Socialstyrelsen vill slopa tvångssteriliseringar – kommer Göran Hägglund att lyssna?

1534 dagar har gått sedan rapporten om könstillhörighetslagen presenterades. Den från Socialdepartementet, som inte var något vidare, alltså: Som förespråkade att man införde tvångskastrering istället för tvångssterilisering, bland annat.

Utredningen från 2007: Snyggt lila omslag. Vidrigt innehåll.

För elva månader och en dag sedan presenterade Socialstyrelsen sin egen utredning. De hade lyssnat på vad olika organisationer och berörda privatpersoner tyckte, och la fram ett helt annat förslag än Socialdepartementet – bland annat föreslog de ett slut på tvångssteriliseringarna.

Sedan dess har Socialstyrelsens utredning varit ute på remiss, och nu är man färdig med remissrundan. Och detta är vad Socialstyrelsen föreslår (OBS! pdf):

1. Att lagen bör ändras. Bland annat vill de slopa kraven på ”avsaknad av fortplantningsförmåga”, och de vill göra det möjligt för utländska medborgare bosatta i Sverige att ändra juridiskt kön. De föreslår även att man slopar formuleringen ”sedan ungdomen”*. Däremot vill de ha kvar artonårsgränsen för den rent juridiska ändringen.
2. Att de ska göra fler utredningar i vissa frågor. Socialstyrelsen vill ta fram nationella vårdprogram och rekommendationer – även för behandling av personer som har fått diagnos för någon annan ”könsidentitetsstörning” än transsexualism. De vill inrätta regionala utrednings- och behandlingsteam, inriktade både mot minderåriga och mot myndiga. De vill ta fram informationsmaterial. Och så vidare.

Den här nyheten släppte de alltså idag, och i pressmeddelandet säger Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm:

”Detta är frågor som Socialstyrelsen prioriterar. Det blir en viktig uppgift för oss under 2011 och 2012 att genomföra de här förslagen. Det kan aldrig vara acceptabelt att vården och behandlingen påverkas av vem man är”

Det låter bra, även om det såklart hade varit ännu bättre om de slopat 18-årsgränsen för juridisk könskorrigering. Det är ett bra förslag i sin helhet, och jag hoppas att den här lagändringen blir av snart.

1534 dagar är 4 år, 2 månader och 12 dagar. Så länge har den första rapporten legat och samlat damm. Så länge har socialminister Göran Hägglund skruvat på sig och undvikit att svara på frågor.

Först höll han tyst, sedan hänvisade han till Socialstyrelsens utredning som var på gång, och sedan när den var klar hänvisade han till att den måste ut på remiss först. Det har varit väldigt svårt att få honom att säga något alls – men nu har han inga undanflykter längre.

Nu, när det inte går att gömma sig bakom en massa hummanden av typen ”det här måste utredas mer”, så hoppas jag innerligt att Göran Hägglund slutar fega och får tummen ur någon gång. Inte för att mitt förtroende för KD är särskilt stort, utan för att jag tror att det aldrig är för sent att bättra sig. Och för att jag – och många med mig – är desperata.

*) Det hände – kanske framförallt förr – att folk som var ”sekundärt transsexuella”, (dvs. som inte kommit på att de var transsexuella innan de blev vuxna) inte fick vård för att de inte ansågs lika solklara fall som de som känt på sig det sedan de var små.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tvångssterilisering, HBTQ, transsexualism, transpersoner, könskorrigering, vård, Socialstyrelsen, Göran Hägglund, könstillhörighetslagen

Ett år med psykisk friskdom (eller: det fantastiska i att våga kissa på sig)

Jag mår bra av att vara ovårdad, och det är ju det jag är numera. I fredags var jag till medicinsköterskan för att följa upp Concertan, och det kändes ovant. Jag gissade att det var nästan ett år sedan jag satte min fot på psyket sist. Inte riktigt: Det är ett år minus åtta dagar sedan jag slutade i KBT -  däremot var jag faktiskt dit på samma slags medicinkoll i början av hösten också. Men efter åtta år som psykpatient och bara ett år som friskförklarad har jag fortfarande inte vant mig.

Funktionshindrad är jag såklart, men inte sjuk. Jag har jobbat bort social fobi, självskada, tvångstankar och mängder med olika självdestruktiva beteenden jag haft. Kvar är bara mina grunddiagnoser Asperger och ADHD. Och jag mår för det mesta riktigt bra – bättre än vad jag trodde var möjligt. Men jag vill inte ge upp min identitet som psykfall för det.

Det är inte så att jag klamrar mig fast vid den för att få älta någon gammal oförrätt. Inte som undanflykt eller ursäkt för att slippa undan något. Inte för att jag tror att jag alltid kommer att bära med mig reflexen att försöka ”bete mig som folk” så fort jag ser poliser, av rädsla för att bli skjutsad till psykakuten igen. Inte för att jag inte tror att det går att utvecklas och komma framåt – tvärtom. Jag har kommit så långt att jag har svårt att förhålla mig till det som är, men jag har minst lika svårt att fatta hur livet egentligen var fram tills för bara några år sedan.

Att träffa människor med andra referensramar, som verkar ha begåvats med såna egenskaper som självbevarelsedrift, har gett mig nya perspektiv.

Jag har till exempel förstått att det finns de som säger ”jag hade inget val…” och verkligen menar det. Deras första reaktion på problem som halsont, kontantbrist när man är kissnödig och det bara finns mynttoa, obegripliga hemtentafrågor eller att personen bredvid en på bussen andas högljutt och man glömt hörselskydden hemma – är inte självmord. Inte ens att skära sig, eller att ge sig själv löftet att man får skära sig när man kommer hem om man bara står ut i detta nu.

