En skitviktig debatt

”Debatt: Plocka upp hundskiten!” är en av rubrikerna på Hem & Hyras förstasida. Kan man verkligen kalla det för debatt om man kan vara säker på att inte få mothugg?

Något säger mig att vanemässiga bajsplockningsskolkare aldrig kommer att stå i ett debattprogram i tv och öppet argumentera för sin sak, men kanske skulle det gå att få någon att ställa upp om de fick löfte om att vara anonyma? Med smurfad röst och ryggen mot kameran kanske det känns mindre farligt.

En sak är säker: den journalist som får förtroendet att intervjua en kronisk bajsskolkare har ett säkert scoop.

Mitt eget Svalbard – ett överlevnads-kit för soliga dagar

Jag har visst glömt att säga ”Glad påsk”, så jag gör det nu: glad påsk!

Det har varit en svettig påskhelg för min del. Jag tål inte solljus; både min hjärna och min dygnsrytm ballar ur av det. Värmen gör dessutom att min hjärna smälter. Den är som glass.

Därför gömmer jag mig i badkaret, med svalt vatten, glass att äta, och några tidningar. Hoppas att Turist – STFs tidning alltså – har några fina vintriga bilder, så jag kan förtränga den oundvikliga våren som obönhörligen drar fram.

Tidningar, mobil, glass, kallt bad och mycket vatten att dricka, det är ingredienserna i mitt eget Svalbard. Men badet och glassen är viktigast. Det är som att äta sig till nya hjärnceller.

Penisprotes med smak av hjärnsubstans

Jag vet inte hur hjärnsubstans smakar, men jag tror att det är ungefär som bovetegröt. Konsistensen är nog i alla fall densamma.

Jag köpte påsen 2002 när jag misstänkte att jag var glutenintolerant, men efter första gången dröjde det tills jag var så pank och utsvulten att jag börjat stirra hungrigt på en lös tapetflik i köket, innan jag kokade gröt på det igen. Och igen. Och igen. Ungefär tre dagar tog det för bovetegröten att bryta ner mig mentalt; sedan hade jag turen att få min ersättning förlängd, så att jag hade råd att köpa en ny påse havregryn istället.

Detta var 2008, och bovetet hade egentligen redan gått ut för fyra år sedan. Ändå sparade jag det, för man vet ju aldrig när det kommer kristider igen, tänkte jag.

Men nu har det gått sju år efter bäst-före-datum, och jag funderar över vad jag ska göra. Att slänga mat som inte är direkt rutten går liksom emot min övertygelse. Det är då jag inser att det är inte bara min ekonomi som har blivit bättre: mitt penisavund också.

För några år sedan hade det varit självklart att göra en packer av bovetet: hälla det i en strumpa och använda som penisprotes. Det var så jag gjorde i början. Sedan fick jag en mer realistisk protes i silikon – en MrLimpy – av Sasha, som jag använde flitigt i några år. Men numera packar jag aldrig. Jag har tappat mitt penisavund, och det är inget jag saknar. Så bovetet åker i komposten, och det är nog första gången jag är glad över att slänga mat.

Less, som i ledsagning

Skärtorsdag. Fulla tåg och gassande sol. Redan på perrongen kände jag igen situationen: en stressad ledsagare i civila kläder, bredvid en person böjd över sin rollator. Hen får hjälp upp på tåget vid den låga dörren som jag och Dramaqueen brukar använda, men hissen som ska lyfta henom och rollatorn upp i höjd med resten av vagnen fungerar inte.

Jag uppfattar inte vad som händer sedan, för jag får fullt upp med att inte vara i vägen för alla andra och sätta mig ner. Men tåget börjar rulla, och jag vänder mig om för säkerhets skull. Jo, visst ser jag den grå kalufsen guppa vid hissen innanför dörrarna. Hen försöker ta sig uppför trappstegen själv, och klamrar sig fast vid räcket.

Så jag studsar upp, räcker fram armen och ledsagar henne till närmsta sittplats. Jag frågar om jag ska lyfta upp rollatorn också. Nejdå, det behövs inte, men senare hämtar jag hens vattenflaska därifrån.

Först efter drygt en halvtimme dyker konduktören upp. Då har vi redan kommit överens om att jag ska hjälpa henom av också. Hellre det än att hoppas att ombordpersonalen minns och har tid, tänker jag.

