Självtest för ADHD-medicinering, en fredagskväll

Fråga:

Hur vet man att Concerta-dosen har gått ur kroppen? Hur märker man att ens ADHD-medicin har slutat verka för dagen?

Svar:

Man kan till exempel testa att träffa vänner på kvällen, och lägga märke till detta:

1. En vän som jobbar med radio, och som vanligtvis lever upp till den där fördomen om att radiomänniskor är pratglada, får inte en syl i vädret – eftersom man själv pladdrar oavbrutet.
2. Ens vänner säger inte längre en gång i timmen att man måste prata långsammare, och att man måste komma ihåg andas. De säger det istället ungefär var tionde minut – och man utnyttjar de sekunderna som de säger det, till att dra efter andan så att man kan fortsätta hålla låda.
3. Man får andnöd, eftersom man inte följer vännernas råd, utan pratar alldeles för mycket ändå.

Det säger sig självt att medicinen är väldigt bra för mig, så länge den verkar.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, NPF, Concerta, medicinering, hyperaktivitet, rastlöshet

man behöver ingen sladd för att göra någon med barn, om man har tillräckligt starka äggledare

Dröm:

Jag sitter i en soffa i ett väntrum på BB. Alla andra verkar vara nervösa och förväntansfulla – utom jag, som inte fattar vad jag gör där. Några timmar tidigare hade en barnmorska ringt:

- Grattis, du ska bli pappa!
- Va?
- Ja, det är sant! Och vilken minut som helst nu.

Jag har fått träffa en kurator, som förklarat att det är ett så unikt fall att de inte visste hur de skulle hantera det, och därför kunde de inte ta reda på vem som kunde vara barnets far. Mamman ifråga är tydligen en ung tjej som fötts utan äggstockar och livmoder, men som på något sätt lyckats bli gravid. Först vid förlossningen lyckades de komma på hur det var möjligt. Jag fattar ingenting.

Så kommer min morfar (som egentligen är död sedan flera år) ut genom en dörr, bärandes på ett barn. Utan ett ord lägger han barnet i min famn. Jag ser på ungen, och tänker: ”Visst, hen är söt. Men hur i hela friden har jag kunnat göra någon gravid?!”

Jag får träffa barnets mamma för första gången. Hon tycker inte alls att det är något märkligt att jag gjort henne på smällen bara för att vi satt bredvid varandra på bussen. Hon förklarar för mig att hon så gärna ville ha barn, och att hon tror att mina äggstockar uppfattade de signalerna på ett undermedvetet plan. Det är klart; hon har haft nio månader på att vänja sig vid tanken. Det är mer av en chock för mig.

En läkare kommer in, och berättar att mina äggstockar antagligen har muterat på grund av testosteronbehandlingen, och att jag har förmågan att göra människor gravida på fem, kanske tio meters håll.

- Det är som med trådlösa nätverk: man behöver ingen sladd för att göra någon med barn, om man har tillräckligt starka äggledare.

Jag vet inte riktigt vad drömmen ska betyda, men jag tror att om Maria Larsson kände till mina mutantäggstockar skulle hon bli livrädd.

Läs även andra bloggares åsikter om äggstockar, graviditet, transsexualism, drömmar, kön

Den bästa dagen – och början på mardrömmen

Igår var det ett år sedan den bästa dagen i mitt liv. Trots det orkade jag inte gå utanför dörren. Jag firade inte. Varför?

Operationsdagen var slutet på väntan. Det var då jag föddes. Men visst finns det jobbiga minnen från förra hösten också – minnen som jag inte förträngt men däremot förnekat att de faktiskt var jobbiga.

Ja, det var skrämmande att stirra på värktabletterna på bordet framför mig, och inte veta hur jag skulle få i mig dem eftersom armarna inte fungerade, samtidigt som jag visste att det skulle bli svårare för varje minut som dröjde.

Ja, det var skrämmande att inse att jag inte skulle ta mig ut ur lägenheten ifall det började brinna, eftersom jag inte kunde öppna dörren.

Ja, det var skrämmande att se såren för första gången, och inse att bröstvårtan var helt svart och läckte stinkande var.

Men jobbigast av allt var nog att inse att jag fortfarande var så känslomässigt instabil att jag kunde börja gråta för att jag inte klarade av att få i mig mat och vatten, och att förstå att jag varit så otroligt naiv som trodde att jag skulle klara mig själv som nyopererad.

Att möta min egen sårbarhet – inte så mycket den fysiska som den psykiska – det är en erfarenhet jag inte hade velat vara utan. En påminnelse om att jag fortfarande är den jag alltid varit. Att mina svårigheter inte är något som försvunnit bara sådär.