Jag säger aldrig ”jag hade inget val…”, i alla fall inte utan att känna att jag ljuger. För mig finns det alltid ett val. Att välja att göra något annat än att ta sitt liv är inte ett nederlag, även om det verkar irrationellt och ineffektivt mot det egentliga problemet. För mig har det känts som en seger att kunna tänka ut en lösning utöver ”nej, nu tar jag livet av mig”, hur dålig den lösningen än är.

Så det ÄR lyckat att bita sig själv i armarna för att försöka förtränga att man har ont i halsen, att kissa på sig, att få omtenta eller att dissociera så hårt på bussen för att slippa andningsljuden att man missar sin hållplats. Det är att lyckas, om alternativet är att ta sitt liv. Men för många räknas det inte ens som realistiska alternativ att välja att kissa på sig mitt på gatan för att man inte vågar gå in någonstans och be att få låna toaletten, av rädsla för att få ett nej och kissa på sig innan man hunnit ut ur butiken och förklara sig för butikspersonalen, och vara tvungen att torka upp efter sig (alternativt skämmas för att någon annan måste torka upp efter en) och…

Ja, jag vet att de flesta i en sån situation skulle ha tagit risken och faktiskt gått in och frågat. Varken att kissa på sig eller att ta sitt liv för att man är kissnödig är något som de flesta skulle välja, tror jag. Ändå är det de två mest realistiska alternativen för mig. För det är sån jag har varit större delen av livet, och även om jag kan lära mig att välja andra alternativ så finns tankarna kvar. Men tankar är inte farliga; det lärde jag mig i KBT.

Och jag väljer att kissa på mig hellre än att dö; det valet måste man se som livsbejakande. För mig har alternativet att ta livet av mig alltid funnits där; högst konkret och verkligt. Skillnaden mot förr är att jag numera avfärdar det alternativet väldigt snabbt och lätt, men impulsen sitter kvar.

Att upptäcka att det finns människor som verkar vara helt främmande för självmordstankar är bara en av många saker som får mig att förstå att erfarenheten som psykfall är något som sitter kvar även om det gått flera år. Så jag identifierar mig som psykfall, för att göra världen begriplig. För att påminna mig själv om att jag inte kan förvänta mig att alla förstår. För att påminna mig själv om att ingen förstår. För att komma ihåg att vi aldrig förstår varandra fullt ut. För att minnas att det viktigaste inte är att förstå, inte ens sig själv.

Jag kallar mig fortfarande för psykfall. För att jag ser alternativen, men väljer de konstruktiva lösningarna. Även om det innebär att kissa på sig.

Om någon undrar: Ja, exemplet är baserat på en sann händelse. Fast jag var 14 då, så det var länge sedan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykisk hälsa, psykradikalism, psykisk sjukdom, psykiatri, identitet, social fobi, funktionshinder, NPF, ADHD, Aspergers syndrom

Prick på klockslaget – experiment för att lära sig klockan alldeles för sent

Igårkväll kom jag på att jag ska försöka lära mig klockan. Det är ett problem att jag både har dålig tidsuppfattning rent generellt, och att jag är dålig på siffror.

Jodå, jag kan klockan – någorlunda. Men det tar ett par sekunders tankearbete att tolka vad klockan är. Sedan glömmer jag det ändå ofta på en halv sekund.

Det är typiskt mig att till exempel ta upp mobilen för att kolla på klockan, låtsas knappa på mobilen i några sekunder för att maskera att jag faktiskt bara kollar tiden men att det tar så lång tid, notera klockslaget i huvudet och sedan lägga ner den igen – bara för att sedan göra om det tre sekunder senare för att jag inte har någon som helst aning om vad klockan är.

Att vara tidspessimist och alltid vara ute i onödigt god tid är ett sätt att hantera det på. Idag testade jag ett till: att färgkoda min klocka. Heltimmar är neonröda, halvtimmar knalloranga, kvartar illgröna, tiotal ljusblå och femtal vita. Hittills har det fungerat fantastiskt bra, men det är bara första dagen. Återstår att klura ut hur man gör med mobilklockan för att den ska bli begriplig.

Och om någon undrar: ja, mitt senaste specialintresse är såna där färgprickar som man klistrar överallt. När jag bytte plåster på min onda tå en dag förra veckan hittade jag en orange prick under plåstret. De är överallt.

Kan innehålla spår av tågnördighet

Det sägs att tåg är ett vanligt specialintresse bland aspies. Det råkar också vara väldigt vanligt bland de transtjejer jag känner; både de med och utan Aspergerpersonlighet i övrigt.

Jag är så van vid ”tågmuppar” att jag inte märkt att jag börjat bli en själv. En biverkning av livet som kringresande föreläsare, antar jag. Det började helt oskyldigt med att leta efter information om olika vagnstyper, men snart började jag även fota stationsbyggnader och läsa på lite om järnvägshistoria och sedan var det kört. Jag ska inte påstå att jag är en äkta tågmupp, men jag har definitivt en släng av det.

Än så länge har jag inte varit på järnvägsmuseet i Gävle, men det kommer säkert längre fram. Idag har de något jippo där, för det är tågets dag eller något sånt. Dagen till ära körde de ett tjusigt gammalt rostbrunt tåg från Borlänge, som även stannade i Sandviken på väg till museet.

Jag åkte inte med, men såg att det var många förväntansfulla tågnördar ombord. Väldigt många barnfamiljer, men även en del vuxna utan barnsällskap. Eller man kanske ska säga ”vuxna som vågar stå för sitt tågnördande även om de inte har några barn att gömma sig bakom”.

För egen del har jag ända sedan jag började förstå Asperger haft märkliga komplex över att jag inte har så stereotypa specialintressen; som om jag är rädd att bli avslöjad som fuskare. En neurotyp som vill ha Asperger för att det är så coolt. En neurowannabe.

