Det har snart gått ett halvår sedan min bröstkorgsrekonstruktion, men det har varit ont om bilder. Ber om ursäkt för det, men det har sina skäl.
De första fyra månaderna kunde jag knappt lyfta upp kameran alls, än mindre hantera den om jag lyckades få fast den på stativet. Det svider och stramar fortfarande en del när jag lyfter armarna.
Dessutom tyckte jag själv att jag såg hemsk ut i ansiktet: En allergisk reaktion mot panodil under postop-tiden gjorde att jag fortfarande har problem med att min hud fjällar extra mycket – och det säger jag, som är atopiker och van vid extremt torr hud. Jag kunde klia mig lite försynt på näsan, och hela tröjan solkades ner av en lavin av hudflagor på ett kick. Först de senaste veckorna har det gett med sig, fast jag inte tagit en enda panodil sedan början av december.
Men förra måndagen, när jag precis kommit hem efter testosteronsprutan, bestämde jag mig för att det verkligen var på tiden att ta lite nya bilder. Tyvärr glömde jag bort dem efteråt, och kom ihåg dem först nu. Men såhär ser jag alltså ut.
Jag har fortfarande lite problem med att vara överspänd och ha muskelryckningar i bröstmusklerna, och med att det stramar och svider i ärren om jag sträcker mig eller om jag har lyft något tungt. Förra måndagen var också första dagen jag tog på mig mitt halsband som postop. Tyvärr fick jag ett litet skavsår av pentagrammet på ett av ärren, men det var bara tillfälligt och läker bra nu.
Jag har de senaste två-tre veckorna också kunnat använda bröstkorgen som stöd till exempel när jag bär ett berg av tvätt eller matvaror, och huden på bröstkorgen reagerar inte längre med att bli knallröd och svullet irriterad så fort man rör vid den det minsta. Jag kastar inte av mig tröjan det första jag gör när jag kommer hem, även om det är skönt när hundöronen inte har något tyg att skavas mot. Däremot har jag fortfarande felkopplade nerver: när jag kliar mig på magen så känns det uppe vid nyckelbenet, och så vidare.
Det har gått 172 dagar sedan operationen; nästan ett halvår. Jag börjar finna mig tillrätta med alla märkliga funktioner min kropp har nuförtiden, även om det har tagit sin tid. Jag börjar nästan tycka att det är min vänstra bröstvårta som ser konstig ut – den är ju utbuktande! Den högra är platt, med ett dike i nederkanten, så den hakar i alla fall aldrig i kläderna.
Eller, jag kallar den inte för bröstvårta, egentligen, för jag är medveten om att den inte är det. Mer som ett tomrum. Men det är okej. Jag är mer som en amason nu.
För drygt två veckor sedan bloggade jag om sexåriga ”Oskar” som hade blivit mobbad under en längre tid på grund av att andra barn hade svårt att acceptera att han gillade rosa, nagellack och balett, vars lärare verkade tycka att han fick skylla sig själv – och som inte ens brydde sig om att berätta för föräldrarna när Oskar blev huggen i nacken med en matkniv av en jämnårig elev. Mamman anmälde skolan till Skolinspektionen och bytte skola.
Enligt en intervju med mamman i Aftonbladet mår Oskar mycket bättre nu, och hon berättar också om det hon antagligen har fått höra alldeles för många gånger: Att det måste vara hennes ”fel” som tillåter/uppmuntrar Oskar att sig själv. Så hon svarar:
”Så är det inte. Ibland har jag till och med ljugit och sagt att de allra mest glittriga kläderna inte finns i hans storlek. Jag var ju rädd att han skulle bli mobbad. Och det är det enda jag ångrar i dag, de gånger jag har fegat ur. Poängen är ju att man ska få vara som man är, så länge man inte gör någon illa.”
När jag läser det blir jag glad, för så önskar jag att alla tänkte. Det verkar vara mer regel än undantag att föräldrar till barn som på något sätt bryter mot könsnormerna blir skuldbelagda av andra vuxna till höger och vänster, och om barnet blir mobbat får de tillsammans med barnet bära skulden. Men mobbing är ingen otämjbar naturkraft, och den orsakas inte av rosa kläder, nagellack eller balett, utan av den vidriga myten om att man alltid har sig själv att skylla om man blir illa behandlad och att det är ett val man gör att ”känna sig kränkt”.
