Äggcellskräck

Dröm, natten till igår:

Jag var ute och reste som vanligt; föreläsning i någon stad, och övernattning på vandrarhem innan jag drog vidare. På mitt vandrarhemsrum fanns en märklig bricka på golvet, alldeles vid fotändan av sängen. På brickan låg något som jag först trodde var en massa salta bumlingar – men så upptäckte jag att de små kloten rullade runt, och hackades sönder inifrån.

Ut kom små fåglar; klotrunda, eller nästan bredare än de var höga. Jag undrade om såna fåglar verkligen kan flyga. Då såg jag att det stod en vuxen kivifågel bredvid mig, och förstod att det nog måste vara samma art. Varken den vuxna fågeln eller ungarna var särskilt bekymrade över min närvaro, och de lät mig sova ifred.

På morgonen skulle jag städa ur rummet, men upptäckte att det kliade märkligt i armarna. Det kändes som en svärm av fruktflugor, men jag såg inget. Jag gick ut och frågade receptionisten om det fanns loppor i rummet, och hen tittade bara skräckslaget på mig innan hen stammade fram att det nog var något jag haft med mig själv i så fall. En annan gäst som skulle checka ut, sa att det nog var något mikroskopiskt.

Jag gick tillbaka till rummet och fortsatte packa ihop mina saker. När jag skulle stänga av min laptop som stod på det lilla bordet, så såg jag en stor kockkniv komma gåendes över bordsytan. Änden på skaftet hoppade fram över bordet; knivspetsen rakt upp, och eggen riktad mot mig. Innan jag hann reagera hade kniven klättrat upp på min arm och börjat vandra uppför den. Jag skrek och försökte vifta av mig kniven, men det gick inte. Jag sprang därifrån, och rusade genom hela korridoren – men kniven flög efter mig.

När jag stannade igen landade kniven mitt på bröstkorgen, lika graciöst som om den varit en fågel, och började vandra neråt, över magen. Först då förstod jag vad den var ute efter: Det mikroskopiska som orsakade kliandet, och som drog till sig kniven som en magnet, var mina äggceller. Det var de som konspirerade mot mig.

***

Jag vaknade kallsvettig igår morse, precis när jag hade förstått att det var mina egna äggceller som attackerade mig. I ett och ett halvt dygn har jag undrat vad i hela friden mitt undermedvetna försöker säga. Jag fattar fortfarande inte allt, men jag har i alla fall insett att jag nog faktiskt har lite mer kroppsdysfori kvar än vad jag har trott. Det är inte särskilt allvarligt däremot; inte alls som förut.

Jag förstår också att drömmen har någon slags koppling till min egen komplicerade inställning till sterilisering. Jag tycker inte att jag har någon direkt användning för äggstockarna, och kanske skulle jag redan ha ett manligt personnummer vid det här laget, ifall jag hade gått med på sterilisering. Samtidigt ser jag ingen anledning att genomgå några operationer som inte är absolut nödvändiga. Förut var jag helt inställd på att ta bort dem, när mina förutsättningar var lite annorlunda – men även då var jag rabiat motståndare till att man ställer det som ett krav.

Frågan är vad kivifågeln symboliserar? En fågel som inte kan flyga – till skillnad från mina äggceller. Min första tolkning var att äggcellerna tänkte döda mig. Nu undrar jag om de kanske bara ville operera ut sig själva från min kropp.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, vård, transpersoner, drömmar, tvångssterilisering, psykologi

Alternativa skyddsnät i asociala media

Ett fem år långt förhållande tog slut igår. Jag sörjer inte, men känner både nervositet och förväntan inför framtiden. Målet med förhållandet har hela tiden varit att göra slut, och vi har inte setts så mycket alls det senaste året. Dessutom har det varit totalt elva olika personer som kommit och gått under tiden, så det har inte alls varit så monogamt och exklusivt. Det inte är ett definitivt avslut; mer ett försök. Vi provar att se hur det fungerar att vara ifrån varandra, och jag har fått ett löfte om att ifall saknaden blir för stor så finns de kvar. Det är bara att maila.

