Barnet är moderns penis, och andra psykobanala förklaringar till autism

Det finns dagar då jag vill skriva ”Freud suger!” över hela världen, och så finns det dagar då jag bara är väldigt förbannad.

Se den här dokumentären om psykoanalytiska ”förklaringar” till autism, så förstår du kanske varför jag känner så. Det är alltså såhär autister blir sedda i Frankrike: som psykotiska – och allt skylls såklart på mammorna. Det är mammorna som är för kalla, för varma, för distanserade, för påträngande, för allting. Alltid för mycket eller för lite av allt.

Ja, det är ovetenskapligt att beskriva autism som något som orsakas av föräldrarnas beteende. Ja, det är att bortse från flera decennier av forskning att påstå att autister som inte pratar måste komma från ett hem där de inte stimulerats att prata tillräckligt. Ja, det är direkt skadligt för både autister och anhöriga att det är det psykoanalytiska synsättet som präglar de insatser som finns att få.

Och ja, det är rent skrattretande att höra förklaringar om att barnet är moderns penis, och att alla nyblivna mammor behöver en man för att inte bli för fäst vid barnet, och allt vad det är. Hej heteronorm! Kan inte en armé av regnbågsfamiljer invadera franska BUP? Det skulle behövas.

Reporten frågar:

”Vad kan ett autistiskt barn få ut av psykoanalys?”

Terapeuten funderar, och svarar sedan:

”Glädjen att fokusera på en såpbubbla.”

Det är nämligen ointressant att hjälpa autister att utvecklas på något sätt; det går inte ihop med den psykoanalytiska teorin. Det enda de verkar vara intresserade av är att lägga så mycket skuld de bara kan på mammorna.

Jag kan redan njuta av såpbubblor; det är inget jag behöver psykoanalys för. Däremot undrar jag vad det finns för terapier för att lära sig stå ut med freudianska dumheter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykoanalys, Freud, psykiatri, autism, NPF, Frankrike, heteronormen, HBTQ, genus

Äcklig och stolt

Som jag har väntat på den här stunden. Jag har fantiserat om den när jag har legat sömnlös på nätterna, och jag har nästan rodnat de gånger jag har kommit på mig själv med att dagdrömma om det ute bland folk.

”Tänk om de vet vad jag tänker på, om det syns på mig. Det känns så skamligt att vara såhär. Så äckligt. Det kan omöjligt finnas någon enda människa som tänker och känner likadant. Det är något fel på mig som är såhär.”

Så tänkte jag för drygt tio år sedan. Men så, när jag hade fyllt tjugo och fortfarande var likadan, så bestämde jag mig för att försöka leva öppet. Det var såhär jag var – även om många tittade snett på mig och tyckte att jag var äcklig.

Jag ville inte bli som ”alla andra”, bara för att passa in. Jag kunde acceptera mig själv som den jag var. Ändå insåg jag att det trots allt var förknippat med en del problem, det sättet jag fungerade på, så jag bestämde mig för att göra något åt det. Det fanns tre saker som jag ville förändra; högst konkreta mål. De två andra sakerna krävde bara några års övning innan jag fick till det – men just detta som jag hade skämts allra mest för, det verkade hopplöst.

Då och då under årens lopp har jag anförtrott mig åt människor i min närhet, och de har försökt ge peppande råd och praktiska tips. Tyvärr kan de antagligen inte förstå hur det fungerar för mig – och det är inte heller något jag är ivrig att dela med mig av. Intima detaljer om kroppsfunktioner och kroppsvätskor är inget för lättäcklade. Det har aldrig varit min mening att provocera någon, men jag märker ju att folk tycker att det är obehagligt att se mig ibland.

Framförallt för min egen skull har jag längtat efter att få göra det som hände mig ikväll. I hela livet har drömt om och fantiserat om hur det skulle kännas; hur det skulle vara. Jag har försökt så många gånger tidigare, men det har bara känts fel och obehagligt och ändå inte lett till något. Tills ikväll.

I trettioett år har ”förkylning” och ”hösnuva” alltid betytt ett konstant snorande, utan möjlighet att snyta bort det värsta och få en paus. Jag har tillochmed försökt googla fram mer begripliga instruktioner för hur man snyter sig, men inte hittat så mycket. I teorin har jag vetat allt om snytteknik, men jag har aldrig någonsin lyckats – förrän nu.

Perrong 4 på Örebro central är historisk: det var där jag för första gången lyckades snyta mig.

Bussiga främlingar

Jag är inte överförtjust i bussresor, och jag blev påmind om varför igår. Det är ofta svårare att hitta rätt på bussterminaler än på tågstationer och svårare att veta när man ska kliva av – och det där med att signalera till föraren att man ska med, det kan jag bara glömma att jag lyckas med.

Först kliver jag på fel buss, men blir upplyst av föraren att jag ska med den bussen som går från hållplatsen bakom istället. Bussarna har samma nummer men går åt olika håll.