Vi lever i en värld där vi transpersoner får skulden för de hatbrott vi utsätts för, då vi anses ”provocera fram” dem själva. Det är alltid transpersoners (och anhörigas) beteende som står i fokus:
Varför vill Oskar bära rosa och ha nagellack? Borde inte hans föräldrar ha skyddat honom genom att hindra honom från att dansa balett? Skulle det inte bli så mycket enklare om Oskar tvingades att förtränga en del av sin personlighet och gå in i garderoben, även om han blev rejält olycklig på kuppen? Är han inte alldeles för ung för att fatta beslutet själv att må bra och våga vara sig själv, när han faktiskt har det frestande alternativet att leva resten av sitt liv i självförnekelse och självhat? Borde inte vuxna vara bättre på att lära barn att det viktigaste i livet inte är att leva ett rikt liv, utan att huvudsaken är att man lyckas upprätthålla en illusion av att vara ”normal”?
*ironi*
Tänk om man istället skulle ifrågasätta varför transpersoner förväntas bära frukten av hela världens transfobi på sina axlar. Det är ju inte direkt så att de barn som mobbat Oskar hittade på det spontant, utan det måste komma någonstans ifrån. Den lärare som ansåg att en pojke i rosa får skylla sig själv kan ju vara en bidragande orsak.
Det finns ett Facebook-evenemang som heter Rosa dagen, som går ut på att man bär rosa den sjunde mars för att visa sitt stöd för Oskar – och med alla andra barn i liknande situationer, skulle jag vilja tillägga. Oskar är bara en av många.
Det är märkligt hur vissa saker inte förändras. Borlänge verkar vara i stort sett samma stad som för tio år sedan. Jag minns fortfarande med någon decimeters marginal exakt var på gatan jag stod när jag såg The Ark för första gången. Jag minns hur förvirrad jag var varje eftermiddag när folkrörelsearkivet stängde, under den termin jag skrev min C-uppsats i historia och hängde där för jämnan – hur jag plötsligt reste hundra år framåt i tiden.
Men bänken jag satt på ett par timmar efter konserten, när några fältisar kom fram till mig och trodde jag var full för att jag var utmattad av intryck och betedde mig extremt autistiskt – den bänken står inte kvar. Och godisbutiken där jag brukade köpa mitt knark – förlåt, godis menar jag – i väntan på bussen för att smuggla över kommungränsen eftersom jag insett att jag blev igenkänd och säkert stämplad som bulimiker i varenda godisaffär i Falun – den lilla godisaffären är nedlagd, och gallerian den låg i är helt ombyggd. Däremot stirrar folk på mig och Dramaqueen, men det gör de överallt, oavsett vilken stad jag är i.
Jag har mött mitt förflutna idag. Tåget stannar till i Falun, och står där i en halv oändlighet. Jag trodde aldrig att jag skulle sluta fly, och kunde bli skakis bara av att byta tåg i Avesta Krylbo, för att det låg i Dalarna. Men jag flyr inte längre. Jag är fri nog att återvända frivilligt.
Jag kan inte resa tillbaka i tiden och trösta mitt gamla jag med att visa på möjligheterna att faktiskt få ett bra liv – men jag kan försöka föra det vidare till de som behöver höra det just nu.
Saker jag lärt mig sedan min kropp blev mer manlig: att bli mer sjåpig, och mer förstående.
Jag har förmodligen aldrig frusit i hela mitt liv förrän i vinter. Visst har jag känt kyla – fingrar och tår som domnar bort, muskler som spänner sig så man skakar i hela kroppen, näsborrar som fylls av iskristaller så man knappt kan andas, och klapprande tänder – men jag har inte FRUSIT förrän nu.
När allt underhudsfett har runnit av mig har jag börjat känna att kyla inte alltid är behaglig svalka. Jag börjar förstå varför min syster brukade kisa mot snön och intala sig att det vita egentligen var en sandstrand på en paradisö.
Det är en märklig egenskap att ha en såkallad normal kroppstermostat, som ju också är vanligare bland neurotyper än bland autister. Köldkänslighet och autismbrist verkar hänga ihop. Jag vet personer som brukar behöva över sexton grader inomhus, för jämnan – och som ändå inte räknar det som ett funktionshinder utan påstår att det är ett allmänmänskligt behov.
Det verkar väldigt jobbigt, måste jag säga. Men om jag förstått det rätt brukar inte neurotyper vilja bli botade, ens om de skulle bli av med sin köldöverkänslighet. Istället försöker de värma upp hela jorden i något irrationellt försök att anpassa omgivningen efter deras behov.
Jag förstår att det är trist att frysa, men man kan faktiskt inte anpassa hela världen efter ett sånt särintresse som neurotypi. Så det så.
Tecken på att jag börjar slappna av i vissheten att jag passerar som man:
En gammal dam frågar mig om jag vet var damtoaletten är. Först efter att jag har förklarat att den ligger gömd bakom ingången till herrarnas, så slår det mig att hon antagligen inte förväntade sig att jag skulle gå på damernas. Och inte jag heller.