Jag pratar om boendestöd, alltså. Vi träffades igår och kom överens om att låta det vila tills vidare, för att se hur jag klarar mig på egen hand. Det känns ungefär som det gjorde ifjol, när jag slutade vara psykpatient efter åtta år: Omtumlande. Det stöd jag haft från ”samhället” har till största delen utgjorts av diverse insatser från psykiatrin, och boendestöd från kommunen. Även om det i perioder har fungerat riktigt bra, så har ömsesidiga kommunikationssvårigheter ställt till en hel del. För några år sedan skrev jag en dikt som handlade om problemet med den så kallade verkligheten:

”Döm mig inte efter min bleka hud.
Jag är en främling i ditt land.
Döm mig inte efter mina blåa ögon.
Jag har sett mer än du anar.
Döm mig inte efter vad du tror att jag säger.
Lyssna istället.”

Jag har haft otur med vissa personer, och mer tur med andra. Min sista terapeut var guld värd, och de två boendestödjare jag haft det senaste året också. Det som skiljer de från så många andra har varit just detta: även om de inte alltid förstår vad jag säger, så är de åtminstone medvetna om att de inte förstår.

Det skyddsnät som samhället har förväntats stå för har blivit glesare och glesare mellan maskorna, och det känns som om det är fler som faller igenom än som fångas upp. Istället finns det ett annat skyddsnät. Ett skyddsnät som kräver förmåga att uttrycka sig i ord och läsvana, utöver kravet på en uppkopplad dator eller smartphone. Ett nät som innebär stora risker, om man är känslig – men och ett nät där man kan vara sig själv, på flera olika sätt. Där folk inte utgår ifrån att det bara är ur den vinkel som de råkar få syn på en, som är den enda rätta. Där människor är mer ytliga och självupptagna, och samtidigt ändå går mer på djupet och är mer solidariska, än i 3D-världen.

Det är det skyddsnätet som fångat upp mig många fler gånger än vad terapeuter, boendestödjare och liknande skulle klara av tillsammans. Som friskförklarad och ostödd är det skyddsnätet nu det enda jag har. Det ska väl fungera – eftersom det också är den enda plats där människor inte dömer mig efter hur ”normal” jag verkar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om internet, bloggosfären, psykologi, kommunikation, psykiatri, boendestöd, vård, NPF, Aspergers syndrom, autism, språk, sociala media

Babylycka i Heteroland

Morgonen efter föreläsningen är jag fortfarande kvar i min chockrosa Queertopia-bubbla. Radion står på i pensionatets kök. Ämne: Victorias och Daniels kommande bäbis. Det allra första som kommer upp:

- Vad tror ni: pojke eller flicka?

Rätta mig om jag har fel, men om barnet ska födas i mars har det fostret väl knappt kommit förbi den perioden då alla foster ser likadana ut. Ungen har hur som helst redan förväntningar på sig att vara antingen pojke eller flicka, utöver det uppenbara att hen förväntas ärva en fantasititel.

Jag kände mig ganska morgonpigg tills jag hörde inslaget på radio. Nu blev jag sådär trött igen. Det var väl den rosa bubblan som sprack än en gång.

Jag har kunnat hålla post-pride-svackan i schack någorlunda eftersom jag haft Queertopia att se fram emot. Nu väntar en hel höst, vinter och vår i Heteroland innan nästa sommar.

Fjoll i hatten

En stor, mörkrosa tygros som är både brosch och hårsnodd i ett – perfekt för en sån som mig, som har svårt att ha på mig smycken som ligger an mot huden. Tänk att det skulle ta så många år innan jag vågar använda den. Jag köpte den för kanske åtta år sedan, och den har bara legat och väntat på mig sedan dess.

Så länge jag lästes som tjej jämt och ständigt var det otänkbart; jag kände mig pervers, i brist på bättre ord. När jag väl började passera vågade jag ändå inte ta på mig den, för jag var rädd att folk som visste att jag var fittfödd skulle tycka att jag var en usel ”representant” som bara fjollade mig. Jag var rädd att jag gav ”riktiga” transkillar dåligt rykte. Jo, det är sant: även jag har en del internaliserad fjollfobi.

