Big Brother synliggör det de blundar för – Transgender Day of Visibility

Idag är det Transgender Day of Visibility: En dag för att synliggöra transpersoners livsvillkor. Till skillnad från den lite mer kända Transgender Day of Rememberance fokuserar TDOV snarare på livet och de som lever, än på död och sorg.

Vi kan börja med att synliggöra något som redan är offentligt, som ska ha sagts inför tv-kamerorna i Big Brother. En av deltagarna, ”Gurkan”, har tydligen uttalat en hel del grova saker riktat mot en annan, Vanessa Lopez, och det ska ha anspelat på att Vanessa har transsexuell bakgrund. Det har talats om att han ska ha dödshotat henne under livesändningarna på nätet:

””Anna” har reagerat på att han hotat bajsa i Vanessas säng om hon inte röstas ut, han skall ha sagt till andra deltagare att han tänker döda henne, slå ner henne eller skära henne om hon är kvar i programmet.” (Artikel i QX)

Tv4 tillbakavisar just dödshoten, men säger att han har betett sig olämpligt. Jag har inte själv sett Big Brother, och vet inte så mycket om vad som egentligen har sagts, men enligt QX-artikeln har Big Brothers livesändning och chatt blivit ett tillhåll där transfobin har flödat fritt.

Det är nu jag ska skriva något peppande och upplyftande. Eller i alla fall något synliggörande. Så jag försöker. Och OBS! Nu pratar jag INTE om Big Brother, vem som sagt eller gjort vad, utan rent allmänt.

Det är olagligt att hota någon till livet, såklart. Förtal riktat mot en specifik individ är också olagligt. Däremot är det lagligt att hetsa mot transpersoner. Lagen om hets mot folkgrupp inkluderar vissa specifika egenskaper:

”Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter”

Är ”transpersoner” en folkgrupp? Är ”före detta transsexuella” det? Om någon skulle försöka driva det i domstol, så skulle de antagligen inte komma någonvart. Tyvärr. Det är olagligt att säga att homosexuella borde lynchas, men det är lagligt att säga samma sak om transpersoner – så länge det inte går att tolka som ett konkret hot.

Jag bryr mig inte om ”vad som egentligen hände”, vem som sagt eller gjort vad. Eftersom jag inte sett Big Brother vill jag inte kommentera programmet. Jag gissar att det forumet är lite som de stora tidningarnas kommentarsfält: en tävlan i vem som kan kräkas ur sig mest homofobi, transfobi, sexism, islamofobi, ableism och allmänt hat mot Mona Sahlin. Okej, Mona Sahlin är inte med i Big Brother, men ni förstår vad jag menar.

Men mediauppståndelsen sätter fingret på en öm punkt som den samtidigt blundar hej vilt för: Det är, år 2011, fullt lagligt att hetsa mot transpersoner. Oavsett om det sker på gatan, eller inlåst i ett hus framför tv-kameror.

Jag kan förstås bara tala för mig själv, men är det något som fått mig att fundera på att gå in i garderoben igen, så är det inte rädslan för att bli misshandlad, och inte heller rädslan för att folk ska snacka skit om mig. Inte bryr jag mig om att ungdomar på bussen vrålstirrar, pekar och viskar till varandra heller. Det jobbiga är snarare insikten om att ifall något skulle hända, så kan jag inte lita på att omgivningen reagerar, på att lagen skyddar mig, eller på att de stödresurser som finns har transkompetens.

Jag skulle ju inte skriva om hatbrott, utan om något positivt, hade jag tänkt. Men om man ska orka vara öppen offentligt som transperson måste man kunna hantera transfobi – och även sin egen rädsla, så att den inte tar över ens liv. För att synliggöra transcommunityt krävs det mycket mer än att synliggöra enskilda transpersoner. Man måste också synliggöra de normer som inskränker människors liv.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, transpersoner, Big Brother, Vanessa Lopez, media, tv4, hets mot folkgrupp, HBTQ, Transgender Day of Visibility, heteronormen, öppenhet, lagar

Godis är frukt

Jag är väldigt sugen på ”frukt och grönt” nu, enligt den definition som Hemköp i Karlstad använder: nachos och choklad.

Jag tror att de har missförstått den där gamla tandläkarpropagandan. ”Frukt är godis” betyder inte nödvändigtvis att ”godis är frukt”.

HomofobiPhone

Jag har hoppats på en Handifon som hjälpmedel. Jag har dreglat över de HTC-mobiler som kör android och undrat om det finns appar som får den att fungera för mig. Men jag har inte varit jättesugen på en iPhone, av flera anledningar.

Idag hittade jag ännu en anledning: Apple har godkänt en ”Gay cure”-app. Det är inte de som utvecklat den, utan den ökända ex-gay-organisationen Exodus International. Appen är alltså en marknadsföringskanal för deras blogginlägg, podcasts och liknande, och i iTunes store beskrivs deras verksamhet såhär:

”Exodus International is the world’s largest ministry to individuals and families impacted by homosexuality.