Därför var gårdagen en dag av blandade känslor. Idag mår jag däremot mycket bättre – nu när jag förstår varför jag känner som jag gör.

Ett år på små rosa moln

Tidigare ikväll jagade jag solnedgången genom stadsparken. Molnen var knallrosa och himlen lavendellila. Kändes passande, med tanke på dagen: imorgon är det ett år sedan maston.

Ifjol stod jag i fönstret i flera veckor, och tittade ut på hösten som kom och gick. Med överansträngda bröstmuskler efter operationen, kunde jag knappt skriva sms eller få i mig medicin – än mindre öppna en dörr. Jag längtade efter att få se solnedgången utan ett skitigt fönster emellan, och efter att få se färgerna innan löven föll av – eller att bara få andas frisk luft. September är den bästa tiden på året.

Det jag inte kunde göra för ett år sedan, det tar jag igen idag – med råge. Jag föddes fem dagar innan min trettioårsdag. Sedan dess har jag svävat på de där rosa molnen som seglade över himlen ikväll.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexalism, könskorrigering, operationer, vård

Borde fjärrkontroll byta namn till fjärrkönsrollskontroll?

”Allting är ju tjejkanaler nu för tiden. TV4, där har du en riktig tjejkanal! Fan, det är ju stickprovningar och kläder och inredningar och fan och hans moster”

Ulf Brunnberg tycker att det är för mycket ”tjejkanaler” på tv, och vill att det ska finnas en ”male channel” – som sänder speedway, boxning, dokumentärer om andra världskriget, och annat sånt som Män™ gillar. Det blev debatt om det i somras efter hans sommarprat, men nu är den kanalen tydligen på gång. I juli beskrev han planen såhär, enligt Expressen:

”Tänk att som man slippa ta del av all feminism som vräks ut ständigt av diverse media. Innehållet skulle bara vara manligt. Boxning, kampsport, motorsport, vetenskapsprogram, historieprogram, racing, båt, bilar, motorcyklar, säger han i programmet.”

Åsa Erlandsson är skeptisk:

”Jag tror heller inte på det där med att samla ”allt män är intresserade av” i samma kanal. Då kan de ju inte zappa längre, hur ska de stå ut? Var ska de göra av sina händer?

Det verkligt problematiska med Brunnbergs manskanal är att intresse blandas ihop med kön. Det kommer kanske som en överraskning men det finns män som gillar annat än speedway och själv har jag inte överdoserat på Hitler ännu.”

Jag visste inte att tv-kanaler hade kön, för jag har inte haft min tv inkopplad på drygt ett år och är inte någon van tv-tittare, men när jag läser Anders Frihamns fråga kan jag inte låta bli att undra:

”Men okej, låt oss säga att den där kanalen verkligen kommer upp i tablåerna, skulle det innebära att man inte är en riktig man om man inte gillar kanalen?”

Det jag grubblar på är: Om man gillar både boxning och feminism, är man bigender då? Om man gillar historiska dokumentärer, men inte sport, betyder det att man är en halv man? Är det för att jag är könlös som min tv är urkopplad?

Och kanske det mest intressanta av allt: Trots Brunnbergs påstående om att det inte behövs något zappande med male channel, så vill jag minnas att tv4 i alla fall för några år sedan har varit väldigt flitiga med att visa dokumentärer om andra världskriget; något som borde tilltala de som tittar på male channel. Men om man zappar mellan ”tjejkanalen” tv4 och male channel – är man någon slags transperson då? Borde fjärrkontroll byta namn till fjärrkönsrollskontroll?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Ulf Brunnberg, genus, manlighet, kvinnlighet, tv, media, tv4, male channel, sexism

Hellre byxlös än rådlös

Samtal med mig själv, en sen kväll när jag precis beställt några grejer på nätet och ska betala:

- Immanuel, var har du gjort av plånboken?

- Vadå, den är väl där den alltid är: fastkedjad i jeansen så den inte kommer bort.

- Var är jeansen då?

- De har jag ju på mig… nej, just ja. Det var ju för svettigt när jag kom hem med torkställningen och allt.

Försöker komma på var jag var när jag tog av mig jeansen. Letar igenom alla rum två gånger; från skåpet ovanför kylen där jag la upp godiset jag köpt, till tvättkorgen (även kallat ”golvet bredvid sängen”), till jobbhyllan i hallen där det samlas alltför mycket icke-jobbrelaterad bråte, till den fortfarande delvis ouppackade väskan från Pride och den nästan helt ouppackade väskan från Queertopia, till verktygsskåpet och dess filialer bredvid datorn och i hallen, till soffbordet där ren tvätt brukar samsas med böcker, till trådbackarna som står i klungor på golvet med kirurgtejp och tavlor och allt däremellan, till strykbrädan som stått framme sedan juli och sedan blivit en avställningsyta som ständigt är i vägen…

Skrattar hysteriskt några minuter åt att byxorna är borta. Kliar mig i huvudet. Kollar ett par gånger att jag verkligen inte har jeansen på mig, för säkerhets skull. Ger till slut upp och betalar prylarna med internetbanken istället, men kan inte sluta grubbla.