Men nej, man behöver inte vara intresserad av tåg eller datorer bara för att man har Asperger. Jag vet. Ändå känns det bra att få sin aspie-identitet bekräftad.

Far ror. Mor är rar. Google tvångskönar dig.

Hur översätter man det lilla ordet ”sin” till engelska om man inte vet vilket kön personen har? Som i meningen ”Trollhare är nöjd med sin kropp” alltså?

Man kan till exempel säga ”hir” eller ”zir” eller – förmodligen det som känns lättast för många – ”their”. Men Google translate har en annan idé:

”Trollhare är nöjd med sin kropp” översätts som ”The Magic Hare is happy with her body”.

Her. Hennes.

Om man uttrycker att man är nöjd med sin kropp är man antagligen av honkön, enligt google.

Vi kan ju jämföra med en annan mening:

”The Magic Hare is happy with his car”. Om man är nöjd med sin bil är man förmodligen av hankön, tänker google.

Jag leker en stund med översättningsfunktionen, och kommer fram till att ”docka” är kvinnligt och ”actiondocka” är manligt. ”Röv” är kvinnligt, ”sexpack” är manligt – men ”sexliv” är könsneutralt:

Man förväntas antagligen ha ett sexliv tillsammans med någon annan.

Jag testar vidare, och upptäcker den enorma orättvisan:

Om jag är nöjd med min flickvän, då heter det ”his girlfriend”, men om jag är nöjd med min pojkvän, så heter det ”their boyfriend”.

Alltså: Om jag har en flickvän jag är nöjd med måste jag vara kille. Tjejer och personer med andra kön kan ju inte ha flickvänner – eller i vart fall inte vara nöjda med dem. Däremot kan vem som helst ha en pojkvän att vara nöjd med.

Jag vet att det går att ändra på sidan; att det är lätt att klicka på orden för att se alternativa översättningar. Men detta är alltså Googles förstahandsval av pronomen.

Och nej, jag tror inte att Google är onda skurkar (i varje fall inte på grund av detta). Jag tror däremot att det säger en del om hur folk i allmänhet använder orden: att ”kropp” oftast används om kvinnor, och ”bil” oftast som ägda eller körda av män.

Credd till Dbrock som upptäckte det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Google, språk, översättning, kön, könsroller, HBTQ, heteronormen

Lasse-Maja och andra dåliga argument mot ett tredje kön

Efter min lilla egotripp, och sedan mitt ältande om att ljuga sig igenom en könsutredning, så kanske det är dags att ta upp det som artikeln i DN faktiskt handlade om: Införandet av ett tredje juridiskt kön.

Jag har hört många dåliga argument mot det, och några få vettiga. Till exempel tycker jag att man kan ifrågasätta om det alls ska finnas juridiska kön; vad de fyller för funktion i ett samhälle som påstås vara jämställt och där de flesta lagarna i teorin är könsneutrala. Frågan ”Ska vi lägga allt krut på att avskaffa juridiska kön, eller ska vi ställa det mer realistiska kravet att åtminstone ge människor möjligheten att välja själva om de vill ha ett juridiskt kön och att de då ska få fler än två alternativ att välja mellan?” är relevant. Absolut.

Däremot finns det en massa märkliga invändningar, som inte verkar genomtänkta alls utan mest krystade ursäkter för att vägra erkänna folks identitet. Som dessa, från Niclas Carlsson (C). Vi tar bit för bit återigen – se det som en fortsättning på guiden för transfoba härskartekniker.

”Det skulle få oerhört märkliga konsekvenser rent juridiskt, säger han. Eftersom vi har en könsbunden lagstiftning sätts ju exempelvis lagen om kvinnofridskräkning ur spel. Omfattas man fortfarande av den lagen om man som kvinna byter till det tredje könet?”

Det finns problem med begreppet ”grov kvinnofridskränkning”, ja. Men det finns en annan brottsrubricering: Grov fridskränkning. Det används till exempel när man pratar om olika former av våld i nära relationer utanför en heteronormativ man-som-misshandlar-kvinna-kontext, till exempel där föräldrar har kränkt barn, men också där ena parten i ett samkönat förhållande har kränkt den andra.

Rätta mig gärna om jag har fel, men vad jag vet ska de två brottsrubriceringarna räknas på samma sätt. Det har förresten förekommit att man har utrett ”grov fridskränkning” istället för ”grov kvinnofridskränkning” i minst ett fall där en man har kränkt en f.d. partner som är fittfödd-transperson-men-som-juridiskt-sett-är-kvinna. Det är alltså inte så att man plötsligt skulle bli rättslös. Tvärtom.

”Hela systemet med personnummer skulle behöva göras om”

Åh, nej. Verkligen jättehemskt. I synnerhet som man redan har diskuterat i åratal att göra om personnummersystemet för att numren håller på att ta slut.

”det skulle ställa till problem när vi svenskar ska resa utomlands”

Ja, kanske. Jag tänkte för övrigt testa inom en snar framtid vilka privilegier man har som tvångskönad. Att åka till terroristskräckens huvudstad London med talibanskägg och ett pass där det står att jag är juridisk kvinna, det borde inte vara några som helst problem va? För det viktiga är att alla människor har ett juridiskt kön som Niclas Carlsson är bekväm med.

”det skulle kunna missbrukas av yrkeskriminella som systematiskt byter till det tredje könet för att på så sätt försvåra polisens utredningsarbete.”

Eh. Eh. Eh. Va? Jag vet inte om jag ska rulla ihop mig i fosterställning och hyperventilera av skratt över hur fånigt det låter, eller om Niclas Carlsson på allvar associerar transidentiteter till Lasse-Maja.

