”Oskar – som gillar rosa kläder, balett och nagellack – har utsatts för mobbning under en längre tid. Han har fått höra att han är bög och att han är en flicka. Han har dessutom berättat för sina föräldrar att han blivit puttad, neddragen från en klätterställning och att han inte fått vara med och leka.
Förra veckan blev måttet rågat för föräldrarna. Oskar fick en matkniv i nacken av en jämnårig pojke. Kniven var trubbig, men det hade gått hål i huden och blivit ett märke.”
Detta kallar Oskars skola för en ”liten incident”, och tyckte inte det var så anmärkningsvärt att de behövde informera föräldrarna om händelsen.
EN SEXÅRING BLIR KNIVHUGGEN SOM ETT LED I LÅNGVARIG TRANSFOB/HOMOFOB MOBBING.
Hur kan man kalla det för ”liten incident”? För att det var en trubbig kniv? Ungefär som en skenavrättning inte är en riktig avrättning och därmed inte tortyr? Eller vadå?
Jag har mina aningar. Jag gissar att skolan tycker att Oskar har sig själv att skylla:
”en lärare ska ha sagt till mamman att Oskar får vara beredd på att bli mobbad om han har rosa kläder på sig”
Nej, det är såklart inte Oskars fel. På samma sätt som en kvinna i slöja inte ber om att bli spottad på, eller en tonårstjej i kort kjol inte ber om att bli våldtagen, så ber inte en sexåring – oavsett kroppsligt eller mentalt kön – om att få en kniv i nacken för att hen gillar balett, rosa och nagellack.
Oskar berättade om kniven för sina föräldrar själv. Oskar har antagligen tur, som har sån tillit till sina föräldrar och vågar berätta sånt – och som har föräldrar som stöttar och orkar slåss. Oskar har bytt skola, och den gamla skolan är anmäld till Skolinspektionen.
Men Oskar är inte ensam. Tyvärr. Det händer hela tiden att barn som bryter mot könsnormerna blir mobbade – och att de vuxna blundar eller tillochmed deltar aktivt i mobbningen. Det som gör Oskars fall unikt är möjligen att både Oskar och föräldrarna vågar prata om det och orkar kämpa.
Immanuel i balettkjol
Jag vet inte om Oskar känner sig som en pojke, en flicka, både och, ingetdera eller något annat; om Oskar vill bli kallad ”han”, ”hon”eller ”hen”. Men jag tillhör ju de självutnämnda fjollor som haft privilegiet att födas i fel kropp. Eftersom jag uppfostrades som flicka ansågs det ”normalt” att gilla rosa (att jag avskydde att dansa balett var en annan sak…). Jag gillar fortfarande rosa, och lever numera som man – men som 30-åring är jag bättre rustad att hantera blickar och kommentarer än en sexåring, som är helt utlämnad till vuxenvärlden.
Ibland önskar jag att personer som aldrig har fått kämpa för sitt könsuttryck eller sin könsidentitet kunde prova på det, om så bara för en vecka. Den lärare som sa att Oskar fick vara beredd på att bli mobbad förtjänar att möta sig själv iklädd ”det motsatta könets kläder” i en mörk gränd. För de flesta andra, som kanske bara är allmänt okunniga, skulle det nog räcka att bara få se hur krångligt och tröttsamt det kan vara när folk förväntar sig saker till höger och vänster.
Relaterat: Förskolepersonal hotas för genuspedagogik. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, HBTQ, kön, genus, könsuttryck, könsidentitet, mobbing, barn, skolan, homofobi
Det är verkligen så man vill gråta, min yngste son gillar handväskor…skall man ta dem ifrån honom så han slipper skylla sig själv om han får en kniv i nacken tro? Usch vilka människor det finns.
Helt sjukt är vad det är. (hittade hit från svd). Min yngste bror älskade mina gamla röda och rosa kläder när han var liten, och han lekte oftast med tjejerna., och hellre med dockor än bilar (jag som tjej lekte hellre med bilar…) Skulle någon mobbat honom för det vore det ju helt sjukt. Nu blev han en helt vanlig vuxen heterosexuell kille trots rött och rosa osv. I min värld har läggningen väldigt lite med att göra hur vi klär oss, eller i vilka färger. Barn är barn, och behöver få leka och se ut som de trivs.
Anmäl förskolan, det var säkert inte den enda gången den personalen lät det passera som något som man får skylla sig själv för. Det är sorgligt att inte vi kan respektera varandra som vi är. Kan det vara rädsla för det ”annorlunda” eller avundsjuka att inte våga själv?