När gick jag senast på en tydligt könad damtoalett? Jag vill minnas att jag gjorde det någon gång i höstas, för att jag inte såg någon annan toalett. Jag brukar gå på herrarnas nu.
Men jag tänker fortfarande att jag ska ”passa på” att gå på toa om jag är på ett ställe som inte har könade toaletter. Vanan att försöka undvika att välja sitter i.
Inatt somnar jag med oändligheten utanför fönstret; det är vad hav och båtar symboliserar för mig.
En vacker snöig dag. En människa som dansade till musik ur sin radio som om omvärlden inte fanns – samtidigt som hen balanserade en ciderburk uppe på huvudet. En falafeldejt med Sasha och samtal om allt från barnfobi till Libyen. En föreläsning. Tre till vänner. En intervju. En kvällspromenad genom Stockholm. Och slutligen: en fullriggare utanför fönstret.
En ovanligt lyxig dag i mitt liv nuförtiden, men i grunden är det så jag lever jämt: Alltid på väg, aldrig stilla. Sån har jag alltid varit – inombords. Men det är först nu som jag får utlopp för rastlösheten.
Det är svårt att få ett samtal att flyta naturligt och lätt med en person som stirrar på ens nakna rumpa. Jag antar att det också kan kännas svårt att prata avslappnat med en rumpa, i synnerhet om man behöver koncentrera sig på själva injektionen.
Därför brukar testosteronsprutorna ges under tystnad, som bara bryts av sköterskans frågor om det går bra, och uppdateringar om hur mycket som är kvar. Jag har mött flera olika sköterskor, och det är alltid samma sak.
Den här gången var det däremot en sköterska jag nog aldrig har träffat förut, som frågade om jag var härifrån. Hon kände igen mitt efternamn. När jag förklarade att jag var från Östersund kopplade hon. Det visade sig att hon var en gammal arbetskamrat till min mamma.
Det är knappast första gången jag möter någon som visar sig vara en gammal bekant till mina föräldrar, så jag vet hur det brukar gå till. De berättar om platser jag knappt känner till, och om personer jag i bästa fall åtminstone känner igen namnet på – men inte har några minnen av att ha mött. Jag förväntas berätta lite snabbt var min mamma bor och vad hon jobbar med nu.
Inget konstigt eller jobbigt med det, i sig – men det är första gången jag haft det samtalet med någon som tittar på min rumpa medan vi pratar.
Asken är stor som en Nokia 3310, men den lilla glasampullen är nästan lika liten som mitt lillfinger. Fyra milliliter, ett helt gram testosteron, noggrant förpackad i en pappask i vitt och silver. För noggrant förpackad.
Sköterskan fumlar och kämpar för att få upp asken, samtidigt som jag småpratar med eleven som är med.
KRAS!
En mörkbrun glasampull ligger på golvet, slagen i skärvor. En liten pöl, som lika gärna skulle kunna vara smält snö från min sko, sprider sig runt den. Sköterskan frågar om den var dyr. Nebido kostar över 1000 kronor per ampull. Ett tveklöst ”ja”.
Sköterskan ber om ursäkt ett par gånger och försvinner ut för att fråga deras läkare om ett nytt recept, på hälsocentralens bekostnad. Eleven försvinner också ut för att hämta papper att torka upp de dyra dropparna med.
Jag sitter på britsen och dinglar med benen, och skrattar för mig själv åt det absurda i att det flyter testosteron för över tusen kronor på linoleumgolvet. Hade detta hänt för ett och ett halvt år sedan, inför min första spruta, hade jag säkert haft impulser att kasta mig ner på golvet för att kleta in mig med det, i hopp om att det kanske kunde gå igenom huden åtminstone litegrann. Nu känns det mer möjligt att vänta.
Kan jag komma tillbaka imorgon? Nej, imorgon drar jag ut på turné igen. Jag kan inte gärna droppa förbi imorgonbitti och få sprutan strax innan tåget mot Stockholm går, men jag vill ha den innan dess så jag kommer ur den här känslomässiga bergochdalbanan som jag loopat runt i de senaste veckorna.
Jag får en tid i eftermiddag istället. Sköterskan ber om ursäkt ett par gånger till, och jag går därifrån. Obesprutad, i ännu några timmar. Men det går bra. Det var inte alls bortkastad tid, för jag lärde mig hur naiv jag är som tror att saker är lätta bara för att de ser så ut när andra gör det.
På vägen dit hade jag nämligen funderingar på om jag inte borde försöka lära mig att ta sprutorna själv, ifall det inte vore enklare. Nu är jag ganska säker på att svaret är ”nej”. Jag som har så dålig motorik ska inte försöka hantera en sån liten och skör glasampull med så dyrbart innehåll – än mindre försöka sticka mig själv i låret.