”Jag ser inte hur det rimligtvis skulle gå till och jag ser inte nyttan av det”

Nej, och jag ser inte nyttan med att personer utan transkompetens fäller så tvärsäkra omdömen om saker de inte förstår.

”Juridik kan inte utgå ifrån individers upplevelser av sig själva och sin omgivning, menar han. Om den bakre gränsen flyttas fram riskerar man att det kommer folk och kräver fyra fem eller sex kön”

Ja, och om man tillåter samkönade par att gifta sig kommer man snart att kunna gifta sig med papperskorgar och hästar. Eller vänta nu, det där var ju ett annat sluttande-plan-resonemang. Hoppsan. Jag blandade visst ihop C med KD. Sorry.

Jag menade egentligen: Vad är problemet? Om man skulle lägga till ”Annat” och det visade sig öppna upp för möjligheten att bli folkbokförd även som ytterligare andra kön, eller kanske som könlös, vore det så hemskt?

Det finns en fantastisk tankevurpa som är så klassisk när det gäller inställningen till transfrågor:

1. Det här är något som gäller en så otroligt liten grupp i samhället att det inte förtjänar att tas på allvar…

2. …fast om man skulle släppa det mer fritt, så att det blev lättare och folk fick mer möjligheter – då skulle det bli ett jätteproblem eftersom alla människor har en inre drift att bryta mot könsnormer, som måste kontrolleras.

Om det inte fanns strikta lagar och stränga sociala regler skulle var och varannan människa ansöka om ändrat juridiskt kön/skulle könsutredningsteamen få så många förfrågningar att de skulle behöva öppna filialer på varenda vårdcentral/skulle varannan säng på BB upptas av en nyförlöst pappa/skulle alla juridiska män vilja heta Jenny och alla juridiska kvinnor Johan/skulle varenda kukfödd person gå i klänning och sminka sig, och varje fittfödd person veta hur man anlägger realistisk lösskäggstubb/och så vidare.

Och så kan vi ju inte ha det. Eller?

(Jo, jag är ironisk…)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tredje könet, transpersoner, HBTQ, kön, juridik, fördomar, transfobi, Centerpartiet

Konsten att ljuga för att få rätten att vara sig själv

Jag har ju redan lockat med att jag är med i DN idag, och såhär på kvällen noterar jag att det inte gick riktigt som jag trodde. Jag trodde att jag skulle få mest positiv respons, och så blev det. Jag förväntade mig några konservativa moralpredikningar, och ett par såna blev det också.

Men det intressanta är att jag byggt upp en sån hangup runt att outa mig som mellantinglig, så mycket att jag faktiskt glömt att jag redan har gjort just det, allteftersom. Det kanske inte är någon enorm jättegrej att komma ut som mellanting efter en könskorrigering. Kanske är det bara i mitt huvud som det är en enorm grej.

Jag tror liksom fortfarande att någon ska komma och ta ifrån mig min diagnos, och säga att jag inte har rätt till vård. Som om de skulle kunna dra in mitt testosteron nu, efter nästan två års behandling. Som om de skulle tvinga mig upp på operationsbordet igen för att tvinga på mig bröstimplantat som straff för att jag ljugit mig till en operation. Ja, jag har ljugit, men bara om en enda sak: om hur säker jag är på att jag är man. Jag har alltid varit säker på mina behov av könskorrigerande vård, men det hänger inte självklart ihop med könsidentiteten.

Att hata sin utåtbuktande bröstkorg så mycket att man är beredd att ta saken i egna händer om man tappar tron på att få operationen beviljad, att ha komplex för sin ljusa röst så mycket att man inte vågar prata med människor, att sedan fem års ålder ha drömt om att kunna odla skägg, att hata sina könsorgan, att veta att man behöver rätta till kroppen för att alls orka leva… det är inte självklart att man identifierar sig som man för det. Men om den enda vägen till att få förändra sin kropp är att kalla sig för man och säga att man är transsexuell – då var det en lögn jag var beredd att ta till.

Jag har inget emot att uppfattas som man. Det är okej att säga han, eller hen: för mig spelar det ingen roll så länge det inte är hon. Men jag kan inte känna att jag ÄR man. Jag är inte genusateist; snarare genusagnostiker. Jag vet inte om jag tror på kön eller inte. Det enda jag vet är att jag förmodligen aldrig kommer att fatta grejen med kön.

Jag tror även att det sitter en liten klick före detta transsexuella som är förbannade på mig för detta. Jag är väl i deras ögon en av de där ondsinta transpersonerna som inte borde ha rätt till vård, eftersom jag inte identifierar mig som man, och som dessutom ger transsexuella dåligt rykte. Ärligt talat skiter jag i deras åsikter.

När jag sökte vård första gången fick jag höra att jag inte kunde vara transsexuell för att jag inte var ”övertygande”. När jag sökte vård för fjärde gången – fyra år senare – skrev jag i brevet till personen som skulle fatta beslutet om att ge mig en remiss till själva könsutredningen att ”det går inte att ljuga för att få vara sig själv”. Den gången fick jag också höra att jag inte var ”övertygande”, och fick rådet att vänta i två år till innan jag skulle få börja i utredning.

Efter det flyttade jag, fick min remiss – och utan att inse det själv började jag faktiskt att så smått ljuga. Inte inför människor som känner mig, men inför psykiatern och psykologen som skötte utredningen ljög jag när de frågade om jag kände mig som man. Så ja, jag har ljugit för att få slippa leva i en lögn. Det fungerade faktiskt.

Jag vägrar skämmas för att ha manipulerat mig till den vård jag visste att jag behövde. Det var i nödvärn, som rent självförsvar mot den lag och den vårdapparat som ställer absurda krav. Och jag ångrar ingenting.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, transpersoner, HBTQ, kön, könskorrigering, vård, könstillhörighetslagen, transfobi, könsidentitet, komma ut

En egotripp i trycksvärta

Vilken tur att folk i Sandviken inte läser stockholmstidningar.