Det var först veckan före Pride i år som jag letade rätt på blomman och satte den i hatten. Folk tittar, och det var jag beredd på. Däremot var jag inte beredd på kommentarerna.

Igårkväll gick jag längs en gata här i Norberg. Det var mycket fester eftersom det var lördag, och det började bli mörkt. På en balkong en halv våning upp stod folk och skrålade och skrattade. Festande människor gör mig illa till mods, och skrattande människor är en av mina största fobier.

När jag närmade mig gick alla utom en in i lägenheten igen. Den som var kvar stod och pratade med en människa på gården som rastade en hund. Jag gick på trottoaren på andra sidan gatan, och pulsen steg när personen på balkongen började ropa på mig.

- Öh, du! Hallå?!
- Hallå, hallå.
- Skål!
- Skål.
- Vilken fin blomma du har på hatten!

En kväll under Pride satt Mikusagi och jag på en bänk ett par kvarter från Kungsan, när en mycket berusad människa kom fram och började hålla en osammanhängande monolog. Efter en stund pekade hen på rosen och babblade om ”den där”. När jag inte förstod vad hen menade blev hen frustrerad och fräste ”Du vet mycket väl vad jag menar!” Jag blev lite orolig att hen skulle bli våldsam, men istället sa hen att jag var ”duktig” som hade en sån på hatten. Först då kopplade jag.

I Gävle gick folk med uppspärrade näsborrar, som om de aldrig sett en skäggig person med blommor i hatten förut. Men alla som faktiskt har sagt något om den har bara varit positiva. Det hade jag inte kunnat gissa.

Att vara människa är den vita heterosexuella mannens privilegium

”Att vara människa är den vita heterosexuella mannens privilegium”

Klockrent av Lyra, under ett panelsamtal som inte handlade om queerlitteratur. Det vill säga: samtalet handlade bland annat om vilken litteratur som räknas som allmänmänsklig, och vilken som räknas som alternativ, avvikande – och queer.

Jag är på Queertopia, och känner ingen här vad jag vet. Om mindre än en och en halv timme ska jag föreläsa. Jag borde må illa av nervositet, men sitter bara och fånler bakom ett knallrosa paraply.

Ökad mediafördumning om ADHD

Jag vet inte varför Expressen envisas med att ge Eva Kärfve så stort utrymme. Jag vet inte heller varför de har satt rubriken ”Ökad medicinering med narkotika mot adhd en het potatis”. Men redan i ingressen hävdar de att metylfenidat (Concerta och Ritalin) är en ”kontroversiell medicin”. Men vi kan ju kolla hur mycket utrymme de olika experterna har fått i artikeln:

”- Vi har länge haft en låg nivå av medicinering i Sverige jämfört med andra europeiska länder och USA. Det är ett värdefullt läkemedel för dem med stora svårigheter, det kan förändra och underlätta livet, säger Jan-Olov Larsson, läkare på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm som är specialiserad på adhd.”

”De flesta forskarna tycks vara eniga om att medicineringen måste ges i kombination med annan vård. Vissa barn kan behöva medicinen initialt för att kunna ta till sig extrahjälpen.

- I en ideal skolmiljö skulle vissa av de här barnen kanske inte behöva medicinen. Men det är för dyrt att ändra hela miljön, säger Jan-Olov Larsson.”

Jan-Olov Larsson, läkare: 105 ord.

”Men medicineringen är omtvistad.

- Det finns två läger – de som tycker att det är förfärligt att ge narkotika till ungdomar. Och så finns de som har positiv erfarenhet av medicineringen och sett att den hjälpt, säger Mårten Gerle, psykiatriker och medicinskt sakkunnig på socialstyrelsen.”

”- Vissa läkare lägger ner dagar på en utredning, andra nöjer sig med en kort intervju innan de skriver ut medicinen, och ordinerar den för att se om den hjälper, säger Mårten Gerle.

Det finns motsvarande geografiska skillnader i rapporter om antibiotikaförskrivning. En förklaring till skillnaderna handlar om olika inställning till behandlingen inom läkarkåren.”

Mårten Gerle, Socialstyrelsen: 100 ord.