Jag vet inte de exakta omständigheterna, eftersom jag hade lite svårt att förstå hennes tal, men jag gissar att hon hade beställt stationsledsagning. Då vet ombordpersonalen det i förväg, och det är deras uppgift att hjälpa en från dörrarna till sittplatsen. Stationsledsagarens ansvar upphör när personen klivit ombord, och de får inte själva kliva in i tåget om de riskerar att inte hinna kliva av. Men det ingår också i ledsagarens jobb att ha på sig den knallgula ledsagarvästen, så att passagerare och ombordpersonal känner igen dem.

Var det något jag lärde mig i höstas var det att stationsledsagning är en bra idé i teorin, men att det verkar vara mer regel än undantag att något strular. Och jag vet att ledsagarna – vanligtvis taxichaufförer – brukar slarva med västen. Därför misstänker jag att det var precis det som hände: Ledsagaren fick inte kontakt med personalen ombord, och lämnade henne stående på en trasig hissplatta. Visserligen är jag inte säker på att det var ett specifikt stationsledsagningsuppdrag den här gången, men sannolikheten är stor.

När jag ledsagar henne nerför trappstegen till rollatorn igen vid hennes station, och medan vi väntar på att tåget ska stanna så jag kan trycka på dörrknappen, så tackar hon mig gång på gång. Själv är jag mest arg över tanken på att ledsagaren lämnade henom på ett sånt sätt att hen kunnat ramla och slå sig, och ledsen över att hen måste oroa sig över hur hen ska ta sig till en stol, och sedan över hur hen ska ta sig ner igen.

I alla fall var det sånt jag kände och tänkte på under min korta period som rörelsehindrad, när jag var nyopererad. På de sju tåg jag åkte med då fungerade stationsledsagningen tillfredsställande under en enda sträcka. Resten var ett enda kaos.

Jag är medveten om att det är en enorm skillnad mellan våra erfarenheter – trots det är det sista jag säger innan hen kliver av: ”Det är lugnt. Jag har själv behövt ledsagning, så jag vet”. Hen tystnar och ler mot mig.

Jag ser inte om någon möter henom på perrongen. Jag hoppas verkligen det. Och jag hoppas att det inte behövs att folk ska skadas allvarligt innan man bestämmer sig för att se till så att stationsledsagningen håller vad den lovar.

Chokladnostalgi till frukost

Dagens frukost: fullkornsbröd med hoummus, och sojadessert med chokladsmak. Jag tror inte jag ätit sojadessert på 10 år, men kunde inte stå emot nu.

På den tiden köpte man dem i små kvartsliterstetror, och det fanns choklad, vanilj och någon mer smak. Konsistensen var som chokladpudding fast utan grynigheten – och med tydligare chokladsmak, i chokladvarianten. Vaniljvarianten smakade ungefär som Oatlys havrevaniljsås när den är ovispad och tjock, fast kanske inte riktigt lika söt.

Sojadessert är något jag förknippar starkt med mina första år som öppen vegetarian. När min bror blev vegan 1996 – den första av oss syskon – blev han alltid förbannad över att vi andra som bara var lakto-ovo-vegetarianer åt upp ”hans” sojadessert. Den var ju så himla god.

Men detta var alltså för femton år sedan, och när jag själv blev vegan år 2000 trodde jag efter ett tag att jag var allergisk mot soja, och därmed försvann sojadesserten ut ur mitt liv. När jag väl förstod att jag inte var allergisk hade jag redan glömt bort den. Men så igår kunde jag inte stå emot.

Så hur smakar det? Precis som jag minns det: tjock och krämig chokladpudding med extra mycket kakao i. Underbart. Dagen kunde inte börja bättre.

I magen på en Dramaqueen

Fråga från Dvärghundspossen:

”Varför måste du ha en Dramaten förresten, varför räcker det inte med ryggsäck? Kan du inte berätta för oss nyfikna vad du egentligen fyller Dramaten med?”