- Men Immanuel, är du helt säker på att du verkligen fick jeansen med dig när du gick från Rusta i eftermiddags? Det kan inte vara så att du glömde kvar jeansen inne i affären? Sådär som man brukar glömma plånböcker och tröjor?

Jag är ganska säker på att jag hade byxorna på mig när jag kom hem igår. Jag hoppas verkligen det, i alla fall. Helt klart är att jag behöver hålla aningen bättre ordning här hemma, för jeansen och plånboken är fortfarande borta såhär morgonen efter.

Dessutom borde jag lära mig att lyssna på min far. Han blev nämligen av med sina shorts en gång, när en inbrottstjuv på ett hotell snodde hans plånbok medan vi sov – och med dem även de enda shorts han hade med sig. Det var förvisso säkert tio år sedan fasadklättraren på Gran Canaria slog till, men så sent som i somras sa pappa till mig:

- Man ska inte kedja fast plånboken i byxorna; då blir man bara av med byxorna också.

Jag borde lära mig av pappas misstag, som sagt. Men för sent: Den enorma röran i min lägenhet har slukat mina favoritjeans – bara för att plånboken satt fast i dem.

Läs även andra bloggares åsikter om ordning, städning, slarv, plånböcker, kläder

Post-Transition Stress Disorder

Jag försökte verkligen låta bli att gå till Stället; min favoritplats i skogen. Jag brukar sitta där och meditera eller bara ta det lugnt, men ikväll hade jag ångest av den där sorten som enklast åtgärdas genom en rejäl promenad. Efter två timmars irrande hamnade jag där i alla fall. Det gick inte att undvika Stället. Så jag satte mig ner och funderade över vad jag egentligen kände, och varför.

Allra först hade jag tänkt att anledningen var självklar: Det måste vara på grund av boken*. En massa gammalt elände som kommer upp till ytan och gör sig påmint, för att jag skriver om det. Men nej; minnena känns bearbetade sedan länge. Det är något nyare. Ungefär där gav jag upp, för någon vecka sedan eller så. Jag bestämde mig för att bara njuta av lyckan. Jag ÄR lycklig, men det betyder inte att jag inte har ångest ibland.

När jag satt där kom jag på att det var ungefär ett år sedan jag var på Stället sist, och att det har varit det mest skruvade året i mitt liv. Jag har genomgått en stor operation, börjat föreläsa, lärt mig massor om mig själv, och blivit lycklig. Jag har haft fullt upp hela året, och har liksom inte hunnit reflektera så mycket över allt som hänt. Då fattade jag vad det var: Post-Transition Stress Disorder. Som Post-Traumatic Stress Disorder efter en könskorrigering. Som den berömda postop-deppen, fast med nästan ett helt års förskjutning.

Jag har skuldkänslor över att ha det såhär bra, helt enkelt. Över att vara lycklig, över att ha fått så mycket. Jag fattar inte hur jag ska kunna ge något tillbaka till världen som ens är en bråkdel av det jag fått.

När jag fattade det var det som om friden knockade mig, och jag blev sådär lugn och harmonisk som jag alltid blir av Stället. Nu återstår bara att lära mig hantera skuldkänslorna. Det är inte fel att må bra; jag måste påminna mig själv om det.

*) Ja, du läste rätt: en bok. Den kommer ut i januari, så jag är mitt uppe i gravidillamåendet/babylyckan just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om transition, könskorrigering, vård, känslor, psykologi, ångest

Moderata könsbyten och mediala könsorgan

Moderaterna vill också avskaffa steriliseringskravet vid könskorrigeringar, meddelade man igår. Det vill säga: partiledningen föreslår det inför riksstämman i oktober. Därmed är det bara KD och SD som står i vägen för en ny lag, där man inte behöver genomgå några operationer för att få ändrad könstillhörighet, och där man får rätt att frysa ner ägg och spermier.

Ja, det är efterlängtat; det behöver jag väl knappast säga? Jag tycker också det är positivt att det skrivs mycket om det – att gammelmedia har fått upp ögonen för frågan, och att allmänheten får veta.

Med det sagt, så kunde jag inte låta bli att skratta när jag såg inslaget i Rapport:

”Moderaternas partiledning föreslår partistämman att personer som ska genomgå könskorrigerande kirurgi slipper kravet på sterilisering.”