Första gången jag var med i lokaltidningen här kändes det som om folk stirrade när jag skulle köpa tidningen, så jag vågade aldrig göra det. Det kändes så ego. Jag har alltid lite svårt för sånt.

Den här gången intalade jag mig att ingen i Sandviken läser DN, så ingen bryr sig.

Mycket riktigt: folk stirrade bara när jag pratade högt för mig själv – och på Dramaqueen, såklart. Jag har vant mig vid att folk stirrar på henom, som om de aldrig har sett en pimpad dramaten förut.

Eh, artikeln då? Jo, jag återkommer om det. Måste bara dämpa mig lite så att egot inte spiller över först.

Transfoba härskartekniker – en guide

Idag är International Day Against Homophobia and Transphobia. Den sjuttonde maj uppmärksammas problemen med homo- och transfobi runtom i världen. På nätet har dagen bland annat uppmärksammats med en debattartikel där vänsterpartister kräver ett svar från Göran Hägglund angående den evigt förhalade förändringen av könstillhörighetslagen. Dessutom har DN lägligt nog en intervjuat Vio Szabo som är intergender, och fått till det riktigt bra.

Att lagen som reglerar fastställande av könstillhörighet är baserad på fördomar och direkt skadlig för människors hälsa är transfobi – och det gäller både tvångssteriliseringar och vägran att erkänna människors könstillhörighet bortom tvåkönsmodellen. Det är självklart också transfobi att förlöjliga människor som försöker förändra lagen.

Men hur ser transfobi ut? Det finns många sätt att uttrycka sin transfobi, även om vissa sätt är vanligare än andra. Som en liten service tänkte jag bjuda på en liten guide till några vanliga transfoba härskartekniker – dagsfärska!

Byrån för lika rättigheter – en antidiskrimineringsbyrå – la upp en länk till DN-artikeln på sin facebooksida, och kommentarstråden utmynnade tyvärr i rena skolexemplet på vardagstransfobi. Vi tar det bit för bit.

OBS! Kan uppfattas som raljerande. Det är inte meningen att håna folks okunnighet, men om man inte har koll på transpolitik så kanske man inte ska ge sig in på att diskutera det…

L: ”annat var det på min tid då fick man slåss för att vara något överhuvudtaget”

Tips till transfober: Insinuera gärna att det var mycket värre förr, och låtsas som att det skulle vara ett relevant argument. Om det var sämre förr, så är det självklart att längta tillbaka dit. Helt logiskt.

”tagga ner det finns bara två kön naturen har sin gång och INGEN tankekullerbytta kan ändra det.eller byt kön, inget som jag rekomenderar men möjligt idag…”

Att hänvisa till att något är ”naturligt” respektive ”onaturligt” är ett säkert kort inom såväl transfob som homofob och sexistisk retorik. Ett standardargument vare sig du argumenterar för att kvinnor ska stå vid spisen och föda barn, eller för att män absolut inte ska få föda barn – och som synes för många fler frågor.

Om dina meningsmotståndare däremot kontrar med fakta om att vissa andra arter/människor i vissa historiska perioder också bryter mot de könsnormer du hyllar som ”naturliga” – då heter det inte ”naturligt” längre. Då heter det ”primitivt”.

”Gott råd uppsök en bra psykoterapeut och förlika dig med dina genitalier…….

eller byt kön, inget som jag rekomenderar men möjligt idag…”

Ah. Två klassiker i en och samma mening:

1. Insinuera psykisk instabilitet hos dina meningsmotståndare. Håll tummarna för att de är lika psykofoba som du, så att de tar illa vid sig.

2. Dra in könsorgan i diskussionen. Som aktiv transfob är det praktiskt att låtsas som om transpolitik alltid handlar om könsorgan, och att könsorgan alltid handlar om sexualitet. På samma sätt som du har rätt att kräva att få veta hur folks könsorgan ser ut, så har du även rätt att tvångsköna människor utifrån dem.

Senare kan du eventuellt klaga på att transpersoner är så extremt sexfixerade. För som transfob har du RÄTT att gräva i folks underliv, även om du inte ens vet skillnaden mellan biologiskt och mentalt kön. Naturligtvis är detta inte jämförbart med den ohyggliga skymfen ifall någon skulle tvångsköna dig fel. Du är ju ”normal”.

L fick sedan svar på tal:

M:”Om du orkar kolla upp hur det faktiskt är i verkligheten, istället för att bara lyssna på självreproducerande normer, så kommer du upptäcka att det finns en hel del människor vars genitalier och andra könskaraktära kroppsdelar inte tydligt passar på mallen för ena eller andra könet…
http://sv.wikipedia.org/wiki/Intersexuell
Nån av de som gick i samma skola som du var troligtvis IS..”

Byrån för lika rättigheter: ”vill påminna alla gruppmedlemmar om att det är Respekt för andra människors rättigheter, uppnådda eller ej, och argumentatorisk saklighet i kommentarerna som gäller i denna FB-grupp. Överträdelser ifråga om Respekt kommer inte att tolereras.”

L:”Jo jag vet det och har all respekt för androgyner men att lagstifta om ett tredje kön känns helt absurt när varken män eller kvinnor har sina fundamentala rättigheter på våran planet tillgodosedda.

Ja, har vi inget bättre för oss när resten av världen svälter? Vi kan ju lägga ner kampen för transrättigheter tills världen är perfekt i övrigt, för att inte stjäla uppmärksamhet och kraft från något viktigare. Som Melodifestivalen.