Imorgon är det dags igen. Nebido. Testosteron. Drygt femton veckor har gått sedan sist – och när jag räknar inser jag att det är nästan 20 månader sedan den allra första sprutan.
Det senaste halvåret har jag tänkt väldigt lite på hormoner; jag har liksom haft fullt upp med annat. Operationen, rättsliga rådet – och så jobbet såklart. Men visst har jag undrat hur mina hormoner fungerar egentligen.
Imorgon ska jag ta prover på mina hormonvärden innan Nebidosprutan. Jag misstänker att jag åtminstone inte ligger för högt längre. Mina äggstockar verkar nämligen ha börjat mumla igen.
Det är en märklig känsla att ha platt bröstkorg och skägg, och gå på herrtoaletten – och upptäcka att man verkar vara på väg att få mens, fast det var över ett år sedan sist.
Jag har glömt bort det mesta jag kunnat om mens, eftersom jag aldrig riktigt vande mig vid hur det fungerade ändå. Fast jag vet att jag upplever är normalt, så har min kropp aldrig kunnat förlika sig med situationen.
Jag vet inte vad som kommer att synas på testerna, men jag hoppas att hormonläkaren har någon idé om hur jag ska göra när vi ses om några veckor. Bara han inte tycker att kastrering är det enda tänkbara, så vore jag tacksam.
För att det är gott, svarar många. En del lägger till: Om djur inte var ämnade som mat, skulle vi inte tycka att de var goda.
Varför kastrerar man smågrisar?
För att köttet skulle bli äckligt annars.*
Det är ingen nyhet att griskultingar kastreras utan bedövning. Det är ingen hemlighet, även om de flesta säkert inte känner till det. Det är inget brott mot djurskyddslagen. Och trots att en forskningsrapport från 2004 (pdf) föreslår att man hellre ska förhindra könsmognaden med sprutor, så fortsätter bönderna att kastrera med kniv. Bedövning? Nej, det får bara veterinärer ge, och det vore för dyrt. Det skulle ge dyrare kött.
Varför är det okej att välja döda djur framför vegetarisk mat?
För att vegetarisk färdigmat är dyrare (även om råvarorna är billigare).
Varför är vegetarisk färdigmat dyrare än kött?
För att det inte finns lika stor marknad för det.
Varför kan man inte sluta kastrera smågrisar utan bedövning?
För att då skulle köttet bli dyrare än det vegetariska alternativet. Då kanske folk skulle äta vegetariskt, och priserna på vegomat skulle sjunka. Och så kan man ju inte ha det.
Tänk om man rutinmässigt skulle kastrera alla människohannar som bäbisar, för att förhindra att deras kiss luktar illa i vuxen ålder. Alla som har besökt många ”herrtoaletter” och många ”damtoaletter” vet att det ofta stinker inne på herrarnas – antingen av kiss, eller av desinfektionsmedel och diverse parfymer som ska dölja lukten av kiss – medan damtoaletterna ofta luktar mindre. Ja, för mänsklighetens fortlevnad skulle några pojkar besparas ingreppet för fortplantningens skull, men annars skulle man kastrera alla rutinmässigt. För luktens skull, i förebyggande syfte.
Om någon la fram det som förslag skulle de självklart få höra att de var rabiata manshatare – jag räknar tillochmed med att en del av de som kanske läser detta inte förstår min poäng utan kommer med just såna anklagelser. Men det är inte jag som är en rabiat manshatare – det är det köttindustrin som är.
*) Och även för att de inte ska börja slåss när de trängs ihop på små utrymmen, till exempel på väg till slakt.
Katt vill kela, och kastar sig ner på rygg och blottar halsen.
Hund läser det som ett tecken på omotiverad underdånighet och viftar på svansen för att visa sina fredliga avsikter.
Katt tolkar svansviftet som att Hund är hotfull, och sätter sig upp igen och viftar på svansen för att signalera irritation.
Hund tolkar Katts svansvift som att Katt också är glad. Hund visar sin kärlek genom att nafsa efter Katts öron på skoj.
Katt lyfter tassen för att markera allvaret. Då först fattar Hund att Katt inte är lika förtjust.
Men vem av dem har rätt? Båda, och ingen. På samma sätt är det med människor med eller utan NPF: att vara neurotypisk och sakna autistiska drag gör inte att ens tolkningar av omvärlden är mer sanna.
Vallmo poserar med boken ”All dogs have ADHD”. Det finns en annan som heter ”All cats have Asperger syndrome”. Är det en slump att jag känner mig som både katt och hund, jag som har båda diagnoserna? Knappast. Men jag har definitivt haft svårt att bli klok på kombinationen, när min inre Hund och min inre Katt inte alltid förstår varandra.