With over 35 years of ministry experience, Exodus is committed to encouraging, educating and equipping the Body of Christ to address the issue of homosexuality with grace and truth.”

Det är alltså inte Apple som gjort appen, men de har godkänt den. Därmed har de uppenbarligen bedömt att appen inte strider mot Apples etiska regler.

”Any app that is defamatory, offensive, mean-spirited, or likely to place the targeted individual or group in harms way will be rejected”

Fritt översatt (av mig):

”Appar som är ärekränkande, stötande, illasinnade eller som kan antas skada en individ eller en grupp kommer att avslås”

Just nu har 135 862 personer skrivit under namninsamlingen, men Apple backar inte. Jag vet inte vad som är värst: Att Apple godkänner appen, eller att de tydligen inte tycker att det strider mot de etiska reglerna de själva har ställt upp. Med tanke på vad Apple redan har ratat är det väldigt talande.

För även om man kan diskutera i evigheter huruvida det är stötande med en app som uppmuntrar folk att tro att ickeheterosexualitet är något som man ska (och kan) ”bli fri från”, så är det definitivt skadligt för de som brottas med skuld och skam över att inte passa in i heteronormen. Om någon undrar hur såna behandlingar kan gå till, så kan Peterson Toscano berätta:

Nej, någon iPhone lär det inte bli för mig, den saken är klar.

UPPDATERING: Apple har nu tagit bort appen ut iTunes store. Härligt!

Tomgångskörning som terapi

Jag är inte särskilt förtjust i att åka buss, som ni kanske vet. Jag går hellre om det är korta sträckor, och tar helst tåget om det är lite längre. Men det finns en sak med bussar jag verkligen gillar: när bussen stannar vid en hållplats och fönsterrutorna börjar vibrera är det skönt att luta huvudet mot rutan och låtsas sova.

Jag vet att man inte ska göra det – håret kan ge fettfläckar på rutan – det är därför jag låtsas nicka till. Men skakningarna har en lugnande effekt på mig. Jag känner mig tryggare och gladare på en gång.

Jag skulle inte rekommendera att göra det när bussen kör, för då kan man slå sig rätt ordentligt. Men när bussen står på tomgångskörning vid en hållplats är det underbart.

Tele-FON-stirrande

Det här är inte ett blogginlägg. Det här är ett försök att hantera intryck.

30 års erfarenhet av att stirra ner i marken har lärt mig att det inte är särskilt effektivt. Det dyker alltid upp fötter i synfältet, och dessutom händer det att folk försöker kommunicera med en – frågar om man behöver hjälp, till exempel.

Jag är nog inte så bra på att stirra ner i marken, trots all träning. Som tur är kan man stå och knappa på mobiler nuförtiden, och till exempel skriva sånt här. I väntan på tåget, eller på att vandrarhemmet ska öppna. Folk lämnar en ifred då. Ingen som frågar om man behöver hjälp.

Man behöver inte kunna prata i telefon för att ha nytta av den. Fantastiskt.

Kaninörebro

Det finns en enda station där jag känner mig helt trygg med att byta tåg med mindre tidsmarginal än en halvtimme: Örebro.

Inte så mycket för att stationen är lagom liten, eller för att jag lärt mig hitta där. Nej, det jag gillar med Örebro är att jag kan uppfatta vad de säger i högtalarna. De talar långsamt och tydligt, börjar alltid med till exempel ”meddelande om försening” och läser hela meddelandet två gånger. På alla andra stationer är jag alltid utlämnad åt den information som står på skärmarna, och uppfattar aldrig när saker förändras snabbt, till exempel plattformsbyte. På de flesta stationer som alls har högtalarutrop drunknar det i sprak, buller och eko – och man får sällan en andra chans att uppfatta vad de säger.

Jag är inte hörselskadad; jag har snarare överdrivet bra hörsel. Men vad hjälper det att jag klarar ett hörseltest i ett lugnt rum utan problem, när jag inte kan sortera intryck?

Jag önskar ofta att jag hade kaninöron, så jag kunde vinkla dem i rätt riktning och filtrera bort onödiga ljud. På riktigt. Men på Örebro central får jag ofta en känsla av att jag faktiskt har såna.

Otidsenliga lösningar förtydligar tid och förtidligar Immanuel

Igår innan jag somnade la jag in alla larm som gick i min mobil, som förberedelse för idag. Klockan var inte ens åtta när alla alarm, ett efter ett, hade avverkats. Man kan nämligen bara lägga in fem larm åt gången, och ”vakna”, ”packa”, ”skriv ut”, ”gå till stationen” och ”halvtimme till tåget” fyller den kvoten. En vanlig jobbdag ”ute” måste jag därför lägga in nya alarm en gång på förmiddagen, en gång på eftermiddagen och en gång på kvällen inför nästa morgon. De alarmen ska jag också synka med min googlekalender, och med min papperskalender eftersom jag inte kan plocka upp datorn varje gång jag behöver veta vad klockan är. Alltså, jag har ju klocka i mobilen, men siffrorna säger mig inget om jag inte kan se i ett schema med veckovy var jag är tidsmässigt.

