Samtal med en rumpa

Det är svårt att få ett samtal att flyta naturligt och lätt med en person som stirrar på ens nakna rumpa. Jag antar att det också kan kännas svårt att prata avslappnat med en rumpa, i synnerhet om man behöver koncentrera sig på själva injektionen.

Därför brukar testosteronsprutorna ges under tystnad, som bara bryts av sköterskans frågor om det går bra, och uppdateringar om hur mycket som är kvar. Jag har mött flera olika sköterskor, och det är alltid samma sak.

Den här gången var det däremot en sköterska jag nog aldrig har träffat förut, som frågade om jag var härifrån. Hon kände igen mitt efternamn. När jag förklarade att jag var från Östersund kopplade hon. Det visade sig att hon var en gammal arbetskamrat till min mamma.

Det är knappast första gången jag möter någon som visar sig vara en gammal bekant till mina föräldrar, så jag vet hur det brukar gå till. De berättar om platser jag knappt känner till, och om personer jag i bästa fall åtminstone känner igen namnet på – men inte har några minnen av att ha mött. Jag förväntas berätta lite snabbt var min mamma bor och vad hon jobbar med nu.

Inget konstigt eller jobbigt med det, i sig – men det är första gången jag haft det samtalet med någon som tittar på min rumpa medan vi pratar.

Obesprutad (eller: Lärdomar efter steroider som flödar fritt)

Asken är stor som en Nokia 3310, men den lilla glasampullen är nästan lika liten som mitt lillfinger. Fyra milliliter, ett helt gram testosteron, noggrant förpackad i en pappask i vitt och silver. För noggrant förpackad.

Sköterskan fumlar och kämpar för att få upp asken, samtidigt som jag småpratar med eleven som är med.

KRAS!

En mörkbrun glasampull ligger på golvet, slagen i skärvor. En liten pöl, som lika gärna skulle kunna vara smält snö från min sko, sprider sig runt den. Sköterskan frågar om den var dyr. Nebido kostar över 1000 kronor per ampull. Ett tveklöst ”ja”.

Sköterskan ber om ursäkt ett par gånger och försvinner ut för att fråga deras läkare om ett nytt recept, på hälsocentralens bekostnad. Eleven försvinner också ut för att hämta papper att torka upp de dyra dropparna med.

Jag sitter på britsen och dinglar med benen, och skrattar för mig själv åt det absurda i att det flyter testosteron för över tusen kronor på linoleumgolvet. Hade detta hänt för ett och ett halvt år sedan, inför min första spruta, hade jag säkert haft impulser att kasta mig ner på golvet för att kleta in mig med det, i hopp om att det kanske kunde gå igenom huden åtminstone litegrann. Nu känns det mer möjligt att vänta.

Kan jag komma tillbaka imorgon? Nej, imorgon drar jag ut på turné igen. Jag kan inte gärna droppa förbi imorgonbitti och få sprutan strax innan tåget mot Stockholm går, men jag vill ha den innan dess så jag kommer ur den här känslomässiga bergochdalbanan som jag loopat runt i de senaste veckorna.

Jag får en tid i eftermiddag istället. Sköterskan ber om ursäkt ett par gånger till, och jag går därifrån. Obesprutad, i ännu några timmar. Men det går bra. Det var inte alls bortkastad tid, för jag lärde mig hur naiv jag är som tror att saker är lätta bara för att de ser så ut när andra gör det.

På vägen dit hade jag nämligen funderingar på om jag inte borde försöka lära mig att ta sprutorna själv, ifall det inte vore enklare. Nu är jag ganska säker på att svaret är ”nej”. Jag som har så dålig motorik ska inte försöka hantera en sån liten och skör glasampull med så dyrbart innehåll – än mindre försöka sticka mig själv i låret.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, sprutor, medicin, Nebido, vård, hormoner, könskorrigering, transsexualism