“Debatt: Plocka upp hundskiten!” är en av rubrikerna på Hem & Hyras förstasida. Kan man verkligen kalla det för debatt om man kan vara säker på att inte få mothugg?
Något säger mig att vanemässiga bajsplockningsskolkare aldrig kommer att stå i ett debattprogram i tv och öppet argumentera för sin sak, men kanske skulle det gå att få någon att ställa upp om de fick löfte om att vara anonyma? Med smurfad röst och ryggen mot kameran kanske det känns mindre farligt.
En sak är säker: den journalist som får förtroendet att intervjua en kronisk bajsskolkare har ett säkert scoop.
Ja, det är svårt med debatt om den är ensidig….
Ja, precis. Varför är det ingen som vill “ta debatten” om hundbajs? Är det något som fyllt insändarsidor i decennier är det just klagomål på bristande bajsplockning. Vilket populistiskt parti är beredda att göra det till en valfråga?
Idag är det ju mycket snack om yttrandefrihet och rätten att bete sig hur man vill utan att bli kallad för tråkiga saker som rasist eller sexist av politiskt korrekta typer utan humor, så jag skulle nog tippa på att det populistiska partiet kommer vara FÖR hundbajs med argument som “lite får man tåla” och “har ni inte viktigare saker för er än att gnälla över att vi inte plockar upp?”
Hahaha, japp. Eller varför inte “men det får man inte säga i Sverige!”
“i det här jävla landet får man ju inte ens låta hunden bajsa fritt ute i naturen utan att nån förstoppad jävel ska komma och klaga! nej, gör uppror mot den svenska prydligheten och fegheten, rösta på HundbajsDemokraterna!”
Jag tycker man kan plocka upp på ställen där folk riskerar att trampa i det. Det är ju inte så kul att få skit under skorna. Men många människor tycker ju att man ska ta upp efter hunden oavsett vart den skiter. Typ skiter den inne i ett buskage ska man krypa in och rota, skiter den ner i diket ska man ner i diket… så mycket hatar dom åsynen av hundbajs. Det är ju bara slöseri med plast och sämre för miljön om alla maniskt plockar upp minsta lilla bajsplutt oavsett vart den hamnar.
Min åsikt är att man bör plocka upp om det går att se skiten. Om det tex är långt inne i ett tätt buskage, eller i ett dike med högt gräs så man måste gå och leta utan att hitta skiten, då är det en annan sak.
Är inte så säker på att ingen skulle vilja “komma ut” som hundbajsskolkare. Igår såg jag en ung man ogenerat svara inför kameror att han anser att så länge papperskorgarna i parkerna bara står längs gångvägarna har han all rätt att låta sitt picknick-skräp ligga kvar på gräsmattorna. “För vill de att man ska slänga i papperskorgarna får de väl sätta papperskorgarna där man är, och man har ju inte picknick på gångvägen liksom”…
Ehhh. Ja, eller så kan man ju slänga det när man går där ifrån, för man *passerar* nog ändå gångvägarna då…
Men tanken på den anonyma bajsskolkaren med ryggen mot kameran, i motljus, med förvrängd röst är rätt underhållande faktiskt
Och, nej, på insändarsidorna har det ju inte kommit ut någon pro-hundbajsskolkare ännu.
Det påminner mig om en gammal “vän” som hade någon grej mot papperskorgar. Hon slängde alltid skräp på gatan, och blev såklart förbannad om jag sa åt henne. Det hände även att hon tex. kunde rycka ett glasspapper ur min hand sekunden efter att jag fått ur glasspinnen, för att kasta det på marken – liksom för att vara säker på att jag inte skulle slänga det i en papperskorg. Och då hände det att hon fräste åt mig att jag måste slänga det på marken. Det hände alltså ofta i miljöer med mycket folk, så att alla stirrade. Men hon skulle säkert lätt stå för det i tv.
Men de tillhör nog extrema undantag…
Trollhare: din “vän”, hade hon möjligtvis tvångstankar och tvångsbeteenden? För det verkar ju onekligen så.
Jo, det är jag övertygad om. Men hon dolde det väl.
“Typ skiter den inne i ett buskage ska man krypa in och rota, skiter den ner i diket ska man ner i diket” men Dvärghundspossen, för den som jobbar på parkförvaltning/äger buskaget är det inte särskilt kul att kliva i eller vara tvungen att rota i skiten. Det stinker dessutom.
Ute i skogen däremot, är det väl ingen som klagar.
(HAH nu tog jag debatten!)
kul diskussion
Det får mig att tänka på min far som ska ha kört ikapp en bil vars förare hade kastat ut nåt skräp genom fönstret, för att denne stannat säga Ni tappade visst nåt.
Förvisso är det alltid ett unikt psykologiskt studium när att beskåda hundförarens ömsinta utbyten av ögonkast och hundens allvarsamt lätt fuktade ögon när själva uttrycket kommer på sin plats härpå jorden.
Kanske är det just den ömheten som de flesta vill komma ihåg och inte själva testamentet som klubbats ut? Dvs ekot av en tid som aldrig kommer åter formvarligt uttryckt som en klickad klubba?