”Det krävs bara en snabb sökning på nätet för att hitta en rad webbutiker som säljer receptbelagda adhd-mediciner. Lars Hansson är tullverkets nationella specialist på narkotika. Adhd-medicinerna är narkotikaklassade och går under narkotikalagstiftningen.

- Antalet beslag av metylfendidat, samlingsnamnet på substansen som finns i läkemedel som föreskrivs för adhd diagnoser, har ökat kraftigt. Det här har vi ju känt till tidigare, men det är så mycket som missbrukas i dag med alla internetdroger, säger han.

När läkemedlet säljs på svarta marknaden riskerar det att ifrågasättas, precis som diagnosen om ribban sänks.”

Lars Hansson, Tullverket: 82 ord.

Till detta tillkommer en personlig berättelse om hur Hanna Wilenius och sonen Leo har blivit hjälpta av att få en diagnos: 404 ord, och ”Maria” som inte har någon diagnos men berättar att hon provat Concerta som partydrog: 75 ord.

Och så, till sist:

”Men det finns de som inte bara är kritiska till själva medicineringen utan även menar att allt för många får diagnosen adhd.

- Diagnosen är så luddig att halva befolkningen kan få den utan att ljuga. Det är bara en fråga om hur man betonar sina problem, en gummi-diagnos. Vi varnade för detta. I USA är det hejdlöst, tio procent av alla tioåriga pojkar har diagnosen, säger Eva Kärfve, docent i sociologi vid Lunds universitet.

Hon har skrivit boken ”Hjärnspöken” där hon kritiserar Sveriges neuro- psykiatriska etablissemang för att tillskriva allt för många barn någon form av neuropsykiatrisk problematik. Tidigare handlade diskussionen främst om damp, som i dag räknas som en undergrupp till adhd.

För några år sedan var hon involverad i den så kallade ”Gillbergaffären”. Barn- och ungdoms psykiatriker Christopher Gillberg lanserade damp-begreppet på 1980-talet. När Eva Kärfve ville få tillgång till källmaterialet från Gillbergs forskning ledde det till en utdragen rättsprocess. Senare dömdes Gillberg för att inte ha lämnat ut källmaterialet från sin forskning. Materialet förstördes även, men Gillberg slapp straff för det eftersom han inte gjort det personligen.

- Alla de här mode-diagnoserna fräter liksom upp jaguppfattningen. Jagbilden blir mycket märklig. ”Det är inte jag som gjort det, det är min adhd”, säger Eva Kärfve.”

”En del av kritiken mot läkemedlen handlar om att de har en avtagande effekt. De går ur kroppen och blir en sorts konstgjord andning, som inte har någon effekt på sikt menar kritikerna. Studier visar att det efter några år inte syns någon skillnad mellan en person med adhd-diagnos som ätit medicin och en som inte gjort det.
- Vissa av de här barnen har ju verkliga problem. Att bara ge dem ett piller är ju fruktansvärt cyniskt, säger Eva Kärfve.
Medicinen kan påverka aptiten, sömnen, vikten och tillväxten.
- Om du jämför med maxdoserna som tunga narkomaner går på, med en normal pojke som får 60 milligram per dag, så är det ingen jätteskillnad mot vad en missbrukare tar. Det är kanske hälften eller en tredjedel, säger hon.”

Eva Kärfve, som inte är läkare eller psykolog eller har någon liknande utbildning, men som ändå uttalar sig som en expert på området: 339 ord.

Alltså:

Specialistläkare: 105 ord.

Psykiatriker/sakkunnig på Socialstyrelsen: 100 ord.

Tullverkets specialist: 82 ord.

Dessa tre tillsammans: 287 ord.

Det är fortfarande 52 ord färre än vad Eva Kärfve har fått i Expressens artikel, och hennes uttalanden får stå oemotsagda.

Är detta objektivt? Opartiskt? Vetenskapligt?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Eva Kärfve, media, Expressen, ADHD, NPF, medicin, psykiatri, Concerta

Tvångssteriliseringar på Queertopia

Rubriken är totalt missvisande, det erkänner jag. Jag lovar att inte tvångssterilisera någon på Queertopiafestivalen i Norberg i helgen. Däremot ska jag föreläsa där på lördag, och ämnet blir såklart tvångssteriliseringar; en uppdaterad version av ”Angår det dig vad jag har mellan benen?”