Det är såklart olika, beroende på hur länge jag ska vara borta, årstid, vilken teknik jag kan förvänta mig ska finnas i föreläsningslokalen, hur mycket dötid/fritid jag kan räkna med, och så vidare. Men jag kan ge ett tvärsnitt av vad min packning innehåller en resa som denna: Jag är hemifrån i nio dagar, vilket är ovanligt långt. De flesta resor är tre eller fyra dagar, men mängden packning brukar inte vara en tredjedel för det.

I Dramaqueen (inklusive cykelkorg)

I Dramaqueen med tillhörande cykelkorg har jag:

• Fyra tygpåsar med kläder (tröjor+extrabyxor, underkläder+strumpor, smutstvätt, föreläsningsskjortor)
• Två kassar med böcker att visa upp på föreläsningarna (oftast har jag även med böcker att sälja, men inte denna gång)
• Jordad förlängningssladd till datorn+förlängningssladd till VGA-kabeln (för att koppla ihop datorn med kanonen när man visar bilder. Det händer att de som finns på plats är alldeles för korta)
• En rulle extra plastpåsar. Bra till det mesta.
• Två necessärer: Den rosa med tandborste, tandkräm, lotion och kam – att ta med på föreläsningarna. Den svarta med schampo, rakgrejer, deo etc. Pappersnäsdukar.
• Jobbpapper. I mängder.
• En jeanskasse med föreläsningsprylar: Jobbpennfodralet med bl.a. tejp, sax, rakblad (att skära upp kartonger med) och märkpenna, samt namnskylt, analog klocka för att inte orsaka någon rundgång i mikrofoner av olika slag, post-its, lösa pennor, och ibland även en egen liten ljudanläggning. Samt ett och annat kardborreband att hålla ihop sladdar med.
• Proviantväska. Innehåller alltid russin och vattenflaska, och oftast en multifunktionell matlåda med sporf till. Idag även allergitabletter, kartor, paraply, bröd, godis och två sorters nötter.
• Första hjälpen, andra hjälpen (skavsårsplåster+kirurgtejp, för att hålla plåstren på plats), handspritsservetter.
• Gummiband och stroppar, för att surra cykelkorgar vid behov.
• Kamera

I min ryggsäck

I ryggsäcken har jag:

• Dator
• Datorsladd+usb-pinne+mobilt bredband i grön påse
• Hörlurar, mobilladdare och ännu mer allergitabletter, i dumt nog identisk grön påse
• Tågbiljetter och jobbkvitton i grön mapp.
• Pass, bankdosa, busskort, nycklar.
• Ficklampa, påsklämmor, gummistroppar, ännu mer pappersnäsdukar, en pytteliten rosa påse som jag brukar ha stenar i, datorglasögon, tuggummi i plastburk, limstift.
• En liten burk med blått lock, innehållande solrosfrön och torkade aprikoser.
• Dosett, och tredje hjälpen (handsprit, panodil, pincett, öronproppar, ännu mer kirurgtejp, c-vitaminbrus i liten burk)
• Min DIY-filofax (den senaste versionen: en liten pärm instoppad i en A5-snoddmapp). Innehåller inte bara min kalender, utan även allt från föreläsningsmanus till skissbok.
• Extra plastfickor för viktiga småprylar.
• Tre olika pennfodral: Anteckningspennor (och därtill även småmynt, säkerhetsnålar, tuggummi, panodil, gummisnoddar etc), samt två olika fodral med diverse olika tuschpennor.

Några saker saknas på bilderna, så detta är inte allt.

Visst kan det låta som om jag skulle kunna skära ner på till exempel pennorna: Är det verkligen nödvändigt med fyra olika pennfodral? Nej, det är det inte. Men livet ska inte bara bestå av tråkblå kulspetspennor. Man måste få ha lite färg i tillvaron också.

Läs även andra bloggares åsikter om bilder, väskor, packning, resor, organisering

Min man är snygg i cykelkorg

Syster säger sig förstå varför folk stirrar på mig och Dramaqueen. Att ha en cykelkorg på toppen av en dramaten är tydligen udda.

Fattar inte att inte fler har det: cykelkorgar som är så praktiska. Men jag antar de flesta använder riktiga resväskor när de ska packa mycket – och att de flesta som lever med en (eller flera) dramaten ser den som en väska, och inte som en cykel/husbil/äkta make.