För mig framstår det som ett lyxproblem för någon som vill både och på en kväll på krogen……”

Jag är osäker på om det syftar på att Vio i intervjun nämner att hen brukar välja toalett efter kölängden, eller om det handlar om raggning. Men helt klart låter det som genusavund. Visst finns det något provocerande och hotfullt i att en del människor lever ett helt liv, utan att låta könsgränser stå i vägen. Hur skulle det se ut om alla människor gjorde det de mådde bra av, så länge de inte skadade någon? Risken finns ju att människor skulle bli lyckliga eller något sånt farligt.

DN har två till artiklar om ett tredje juridiskt kön: Intervju med Inti Chavez Perez om transpolitik, och fakta om Nepal och Sydafrika som varit först med att erkänna ett tredje kön rent juridiskt.

Och ja, som de som läser noga ser, så kommer det en intervju med mig imorgon i DN. Även om jag fått läsa igenom texten, så ska det bli väldigt spännande att få höra folks reaktioner.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om intergender, transpersoner, kön, transfobi, homofobi, retorik, psykologi, politik, heteronormen

Tryggheten i att inte veta vad man är

För drygt en månad sedan började jag skriva på ett inlägg som fortfarande ligger halvfärdigt i utkast-mappen. En morgon hittade jag ett mail som fick mig att börja fundera på om jag verkligen är så bekväm med bilden av mig. Inte min image, alltså, utan den identitet jag har i relation till andra.

Missförstå mig inte: de identiteter jag har för mig själv har jag inga problem med. Jag vet vem jag är, när det gäller sånt som är viktigt, och jag är hyfsat nöjd med dem. Problemet är min identitet utåt; det där som man förväntas kunna sätta ord på och sortera in i fack. De identiteter som bygger på faktorer som samhället anser är viktiga, i synnerhet ifall man avviker eller följer normen.

Min egen identitet består av detaljer andra ofta verkar strunta i: människa, gryningsdjur, färgberoende, synestet, språknörd, vinkelfixerad, strukturerat oorganiserad, vitlökskräsen, tidspessimist och svårfrusen. När något av detta förändras är det jobbigt. I vintras när jag upptäckte att kyla kan vara obehagligt fick jag en smärre identitetskris.

Men nu handlar det inte om något sånt viktigt, utan bara om den bild jag visar utåt; de egenskaper som anses vara relevanta att jämföra. Därför kan jag – utan att känna minsta ångest över det – säga att jag är trygg med att plötsligt inte veta vad jag är. Jag vet ju ändå fortfarande VEM jag är.

En sannolik bokstavstolkning av tandläkarskräck

Det här är en av de konstigaste annonser jag sett. Ett brudpar hos tandläkaren; varför?

En brudgum sitter i stolen, och tandläkaren (eller tandhygienisten, eller tandsköterskan eller något sånt) lutar sig fram för att anfalla med sina otäcka blå gummihandskar. Men brudgummen vänder sig bort, mot bruden, som håller henom i handen.

Jag grubblar en stund över bilden. Mottagningen som ställde ut skylten på gatan erbjuder bland annat ”estetisk tandvård”. Är tanken att personer som planerar bröllop ska komma på att de vill fixa till sina tänder? Ingenting av det jag kan se i texten anknyter det minsta till bröllop, eller till någon ordvits om ”i nöd och lust” eller något annat långsökt. Kanske ska man bara associera vackra tänder med något fint och festligt i allmänhet.

För mig ser det mest ut som om brudgummen klamrar sig fast vid bruden, som för att säga ”snälla, hjälp mig komma härifrån!”. Och bruden ser ut som om hon vill säga ”du, det kan du glömma – nu drar jag”. Fast varför alla ler fattar jag inte.

Jodå, jag är medveten om att syftet antagligen inte är att associera till tandläkarskräck, och att min tolkning säger mest om mig. Men det är så jag uppfattar bilden, även om jag vet att den inte var tänkt så. Och jag har inga möjligheter att avgöra hur självklar skylten är: om det bara är jag som inte fattar, eller hur stor procent av Sveriges befolkning som kan tänkas begripa den.

Japp, jag grubblar över procenttal. Det gör jag hela tiden. Min strategi för att lösa mänsklighetsmysteriet är en enda lång formelsamling i sannolikhetslära:

Sannolikheten att leenden är viktigare än kroppsspråk enligt de där sociala koderna jag aldrig fattat. Sannolikheten att godtycklig trottoarpromenerare i Härnösand vet vad som åsyftas. Sannolikheten att jag kan göra mig förstådd med det här blogginlägget; att bilden inte är så självklar att majoriteten av de som läser detta kommer att protestera och ifrågasätta varför jag inte begriper det självklara i bilden, för det är omöjligt att misstolka. Sannolikheten att ”omöjligt att misstolka” inte alltid ska tolkas bokstavligt.

Medmänsklighet i motljus

Måndag kväll i Härnösand. Klockan är strax efter 18, men solskenet lurar mig att tro att det bara är eftermiddag. Jag är på väg ner till centrum för att leta upp ett matställe, och har lämnat solglasögonen på vandrarhemsrummet eftersom jag har tagit med mig kameran för att fota lite. Med pollen i luften och stark sol som strålar nästan rakt igenom domkyrkans vita torn, är det inte så konstigt kanske att mina ögon tåras. Egentligen mår jag bra; det är bara ögonen som inte gör det.

Det har däremot hänt ett antal gånger att jag har gråtit mer eller mindre öppet när jag är ute bland folk – när jag varit riktigt deprimerad, alltså. Vanligtvis brukar folk stirra, utan att säga något. Andra icke-tittar intensivt. Ni vet: Personer som först granskar en mycket noga, men när de upptäcker att man lagt märke till så slår de ner blicken och skäms och tittar sedan åt vilket annat håll som helst. De kan nästan vrida nacken ur led för att inte se på en.