Just nu till exempel: jag väntar på ett tåg som är fyra minuter försenat. Om jag inte kunde se konkret hur lång bytestiden i Örebro är, så skulle jag börja räkna och stressa upp mig. Nu behöver jag inte anstränga mig lika mycket med att försöka överkompensera min dåliga tidsuppfattning och min sifferblindhet.

En vanlig utedag lägger jag en och en halv timme på att planera, en innedag lägger jag mellan en halvtimme och en timme. Imorse tog jag genvägen att skriva ut en skärmdump från google istället för att lägga in allt för hand i papperskalendern.

Om någon undrar: nej, jag kan inte använda kalendern i mobilen. Den har inte de funktioner jag behöver: man kan inte lägga till bilder eller färgkoda, och själva kalendervisningen gör det nästan omöjligt att få överblick. Därför längtar jag efter min Handifon. Den nya versionen har ju veckovy – precis det jag saknade i min gamla Handi. Tänk att bara kunna lägga in allt på en gång, och inte på tre olika ställen. Tänk att inte lägga mer tid än en halvtimme per dag åt att få ordning på tiden. Tänk att inte behöva hålla allt i huvudet.

Det låter så bra att det nästan känns som att fuska. Å andra sidan: jag minns att när jag pluggade brukade jag kolla i min filofax ungefär var tionde minut, för att jag inte hade något annat sätt att bli påmind på. Jag kan bara gissa hur mycket tid som gick åt då.

Tvångssteriliseringar och politiker med särskild NPF-inkompetens

Varför ökar siffrorna för hur många barn som har särskilt behov av stöd? Moderaten Charlotte Wachtmeister i Svalöv har en teori:

”Att kostnaderna för barn med särskilda behov ökar beror bland annat på att det inte längre finns tvångssteriliseringar”

Det väckte uppståndelse, såklart, och hon tillbakavisade kritiken och sa att hon inte menade att man borde tvångssterilisera mer*, utan bara konstaterade faktum.

Bortsett från att det var väldigt taktlöst att häva ur sig en sån sak, så har hon naturligtvis fel. Fokus har kommit att hamna på just NPF, och man ska komma ihåg att när tvångssteriliseringarna avskaffades 1975 fanns vare sig begreppen Aspergers syndrom eller ADHD, än mindre fanns de diagnosverktyg som finns idag – och det fanns dessutom möjligheter att ge stöd till exempelvis skolelever utan att kräva att hen först har harvat sig igenom årslånga utredningsköer och förärats en diagnos för att få något som helst stöd i skolan.

Bengt-Gunnar Westerlund från Attention säger till HD:

”– Rent spontant är det här skitsnack. Vissa neuropsykiatriska funktionshinder är ärftliga, som adhd och autism, men det betyder inte att alla med de här funktionshindren för dem vidare till nästa generation.

Tar du själv illa vid dig av uttalandet?

– Nej, jag bara skrattar åt det. Det finns väldigt många med adhd som är framgångsrika egna företagare. Om man tvångssteriliserade på nytt skulle många duktiga människor inte födas.”

Själv tror jag att det vore inte bara oetiskt att försöka sig på att tvångssterilisera bort NPF, utan dessutom rent evolutionärt självmål. Om man till exempel skulle försöka utrota alla aspergerdrag innebär det att stänga alla högskolor och universitet; antingen som verktyg för att hindra personer med aspergerdrag att hitta varandra – eller några generationer senare som en konsekvens om experimentet mot all förmodan skulle lyckas, för att man inte skulle kunna hitta en endaste person med kompetens nog att forska eller undervisa. Om man ska utrota ADHD-egenskaper kommer det förmodligen aldrig att komma någon ny musik, film eller bok värd namnet. Om alla människor var 100% neurotyper skulle det aldrig uppfinnas eller upptäckas något nytt.

Däremot undrar jag om det finns någon statistik på ifall kostnaderna för arvoden åt politiker med särskild NPF-inkompetens ökar, och vad det isåfall beror på.

Lästips: Utan Holmes inga nobelpristagare.

*) Märk väl att jag inte skriver ”börja tvångssterilisera igen” eftersom det faktiskt finns tvångssteriliseringar idag. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Charlotte Wachtmeister, politik, NPF, funktionshinder, ADHD, autism, Aspergers syndrom, tvångssterilisering, stöd

Jag är inte van att vara naken under kläderna

Så hur gick det med säkerhetsbältet? Klarar jag av att ha det liggande över bröstet nu, ett halvår efter bröstkorgsrekonstruktionen?