Det blir bättre – en bättre version

It gets better är en rörelse som vuxit fram i USA, där vuxna HBTQ-personer har spelat in filmer och vänder sig till HBTQ-ungdomar som mår dåligt. Budskapet är helt enkelt: Ta inte livet av dig, det blir bättre längre fram om du fortsätter leva.

För några veckor sedan dök det upp ett twitterkonto jag började följa, men som jag inte tänkte så mycket på. Det hette Det blir bättre, men hade en helt annan logga än det amerikanska originalet. Fram tills för någon dag sedan trodde jag att det var en direkt ”översättning” av It gets better – tills jag läste Åsiktstorpeds inlägg, och sedan Johanna Koljonens krönika:

”Alla som upplevt verkligt mörker vet att ”det blir bättre” inte är mycket till hjälp. Att det är allt vuxensamhället har att erbjuda åt barn som överväger självmord är ett monumentalt misslyckande. Men att förändra attityder tar tid och en tolvåring med en snara om halsen kan inte vänta. Kampanjens initiativtagare, den homosexuelle debattören Dan Savage, valde därför att erbjuda det enda vem som helst kan bidra med direkt: information och medmänsklighet.

Visst hajar jag till när Rädda Barnen, som länge motsatte sig homoadoption, lånar en internationell kampanj och samtidigt tappar hbt-perspektivet nästan helt. Men framför allt är det otydligt tänkt.

För när det gäller barnfattigdom, missbruk och övergrepp kan vi som samhälle erbjuda mycket mer än ett aldrig så kraftfullt ”stå på dig”. Budskapet till politiker och allmänhet, som enligt utsago är målgruppen för programmet, måste i stället vara att det inte blir bättre alls. Någonsin. Inte utan politiska åtgärder, gemensamt ansvar, och solidaritet med de allra svagaste.”

Det är alltså Rädda Barnen som ligger bakom den kampanjen, och de vänder sig inte till HBTQ-ungdomar. Tvärtom har Rädda Barnen ogenerat snott åt sig en kampanj som riktar sig specifikt till HBTQ-personer och pressat den genom ett heteronormifieringsfilter, skulle jag säga.

Detta fick Micke Kazarnowicz (alias Åsiktstorped) att reagera, och startade den svenska versionen av It gets better. Den heter Det blir bättre, den med. Precis som Rädda Barnens projekt finns detta på twitter, men skillnaden är att twitterkontot avslutas med understreck: DetBlirBattre_ – och att den här kampanjen är av HBTQ-personer, för HBTQ-personer.

Det verkar som om Rädda Barnen inte tycker att de gör något fel när de försöker ”bredda” kampanjen, och att en av de vanligaste invändningarna verkar vara att HBTQ-personer inte är ensamma om att kunna vara utsatta, mobbade och otrygga i sin egen familj. Nej, det är det ingen som påstått heller, vad jag vet.

Det fina med Det blir bättre (den bättre versionen) jämfört med Det blir bättre (den rädda versionen) är just att den förstnämnda inte går ut på att några kändisar berättar om hur synd det är om ungdomar idag för andra vuxna, utan att det är okända (och kända) vuxna som berättar för ungdomar att det är möjligt att överleva, utifrån egna erfarenheter.

Det ligger redan uppe ett par filmer på sidan, och jag filar på vad jag ska säga i min film. Ja, förutom just: ”Det blir bättre”, såklart. Gör det du med.

Behöver du hjälp?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Det blir bättre, Rädda barnen, It gets better, reklam, media, politik, heteronormen, HBTQ, homofobi, transfobi, psykisk ohälsa, självmord

Petter om sin ADHD: ”En enorm resurs”

”Jag ser inte min upptäck som en defekt eller något negativt utan tvärtom en unik och speciell förmåga, en gåva som jag lärt mig hantera och förvandla till positiv energi för att till slut bli en enorm resurs. Det budskapet vill jag sprida och förmedla.”

Petter – ja, rapparen Petter – kommer ut med sin ADHD i den nya singeln Krafter (youtube-länk). Jag blir glad av att läsa det; dels för att jag blir glad för hans skull – men också för att jag inser att det kan betyda väldigt mycket för ungdomar som kämpar med att acceptera sin ADHD. Det är stort.