De enda gångerna folk har tilltalat mig när jag gett intryck av att må dåligt har varit på sena kvällar då till exempel fältisar eller poliser har tyckt att en ”ensam tjej” överhuvudtaget är ett varningstecken, och stannat mig för att kolla hur jag mår. En gång när jag bodde i Falun fick jag poliseskort till psyket fast jag bara hade lite ångest, men de tyckte väl att jag betedde mig märkligt då. Så länge solen är uppe är det däremot mycket liten risk att bli stoppad, har jag lärt mig.

Men den här gången är det bara mina känsliga ögon, min hunger och min allmänna trötthet efter en förmiddagsföreläsning, som gör att jag antagligen ser medtagen ut. I parken bakom domkyrkan, precis där tornets skugga gör att jag inte längre har solen i ögonen, möter jag två personer. Den ena är märkbart berusad, och lutar sig mot den andra som för att hålla sig på benen där de går. Den andra håller i en ölburk.

Jag tänker inte så mycket på dem, utan stannar upp för att titta på påskliljorna i rabatten. Med tårfyllda ögon stirrar jag på blommorna och mumlar kanske något för mig själv. Just när jag funderar på om jag ska ta upp kameran och fota påskliljorna, hör jag en röst:

- Tjena grabben!

Det är den mest berusade av de två som säger det medan hen raglar förbi mig – och jag svarar glatt överraskat, men med kraxande röst:

- Hej hej!

- Du måste vara snäll mot dig själv, grabben. Lova det.

Innan jag hinner reagera har de redan hunnit långt, men jag går därifrån leende.  Det är förmodligen första gången någon främling verkligen visar omtanke när jag ger intryck av att vara ledsen. Det finns hopp.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, psykisk ohälsa, psykologi, bemötande, medmänsklighet

Nagelfaren av stilpolisen

Av någon anledning anses det tydligen vara fruktansvärt fult med strumpor i sandaler. Jag har bara inte fattat varför.

Mina fötter är definitivt inte vackrast nakna, men anledningen till strumporna idag var egentligen risken för skoskav. Jag passade på att inviga mina nya randiga strumpor – men då slog stilpolisen till.

När jag precis klivit av tåget i Söderhamn och skulle skynda mig undan så att jag inte var ivägen, så lyckades jag köra 25,6 kg väska rakt in i stortån med full kraft. Nageln lossnade litegrann från nagelbädden, och blödde sådär fånigt mycket, men den verkar inte vara på väg att lossna.

Synd. Sedan jag blev av med nagelsvampen för några år sedan har den varit så himla svårklippt att jag gärna skulle byta ut den. Förr om åren var det ett säkert tecken på att sommaren är på väg: att nageln ramlar av för att jag mosar den mot något när jag har sandaler.

Nu sitter nageln kvar, år efter år – men jag har inte slutat med mosandet. För trots att svampbristen sabbar fina gamla sedvänjor – nageltappandet har pågått sedan gymnasiet – så gör jag tydligen mitt bästa för att upprätthålla traditionen ändå.

Fobiträning med (Sund-)svallande känslor

Avståndet mellan Sundsvall och Östersund är ungefär som mellan Sandviken och Stockholm. Trots det känns det nästan som om jag är på väg Tillbaka, nu när jag åker norrut.

Först Kramfors, som jag inte kan minnas att jag varit i, så det är inga problem. Sedan Härnösand, som jag har en del fina minnen av från när jag distanspluggade in en missad gymnasiekurs.

Men så: Sundsvall…

Jag har både bra och dåliga minnen från den stan. De dåliga är långt ifrån de jobbigaste minnena jag har; de är hanterbara.

Och jag är fast besluten att pröva det som Dennis brukar säga åt mig att göra: om det finns en plats som är jobbig för att man förknippar den med jobbiga händelser i någon form, och det inte bara går att undvika den platsen, så får man helt enkelt se till att byta ut associationerna. Man måste fylla platsen med fina minnen istället, så att associationen till det jobbiga bleknar.

Det tänker jag göra med Sundsvall. I Sundsvall.

Det blir bättre – om varför hämnden är ljuv

Jag bloggade ju förut om ”Det blir bättre”; kampanjen som Rädda barnen försökte kidnappa från HBTQ-rörelsen. En flod av youtubefilmer riktade till självmordsnära HBTQ-ungdomar, från personer som varit i samma sits men som överlevt och vill berätta för de som mår dåligt att det blir bättre om man inte tar livet av sig.

Nu har jag spelat in min egen ”Det blir bättre”-film. Det tog några veckor på grund av tekniska problem, men bättre sent än aldrig.

I filmen förklarar jag bland annat hur man på bästa sätt hämnas på människor som hatar en, och ger exempel på saker jag skulle ha missat om jag tagit livet av mig när jag var 17. Och så berättar jag varför jag oftast inte gillar när folk säger ”Det blir bättre”.

Och, såklart, så förklarar jag att det blir bättre. För det gör det.

Läs mer om ”Det blir bätttre”. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Det blir bättre, HBTQ, transfobi, homofobi, heteronormen, youtube, psykisk ohälsa, mobbning, självkänsla

Han är lesbisk

Filmkväll. Vi ser Newcastle; en australiensisk film som av omslaget att döma mest handlar om att visa upp halvnakna killar under förevändningen att det handlar om en surftävling – men som visade sig ha betydligt mer djup än så.

Med munnen full av popcorn försöker Dennis beskriva en bitter och aggressiv machokaraktär:

- Han är lesbisk, tycker jag.

För några sekunder är jag i alla fall fullkomligt övertygad om att det är precis det Dennis säger. Jag är på vippen att pika honom för att ha fördomar om flator, när jag inser att det nog inte var det han sa.

Dennis påstår att han sa att killen i filmen är ”läskig”, inget annat. Han påstår också att min freudianska felhörning säger mest om mig.