Plakat i publiken på Stockholm Prides invigning i Kungsan: ”En skam för Sverige! Maria ”Mengele” Larsson (KD) vill tvångssterilisera mig!”

När man pratar om tvångssteriliseringar av transpersoner idag, så finns det tre vanliga missuppfattningar som jämt dyker upp:

1. Att könskorrigerande behandling rent medicinskt måste innebära att man ändå blir steriliserad eller kastrerad, och att alla som behöver könskorrigerande behandling ändå vill bli steriliserade. Myten bygger naturligtvis i grunden på att ”könskorrigering” ofta uppfattas en synonym till en operation som kastrerar och rekonstruerar ens könsorgan i ett enda magiskt viftande med trollstaven skalpellen.
2. Att sterilisering eller kastrering av transsexuella och intersexuella alltid är fel och måste förbjudas. För en del är det rent livsnödvändigt med operationer som gör dem sterila. För en del är barn inget de längtar efter heller. Folk är helt enkelt olika.
3. Att steriliseringskravet har något med ”barnens bästa” att göra.

Jag säger det igen: Den forskning som finns visar att barn till transsexuella inte är utsatta och de mår inte sämre än andra barn. Det där med ”barnens bästa” är inget som var aktuellt ens när lagen skrevs, faktiskt. Vi kan ju läsa motiveringen till dagens steriliseringskrav, i propositionen från 1972:

”Ett skäl som har anförts till stöd för ett krav på barnlöshet är intresset av ordning och reda i släktskapsförhållandena. I likhet med de sakkunniga anser jag emellertid att detta intresse bör få vika för den transsexuelles intresse av att få rättsändringen genomförd.

Jag an­sluter mig alltså till de sakkunnigas förslag men vill framhålla, att förekomsten av barn kan vara ett tecken på att etableringen i den nya könsrollen inte är helt fast och därför ge anledning till särskild försik­tighet när det gäller att bedöma hur stark sökandens upplevelse av den motsatta könstillhörigheten är.

För att förebygga att en transsexuell person efter fastställande av den nya könstillhörigheten får egna barn, dvs, att den som officiellt har manligt kön blir mor och den som officiellt har kvinnligt kön blir far, kräver de sakkunniga slutligen att sökanden skall ha undergått sterilisering eller av annan orsak sakna fortplantningsförmåga.

Det kan med visst fog ifrågasättas om ett sådant krav är nödvändigt. Det torde kunna betraktas som praktiskt taget uteslutet att en transsexuell person efter att ha fått ändrad könsregistrering skulle av fri vilja inle­da ett sexuellt förhållande med någon som hör till samma officiella kön som han själv. Risken för ett faderskap resp, en graviditet torde därför, även om sterilitet inte föreligger, vara utomordentligt liten. Härtill kommer att sterilisering är ett ingrepp av allvarlig och inte helt riskfri karaktär.

Trots vad som nu har anförts har jag dock kommit till den uppfattningen att de sakkunnigas förslag bör följas även på denna punkt. Det synes mig nämligen nödvändigt att helt eliminera risken för den förvirring i släktskapsförhållandena som skulle uppstå om en transsexuell person som fått sin könsregistrering ändrad skulle få egna barn.”

Detta är vad som står i propositionen 1972:6, alltså det förslag som resulterade i den lagstiftning som än idag styr könskorrigeringar.

Vi tar det igen:

”Det torde kunna betraktas som praktiskt taget uteslutet att en transsexuell person efter att ha fått ändrad könsregistrering skulle av fri vilja inle­da ett sexuellt förhållande med någon som hör till samma officiella kön som han själv.”

Hej heteronorm! När lagförslaget skrevs 1971 räknades homosexualitet fortfarande som en sjukdom, och till exempel provrörsbefruktning och inseminering var snudd på science fiction. Ändå var lagstiftarna uppenbarligen rädda för gravida män.

Thomas Beatie: invigningstalare på Stockholm Pride 2011 – och svenska lagstiftares stora skräck redan två år innan han själv föddes.

