Det finns dagar då jag vill skriva ”Freud suger!” över hela världen, och så finns det dagar då jag bara är väldigt förbannad.
Se den här dokumentären om psykoanalytiska ”förklaringar” till autism, så förstår du kanske varför jag känner så. Det är alltså såhär autister blir sedda i Frankrike: som psykotiska – och allt skylls såklart på mammorna. Det är mammorna som är för kalla, för varma, för distanserade, för påträngande, för allting. Alltid för mycket eller för lite av allt.
Ja, det är ovetenskapligt att beskriva autism som något som orsakas av föräldrarnas beteende. Ja, det är att bortse från flera decennier av forskning att påstå att autister som inte pratar måste komma från ett hem där de inte stimulerats att prata tillräckligt. Ja, det är direkt skadligt för både autister och anhöriga att det är det psykoanalytiska synsättet som präglar de insatser som finns att få.
Och ja, det är rent skrattretande att höra förklaringar om att barnet är moderns penis, och att alla nyblivna mammor behöver en man för att inte bli för fäst vid barnet, och allt vad det är. Hej heteronorm! Kan inte en armé av regnbågsfamiljer invadera franska BUP? Det skulle behövas.
Reporten frågar:
”Vad kan ett autistiskt barn få ut av psykoanalys?”
Terapeuten funderar, och svarar sedan:
”Glädjen att fokusera på en såpbubbla.”
Det är nämligen ointressant att hjälpa autister att utvecklas på något sätt; det går inte ihop med den psykoanalytiska teorin. Det enda de verkar vara intresserade av är att lägga så mycket skuld de bara kan på mammorna.
Jag kan redan njuta av såpbubblor; det är inget jag behöver psykoanalys för. Däremot undrar jag vad det finns för terapier för att lära sig stå ut med freudianska dumheter.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykoanalys, Freud, psykiatri, autism, NPF, Frankrike, heteronormen, HBTQ, genus
