Stella Felicia – transängel

Vad hen sa minns jag inte; jag minns bara känslorna – och näsborrarna, mungiporna, nyckelbenen, hakan, axelkulorna, adamsäpplet och hårsvallet. Jag vet att hen förklarade en massa saker för mig i drömmen, men när jag vaknade hade jag inga ord kvar. Kanske var själva förklaringarna ordlösa.

Det var den hösten jag pluggade i England som jag drömde om henom; alltså nästan åtta år sedan. Den hösten jag gick in i garderoben.

Personen i drömmen hette Stella Felicia, och förklarade ungefär att oavsett hur jag klär mig kan jag ändå inte fly från den jag är. När jag vaknade tolkade jag det som att jag inte borde försöka vara tjej, eftersom jag visste att jag inte var en. Några veckor senare bestämde jag mig däremot för att Stella Felicia var en demon, och gick in i garderoben ändå.

Jag ritade av henom när jag vaknade, men teckningen försvann. Kvar fanns bara bilden i mitt huvud – tills idag.

Jag har precis varit på utställningen med Robert Mapplethorpes bilder på Fotografiska, och där mötte jag Stella Felicia igen – i ett av Mapplethorpes självporträtt. Jag måste ha sett den bilden, lagrat den i mitt undermedvetna, och sedan plockat fram just den bilden i drömmen. Alla detaljerna stämde.

Min förra dator fick heta Stella Felicia, som minne av drömmen. Jag har nästan uppfattat henom som en skyddsängel, såhär efter att jag lämnade garderoben.

Nu när Stella Felicia stod där framför mig igen vågade jag mig inte på att försöka fota, så jag har fortfarande inga andra bilder av henom än de i mitt huvud. Det spelar ingen större roll: det är ju inte nyckelbenen eller näsborrarna som är det viktiga.

”Artiga unga män” och ”ouppfostrade tjejer”

Busschaufförer vill fortfarande, två år in i pubertet nummer två, veta om jag är ”ungdom” eller ”skolungdom”. Gränserna går vid 26 respektive 19, och jag närmar mig 31.

Personer jag gissar är tonårstjejer flirtar ibland med mig, men nästan inga andra. Personer jag gissar är i 40-årsåldern ger mig ibland en subtil känsla av att jag har triggat föräldrainstinkter hos dem. Personer jag gissar är över 65 beter sig ibland på ett sätt som gör att jag nästan kan höra min egen farmors reaktioner när hon berättade om mötet med någon ”stilig ung man”: De blir liksom förvånade över hur ”trevlig” och ”väluppfostrad” jag är.

Jag fattar inte varför, men jag förstår att ganska många jag möter verkar tro att jag är 19-20 år gammal. Jag märker det på samma signaler som när jag faktiskt var i tjugoårsåldern, men med en tydlig skillnad: Folk verkar ha betydligt lägre förväntningar på mig nu. De verkar bli uppriktigt förvånade om jag säger ”tack”, om jag håller upp dörren för andra, om jag torkar upp smulor och småspill efter mig när jag ätit ute, om jag frågar ifall de behöver hjälp med barnvagnen upp på tåget…

Antingen har förväntningarna på ungdomar sjunkit drastiskt på tolv år, eller så är det för att jag ser så sluskig ut numera att folk inte förväntar sig något alls av just mig – eller så har folk olika förväntningar på personer de möter utifrån om de tror att det är en kille eller tjej. Även om det såklart kan finnas flera orsaker, så tror jag att det sistnämnda spelar störst roll.

Folk förväntar sig inte att jag ska ta egna initiativ och ”se” när någon behöver hjälp, på samma sätt som förut. I stort sett samma beteendemönster som förr gav mig en stämpel av att vara okänslig och självisk, tolkas plötsligt som omtänksamhet och lyhördhet. Det sker samtidigt som jag blir mer lyssnad på, mer tagen på allvar och mer uppskattad – och allt detta bara för att jag uppfattas som kille nu.

Igår var jag på picknick med KIM, och pratade med några vänner där om just detta. Vi var ganska många där med asperger, med eller utan formell diagnos. Som jag misstänkte var jag inte den enda transkillen som upplevt att man plötsligt kommer undan med att inte vara så bra på att ”läsa av” och ”känna in”, när man börjar passera som kille. Det som uppfattas som en brist när man spelar en kvinnlig könsroll kan vara helt osynligt när man antar en manlig könsroll – bara för att förväntningarna på ”kvinnor” är mycket högre än förväntningarna på ”män”.

Jag tror inte att det här gäller precis alla transkillar, såklart. Jag menar absolut inte att alla tjejer med asperger ”egentligen” är transkillar, eller att transkillar ”egentligen” är tjejer med asperger, eller något sånt. Jag menar självklart inte att asperger ”inte finns” eller att det går att ”bota” – jag är själv väldigt glad att ingen kan ta ifrån mig min asperger. Däremot är jag övertygad om att det säger en hel del om vilket samhälle vi lever i.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transpersoner, Aspergers syndrom, NPF, könsroller, könsidentitet, psykologi, transsexualism