Så fort man reser sig från en stol, hoppar Vallmo upp och sätter sig där.
Imorse när jag reste mig från datorn för att börja packa ihop inför dagens föreläsning, satte hon sig genast på den uppvärmda stolen. När det poppade upp en påminnelse i googlekalendern tittade hon nyfiket på skärmen.
Själv behöver hon inga kalendrar, för hon lever i nuet. Hon är min guru i medveten hundvaro.
Vallmo har alltid gillat att tugga på mitt skägg. Ända sedan hon var liten och jag bara hade några småfjun på hakan, så har det varit en lek hon uppskattat. Nu när jag har ett mer rejält skägg är hon överlycklig.
Men igårkväll när jag kom hit upptäckte jag ett nytt beteende: hon tuggar på mitt armhår! Mina underarmar är tydligen ludna nog att bli kammade av hundtänder.
Det måste vara vintern som har gjort skillnaden – och såklart ett och ett halvt år på testosteron.
I de norra utkanterna av Halmstad körde bussen i förmiddags förbi en kyrka som jag hade velat fota. Själva byggnaden var inget speciellt – en typisk funkiskyrka – men namnet på skylten bredvid:
Jag vet att Kärleken är en stadsdel i Halmstad, men det är ändå ett urcoolt namn.
Efter föreläsningen fick jag sällskap till stationen av Dean, som övervakade när jag täppte till min pladdrande trut med en nötbar innan jag klev på tåget mot Falkenberg. Då hade jag inte ätit på 12 timmar. Jag vet att jag SKA äta lunch, men det händer att jag glömmer det innan föreläsningen – och jag står mig i nio timmar om jag inte påminner mig själv om att jag borde äta, utan att känna mig det minsta hungrig eller bli allmänpåverkad. Det är först vid ungefär tolv timmar som det börjar gå utför, och det oerhört fort. Om jag äter frukost klockan fem hinner jag alltså inte känna någon hunger själv innan föreläsningen redan har börjat – och då gäller det istället att få i sig något så fort som möjligt efteråt om jag missar att tvinga i mig något innan. Föreläsningarna brukar sluta vid halv fem, så jag har en halvtimme på mig innan hjärnsläppet sätter in.
Den där lilla nötbaren som jag hittade i ryggsäcken och slukade på perrongen gjorde att jag höll mig vid liv tills jag kom ”hem” någon timme senare. Utan att flippa ur och bli okontaktbar, som jag riskerar att göra. Jag är aldrig mer än en blodsockerdipp ifrån att tappa allt vad fejkad neurotypi heter, och gå in i en mer autistisk roll.
Det är vid tolv timmar som den magiska gränsen för blodsockerfördumning går – efter tolv timmar är jag så svulten att jag inte kan tänka förnuftigt och inbillar mig att jag klarar mig någon timme till, och någon timme till, och… så vidare, tills jag ramlar ihop. Och det var tolv timmar mellan min frukost och den där nötbaren – verkligen på gränsen. Jag hade redan börjat tänka att jag egentligen kunde vänta med att äta den tills jag kom ”hem”.
Hade det inte varit för Dean hade jag nog inbillat mig att jag klarade mig hem på tom mage. Då tänkte jag såklart inte på att Falkenberg är en skum station, eftersom man måste veta att man ska av där och hålla koll på tiden själv för att vara förberedd. Tåget kör nämligen aldrig in i stan, och därför saktar de inte ner farten flera minuter i förväg, som tåg ofta gör. Inte heller får man några ledtrådar genom tågfönstret på att man närmar sig. Det gäller att vara på alerten, och det hade jag inte varit med tolv timmars fasta bakom mig.
Om det inte vore för att Dean tog mitt låga blodsocker på större allvar än jag själv hade vett att göra, hade jag kunnat missa min station och fått ta taxi från Varberg eller något. Så: kärlek till Dean, som räddade min kväll.
”Hon”, ”han”, ”hen” – eller stavat på finska: ”hän”. En del föredrar ”h*n”, och några (antagligen mycket färre än antalet som kallas det mot sin vilja) föredrar att kallas ”den”. Men inatt drömde jag om ett nytt pronomen: ”sän”.
Exakt varifrån ordet kom vet jag inte; om det är ett låneord eller om någon har uppfunnit det. Jag lärde mig det genom facebook, i alla fall, i drömmen.
Till skillnad från ”hen” som rätt och slätt är könsneutralt, så har ”sän” ännu större ambitioner: det är både könsneutralt och artneutralt. Som ”den” och ”det”, fast utan den associerade nedvärderingen i att reduceras till ett ting.