Sedan skyndar jag till rätt hållplats och försöker vinka in bussen – som inte alls verkar vilja stanna för mig. Jag frågar de ungdomar som står där om vart bussen ska och nämner vart jag ska åka, men jag väntar inte på svar utan springer själv efter bussen när jag ser att den stannar vid en annan hållplats. Jag köar för att kliva på, när en av ungdomarna kommer springande efter mig och förklarar vilken buss det är jag ska ta. Jag slapp kliva på fel buss en andra gång tack vare henom.

Så var det alltså igår, när jag skulle ta mig ut hit till folkhögskolan från Helsingborg. Vissa dagar känns det som att jag har ”ADHD” intatuerat i pannan. Då är det tur att det finns vilt främmande människor som ser efter mig, och att jag har lärt mig att fråga. Att sedan lära mig att vänta in deras svar och inte springa iväg – det är överkurs.

”There is no rule that says you can only do what you’re bad at”

Det är idag fem veckor sedan jag blev med ny mobil. Införskaffandet var en utdragen process – först av ekonomiska skäl, och sedan av velpottiga skäl.

Att skaffa ny mobil kändes så onödigt och lyxigt, även om den gamla började bli mer och mer trasig, och även om dess inbyggda funktioner för anteckningar och kalender inte fungerade för mina behov. Jag ägnade flera timmar åt att samla information, skriva ner och skriva ut inför varje föreläsningsresa. Jag släpade med mig en hel A5-pärm var jag än gick, men kände hela tiden att jag inte hade någon kontroll. Jag körde slut på min hjärna på överfulla tåg efter att kontakten i mobilen börjat glappa och gjort det omöjligt att använda hörlurar. Visserligen skulle mitt liv bli så mycket lättare om jag köpte en ny mobil, men…

Till slut insåg jag att argumenten mot att byta ut min halvtrasiga mobil lät ungefär som när jag var tio år och försökte lära mig av med att memorera det jag såg, bara för att det kändes som att jag fuskade om jag använde bildminnet. Så jag begick en dödssynd: jag gjorde något enklare för mig själv, och köpte mobilen. Det ångrar jag inte en sekund.

Egentligen förstod jag nog det inte förrän igår. Där stod jag inför en personalgrupp i Stockholm och föreläste om ”framgång vid ADHD”, och citerade Ned Hallowell:

”There is no rule that says you can only do what you’re bad at.”

Publiken skrattade, och jag med. Först då insåg jag att jag hade tolkat meningen bokstavligt, för mig själv.

Fortfarande sitter det i ryggmärgen att ta för givet att det som verkar enklast och bäst i mina ögon, egentligen är fel på något sätt. Det är inte självklart för mig att det är okej att göra det lätt för mig på något sätt – men jag har åtminstone kommit så långt att när jag väl upptäcker mina automatiska negativa tankar, så byter jag ut dem mot mer självkonstruktiva.

I fem veckor har jag haft min Incredible S, och jag förstår inte hur jag klarade mig utan den. Förmodligen för att jag inte gjorde det, egentligen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, acceptans, ADHD, NPF, mobiler, mindfulness, stöd, hjälpmedel

Grus i skon – mitt fredagsnöje

Skyndar till bussen, med ett gruskorn i sandalen. Kommer på mig själv med att undra hur länge det gruskornet har legat där: hela dagen, eller ännu längre? Tankarna halvspringer iväg, precis som jag. Minnet av den tid då jag alltid hade grus i skorna.

Jag vet inte ens när jag började. Kan det ha varit någon gång i mellanstadiet som jag upptäckte hur mycket lugnare jag blev med en vass sten eller två inklämd mellan fotsulan och skon? Sådär så att när gruskornet föll ur skorna, så kände jag mig tvungen att lägga i ett nytt.

När slutade jag egentligen att självmedicinera rastlösheten med stenar i skon? Det var några år sedan. Efter säkert femton år av grusande tränade jag bort vanan. Då var jag så stolt över mig själv; att sluta ha sten i skorna var ett aktivt val jag gjorde, och kändes som ett framsteg i sig. Varje gång jag fick in en sten i skon av misstag, så gjorde jag en stor grej av att ta bort den. För så gör normala människor.

Men nu när jag har bråttom till bussen hinner jag inte stanna och plocka ur stenen – och jag inser att jag faktiskt inte behöver göra det. Jag kan tillåta mig själv att njuta av det lugn som ett gruskorn ger.

Jag känner inte längre skuld över att ibland behöva ha grus i skorna för att kunna slappna av. Egentligen borde jag förmodligen vara stolt över det – för ett mindre självdestruktivt sätt att knarka endorfiner på får man verkligen leta efter.

Så när jag kliver av bussen ligger gruskornet kvar i sandalen, i tryggt förvar under hälen. För att jag förtjänar att må bra.

Fri från Falun

Tåget stannar i Falun, på väg mot Örebro. Jag kommer på mig själv med att inte reagera.

