Fredag eftermiddag, 15:26. Jag står på trappen och fotar dagens fynd med mobilkameran: 12 flaskor påskmust. Sedan låser jag upp porten och går in. Samma minut går larmet om explosionen i Oslo. Drygt en halvtimme senare läser jag den första artikeln.
Den första vågen i mitt twitterflöde är en hunger efter information. Ganska snabbt dyker en svallvåg upp: Kenth Ekeroth och Linus Bylund (riksdagsledamot respektive pressekreterare för SD) är tidigt ute med att insinuera att islamister ligger bakom, och flödet fylls av tweets om att inte dra alla över en kam.
Andra vågen: Någon som är utklädd till polis skjuter på ungdomsläger utanför Oslo. De första siffrorna säger att det är minst fem döda. Flödet svämmar över av retweets: Ring inte de som är där, deras telefonsignaler kan avslöja gömställena för mördaren.
Tredje vågen: När mördaren på Utøya är gripen och beskrivs vara blond med ”norskt utseende” och ”etnisk norrman” släpper alla ”säg inte att det är muslimer”-diskussionen. Istället heter det ”ensam galning” – eller ”inrikespolitisk galning”.
Jag tänker för mig själv att när folk är snabba att döma är det tydligen bara vita som kan vara ensamma galningar. Hur ensam och sjuk en person med mörk hud och svart hår än är, så är hen aldrig en ensam galning utan alltid del av en konspiration, och hur sammansvetsad en grupp med psykfriska personer med ”norskt utseende” än är så ska det väldigt mycket till för att de inte ska ses som just ensamma galningar.
Det är vita människors privilegium att vara ensamma galningar. Det är vita ickeensamma ogalningars privilegium att slippa förknippas med vita ensamma galningar. Men vi som är vita ensamma galningar då?
Jag får en klump i magen, öppnar den första flaskan påskmust, och går och lägger mig när den är urdrucken. När jag vaknar har nättidningarna publicerat namn, bild och förklaring: högerextremist, med betoning på extremist. Samtidigt har dödssiffran på Utøya nått 84.
Fjärde vågen av tweets och blogginlägg, såhär morgonen efter, är splittrad: De som pratar om SD och Kent Ekeroth. De som försöker diskutera vad som är okej och inte okej, som analyserar hat, våld, gammelmedias islamofoba vinklingar, utanförskap, mansroller, högerextremism…
Jag förstår äntligen min egen känsla från igårkväll. Min reaktion idag liknar den lättnad som många uttryckte över att det inte var någon islamistisk terrorgrupp; de som var lättade för att det redan finns alldeles för mycket islamofobi och inte ville att det skulle späs på. På samma sätt känner jag lättnad när jag läser att det var en högerextremist; att folk säger ”ensam galning” men inte menar alla ensamma galningar är terrorister.
Jag hade lika gärna kunnat vakna till rubriker med felstavade diagnoser och lösryckta citat om empatistörning och gudinnorna vet vad. Och jag hade lika gärna kunnat känna pressen att ”förklara” att jag inte är terrorist. För vi normala psykfall är inte som de. De där. Du vet. De som gör SÅNT.
Jag har ibland blivit ombedd att förklara ”skillnaden” mellan De Som Gör SÅNT och Såna Som Är Ofarliga. Och visst finns det skillnader, generellt sett, men vad jag vet går det inte att säga att om man har egenskap X är man en potentiell våldsbrottsling, medan egenskap Y är ett vaccin mot att begå våldsbrott. Jag har vid ett antal tillfällen fått människor att känna panik när jag förklarat att man inte kan avgöra utifrån någons röstläge vad personen är kapabel till, och att det inte är självklart att en så kallad socialt kompetent person kan läsa av andras ansiktsuttryck och veta säkert vad den andra känner känner, eller vad de har för diagnoser.
Jag tror att det är precis just därför en del är rädda för ”psykiskt sjuka”: de skräms av insikten att det inte går att se på en människas hudfärg, hårfärg, klädsel och kroppsspråk att de är potentiella massmördare. Många som anses vara ”psykiskt friska” och skulle kunna kategoriseras som ”normalstörda” och ”neurotyper” får panik när de konfronteras med sin egen oförmåga att läsa andras tankar. De är ju normen själva. De är inte vana vid att inte förstå sin omgivning, och har inte livslång träning i att stå ut med att varenda människa de möter är obegriplig.
Rädslan för den ensamma galningen är på sätt och vis en rädsla för det välkända; för det man uppfattar som normalt och vardagligt. Man är rädd att inse att ens egen förmåga att alltid läsa av andra människor perfekt, kunna förstå deras tankegångar och bara ”veta” hur de fungerar – att det är en illusion. Rädslan för den ensamma galningen är rädslan för sin egen så kallade normalitet.
Om jag hade vaknat till spekulationer om felstavade diagnoser, så hade jag vägrat skriva att jag inte är en potentiell mördare. Däremot hade jag inte kunnat skriva det här inlägget, eftersom de flesta antagligen ändå hade utgått från att det enda jag ville säga var att alla psykfall inte är potentiella mördare. Det är helt fel. Alla människor är potentiella mördare. Oavsett hudfärg, tro, diagnos och påskmustkonsumtion.
Klok analys
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Oslo, terrorism, twitter, Utöya, rasism, hat, bloggosfären, media, Sverigedemokraterna, psykofobi, NPF, psykisk ohälsa, diagnoser, skuld, psykologi