Istället är ”sän” ett bejakande av det kroppsliga, det mekaniska, det levande och det högteknologiskt primitiva. Robotar och katter, androgyner och androider, människoidentifierade och ickemänniskor – poängen med ”sän” är att alla kan känna sig inkluderade.
Detta drömde jag alltså inatt. Jag kan gissa att det var ett resultat av att jag igår påmindes om en lärare jag haft, som lärde mig att de enda ickemänniskor som möjligen kan tilldelas könade pronomen är vördade husdjur. Han fick det att låta som en utmärkelse att bli tvångskönad.
Jag vet inte vad det säger om mig att min språkfetisch nästlar sig in i mina drömmar – men jag måste säga att hur konstgjort och krystat det än kan låta så gillar jag idén med artneutrala pronomen.
En av de bästa sakerna med min ADHunD Vallmo, är att vi gillar samma sorts beröring.
Hon älskar att trycka sig hårt mot en när man står och klappar henne – för att inte tala om ifall man halvligger i soffan. När jag säger att hon kastar sig över en menar jag det bokstavligt: hon hoppar upp och rullar sig runt på rygg ovanpå mig, som vore jag en koblaja.
Jag är känslig för lätt beröring, som så många andra med NPF – men Vallmos hårdhänta kärlek passar mig perfekt.
Nya vanor sedan jag började leva som man: Jag ler mycket mer.
Jag ler avväpnande mot gamlingen i hissen på Stockholms central. Hen ser först förskräckt ut över att dela hiss med en skäggig, mörkklädd främling, men när jag ler, får jag en nick och ett leende tillbaka.
Jag ler mot servitrisen för att kompensera att mitt ”tack” i slutet av meningen knappt hördes eftersom jag kraxade till; jag är inte helt klar med målbrottet än.
Jag ler tillochmed när folk byter plats på tåget och flyttar sig bort från mig för att jag halar upp min ”fickplunta” med handsprit.
Jag ler för mig själv mest hela tiden, även när det inte syns på utsidan.
Det sägs att kvinnor ler mycket mer än män. Jag har sett ett antal hemsidor med tips på hur man gör för att passera som kille, som tar upp just sånt: färre känsloyttringar och mer självgodhet ska tydligen förbättra ens chanser att uppfattas som man.
Jag som dels har lättare att uttrycka känslor nu, och dels har många fler positiva känslor än förut. Det vore bra korkat att hålla allt inne bara för några fåniga könsrollers skull.
Däremot behöver jag jobba på min självgodhet – både att dämpa den och göda den.
Barnen på andra sidan gången leker att de är kissnödiga, en bra stund. Men bara på lek, säger de. Hoppar på sätena och säger ”kissa, kissa, kiss!”.
En kvart innan tåget är framme kommer en av dem på att hen faktiskt är kissnödig på riktigt – strax innan de måste ta på sig overallerna, som ju skulle gjort det avsevärt jobbigare och stressigare att gå på toa. Så praktiskt.
Jag borde förmodligen börja leka att jag är hungrig och sömnig, så jag kommer på att jag är det i tid. Det verkar smart.
”Otur i kärlek, tur i spel, brukar de ju säga”. Jag skulle snarare säga ”otur i kärlek, tur med tåg”.
För när ljustavlorna på varenda station verkar fyllas av förseningar, så går mina tåg i tid. Några förseningar har jag såklart råkat ut för under de här fyra månaderna, men påfallande ofta har det varit just de tåg jag skulle med som faktiskt går i tid, fast alla andra är försenade eller inställda. Peppar, peppar.
Jag antar att jag har haft nybörjartur, och att det nog inte håller i så länge till. Hursomhelst har jag nog hellre tur med tåg än i kärlek.
Jag börjar bli rädd att säga fel stad, så mycket som jag reser. Att göra en Kungen och säga ”Kära Örebroare!” känns ganska onödigt, så det gäller att komma ihåg var jag är. Det gör inte saken bättre att den del av Sverige som ligger söder om Uppsala men norr om Varberg har jag usel koll på. För att råda bot på detta brukar jag plugga geografi inför varje resa, och hittar oftast någon irriterande ljudslinga som börjar gå i huvudet på repeat.
Inför premiären i Lidköping och Skövde i oktober var det ”Jag får inte säga ”Sveriges anal’; jag får inte säga ”Sveriges anal’!”. Men Sveriges anal ÄR det ju, det där som ligger inklämt mellan de två skinkorna sjöarna. P tyckte var en bra metafor på den tiden vi var ihop – och han bor där själv.
Inför Vadstena och Norrköping var det Hans Villius upphetsade röst från random dokumentärfilm. Han tillhör de där som jag redan sörjer att han inte kommer att leva för evigt. Jag kan inte bara skylla mitt historieintresse på honom – allt vad jag har lärt mig om uttal, betoning och berättarteknik börjar och slutar med Hans Villius.