Läs mer i Café, som citatet kommer från, och även i Aftonbladet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, NPF, Petter, musik, Krafter, neuromångfald

Trans-porterad in i garderoben via rosa byxor

I en kvart sitter jag och försöker låta bli att titta. Min blick söker sig till de chockrosa blåställsbyxorna; jag vill så gärna veta var man köper såna. I kombination med snickarskjorta, vitt skägg och en tjusig blålila sidenscarf är människan mittemot mig så vacker att jag blir glad.

Solen står lågt över den halländska slätten och strålarna som flödar in genom rutan bländar mig, så jag tittar ner på golvet. Ser ett Hello Kitty-plåster på den nakna vaden som sticker fram under de uppkavlade byxorna. Bara fötter i sandaler. Det är verkligen vår.

Avundsjukan väller över mig.

”När jag får skägg, då…”

Jag inser att jag har skägg, att jag numera kan ha hur fjolliga kläder jag vill utan att uppfattas som tjej. Det där som jag väntat på i åratal är plötsligt möjligt. Frågan bränner på tungan. I mitt huvud försöker jag formulera den så att den ska låta naturlig och inte för överentusiastisk.

”Jag älskar dina byxor! Var köper man såna?”

säger jag inte. Inte heller

”Fina byxor, var har du köpt dem?”

Det är ju det jag vill veta. Jag vågar bara inte säga något. Inte för att jag är obekväm med att outa min fjollighet inför hela tågvagnen, utan för att jag inte orkar ta på mig den sociala masken och bete mig som folk. Eftersom jag är trött vet jag att risken är stor att jag råkar låta aggressiv och gnällig på rösten, och det sista jag vill är att uppfattas som hånfull och ironisk bara för att jag inte kan kontrollera mitt uttal.

Tåget susar in i tunneln innan min station, och jag reser mig för att kliva av. När jag ser min spegelbild i dörrglaset inser jag att jag passerar som cisperson. Jag ser inte ett dugg fjollig ut, nu när jag slutat använda min rosa halsduk för säsongen. Plötsligt inser jag vad jag gjort: Jag har stirrat. Just det jag själv ogillar att utsättas för. Insikten skrämmer mig, och jag skyndar skamset iväg mot bussen.

Jag hoppas att det åtminstone syntes att jag var avundsjuk; då kanske det verkade mer som om jag önskade att jag också ”vågade” bryta mot könsnormer. Jag framstår hellre som en garderobsfjolla än som heteronormativ. Allt jag ville var att veta var man köper chockrosa canvasbyxor, och fråga om de har praktiska benfickor också, som blåställ brukar ha. Plötsligt har jag blivit en av De Andra. En av De På Ytan Normala.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transpersoner, heteronormen, fördomar, HBTQ, kläder, rosa, könsuttryck, Aspergers syndrom

Glappet mellan offer och förövare

Älskar när radion på bussen börjar spela just de låtar man behöver höra. Älskar Burnin’. Älskar att chauffören skruvar upp volymen.

Burnin’ var ju ledmotivet till Glappet: ett program som förändrade mitt liv. Än idag grubblar jag över handlingen, vad de egentligen försökte förmedla. Framförallt grubblar jag över den utstötta tjejen. Hon som blir tillsagd att inte ta för mycket plats på en fest där alla tonåringarna försöker vara vuxna och eleganta, och nästan skriker: ”men det ska man ju! Man ska ta plats!”

Jag minns inte om det är innan eller efter att hon hamnar i säng med Odin. Han är den snygga killen på skolan som alla tjejer suktar efter. Jag minns att jag då tolkade det som att hon utnyttjade honom när han var full och mer eller mindre medvetslös, men eftersom normen säger att killar inte kan våldtas så kunde ingen av dem ”prata om det”. Istället söker hon upp honom i skolan och beter sig som om hon tror att de har ett förhållande, medan han avvisar och förödmjukar henne – inför alla. Hon blir bortgjord och mobbingen tilltar, och hon slutar gå i skolan. När en av klasskompisarna söker upp henne pratar hon som om hon är psykotisk.