Jodå, det fungerar om jag ser till att lägga halsduken emellan. Bröstkorgen har varit lite öm hela dagen, men inte värre än att jag fixar att göra samma sak på hemresan.

I ärlighetens namn är det nog inte bara operationen som sådan, utan minst lika mycket mina gamla vanliga problem med att vara känslig för intryck. Som så många andra med Asperger och ADHD har jag ju till exempel väldigt svårt för beröring i olika former. Det gör så ont när någon stryker mig över armen att jag ofta vill skrika rätt ut. Strumpsömmar skaver mot tårna. Tröjmuddar känns ungefär som att rispa sig i handleden med en sax. Och så vidare.

Min bröstkorg har varit skyddad för jämnan sedan högstadiet: först av alltför tighta pushups, sedan av binders. Att ha något som sitter åt är både lugnande och förebygger dessutom att man känner kläderna för varje liten rörelse.

Jag är inte van vid att vara naken under kläderna. Det är säkert en stor del av förklaringen till varför jag efter ett halvår fortfarande är öm.

Du är inte bara det som varit, utan också det du blir

Jag har precis varit och sett Via Dolorosa i Uppsala domkyrka. Det är få saker som lyckas få mig att gråta nuförtiden, men den utställningen tillhör undantagen.

Jesus som mobbad tonåring: våld, skam, ångest. Starka bilder. Väldigt jobbiga.

Men det som fick mig att gråta var faktiskt den sista bilden, och texten till den – och det var av glädje.

Efter att en rad olika tonårs-Jesus av olika kön har knuffats i lerpölar och nerför trappor, suttit hos gråtande skolsköterskor, tejpats fast vid stolpar och staket och kallats hora och blivit filmad i förödmjukelsen, och sedan död och begraven – efter allt detta får hen upprättelse. Uppståndelse.

”Du är inte bara det som varit, utan också det du blir”

En blodig historia

”Det är väl för att jag hade mycket mens förut. Det blev bättre sedan det slutade.”

Jag trodde aldrig jag skulle vara bekväm med att säga en sån sak högt till läkaren och kandidaten, som om det vore den mest självklara saken i världen, när han frågade varför jag hade lågt blodtryck förr. Visst skulle jag ha sagt det tidigare också, men inte med samma självklarhet.

Å andra sidan hade jag redan i väntrummet bläddrat igenom en tidning, fastnat för en artikel om slidkransar och läst artikeln noga, med tidningen upplagd på bordet så att alla i väntrummet kunde se. Och detta i ett väntrum där de flesta antagligen är där för diabetes; ingen transspecifik mottagning alltså.

Om man redan outat sig som mödomshinnemytsintresserad i väntrummet är det inga konstigheter att erkänna att man brukade ha mens inför den läkare som man har att tacka för menslösheten. Jag börjar slappna av mer och mer i förhållande till mitt kroppsliga förflutna – just för att det hör till det förflutna.

Experiment med säkerhetsbälte

Igår var det alltså ett halvår sedan operationen. Idag är första gången sedan dess som jag har på mig ett bilbälte som man ska.

Tidigare har jag hållit bältet borta från bröstkorgen genom trycka ner det med högerarmen, men idag vill jag testa hur det känns. Såhär efter tjugo minuter är det lite ömt, men inte så farligt. Vi får väl se hur jag känner mig efter två timmar, när vi är framme i Uppsala.

Jag ska på återbesök hos hormonläkaren. Det är nästan 20 månader sedan sist: jag har bara träffat honom när han skrev ut testosteronet. Det var i juni 2009. Man kan väl lätt säga att mycket har hänt sedan dess.

Ett halvår postop – in i garderoben

Idag är det exakt ett halvår sedan jag opererades. Idag är också den första dagen efter operationen som jag bemödat mig att faktiskt lägga in ren tvätt i garderoben.

De första två månaderna klarade jag nästan ingenting; de dagar jag lyckades föra handen till munnen för att få i mig mina värktabletter räknade jag som bra dagar. Men efter att jag varit på akutbesök hos kirurgen släppte mycket. Jag kunde röra mig igen.

De följande tre månaderna började jag långsamt fixa grundläggande saker hemma: Jag lärde mig att klä på mig, kamma håret, duscha, gå och handla, köra diskmaskinen, tvätta och sopa. Men jag avstod fortfarande från ”lyx”, som att byta sängkläder, dammsuga, vattna kaktusarna – och naturligtvis även att lägga in ren tvätt. Den samlades istället en liten back mitt i vardagsrummet, som snabbt blev överfull. Där grävde jag sedan fram det jag behövde, plagg för plagg.

Den senaste månaden har jag fått både energi och smidighet tillbaka. Jag behöver inte längre hushålla med krafterna och vara rädd att inte orka med något viktigt ifall jag använder armarna till något ”onödigt”.