Inför Söderhamn hade jag ”Söder -HAMN!” i skallen, med andra halvan uttalat som ett vrål. Ärligt talat hoppas jag att en kommun som särskriver OCH missbrukar utropstecken i sin logotyp inte har betalat en massa pengar för den, åtminstone. Och då bor en av mina bästa vänner där; det är inget riktat mot Söderhamn som stad. Det kan inte hjälpas, men språkfetischisten i mig gråter.
När jag skulle till Växjö-Värnamo-Jönköping hade jag ”Barnatro” i huvudet. Inte bara för att det ligger bibelbältet, utan för att när jag var liten trodde jag att man faktiskt sjöng ”Har du kvar din Värnamo…”. Vad nu det skulle betyda. Jag har ingen aning.
Inför Helsingborg-Lund-Malmö hade jag ”In Dulci Jubilo”; psalmen de spelar i klockspelet i Lunds domkyrka. Det är sant. När jag var liten var min yngsta bror besatt av det klockspelet och vi såg det två gånger om dagen varje dag vi var i Lund – varje sommar. Jag och mina äldre syskon skrev tillochmed en liten saga om ”Kungarna i klocktornet” som jag illustrerade.
Sagan handlade om att de som bor i klockan blir hungriga och uttråkade efter att ha varit instängda i 600 år (eftersom det astronomiska uret är från 1400-talet) och ger sig ut på stan för att leta mat. De går in i en godisaffär och på något sätt råkar de hamna i en påse lösgodis som en kund just köper… resten minns jag inte riktigt, om jag ska vara ärlig. Men det är en melodi som sitter inpräntad i mig, hursomhelst.
Nästa vecka är det Halland på gång, och inte bara Falkenberg och Varberg, som känns som hemma, utan även Halmstad, som jag knappt har varit i. Lägg därtill att det plötsligt börjat bli obarmhärtigt ljust och soligt ute på sistone – då är det kanske inte så konstigt att jag drabbats av Gessles syndrom. Tänk dig att du har en tvångstanke i huvudet, som består av en ändlös slinga av alla låtar som Per Gessle någonsin har sjungit in på svenska, med eller utan resten av Gyllene Tider, i ett enda mischmasch.
Jag borde ha förstått det när du tittade bort: att allting har ett slut, att allt det vackra är kort. Jag tycker om när du tar på mig. Det är lätt att man drar en vals; en massa tomt snack om ingenting alls. Ge mig din hunger. Här kommer kungen av ingenting alls…
Hur i hela friden ska jag kunna vara i Halmstad en hel dag utan att börja sjunga? Min sångröst klassas som förargelseväckande beteende, om nu någon har missat det. Jag nynnar alldeles för ofta på olika låtar, men trots att jag är tondöv kan jag tillochmed höra själv att det låter för jävligt – och då är det illa. Och Gessle-låtar är ju ökända för att framkalla tvångsmässigt nynnande, så vad ska jag göra? Finns det något vaccin jag kan ta i förväg så jag slipper stå där och skämmas?
Eller borde jag se på Gessles syndrom som ett slags tics? En variant av Tourettes, alltså. Ja, det tror jag. Och jag har lärt mig hantera de vanliga ticsen genom att släppa fram dem och avdramatisera; det löser upp spänningarna och får faktiskt ticsen att bli mindre framträdande – men framförallt mindre jobbiga mentalt. Kanske borde jag riskera att utsätta mina medmänniskor för plågsamma ljudförsök. Jag tror nästan det.
Så förlåt på förhand för nästa vecka: Jag kan inte hjälpa att jag sjunger – jag har Gessles syndrom.
”Jeg er vel rett og slett ganske pragmatisk. Et hull er et hull, og noen hull egner seg bedre enn andre til visse typer aktiviteter. Hvis man altså har valget. Det er ikke sånn at hvis du putter pikken i “feil” hull blir du automatisk hetero. Det kan sikkert alle skaphomsene med kone og barn skrive under på. Min mannlighet trues ikke av det faktum at jeg har et hull mer enn de fleste menn.”
Läs Taralds inlägg om att balansera mellan penisavund och pragmatik. I Norge är det än mer omöjligt än i Sverige att få könsbekräftande vård, tex. hormoner, för den som inte passar in i normen för hur en stereotyp transsexuell är. Att till exempel kunna njuta av sex utan att ha gjort någon operation av underlivet är tabu. Att till exempel inte tycka att operationerna som finns är värda riskerna de innebär, är också tabu. Då har man diskvalificerat sig för vård överhuvudtaget, enligt Rikshospitalet.