Rollerna mellan offer och förövare växlar fram och tillbaka, och det är inte självklart att ”en gång offer alltid offer”. En kille som blir våldtagen av en tjej kan inte stämplas som offer. En tjej som våldtar en kille kan stämplas på många sätt, men inte som våldtäktsman. Det var så jag tolkade det då, men jag var osäker. När jag läste vad som skrevs i tidningarna om Glappet lärde jag mig att en skildring av ett övergrepp där förövaren blir till offer och den utsatta är i maktposition antagligen är för komplicerat för att diskuteras högt. Alla proffstyckare bara diskuterade det som jag antar var huvudberättelsen: de två tjejerna som träffar äldre män, men som dumpar gubbarna när en av dem får underkläder i present.

Jag undrade om jag var ensam om att se övergreppet, eller om det var för att det var så självklart och övertydligt som ingen nämnde det. Detta var när jag var sexton-sjutton och inte visste bättre. För redan då var det fullt möjligt att säga ”det finns en myt om att män inte kan våldtas, och att kvinnor inte kan våldta”, men bara för att man kan säga det betyder det inte att man faktiskt känner igen övergrepp när man ser det.

Kanske missuppfattade jag storyn, eller debatten. Kanske minns jag helt fel. Oavsett så är jag övertygad om att jag skulle tolka det på ett annat sätt idag ifall jag såg om programmet. Kanske skulle jag begripa det bättre, kanske ännu mindre. Men jag vill gärna dra slutsatsen att om Glappet sändes idag så skulle jag känna mig mindre ensam i att ifrågasätta offerrollandet.

För korkad för att sjunka

Dagens Immanuel-citerar-sig-själv:

”Du ska inte vara rädd för att dra ner mig. Jag är korkad nog att hålla oss båda flytande.”

Först när jag läser det igen inser jag att jag inte kan säga något som inte anspelar på någon Ark-låt: It takes a fool to remain sane.

Julmusten varar än till påska

Bredvid pallen med påskmust står ett halvtomt flak julmustflaskor och känner sig ratade bara för att de har fjolårsetiketter.

Innehållet är ju detsamma, men folk är nog ganska ytliga och köper påskmust istället, fast den är dyrare.

Vad händer egentligen med julmust och påskmust som är kvar i butikerna efter påsk? Går den att spara till nästa jul? Dricker handlarna upp den själva? Häller de ut den och pantar flaskorna? Ger bort flaskorna till soppkök? Slänger på tippen?

Stackars julmust. Jag tycker så synd om flaskorna att jag vill ta med dem hem allihop…

Igenkänningsfaktor låg

Första gången det hände var för någon månad sedan på Stockholms central. Andra gången var idag. Det känns förvirrande, men bra.

Jag pratar om att träffa någon halvgammal bekant: inte en gammal bekant – som för mig betyder ”person som har känt mig under garderobstiden” – utan en person som jag träffat på den tiden jag aldrig passerade som kille, men var öppen.

Personen i Stockholm frågade först lite tveksamt om det var jag. Personen idag ropade däremot efter mig, och frågade om jag kände igen henne. Nej, såklart inte. Jag är ju ansiktsblind.

Det förvånar mig faktiskt att folk känner igen mig; jag har bytt överläppsfjun mot svinto-skägg, låtit håret växa, slutat gå kutryggad i gigantiska skjortor – eftersom jag nu inte har något att dölja – och bytt glasögon. Dessutom har jag kommit i och ur målbrottet.

För mig är det såna saker jag känner igen folk på: frisyrer och annat hår, klädstil, kroppshållning, hur deras näsborrar rör sig när de pratar, hur deras ögonrynkor veckas när de ler, glasögon och liknande, och så möjligen rösten. Den jag mötte idag hade inte bytt ut något av det, vad jag kan minnas, och ändå var det bara rösten som verkade bekant. Jag har ändrat i stort sett alltihop, och ändå känner folk igen mig.

Jag vet att ansiktsseende ser saker jag inte ser. Fascinerande och förvirrande. Men numera känner jag i alla fall igen min egen spegelbild.

Egotripp utan pronomen

Ur led är tiden, i alla fall för mitt egotrippande. Jag hade namnsdag den 26 mars, och det glömde jag bort att fira. Nu kom jag precis på att jag glömde fira treårsjubileet av Dagen D i fredags. Det var den åttonde april 2008 som jag träffade utredaren för första gången.

En annan sak jag missat är att jag har fått hem mina journaler från olika mottagningar, men inte läst dem än.