Jag mår såklart mycket bättre nu. Allt är så annorlunda – utom en sak: Mina kurvor.

Det är lite småroligt att det faktiskt inte syns särskilt tydligt att jag blivit av med brösten, om man enbart tittar på måtten. Jag hade ju väldigt platta – men ändå stora – bröst den sista tiden.

Huvudsaken är i alla fall att det känns bättre nu. Min boendestödjare hade helt rätt i det hon sa för några dagar sedan:

”Jag har förstått att du inte är så mycket för garderober”

Hon syftade lika mycket på min öppenhet som på att jag hellre har saker i oordning framme på ett bord och en tom garderob, än hivar undan allt och gömmer det i garderoben.

Men det är nog ett friskhetstecken att emellanåt ägna sig åt lyxstädning, som att lägga in ren tvätt. Jag har saknat det.

Läs även andra bloggares åsikter om vård, operationer, könskorrigering, transsexualism, diagram, bilder

Förstelnad hud

På onsdag har det gått ett halvår sedan operationen. Svårt att begripa att det bara var ett halvår sedan jag satt hopkrupen och hyperventilerade av operationsskräck. Ikväll sitter jag istället ihopkrupen och surar över att ärren stramar.

Jag är inte stel längre, men det märks att jag var det under läkeprocessen. Det högra ärret som löper horisontellt över bröstkorgen har liksom fastnat i att inte tillåta alla rörelser. Varje gång jag sträcker på armarna, i synnerhet uppåt, stramar huden. Det är som allra värst vid bröstmuskelns fäste vid armhålan.

Ikväll har jag haft ont igen, men nu vet jag vad jag ska testa. Jag har en kräm som jag ska prova att massera in.

Förhoppningsvis kan massagen – och kanske krämen – bidra till att mjuka upp ärret, eller åtminstone tillfälligt lindra smärtan. Vi får väl se om det är något att ha.

Immanuel goes ”Kära Örebroare”

Mamma ringde tidigare ikväll. Hon hade antagligen sett mina tweets från när jag planerade de kommande resorna, och sett att jag skrev om Katrineholm:

- Har du varit i Katrineholm nu, alltså?

- Ja… Eller, nej, vänta! Det har jag ju inte. Alltså, jag ska dit nästnästa vecka.

- Okej, så var har du varit den här veckan?

- Få se nu… I måndags var jag i Nyköping, och i onsdags i…i… Var var jag?

Tänker intensivt för mig själv:

Västerås? Nej, det var flera veckor sedan. Borlänge? Nej, det var samma resa som Västerås. Örebro? Nej, dit ska jag samma vecka som Katrineholm ju. Norrköping? Nej, herregud, det var ju i höstas jag var där. Men visst var det någonstans däromkring? Sörmland, eller hur?

Hm. Vad gjorde jag i den-där-stan? Det kanske får mig att minnas.

Gick nästan vilse för att solen sken så starkt att jag inte visste varifrån den kom. Tjuvlyssnade på ungdomars samtal på biblioteket och tyckte att jag hängde med – tills jag upptäckte att det inte var på svenska de pratade. Gick förbi en kyrka vid en snötäckt å; väldigt vackert. Bodde på det där hotellet där Beatles har bott, och fantiserade om Lennon… Just ja!

Kommer på det:

- Eskilstuna!

Japp. Jag var i Eskilstuna. Det är därför jag har Kent på hjärnan ju. Däremot är det inte Eskilstunas fel att jag inte minns stan.

Det finns en anledning till varför jag brukar undvika att nämna IRL vilken stad jag är i: Jag är rädd att säga fel. Och varje resa, inför den första föreläsningen, inbillar jag mig alltid att jag åkt till fel stad; att jag bara fått för mig att det var Nyköping jag skulle till, att jag egentligen skulle till Norrköping, och såna saker.

Men – peppar peppar – hittills har jag faktiskt aldrig åkt till fel stad, fast det är fem månader sedan jag började resa runt. En smärre sensation, bara det.

Läs även andra bloggares åsikter om Katrineholm, Eskilstuna, geografi, förvirring, resor

Julmust i mars

Som tur var blev mitt tåg försenat. Istället för elva minuter i Borlänge blev det drygt en halvtimme. Jag säger att det var tur, för det visade sig att min julmust uppnådde en alldeles perfekt dricktemperatur av att vara utomhus en lite längre stund.

Ja, julmust. Du läste rätt. Jag fick en flaska av Vegangeekgirl i måndags. Hon och hennes syster visste hur svåra cravings jag haft efter julmust sedan de årstidsnormativa butikerna slutat sälja det för säsongen.

Underbara, omtänksamma vänner – tack! För inget passar bättre att avsluta en föreläsningsturné med, än en flaska julmust.