Det hörs att orden – ”könskorrigerande kirurgi” – är väldigt svåra att uttala; en ansträngning för att använda korrekta termer, även om det känns ovant. Jag hoppas att det om några år är lika självklart att säga ”könskorrigering” som det fram tills nu har varit att säga ”könsbyte”.

Däremot förstår jag att formuleringen i tv-inslaget lär sätta myror i huvudet på folk, så därför skulle jag nog ha föreslagit att man sa ”genomgå juridisk könskorrigering” eller ”ändra juridisk könstillhörighet”, gärna med tillägget ”…eller som behöver genomgå könskorrigerande behandling”. Det är ju faktiskt det det handlar om.

Jo, jag vet: I mångas tankevärld är ”könsbyte” synonymt med en viss sorts operation. Det är inget jag klandrar någon individ för, eftersom idén om underlivskirurgi/synliga könsorgan som det ultimata ”beviset” på ens könstillhörighet, är så starkt rotad i många människors medvetande. Den fixeringen – att ta för givet att könsorgan och könsidentitet alltid hänger ihop – den tankekedjan måste brytas för att kunna se mångfalden: kvinnor som trivs med testiklar och kuk, män som föder barn, och personer som identifierar sig som varken man eller kvinna, men som behöver korrigera kroppen… Och så vidare.

Faktiskt, så är det egentligen det som lagändringen handlar om: Att sluta hänga upp sig på vad folk har för könsorgan. Det är förmodligen också just därför som lagändringen har blivit så motarbetad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om könskorrigering, könsbyte, vård, transpersoner, HBTQ, språk, ord, media, tvångssterilisering, politik, moderaterna, kön, könstillhörighetslagen

Sluta ta dig i kragen!

Första september. Dagens datum väcker blandade känslor i mig.

Å ena sidan är det på dagen ett år sedan jag skulle ha utförsäkrats, för att jag närmade mig den där magiska 30-årsgränsen då aktivitetsersättningen upphör. Redan när jag fyllde 28 började jag oroa mig för vad som skulle hända. Jag grubblade över vad soc skulle säga den här gången, för det var där jag hade ställt in mig på att hamna igen.

Å andra sidan är det också på dagen ett år sedan jag började mitt drömjobb – som jag fortfarande har, och som jag fortfarande tycker är fantastiskt kul.

Jag vet att jag har haft tur, som har hittat något som jag kan, som jag trivs med, och som jag får chansen att göra. Samtidigt är jag rädd att någon utförsäkrad stackare någonstans kanske får höra, att det gick minsann för Immanuel att ta sig i kragen och skaffa sig ett jobb. Jag hoppas innerligt att inget troll – vare sig på nätet eller i köttvärlden – berättar om mig för att skuldbelägga de som inte har haft samma tur, för att ifrågasätta varför någon inte kan jobba, eller för att bara spy galla över att folk ”vill vara sjuka”. Som om det handlar om att ta sig i kragen.

Att personer med funktionsnedsättning ofta står utanför arbetsmarknaden beror på diskriminering – men jag skulle säga att det i sin tur kan direkt förvärras av att man hela tiden stämplas som parasit. Att kämpa med att få omgivningen att förstå att man inte klarar allt, kan nämligen göra att man begränsar sitt liv i onödan.

Om jag hade lyssnat på alla som sagt ”Kan man blogga, kan man jobba!” eller ”Du klarar av att blogga, men inte att jobba? Och det ska jag tro på?!” så hade jag slutat blogga för länge sedan, eftersom de fick det att låta som en motsättning. Jag visste att bloggen var min terapi, min rehabilitering. I slutänden blev det också bloggen som ledde fram till att jag fick ett jobb, eftersom jag inte hade fått kontakt med min nuvarande chef annars.

Tänk på det nästa gång ni ifrågasätter en person som till exempel klarar av att gå ut med hunden en gång per dag, men inte mer än så: Är det bättre att personen ifråga sitter inne jämt istället, och ändå inte orkar jobba? Är det så man tar ansvar för sin egen rehabilitering: genom att begränsa sitt liv för att passa in i en mall?

Jag vet att folk drar till med såna klyschor, för jag har fått höra det själv så många gånger. Jag vet också att om man tar sig i kragen riktigt hårt, så kan man råka strypa sig själv. Jag har inte tagit mig själv i kragen på flera år – och det var först när jag slutade med det som jag kunde börja andas.

Läs även andra bloggares åsikter intressanta om jobb, arbetsmarknad, politik, arbetslöshet, NPF, Aspergers syndrom, ADHD, aktivitetsersättning, funktionshinder