Könslivet i Bollnäs

På måndag kväll kommer jag till Bollnäs. Det hade jag sett fram emot; efter en föreläsning i Hudiksvall vila lite och sedan på tisdagen hålla samma föreläsning även i Bollnäs, för att så till sist köra dubbelpass i Gävle på torsdagen. Hemmaplan, inte så långa resor. Skönt. Och jag är fortfarande peppad – men mer taggad än glad. Precis som när jag försökte bjuda hem mig själv till Göran Hägglund och hans köksbord, så är jag övertygad om att jag skulle vilja sätta mig och ha ett allvarligt snack med vissa politiker från orten.

När folk frågar vad jag föreläser om, blir första svaret alltid ”Asperger och ADHD”. Inte för att jag skäms för det tredje ämnet jag tar upp i föreläsningen – transsexualism – utan för att det är enklast så. De flesta vet inte vad transsexualism är, eller så förstår de inte hur en person med skägg kan vara transsexuell (eftersom många inte tänker på att det finns killar födda i tjejkropp, utan utgår ifrån att man är ”tvärtom”). Om jag inte orkar förklara min biologiska bakgrund för en taxichaufför eller vandrarhemsvärd eller servitris, så säger jag bara ”Asperger och ADHD”. Och det fungerar. Jag har föreläst bland annat i Jönköping och Värnamo, mitt i bibelbältet, utan att känna mig alltför illa till mods.

Men i Bollnäs finns det tydligen en folkpartistisk politiker som raljerar över HBTQ-personer i allmänhet och transpersoner i synnerhet på sin blogg. Först antog jag att det var ett skämt, för tonen liknar mina hustroll litegrann. Anders Holmberg sammanfattar Socialstyrelsens rapport om transvårdens modernisering med att raljera över begreppet ”könskonfirmerande behandling”:

”D.v.s. en kvinna som föder barn men upplever sej som man ”könskonfirmeras” när äggstockar och livmoder tas bort och hon, förlåt han, får tillgång till skäggpiller och dylikt.”

Det är en viss skillnad mellan ”könskonfirmerande behandling” och ”könskonfirmation”, men egentligen slår Holmbergs kullerbytta huvudet på spiken:

Förr i tiden var man tvungen att vara konfirmerad, att kunna läsa katekesen och klara husförhöret hos prästen för att få gifta sig. Annars räknades man inte heller riktigt som vuxen, som myndig. Ser ni likheterna med att personer under könsutredning fram tills nyligen varit tvungna att skilja sig när de kommit till Rättsliga rådet? Och att välmenande försök att trösta de som blir förbannade på tvångsskilsmässandet då ofta går i stilen ”men du får gifta dig hur mycket du vill, sedan, när de har bestämt ditt kön. Ni kan ju gifta om er då”? Och att det alltså sitter människor och har någon märklig makt att bestämma vad andra har för kön, och tillskrivs rätten att kasta det i ansiktet på de som man bedömer har gjort en felbedömning av sin egen könsidentitet – kort sagt: Förmynderi.

Det är inte präster, utan byråkrater och läkare – och därtill en liten men högljudd skock självutnämnda profeter på nätet – som tar sig friheten att begränsa andras liv och ruta in världen efter kön, men annars är likheterna mellan könskonfirmation och gammaldags kyrklig konfirmation à la 1700-tal ganska stora.

Men det finns en sak som är ännu värre än en ”könskonfirmation”, verkar det som: Frånvaron av den. Det är illa nog med könskorrigeringar, men ännu otäckare med de som INTE genomgår alla de behandlingar som Holmberg tycker att man inte ska genomgå:

”Man ska alltså med andra ord kunna få sin upplevda könsidentitet – som i många fall bär uppenbara drag av tvångsföreställning – bekräftad juridiskt och socialt utan att vare sej byta, korrigera eller konfirmera det upplevda könet på ett mer fysiskt plan. ”Män” ska med andra ord få föda barn. Kulturrevolutionen är här.”

Så att göra vissa operationer är fel, men att INTE göra dem är ännu mer fel. Tack för den tydligheten. Och tack för att jag känner mig väldigt välkommen till stan orten hålan byn whatever. Jag är plötsligt väldigt övertygad om att det verkligen behövs mer transaktivism i Bollnäs.

För inte blir jag rädd eller ledsen av såna som Holmberg. Jag blir fascinerad och inspirerad. Lite lagom ofarliga transfober piggar upp tillvaron. Men om Holmberg nu faktiskt vore intresserad, så skulle jag självklart gärna sätta mig och prata transpolitik med honom. Däremot tror jag att jag hade haft större chans att komma överens med Göran Hägglund än med Andreas Holmberg – och det säger mer om Holmberg än om Hägglund.