Mansmystik, del sjuttioelva: Skön-hets

När jag köpte ett nytt läppcerat tidigare idag fick jag en liten provburk med ansiktskräm ur en ny serie ”hudvårdsprodukter för män”. Expediten sa att man skulle använda innehållet i pytteburken på ”de delar av ansiktet som man inte rakar”.

Jag har ett vildvuxet helskägg som skrämmer gamla tanter – alltså består hela ansiktet av ”delar som jag inte rakar”. Betyder det att jag borde kleta in det i skägget? Antagligen inte. Det räknade jag ut av den minimala mängden gegga i burken.

Jag har ägnat 26 år åt att försöka spela en kvinnlig könsroll, och sedan tre år till åt att noja mig över att jag inte passerade som kille – så därför kan jag ingenting om skönhetsvård, oavsett kön. Det har jag inte haft tid med.

Jag har alltså tre decennier av fjolligheter att ta igen – och jag har bara börjat.

Sushi i neurogarderoben

Jag gillar sushi, men inte att äta det framför folk.

Min finmotorik är inte den bästa. Jag har svårt att äta russin och nötter en och en, för att mina fingrar börjar konstra efter en stund. Att hålla i en nål för att sy i en knapp är bara att glömma: musklerna i handflatan låser sig i kramp för att jag spänner mig för mycket. Då kan ni ju tänka er hur det är att försöka äta stora otympliga sushibitar med pinnar.

Rullarna går bra, men det är svårare med såna där riset är inslaget i ett täcke av tofu. Svårast är de där bitarna som har en tjock skiva avocado löst lagd ovanpå en risboll. Jag förstår inte hur man ska kunna lyfta den utan att den går i minst tre bitar. Jag fixar det inte ens om jag använder händerna. Därför brukar jag bara äta sushi om jag kan ta med den till ett vandrarhemsrum och sitta där och slafsa i mig ensam, utan att behöva fundera över bordsskicket.

Men idag åt jag sushi framför publik. Det är alltid roligt att muntra upp folk – i alla fall de gånger folk bara uppfattar det som att jag är klantig med pinnarna, och de kanske tänker att det är för att jag är ovan eller så.

Det händer däremot att jag råkar outa mig som funkis, genom att till exempel få synliga ryckningar i armen, eller genom att prata med mig själv. Då brukar de inte vara riktigt lika roade längre. Folk tittar bort och verkar skämmas. Man ska inte skratta åt Stackars Handikappade, inte ens om man bara skrattar inombords – det har folk lärt sig. Däremot är det helt okej att stirra så länge man till exempel inte kan avgöra om personen är funkis eller inte, tydligen.

Idag syntes det antagligen inte på mig, av blickarna att döma. Det bjuder jag på. Den här gången.

En stjärna på hanboll och honboll

Jag drömde att jag gick i högstadiet; i samma skola som jag gick i på riktigt, men i en ny klass. Och jag var bra på bollsporter, framförallt handboll.

När vi hade handboll på gympan visste alla att de skulle passa till mig, för jag gjorde mål hela tiden. Jag kunde fokusera på bollen och känna in den, så att jag visste precis hur jag skulle kasta den. Det var som om jag kunde styra den med tanken.

Eller, det var i alla fall så det måste ha sett ut. Själv fattade jag ingenting. Första gången någon passade till mig råkade jag göra mål, fast jag var på andra planhalvan. Sedan bara rullade det på. De visste inte att jag inte kunde spela handboll, utan såg bara till resultatet.

För jag kände fortfarande inte till reglerna, och jag hade fortfarande ingen aning om vad jag gjorde. Det var som om bollarna helt plötsligt hade bestämt sig för att vara snälla mot mig. Jag bara väntade på att de skulle avslöja mig, att turen skulle vända.

Det är drygt ett år sedan min förra handbollsdröm. Idag vet jag att jag passerar som man; det gjorde jag fortfarande inte då. Jag har sett flera aspekter av tvångskönandet och könsrollandet än jag hade då, men jag har fortfarande ingen aning om vad kön är. Jag bara gör.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om drömmar, drömtolkning, psykologi, kön, könsroller, transsexualism, transpersoner, genus

Nu är det bevisat: Män är fysiskt svagare än kvinnor

Att resa runt med en tung väska som ständig följeslagare ger en lite särskilda förutsättningar. Jag har börjat behandla Dramaqueen som en människa, och pratar med henne. När jag till exempel ser att en viss butik har trappsteg upp till dörren så kanske jag säger ”nej, vi kommer inte in där, du och jag”.