Trots att det var så omöjligt att tänka sig 1971, så ville man ändå försäkra sig om att ingen juridisk man skulle föda barn – inte för barnets bästa, utan för samhällets bästa. För att skydda staten från de farliga transpersonerna; de som inte går att tvångsköna hur enkelt som helst. För att skydda sin egen transfobi. Det är lättare att blunda för transpersoners existens om man inte konfronteras med bilder på en man som fött barn, helt enkelt.

Det här kommer jag alltså att prata mer om på lördag på Queertopia i Norberg. Jag hoppas vi ses där.

***

Hela propositionen 1972:6 går att läsa här (Citatet är från sidorna 49-50), men jag rekommenderar starkt att välja pdf-filen istället för den utskrivna texten, eftersom transkriberingen innehåller extremt många stavfel. OBS! Pdf-filen är endast en inscannad bild av ett pappersoriginal, så det fungerar antagligen inte om man använder talsyntes. Att tillgängligheten i riksdagens arkiv suger är ingen nyhet…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tvångssterilisering, Queertopia, HBTQ, könskorrigering, transpersoner, vård, lagar, transfobi

prinsessa

En serieaffär i Gamla stan hade en låda med ”Tjejläsning och annat”, enligt skylten. Vilka av böckerna och tidningarna som egentligen var ”tjejläsning” förstod jag inte, men Mikusagi kände sig i alla fall inkluderad i ”annat”, intergender som hen är.

De hade också en låda med ”PrinsessTidningar” – där Spiderman låg överst i högen. Det kändes lagom queert.

Post-pride No-stress (Dis-)Order

Årets pride har varit den konstigaste, roligaste, och helt enkelt bästa av de fem pridefestivaler jag varit på hittills. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva det på något annat sätt.

Jag har hängt med så underbara människor hela veckan. Jag har gått på seminarier som fått min hjärna att skena av inspiration och pepp. Jag har blivit kär. Jag har låtit min nördighet blomma ut och bre ut sig. Och jag har utmanat en av mina största rädslor: att prata med människor jag beundrar.

Så utöver att jag tar med mig en massa fantastiska minnen hem, så tror jag även att jag mognat några år på kuppen.

Pride-pedikyr

Fötterna är tejpade för att skavsårsplåstren ska sitta på plats bättre. Vattenflaska, öronproppar, kamera och parafjoll i väskan – paraden kan börja!

Thomas Beatie: ”It’s so bizarre having to ask for permission to have a child”

Igår var jag på bland annat Thomas Beaties tal, som var mindre av ett ”formellt tal” än på invigningen. Istället satt Thomas och hans fru Nancy i varsin fåtölj på scenen i Hörsalen på Kulturhuset, och pratade öppet och självutlämnande om sitt liv, med väldigt mycket humor och lika mycket allvar.

Bland annat förklarade Thomas att skillnaden mellan könen rent biologiskt är mindre än många tror. Thomas säger:

”We’re all female in one point. All men are transgender.”

Han berättade också om hur svårt det var att få hjälp med insemineringen: De första åtta läkarna som Thomas och Nancy gick till vägrade hjälpa dem. På en mottagning blev de hänvisade till en psykolog, men efter att de hade betalat tusentals dollar och väntat i månader, fick de veta att mottagningen inte ville ha dem där. På ett annat ställe fick de veta att deras ansökan skulle tas upp av en särskild ”etisk kommitté”, som sedan bordlade ärendet och förhalade processen.

”It’s so bizarre having to ask for permission to have a child.”

Den åttonde läkaren var själv transperson, och sa, enligt Thomas:

”Society will see your child as an abomination.”

Till slut fick de tag på en läkare som var villig att hjälpa dem. Thomas berättar att det var ett självklart beslut att han skulle bära barnet, och att han inte känner att det finns någon motsättning mellan att vara man och att vara gravid:

”I didn’t let pregnancy define me.”

Han drar en parallell till att en del tycker det är omanligt att ha rosa skjortor, men en man blir inte mindre man bara för att han tar på sig en rosa skjorta. På samma sätt är varken penisstorleken eller förmågan att föda barn något som avgör ens kön. Och, som Nancy säger, så var Thomas ”the perfect dad to carry a baby”.