Det senaste året har jag åkt igenom staden så många gånger att den har trubbats av. Staden gör inte ont längre.

Även om jag inte har glömt det som hände i Falun och hur jag mådde då, så har jag glömt exakt hur känslorna kändes i kroppen. Det är bara ett ”jaha” innan tåget kör vidare.

Autism kopplat till brist på dubbelmoral

En studie visar att neurotyper (icke-autister) som får frågan om de vill donera pengar till välgörenhet är mer villiga att göra det om det sker inför andra, men mer snåla om det inte är någon som ser på. Autisterna i kontrollgruppen däremot, donerade lika flitigt oavsett. Resultatet bekräftar att neurotyper lider brist på konsekvens i sitt beteende, och att de ofta är fixerade vid att bli ”omtyckta” på ett ytligt plan.

Eller, alltså: det var såklart inte så studien genomfördes, även om man lika gärna hade kunnat skriva den sammanfattningen. Självklart var det autisternas beteende som utmålades som märkligt och avvikande, för att de inte smörade.

Den ursprungliga artikeln, alltså den som forskarna själva har skrivit, har jag tyvärr inte läst eftersom den kräver inloggning, men den sammanfattas med formuleringar som:

The results argue that people with autism lack the ability to take into consideration what others think of them and provide further support for specialized neural systems mediating the effects of social reputation.

När såna här så kallade vetenskapliga formuleringar sedan kokas ner till populärvetenskaplig knäck kan det nästan inte bli annat än fel. Mycket riktigt: rubriken som finns på både Yahoo! och Fox News säger det mesta om vinklingen.

Autism Linked with Lack of Concern for Personal Reputation, Study Finds

Texten i denna artikel demonstrerar med all önskvärd tydlighet vad som är problemet med en del av den så kallade autismforskningen, eller åtminstone vad som är problemet med mediarapporteringen av denna ”forskning”:

People tend to change their behavior in social situations in order to boost how others see them — for instance, they may act more altruistically if they know their actions are being publicly scrutinized. However, such a concern for reputation may be lacking in those who have the developmental disorder autism, a new study finds.

Både Fox och Yahoo avslutar sina identiska artiklar med den märkliga uppmaningen:

Pass it on: People with autism may not be able to take into account what other people think of them.

Jag skulle hellre säga:

Neurotyper kan inte alltid förstå att deras fixering vid att bli socialt accepterade, inte har högsta prioritet hos alla andra. Frågan är: beror detta på en medfödd oförmåga hos icke-autister att sätta sig in i andra människors känslor och behov, eller beror det på neuronormen i samhället som har lärt neurotyper att tro att deras beteende är normalt? Helt klart är att det behövs mer forskning om Neurotypiskt syndrom.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, NPF, forskning, psykologi, media, neurotypi, neuronormen, Aspergers syndrom

ADHD och Anti-Diagnosis Hypocrisy Disorder

Jag har försökt att låta bli att skriva om Aftonbladets artikelserie om psykiatrin, men läst den noga. Vissa saker är bra att de lyfter fram, men det känns som om de har missat en väsentlig bit.

Ta den här rubriken, till exempel:

”Forskare varnar: Barn får adhd-diagnos för pengarnas skull”

Tänk om rubriken istället hade varit:

”Kommuner vägrar följa skollagen, för pengarnas skull”.

Om rubriken hade varit sån, så hade söndagens rubrik antagligen varit begriplig för många fler:

”Diagnosjakten: ”Banklån för utredning”

Det förvånar mig inte att människor är desperata nog att ta lån för att ha råd med privata utredningar. Tyvärr.

Alltså: Jag är definitivt inte anti-diagnoser; absolut inte. En diagnos kan betyda skillnaden mellan liv och död – det är jag själv bevis på. Jag mår fysiskt illa och tar det ofta alltför personligt när människor försöker bortförklara min asperger och ADHD med klyschor som ”om samhället var mindre likriktat och människor fick vara sig själva så skulle man inte behöva droga ner människor sådär’.

Jag är alltså absolut för diagnoser, och jag är för att människor som behöver det får ordentliga utredningar inom rimlig tid. Med det sagt: Är det verkligen ett större problem att diagnoser ”sätter stämplar på människor” (vilket av någon anledning anses vara så mycket värre än de stämplar som många har innan diagnos: lat, dum, hopplös, trotsig, slarvig, ouppfostrad…), än att kommuner och landsting förhalar stödinsatser i åratal på grund av utredningsköer? Vad är värst? Och vad är det som Aftonbladet fokuserar på som ett problem?

Det är inte ADHD-diagnosens existens som drivit fram skolornas krav på färdiga diagnoser innan de sätter in stödåtgärder. Jag blir mer och mer övertygad om att denna fixering vid att kritisera NPF-diagnoser egentligen bara är försök att dölja de verkliga problemen i samhället.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, NPF, diagnoser, psykiatri, Aftonbladet, skolan, politik