Det är svårt att få ett samtal att flyta naturligt och lätt med en person som stirrar på ens nakna rumpa. Jag antar att det också kan kännas svårt att prata avslappnat med en rumpa, i synnerhet om man behöver koncentrera sig på själva injektionen.
Därför brukar testosteronsprutorna ges under tystnad, som bara bryts av sköterskans frågor om det går bra, och uppdateringar om hur mycket som är kvar. Jag har mött flera olika sköterskor, och det är alltid samma sak.
Den här gången var det däremot en sköterska jag nog aldrig har träffat förut, som frågade om jag var härifrån. Hon kände igen mitt efternamn. När jag förklarade att jag var från Östersund kopplade hon. Det visade sig att hon var en gammal arbetskamrat till min mamma.
Det är knappast första gången jag möter någon som visar sig vara en gammal bekant till mina föräldrar, så jag vet hur det brukar gå till. De berättar om platser jag knappt känner till, och om personer jag i bästa fall åtminstone känner igen namnet på – men inte har några minnen av att ha mött. Jag förväntas berätta lite snabbt var min mamma bor och vad hon jobbar med nu.
Inget konstigt eller jobbigt med det, i sig – men det är första gången jag haft det samtalet med någon som tittar på min rumpa medan vi pratar.
Haha, det där har hänt mig med:
På gyn tittar plötsligt läkaren upp, säger: Men..(efternamn)? Är du (XX) barn? Tyckte väl att du var lik henne! Och sedan småpratade hon glatt på.
Ibland är det intressant att ha en förälder i vården.