Pingback: Tweets that mention Sexåring knivhuggen – skolan kallar det ”liten incident” | trollhare -- Topsy.com
Verkligheten är ofta som en skräckfilm, i dubbel bemärkelse. Dels otäck förstås, men jag tänker ofta på hur man använder samma tankegångar när man kollar på skräck som när man betraktar människor i verkligheten.
Så här: Du ser den där tjejen i filmen springa runt och skrika hysteriskt; hon vet inte var mördaren är, men det vet du. Därför tar du dig rätten att sitta i soffan och krama kudden och mumla ”Men kolla bakom dig, pucko! Åh, nej, inte dit! Klantskalle, skyll dig själv!”
Hellre än att erkänna att om du var tjejen i filmen skulle du vara lika desperat och göra samma misstag, låtsas du att du hade kunnat ta dig därifrån med livet i behåll.
Likadant väljer vi att se på verkligheten. Hellre än att ta till oss insikten att ”det kunde varit jag”, intalar vi oss att lite, lite får hen skylla sig själv, det kunde man ju räknat ut, om hen bara inte hade gjort sådär så hade vi kanske sluppit den här situationen.
Precis som alla som drabbats av cancer eller varit med om en bilolycka berättar att innan det hände, tänkte de bara ”det där händer inte mig” om de hörde talas om något sådant.
Vi vill inte leva med en ständig skuld och rädsla. Det är fullkomligt logiskt egentligen.
Och detta tankesätt är väldigt praktiskt att applicera på transpersoner. De kan ju i högsta grad skylla sig själva i och med att de inte hade vett att leva in the closet. Hellre än att sätta oss ner, tänka och förstå, vill vi förenkla och fördumma och intala oss att alla har ett val att bete sig som folk eller låta bli.
Varför berättar jag det här? Borde jag inte bara skriva ”usch vad hemskt” istället? Så är det ju.
Nu känner jag mig som en nörd som inte kan hålla käften.
Dean: Det är väl jättebra med människor som vill tycka till istället för att ”hålla käften”.
”Förskräckligt!” är min reaktion på historien. Kort och gott.
Queernigel (inte queersnigel, som jag trodde):
Tack, ja, det är nog bra. Det händer dock att jag önskar att jag kunde tycka till och bli arg istället för att sätta mig ner och fundera igenom varför människor gör som de gör och med tolerans och kärlek försöka förlåta och förstå dem istället för att bli förbannad.
Å andra sidan är jag ju förbannad på folk i allmänhet när jag inte sitter och analyserar dem. Heh.
(Nu låter jag mer bitter än jag är.)
Min första tanke var denna, att hade det varit vuxna personer så hade det varit frågan om mordförsök. Men när det är barn så är det helt plötsligt en ”liten incident”? Mysko.
Håller med om det sista, Trollhare. Alla borde få pröva på att ständigt bli felkönad, om så bara för en period. Jag försöker ibland tänka mig in i hur det skulle vara, att vara född i ”rätt kön” från början. Tänk vad självklart det där med kön och könsuttryck skulle kännas då? När folk skulle hålla med om, och uppskatta en för det könsuttryck man har, istället för att tycka man är udda. Iofs borde man inte behöva vara född i ”rätt kön” för att få vara den man är, men tyvärr ser verkligheten ofta ut så.
Pingback: Mobbing – opprettholdelse av normer « Tarald Steins
”Vi vill inte leva med en ständig skuld och rädsla. Det är fullkomligt logiskt egentligen. Och detta tankesätt är väldigt praktiskt att applicera på transpersoner. De kan ju i högsta grad skylla sig själva i och med att de inte hade vett att leva in the closet. Hellre än att sätta oss ner, tänka och förstå, vill vi förenkla och fördumma och intala oss att alla har ett val att bete sig som folk eller låta bli.”
Dean, jag tycker du uttrycker dig så himla bra! Jag tror det är väldigt mycket rädsla som gör att man lägger skulden på de utsatta. Och jag skulle egentligen skriva en låååång liknelse här, men jag skippar den. Håller med
Nobody: Ja, jag har svårt att föreställa mig det, men så tänker jag också. Jag försöker att se det ur den synvinkeln, att om man är bortskämd med att vara cisperson, så är man nog lite hemmablind.
helt jävla sjukt. som någon påpekade innan – hade det här hänt på en arbetsplats mot en vuxen människa hade det troligen inte kallats ”liten incident”. varför ska barn som är annorlunda behöva stå ut med skiten?