(Titelförklaring: ”Könslivet” är från Holmbergs bloggs undertitel: ”GRANSKNING AV RADIKALLIBERALA KNASIGHETER PÅ KÖNSLIVETS OMRÅDE”)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Bollnäs, Andreas Holmberg, Folkpartiet, transfobi, homofobi, HBTQ, transpersoner, transsexualism, könskorrigering, politik, bloggosfären

Snabbmakaroner orsakar förhastade slutsatser om ADHD

”Vi är säkra på att förbättrad kost kan hjälpa de här ungdomarna [med ADHD], även om det är vår egen tes. Vi ser stor förändring hos dem som är vana att äta bara snabbmakaroner och ketchup”

Stating the obvious? En nederländsk studie som publicerats i Lancet hävdar att barn som har ADHD kan bli hjälpta av att anpassa kosten. Mattias Edgren på Stöd & Resurs unga vuxna i Stockholm beskriver i citatet ovan hur de själva sett samma sak i sin verksamhet. Oj, så konstigt.

Det är klart att man mår bättre om man börjar äta bättre, om ens matvanor var usla från början – med eller utan ADHD. För den som inte tror det, rekommenderar jag följande experiment:

1. Ät två smörgåsar med enbart margarin på till frukost, och en halv matsked kidneybönor till lunch, eftersom du märkt att ifall du äter dig mätt så blir du jobbigt rastlös och impulsiv. Misstolka svältidiotin som att du är skärpt och koncentrerad. Kompensera med ett mindre berg av mackor när du kommer hem från skolan – denna gång med ost, eftersom du inte behöver tänka på att hålla hjärnan i svält längre. Ät några potatisar eller några slevar makaroner till middagen. Få med jämna mellanrum (varannan vecka) sockercravings då du häller i dig ett helt paket farinsocker eller en stor burk russin/tuggar i dig ett kvarts vitkålshuvud på en kväll/köper ett kilo godis och vräker i dig på två dagar. Ät aldrig någonsin frukt, och extremt sällan grönsaker, för att du vet att du blir dålig i magen av dem. Upprepa fem dagar i veckan i tolv år.
2. Ät enbart två morötter om dagen fem dagar i veckan, i ett ännu mer fåfängt svält-dig-smart-och-sluta-fisa-försök à la högskolestudier. På fredagskvällarna äter du däremot istället ett berg av vit pasta, enbart kryddat med örtsalt, olivolja och vitlök – följt av en halvliter chokladhavreglass med krossade polkagrisar i. Svulla en halv limpa fullkornsbröd modell tegelsten alternativt ett halvt paket brungräddat knäckebröd för att fira CSN-utbetalningen en lördagsmorgon i månaden, och känn dig pervers eftersom du drömmer porriga drömmar om just fullkornsbrödsfrossande varje natt. Följ eventuellt upp nyttighetsutbrottet med att trycka i dig en hel låda halawa på lördagseftermiddagen, och svält sedan på söndagen så du är ditt vanliga korkade jag på måndagen. Upprepa varje vecka i fyra år.
3. Ät havregryn med vatten till ur en plastbytta som du sedan kan slänga, ungefär två eller tre gånger i veckan. Kalla anrättningen för ”kallgröt” och insistera på att du inte behöver sylt eller russin eller något annat till, eftersom du knappt har råd med havregrynen ändå. Ät inget annat. Upprepa i drygt ett halvår, tills din kurator hittar dig liggande i fosterställning  utanför köket i panik över att diskberget – skedar, glas och muggar – ändå bara växer.

Jag lovar att även personer som inte har ADHD mår dåligt av en sån kost – men det kan vara så mycket svårare att få i sig bra mat om man har svårt att planera, svårt att läsa av kroppens signaler och veta att man är hungrig, svårt att försörja sig och därmed ha råd med mat överhuvudtaget, matsmältningsproblem av alla de slag, svårigheter att tåla konsistenser och smaker på mat, svårigheter att komma ihåg varför man har en gaffel i handen när man inte ätit på fjorton timmar och därmed har korkat till sig rejält i huvudet – eller av tusen andra anledningar har svårt att handla, laga mat, äta och diska. Just såna svårigheter som alltså inte är ovanliga vid ADHD, alltså.

Framförallt det lömska i att känna sig mindre rastlös när man inte äter och därmed lätt falla in i svält-och-socker-missbruk, är alldeles för dåligt uppmärksammat. Det är inte ovanligt med sockermissbruk och självsvält i självmedicinerande syfte – men det betyder inte att socker ger en ADHD.

Så nej, jag är inte jätteförvånad över att kostomläggningar kan lindra svårigheter vid ADHD. Däremot är jag mer skeptisk till att särskilda dieter skulle vara något mirakulöst ”botemedel”, eller att det skulle bevisa att ADHD orsakas av felaktig kost.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, ADD, NPF, psykologi, psykiatri, medicin, forskning, kost, mat, hälsa, media, socker