Jag har blivit rätt fanatisk i min ilska över onödiga trappsteg och avsaknaden av ramper och hissar under det senaste halvåret, men det ger också en hel del andra erfarenheter. På den tiden jag uppfattades som tjej och kanske hade en stor och tung väska med mig och någon frågade om jag behövde hjälp, så var det i nio fall av tio personer jag uppfattade som kvinnor som spontant erbjöd sig att hjälpa till. Nu när jag uppfattas som man så är det så är det inte längre så – det är i tio fall av tio. Förr hände det åtminstone ibland att män i kanske 45-60-årsåldern artigt erbjöd mig hjälp, men nu när jag uppfattas som man är det enbart kvinnor som frågar. I ärlighetens namn bryr jag mig inte – jag kan lyfta min väska själv – men det är intressant att se skillnaderna.

De gånger personer jag gissat är män har hjälpt mig, så har det nästan alltid varit för att jag stått i vägen för dem eller för att de helt enkelt inte kunnat värja sig när jag stirrat dem i ögonen och bett dem om hjälp. Min erfarenhet säger dock att personer jag gissat är män sällan vetat riktigt hur de ska lyfta, och fumlat med greppet. Dessutom har de gärna stönat och stånkat samtidigt som de kommenterat att Dramaqueen är jättelätt, för att liksom bevisa sin styrka när de snarare verkar känna motsatsen.

De gånger jag fått hjälp av personer jag uppfattat som kvinnor har jag istället märkt att de frågar snabbt och sedan bara hugger i under tystnad, som om de aldrig gjort annat. De kan redan lyfttekniken – för de lyfter på samma sätt som man lyfter en barnvagn – och de verkar inte tycka att det är ett dugg tungt att vi tillsammans bär 25-30kg uppför flera trappor, medan männen verkar utmattade efter tre trappsteg.

Av mina empiriska studier skulle jag alltså kunna dra slutsatsen att kvinnor är fysiskt starkare än män, och kanske har bättre förutsättningar att klara av plötsliga fysiska påfrestningar. De har lättare att scanna av omgivningen snabbt och agera därefter. Det kanske rentav är något medfött och nedärvt från jägar/samlarsamhället, då de typiskt kvinnliga egenskaperna fysisk styrka och förmågan att snabbt ställa om mellan vaksamhet till handling – till exempel kamp eller flykt – var väsentliga för gruppens överlevnad.

De var de skickligaste och mest orädda som vågade ge sig ut och plocka bär och samla rötter, även om de så råkade få en björn som konkurrent om maten – och det var alltså kvinnorna. Männen däremot, som verkar ha svårt att uppmärksamma signaler från omgivningen, samt ha väldigt svårt att förbereda kroppen på plötslig fysisk ansträngning, och därtill ofta verkar ha problem med att lyfta tyngre saker än 10-15kg, de passade bäst som någon slags motsvarighet till dagens lyxhustruideal. De gånger männen gav sig ut var de tvungna att vara beväpnade, för att kompensera för sina brister. Det är därifrån bilden av mannen som jägare kommer: Egentligen är det en glorifiering av deras svaghet. Det märks ju på ”Mors lilla Olle” att den handlar om en kille, så aningslös som den grabben är.

Så, där är bevisen för att män inte är lämpade att förvärvsarbeta, utan borde kedjas fast vid spisen. Vi har bevis från empiriska studier, teorier om forntiden, och exempel från populärkulturen – vad mer kan man behöva, liksom?

Eller så kan man dra slutsatsen att personer som uppfostrats som kvinnor ofta har lärt sig att hjälpa till och ”se” andras behov, medan personer som uppfostrats som män ofta har lärt sig att sköta sig själva och skita i andra. Det kan ju vara så att det är mer troligt att det handlar om inlärda mönster, än något nedärvt och oföränderligt. Jag tror dessutom att man kan dra den slutsatsen, att det går att dra nästan vilka slutsatser som helst.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om 8 mars, kön, könsroller, biologism, kvinnoroller, mansroller, forskning, genus, historia, feminism, jämställdhet

Internationella fettis-dagen

Idag är det fettisdagen. Det känns fint att kunna fira åttonde mars som ”min” dag även om jag inte är kvinna. Som fetto i själ och hjärta ville jag fira den med mitt favoritfett: cashewnötter.

När jag irrade runt på Hemköp i Nyköping och letade efter nöthyllan hittade jag detta: en skylt som gör reklam för tallriksmodellen, och kränger idén om hur stor andel av måltiden som bör vara protein, kolhydrater respektive grönsaker beroende på hur mycket man motionerar. Och denna skylt är alltså delvis täckt av en annan skylt som i rent konsumentupplysningssyfte förklarar att Mumsmums är ”kalasgott”.

Dock framgår det inte tydligt vilken av motionskategorierna som näringsinnehållet i Mumsmums är anpassat för. Vad jag förstått är de väl baserade på ägg (protein) och socker (kolhydrater). Men hur är det med grönsakshalten egentligen?

Tarmsköljning och föregångaren till Big Brother

Kungar, påvar, biskopar, hertigar, grevar… Historieböckerna är fulla av män. Överklassmän. Sånt tänker jag på idag, på åttonde mars, när jag traskar runt på Nyköpingshus.