Lite har jag nog förträngt det: fastän jag är väldigt nyfiken på vad som står, och just därför har skickat efter dem, så vet jag att det kan bli jobbigt. Det har det varit tidigare, så jag är van.

Däremot tittade jag snabbt igenom en av buntarna när jag öppnade posten. På första sidan omnämns jag som ”hon” gång på gång. På de sista tre sidorna har jag inte tilldelats ett enda pronomen alls. Meningarna börjar direkt med verb istället.

Jag föredrar att vara pronomenlös framför att bli tjejad, helt klart.

Ark är knark

Jag kom ut ur garderoben ungefär tjugo sekunder för sent ikväll: sista bussen dundrade förbi bakom min rygg i samma sekund garderobsmänniskan hittade min jacka. Taxin hem till Sandviken blev dyrare än konsertbiljetten, men jag hade räknat med det, och det var värt varje öre.

The Ark var fantastiska ikväll. Jag grät inte, faktiskt. Fånlog mest hela tiden, och gör det fortfarande.

Min barndom är slut

För länge sedan, när jag var lillgammal och Take That splittrades, tyckte jag det verkade fånigt att sörja en sån sak. Men det var då, när jag var tonåring och upptagen med att misslyckas smälta in bland jämnåriga.

Ikväll lär jag gråta. Det har tagit flera månader att ens ta in att det är slut. Tonåren har kommit ikapp mig.

Idag var första gången den här sidan puberteten (första gången på 1 1/2 år, alltså) som busschauffören gissade att jag var vuxen. Ändå känner jag mig mer som en tonåring än någonsin. Äldre, alltså. Min barndom är slut, fast jag inte ens fyllt 31.

Ja, det är The Ark jag pratar om. I Gävle. Ikväll.

Dagens husfaderstips

Dagens husfaderstips: testa att utan flit färga något rosa i tvätten. Till exempel en trist gammal blekgul handduk, som plötsligt blir läckert rosa.

När saken som färgar av sig är svart eller blå blir det sällan lyckat, så att nästan enbart ha plagg, lakan och handdukar i röda nyanser är en bra idé för så-spontant-att-du-inte-visste-att-du-ville-det-färgningar. Färg som inte sprids jämnt utan bara blir fläckar är också ett problem – med lite tur och väldigt mycket tankspriddhet vid fyllandet av maskinen kan man få till en såhär tjusig färg.

1478 dagar av fortsatta tvångssteriliseringar – i väntan på en ny lag

”Imorgon onsdag den 6 april är det dags för vad jag,  kanske lite naivt, hoppas ska bli en av det här årets mest rafflande riksdagsdebatter. I alla fall ur hbt-perspektiv och sexualpolitiskt perspektiv. Rent teoretiskt finns det en chans att stora steg framåt tas vad gäller framförallt transpersoners rättigheter. I praktiken kommer förmodligen ingenting att hända. Det finns uppenbara förklaringar till detta, men situationen förtjänar ändå att uppmärksammas.”

Ulrika Westerlund, RFSLs ordförande, försöker förutspå morgondagen. Jag hoppas såklart att farhågorna inte slår in, utan att det blir en rejäl debatt, och en ny lag inom rimlig framtid. En av lagarna det handlar om är nämligen könstillhörighetslagen. Socialutskottet föreslår att avslå motionerna, med hänvisning till pågående utredningar, men två reservationer har lämnats in.

”Socialstyrelsen föreslår i en utredning från 2010 bl.a. att kraven på att vara svensk medborgare, ogift och steril ska tas bort. De förslag till lagändringar som framförs i Socialstyrelsens utredning skulle dramatiskt förbättra livet för transpersoner i Sverige. De bör därför skyndsamt bli verklighet”

skriver Lena Hallengren, Christer Engelhardt, Lennart Axelsson, Catharina Bråkenhielm, Gunnar Sandberg och Carina Moberg (samtliga S). Och Agneta Luttropp (MP) och Eva Olofsson (V):

”Vi anser att en förälders könstillhörighet och könsidentitet är fullständigt ovidkommande för förmågan att ta hand om ett barn. Kravet på att transsexuella ska vara sterila för att få genomgå en könskorrigering bör tas bort, utan nya krav på borttagande av könskörtlar.”