Med hjärnor på hjärnan

Här sitter jag och känner mig duktig. Har precis repat en ny utbildning om NPF som jag ska börja hålla nästa vecka, och blev därför påmind om att äta lunch i tid.

Lättdistraherad och glömsk som jag är har jag glömt bort att äta, som vanligt. Vilken tur att jag kommer på det så tidigt: klockan är bara fyra. Nio timmar mellan frukost och lunch är alldeles lagom.

Åh, så duktig jag känner mig när jag värmer en tallrik bönor utan att vara i det skick då jag kryper ut till köket. Välorganiserad. Jag har fått ordning på mitt liv. Jag hoppar visserligen högt varje gång mobilen surrar till och påminner om mat, sömn och andra krångligheter, men jag brukar ha svårt att slita mig från det jag håller på med ändå – just därför är det fantastiskt att jag kommer på det själv.

Med en djup tallrik vita bönor i tomatsås i ena handen börjar jag jobba igen. Klickar mig runt i bildspelet med högerhanden, och håller tallriken i den vänstra. Så känner jag något blött och varmt som långsamt rinner nerför min handled, men tänker inte så mycket på den det. Först när jag känner att det nästan runnit hela vägen ner till bordet reagerar jag.

Jag håller tydligen tallriken mer lodrätt än vågrätt, om jag inte tittar på den hela tiden. Och jag har uppenbarligen svårt att sålla bland intrycken för att veta vad som är relevant och akut. Och jag har utan tvekan koncentrationsproblem.

En bokstavstolkning av offermyten

Förr hade jag alltid mina teorier om vad som verkade kunna kränka människor. Baserat på de tillfällen då människor uppenbarligen reagerat på något jag sa med att gråta eller skälla på mig, skrev jag mina listor över regler i huvudet.

Jag lärde mig först att man alltid skulle säga förlåt när man sårat någon – men några år senare lärde jag mig att det skulle man inte alls, bara ibland. Mamma sa åt mig att inte be om ursäkt hela tiden, ju.

Jag trodde såklart att allt var mitt fel: om min syster råkade klämma min brors fingrar i en dörr, om någon tappade något eller ramlade och slog sig, eller vad som helst. Allt var ju mitt fel, jag var säker på att ingen kunde tvivla på det. Det var bara tillfällena då man sa sånt som skulle begränsas.

Ännu några år senare drog jag slutsatsen att det är otroligt egoistisk att be om ursäkt, för det insinuerar att man har fräckheten att tro att människor faktiskt skulle kunna förlåta en för det man gjort. Detta efter något missförstånd som jag inte alls begrep; en klasskompis började nästan gråta när jag sa att hennes nya frisyr var snygg. Jag bad om ursäkt, utan att egentligen ha en aning om varför hon reagerade så. Det var tydligen också fel; hon började gråta och jag fick höra från hennes vänner att jag skulle lämna henne ifred.

Så i många år gick jag runt och försökte kväva impulserna att be om ursäkt, när de poppade upp. Jag gjorde – som alltid – stor skillnad på mig själv och andra. Det var uppenbart att människor hade rätt att be varandra om ursäkt, men jag var ju inte människa. De regler som gällde för människor gällde inte mig.

Så jag tvingade mig att inte be om ursäkt, och på samma sätt brukade jag tvinga mig själv att försvara åsikter jag inte hade, om jag förstod att någon trodde mig ha dem. Inte för att jag kände mig provocerad och trotsig och måste tycka tvärtom, utan för att vara artig.

Jag hade fått höra tillräckligt många gånger att X skyllde på att hen blivit ”missförstådd” och att Y var omogen och feg som påstod att någon hade ”missuppfattat” henom. Det var fult att påstå att någon missförstått en; det var att spela martyr och göra sig till offer och manipulera fram skuldkänslor hos andra och, såklart, att kränka folk genom att ha mage att tilltala dem igen. Och offer fick man inte vara: det måste man undvika till varje pris. Alltså måste man göra sig av med alla offerbeteenden – som att påstå att man blivit missförstådd.

Jag kunde visserligen ana att det fanns personer och situationer där det beteendet var okej, eller tillochmed önskvärt, men eftersom jag inte visste under vilka omständigheter det ansågs vara accepterat, så tog jag det säkra före det osäkra.

Så jag bad inte om ursäkt, och jag påtalade aldrig när folk missförstod mig – av hänsyn. Jag ville inte få folk att må dåligt i onödan ju, och om det så fick mig att framstå som fientlig och hatisk.

Jag vet inte när jag började spela med i missförstånden; antagligen i högstadiet. Jag vet inte exakt när jag slutade, mer än att jag fortfarande gjorde det utan att ens reflektera över det så sent som i somras. Någonstans sedan dess har jag lärt mig att det är okej att säga att någon har missförstått en, och att jag får be om ursäkt.

Jag har ett dokument i datorn som heter just ”Man får be om ursäkt närsomhelst”. Det är en del av en text som Dennis skrev till mig för några år sedan, när jag bett honom förklara sånt.

Jag har alltså vetat om det i några år, men det har tagit tid att lära sig att inte vara ängslig att bli anklagad så fort jag gör något. Men så kom jag på mig själv med det nu för någon dag sedan: jag förklarade för en person att hen nog hade missförstått mig – utan att jag bröt ihop av skuldkänslor. Jag har genomskådat offermyten: den om att syndomtycke är eftersträvansvärt och att andra alltid har tolkningsföreträde till att avgöra om man ”egentligen” gör sig till offer eller inte. Det är en bluff.

Mitt nya liv är fullt av såna här saker som mitt gamla jag skulle ha avfärdat som extremt egoistiska och omoraliska. Jag tror det är ett tecken på att jag är på väg åt rätt håll.