Thomas och Nancy Beatie

Thomas och Nancy har en fantastiskt varm utstrålning, och de skämtar en del – till och med när de berättar om hur Thomas blev sjuk några veckor efter det första inseminationsförsöket. De var på en husvisning när Thomas fick något som verkade vara mens med kraftig mensvärk till, och Nancy tyckte att han skulle ”suck it up” och inte mensbloda ner de dyra sofforna. Det visade sig sedan att han var gravid, men att det var ett utomkvedshavandeskap och Thomas fick missfall – och för att rädda honom var de tvungna att operera bort ena äggledaren. Ett hårt slag för en person som kämpar för att bli gravid, såklart.

De berättar också om hur de blev dåligt bemötta av transcommunityt i USA, där många av de stora transorganisationerna inte ville ha med dem att göra, eftersom organisationerna tyckte att familjen Beaties öppenhet skulle skada transrörelsen som hela tiden strävat efter att leva stealth, leva ”normalt” och absolut inte göra något som kunde provocera heteronormen.

Det största stödet fick de istället från de konservativa grannarna i småstaden där de bor; från folk som redan kände dem som Thomas och Nancy och sedan insåg att transpersoner är människor som vem som helst. Den sortens bemötande de har fått i Sverige var en överraskning. Nancy säger:

”Everyone should be like this country – except the sterilization!”

Allt de ville med den där artikeln som startade det hela var att få veta hur det skulle fungera med samhällets byråkratiska system. De fick veta till exempel att på Susans födelseattest skulle Thomas listas som mor och Nancy som far, och trots att de är gifta räknades relationen som ett samkönat samboförhållande just i föräldraskapsfrågan. Det innebar bland att ifall Thomas skulle dö skulle Nancy inte få vårdnad om Susan – det skulle istället Thomas transfoba biologiska pappa få, trots att han inte har varit en del av Thomas liv på många år.

Det var den sortens byråkratibrottning som gjorde att de vände sig till HBTQ-världen för stöd, och inte för att bli kändisar. Mediadrevet var oväntat och kom som en chock för dem, och besvikelsen över att stora delar HBT-världen gav dem kalla handen är påtaglig. Ändå ångrar inte Thomas och Nancy att de lever öppet:

”Being open is part of our society evolving.”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transpersoner, Thomas Beatie, Pride, tvångssterilisering, familjepolitik, politik, öppenhet, kön, könsidentitet, könsnormer, transfobi

Tupplurad paneltupp

Klockan 11 börjar panelsamtalet Open the door to a trans inclusive society, som jag ska vara med i. Som den tidspessimist jag är gick jag upp 6:30 imorse, men när jag bara skulle raka mig och gå visade det sig att klockan var 7, och även om jag behövde äta frukost inne i stan var det två timmar för tidigt. Så jag ställde alarmet på 7:30, och la mig att vila. När jag vaknar är klockan 8:50.

En timme senare är jag på plats, alldeles för tidigt för att ha rätt att säga att jag har försovit mig. Orakad, och omedicinerad. Jag glömde visst ta Concerta imorse.

Min ADHD är otämjd idag. Det här blir spännande.

Psykradikal Pride

Igår satt jag i en samtalspanel som hette Psykradikal samarbetsfront; idag i en som hette Queersyndromet. Det är ett visst psykradikalt tema på mitt pridefirande, och dagen till ära har jag min ”My autism makes me a rock star”-tröja, och en sprillans ny transflagga – och som alltid på Pride är mitt huvud sprängfullt av inspiration och pepp.

Språkfetischism på Stockholm Pride

Jag förstod nog redan i söndags att volontärsjobbet skulle bli rena terapin. Min uppgift är alltså att korrekturläsa artiklarna som skrivs för Stockholm Prides hemsida – ett alldeles lagom asocialt uppdrag för en språkfetischist.

Jag stör mig inte på ‘folk som stavar fel’, för det gör jag ju själv också ibland – men jag märker ord. Skrivna ord märker jag med en slags synestetisk uppsättning överstrykningspennor – och små stavfel gör att hela ordet byter färg, smak och lukt, även om jag förstår omedelbart vad det egentligen ska stå.