”I könstillhörighetslagen finns också en åldersgräns på 18 år för att kunna få behandling. Denna åldersgräns innebär att unga transsexuella tvingas genomgå puberteten i en kropp som upplevs som fel och främmande. Det är märkligt att juridiskt hindra människor som fått en diagnos av läkare från att få behandling i enlighet med diagnosen. Läkares bedömning ska räcka och åldersgränsen tas bort. Sverige måste säkerställa att alla transpersoner som önskar medicinska insatser kan få tillgång till dessa.”

Det vore väldigt intressant att se en riktig debatt om detta, 1478 dagar efter att det gamla lagförslaget publicerades. Drygt fyra år har gått sedan den där marsdagen 2007 då transaktivisten i mig vaknade, i raseri över försämringarna som föreslogs. I flera år var det väldigt svårt att nå ut med kritiken, men så hände det: Innan valet i höstas vände plötsligt vindarna, och alla var rörande överens om att avskaffa tvångssteriliseringar, tvångsskilsmässor och behandlingsförbudet för ungdomar. Alla utom Göran Hägglund, som till slut klämde ur sig något i stil med att han inte tänkte aktivt motarbeta ett slopande av steriliseringstvånget.

Efter valet tystnade det, som väntat – fram tills för någon vecka sedan. Tro det eller ej, men tre kristdemokrater har gått ut med att de tänker föreslå att KD ska arbeta för att stoppa tvångssteriliseringarna.

Vi får väl se vad som sägs imorgon – om något sägs alls.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om könskorrigering, vård, transpersoner, transsexualism, HBTQ, tvångssterilisering, politik, könstillhörighetslagen

Vi är inte ”sjuka” och vill inte bli ”botade” – varför jag inte firar Världsautismdagen

Idag är det världsautismdagen. Jag firar den inte, av anledningar jag redan gått igenom tidigare. Traditionen att fira den andra april kommer från Autism Speaks, en organisation som framförallt drivs av ickeautistiska föräldrar, och vars främsta mål är att tvinga autister att bete sig ”normalt”. De tror att autism – hela autismspektrat – kan och bör botas, till i stort sett vilket pris som helst.

Det de sysslar med kan sammanfattas med Amanda Baggs fantastiska definition av ordet curebie:

”A person who wants nothing more than to teach child autistics to speak, and adult autistics to shut up”

Det beteendet är inget jag vill ställa mig bakom. Istället är jag glad åt att Organiserade Aspergare – en organisation som står för raka motsatsen till Autism Speaks – har släppt ett pressmeddelande:

”Vi är för det perspektiv som kallas neurodiversitet, och anser att neurologiska avvikelser bara är annorlundaskap och del av normal mänsklig variation. Vi anser alltså inte att Aspergers syndrom och andra autismspektrumtillstånd nödvändigtvis enbart är funktionshinder utan tvärtom kan ha mycket positiva sidor också. Det gäller bara att vi får ta vara på de positiva bitarna.

Vi är inte ”sjuka” och vill inte bli ”botade”. Vi vill jämföra oss med t ex HBT-rörelsen. Ända till 1979 klassades homosexualitet som en psykisk sjukdom som borde kunna botas bort. Idag är det officiellt accepterat att det finns en mångfald av sexuella läggningar och heterosexuella har inte ensamrätt på att få kalla sig normala i världen i övrigt.

När det gäller neurologiska mönster och ”sociala koder” har dock inget kommit tillnärmelsevis lika långt. De som kvalar in för att anses ha normal ”social kompetens” och rätt dos av stresstålighet och flexibilitet – och ”kan hålla många bollar i luften” – har fortfarande ensamrätt på att anses normala och vi andra döms ut som konstiga och ”fel” och är i praktiken utsatta för en strukturell diskriminering.”

OA står, enligt mig, för en mycket sundare syn på autismspektrum än de flesta andra grupper. Jag har tänkt gå med där ett tag, men jag har som vanligt aldrig fått tummen ur – förrän nu.

Jag antifirar världsautismdagen med att gå med i Organiserade Aspergare och äta chips. Det tycker jag är det bästa sättet att uppmärksamma dagen på.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, NPF, neuromångfald, neurotyper, Organiserade Aspergare, världsautismdagen, Autism Speaks