, känslor, psykisk hälsa, depression, lycka, bitterhet