På söndagen – dagen innan Pride drog igång – var jag på Stockholms stadsmuseum, och vid fler än ett tillfälle var jag nära att gå ner till kassan och berätta att de hade stavat fel. Det är tur att jag har spår av social fobi kvar, för annars hade jag upplyst dem om att det står ”rörmockare” på en skylt i en utställning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om språk, stavning, ord, synestesi, psykologi, Pride

Thomas Beaties invigningstal på Stockholm Pride

Thomas Beatie invigningstalar på Stockholm Pride 2011

Jag har inte så mycket att säga, men jag ler fortfarande. Så jag citerar Thomas Beaties fantastiska invigningstal igår:

”I hear that here in Sweden, one of the requirements for gender reassignment includes sterilisation.

- Booh!

Sterilisation doesn’t make a person grow the reproductive organs of the opposite sex; it only deprives the person of the basic right to reproduce. This issue needs to be talked about, exposed, and opened up for everyone to see.

That’s why I’m here. I hope to show your lawmakers the beautiful children this transgender man made with his wife – and I want everyone to see that the transgender citizens of Sweden need to also have the possibility of love. life and liberty restored to them.”

Jag stod längst fram, men det kändes som om hela Kungsan jublade. Det var magiskt.

Idag skriver Thomas Beatie en debattartikel i Aftonbladet om tvångssteriliseringar, översatt till svenska. Läs den.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Thomas Beatie, Pride, HBTQ, transpersoner, tvångssterilisering, transfobi, lagar, politik

Efter Thomas Beaties tal

Jag ska inte skriva så mycket om Thomas Beaties invigningstal, mer än såhär: jag hade skyhöga förhoppningar, och jag blev inte besviken. Jag stod längst fram och bara log hela tiden.

Mer än så kan jag inte säga just nu, men oroa er inte – jag kommer att tjata sönder ämnet. Måste bara smälta det lite först.

I väntans tider

Prideinvigning i Kungsan. Paus.

Jag ser till att ta mig lite längre fram, så jag är nästan framme vid staketet. Det bästa är ju kvar: Thomas Beaties tal.

Den ständigt gravida mannen

Idag börjar Pride, och jag tänkte tipsa om en intervju med Thomas Beatie. Han är invigningstalare i år ju. Jag tycker han ger väldigt bra svar även på mindre lyckade frågor, och jag gillar honom bara mer och mer. Han verkar vara en underbar människa.

Däremot kom jag på när jag såg klippet att rubrikerna oftast bara kallar honom ”den gravida mannen”.

Den gravida mannen – hör hans berättelse (Aftonbladet)

”Gravida mannen” talar på Pride (SVT)

Gravida mannen talar på Pride (DN)

Gravida mannen talar på Pride (SvD)

De tre sista länkarna är egentligen från en och samma TT-text, som även kablats ut i diverse lokaltidningar. Även om jag förstår varför det blivit så – han blev känd just när den första graviditeten pågick, och inte till exempel först efter förlossningen – så tycker jag det är fascinerande att man hakat upp sig på själva graviditeten. Det blir kanske ännu tydligare om man tittar på lite äldre rubriker:

Gravida mannen blev pappa igen

Att fortsätta vara gravid efter en förlossning är verkligen inte vanligt, vad jag vet, men Thomas Beatie är inte känd som ”mannen som fött barn”. Varken födandet eller föräldraskapet är i centrum, utan just graviditeten – och det är i ständig presens. Som om det vore en enda lång graviditet, och inte tre olika. Som om det var ett kroniskt tillstånd.

Jag fick en bild för mitt inre: När han är 80 år och yngsta barnet är vuxet för länge sedan, så kommer folk fortfarande kalla honom gravid. Eller så kommer ingen längre tycka att det är något anmärkningsvärt att en man föder barn. Jag hoppas på det senare.

Lästips: Manligheten sitter inte i anatomin. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Thomas Beatie, transpersoner, HBTQ, könskorrigering, graviditet, språk, media, Pride