Det var här som en kille hämnades på sina bröder: han låtsades vara cool med att snuvat honom på arvet och dessutom mördat hans mentor, och bjöd in dem på party. De gick på det. Men deras brorsa hade inte alls förlåtit dem, utan låste in dem i den tidens Big Brother-hus där de svalt ihjäl.

Det har gått några århundraden sedan Nyköpings gästabud. Utanför borggården hittar jag en staty av en gubbe som stirrar i riktning mot slottet. Han gör en sån min som jag vet att mitt ex skulle kalla ”tarmsköljningsminen”. Det är nämligen precis samma min som deltagarna i den brittiska versionen av ”Du är vad du äter” gör när tarmsköljningsslangen kopplas in.

Jag kan förstå den känslan. Jag känner samma sak varje gång jag upptäcker hur osynliggjorda kvinnor och transpersoner är genom historien.

””Fanny frågade om hon också fått ADHD, nu när hon blivit duktig i gymnastik”

Dagens bästa är en artikel om tioåriga Felicia som gillar sin ADHD. Den gör att hon är väldigt bra på att måla, och bra i gymnastik. I en annan artikel blir sjuksköterskan Arne Lundahl från BUP intervjuad. Han jobbar med utredningar, och säger:

”En del skojar och säger att det finns mer ADHD i USA, men det kan faktiskt vara så. Nybyggarna som vågade ge sig i väg på vinst och förlust hade kanske ADHD. Samma sak i det gamla jägarsamhället, jägarna var tvungna att var snabbtänkta och uppfinningsrika. De bästa jägarna hade säkert ADHD.”

Då är det inte så konstigt, det Felicias mamma berättar att lillasyster Fanny sagt:

”Fanny frågade häromdagen om hon också fått ADHD, nu när hon blivit duktig i gymnastik.”

Heja Felicia!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, NPF, gymnastik

Glutamat och glädje

Vissa saker gör jag bara inte. Äta glutamat och snabba kolhydrater kvällen innan en föreläsning, till exempel. Jag blir alltid lite trött i skallen dagen efter att jag ätit något med glutamat i, så då skulle jag inte vara så alert. De värsta glutamatfällorna är asiatisk mat och mina favoritchips (vinäger), så sånt brukar jag undvika.

Men imorgon har jag ingen föreläsning, då ska jag bara åka tåg. Då är det lätt att tacka ja till thaimat och sällskap.

Glutamat och glädje, förpackat i bredbandsnudlar och vänner, har varit min måndagskväll. Och om jag är trött imorgon, så var det helt klart värt det

Rör inte min nörd!

”-Det är mest tjejer som söker till biomedicin. Hur ska vi få fler killar att vilja bli biomedicinare?
-Jag vet, vi tar en kille som ser lite hippt smånördig ut och klär honom i en labbrock. Det blir en bra annons.
-Men alltså, det är bara inne att vara nördaktig, inte att vara nörd på riktigt. Hur ska vi få folk att fatta att han inte är en riktig nörd?
-Hm… Jag vet! Tjejer, såklart. Han är omgiven av en skock tjejer som tittar beundrande på honom. I flygvärdinneuniformer. -Men finns det inte risk att det uppfattas som sexistiskt?
-Inte om vi tar med en kille bland flygvärdinnorna.
-En kille som beundrar en annan kille? Blir inte det lite bögigt?
-Jo, men vi kan gömma honom längst bak, på man bara ser honom om man tittar noga.”

Ungefär så måste de ha resonerat när de satte ihop annonsen från högskolan i Skövde.

För rättvisans skull borde jag nämna att deras andra annons i samma tidning var mer jämställd: en manlig ingenjör omgiven av beundrande baristas. Den gruppen verkade ha en mer jämn könsfördelning – och inte riktigt samma trånande blickar. Kanske för att ingenjörsyrket redan har en stämpel som manligt, och man därför inte behöver överdriva sin manlig-hets.

Jag vill gärna tro att det är ett medvetet val att spela på gamla könsroller och driva dem till sin spets. Kanske är det någon slags satir som jag inte fattar. Men jag tycker att annonsen säger massor av intressanta saker om nördighet också.

Jag har alltid önskat att jag var en riktig nörd. Eftersom jag har vissa av de egenskaper som krävs – social inkompetens, oförmåga att förstå vikten av social status, nästan fotografiskt minne, förmågan att fokusera totalt på det jag håller på med, och så vidare – så vore det ju trevligt med lite högre intelligens också, eller åtminstone att kunna hantera en dator. Men det jag framförallt haft gemensamt med äkta nördar är utanförskapet och de sociala svårigheterna.

Det är nog därför jag blir illa till mods av alla försök att göra nörden rumsren: avundsjuka. Jag som inte ens är någon äkta nörd vill gärna tro att jag har potential att bli det, så: rör inte min nörd.