Riktigt så illa är det inte i Sverige; här finns det fler än ett enda utredningsteam i hela landet. Det finns de som har en mer konservativ syn, men också de som har en mer öppen och liberal ståndpunkt. Och till skillnad från Norge finns det en Socialstyrelse som drar i rätt riktning.
Däremot känner jag definitivt igen det Tarald pratar om. Det är en sak att ”nöja sig” med det man har, för att operationsresultaten fortfarande är ganska osäkra – men det är en helt annan sak att tycka att det är helt ok könsorgan man har, att uppskatta deras sexuella funktioner och inte vilja riskera att de försvinner. Märkligt nog ses det inte som en styrka utan som ett hinder om man har något i sitt liv som faktiskt fungerar – om det råkar vara sexlivet, alltså.
Det ingår nämligen också i kontraktet att maximera sitt lidande så mycket det bara går, om man söker transvård. Om man däremot är en transperson som inte behöver – eller inte orkar eller vågar – söka någon könskorrigerande behandling, så behöver man inte maximera sitt lidande själv. Det sköter andra åt en; man behöver inte tänka på det.
Men tillbaks till könsorganen och sexet: Det ingår i det cisnormativa kontraktet att en man definieras utifrån kuken: Dels måste man ha en kuk** för att räknas som man, och dels måste varje man vilja ha en ”godkänd” kuk. En man utan godkänd kuk ses i bästa fall som tragisk och förväntas lida av ett gigantiskt penisavund – i sämsta fall som ingen man alls. Och visst, många lider. Det förnekar jag inte. Men inte alla.
Jag kan avslöja en sak: Jag har praktiskt taget inget penisavund längre. Jag hade det förut, men det växte bort efter ett år på testo och en bröstkorgsrekonstruktion. Idag är jag såpass nöjd med resten av min kropp att det inte känns som något stort problem längre – och jäklar vad folk blir förvånade när jag förklarar det.
Jag som har kommit så långt, ska jag inte bli helt ”färdig”? Har jag kanske ångrat mig? Har jag ljugit? Låtsats vilja saker jag egentligen velat? Är jag en ond transterrorist som förstör för äkta transsexuella genom att ta upp vård i onödan? Är jag ett ångerfall, ett offer för min egen naivitet?
Nej, knappast.
Jag mår bra. Jag skulle kanske behöva rätta till mina små hundöron – hängande hudflikar vid armhålorna – efter bröstkorgsoperationen någon gång, men jag börjar vänja mig vid dem på samma sätt som jag vant mig vid att bara ha en bröstvårta. Däremot har jag inget behov av någon penisförstoring längre. Den jag har duger utmärkt, och om folk stör sig på det är det deras problem.
Jag har aldrig påstått att jag gör en könskorrigering för att passa in eller för att behaga någon annan – och det är väl kanske just den insikten som folk är så livrädda för.
***
*) Cisnormativ=som förutsätter att normen är att vara cisperson, dvs. att inte vara transperson.
**) En kuk som är godkänd av folkdomstolen, dvs. nättrollen. Deras definitioner av vad det innebär kan skilja sig enormt mycket åt från troll till troll, för att säkerställa att det absolut inte ska finnas någon som helst vetenskaplig förankring.
Nojor mitt jobb lärt mig att hantera under det senaste halvåret:
Att åka buss till en hållplats som inte är nära ändhållplatsen, och försöka lita på att jag inte glömmer att kliva av. Peppar peppar, sedan jag började resa runt har det faktiskt inte hänt en enda gång. Det var inte helt ovanligt förr.
Att fråga om vägen och be om hjälp. För det mesta begriper jag inte när folk förklarar vägen, och lika ofta förstår inte folk vad jag säger när jag ber om hjälp. Men jag har i alla fall inte mycket till nojor kvar.
Att köpa godis vilken dag och tid som helst. Den där ”bara mellan tre på fredagar och åtta på lördagar, annars är jag sockerknarkare”-tvångstanken har jag släppt helt, eftersom jag måste köpa godis att bjuda på vid föreläsningarna. Om folk som ser mig bland godishyllorna en tisdagsförmiddag uppfattar mig som en sockermissbrukare som inte kan tygla sitt begär, så får det väl vara så. Jag skäms inte längre – inte ens när jag köper en jättepåse godis till mig själv en fredagsförmiddag.
För bara något år sedan var allt detta otänkbart. I synnerhet godisköpande utan skam trodde jag inte var möjligt. Jag fattar inte vad som har hänt, men jag klagar inte.
Igår skulle jag egentligen posta viktiga brev, men bestämde mig för att vänta tills det slutat snöa.
Dålig idé. Jag tycker mig tillochmed kunna ana att det fortfarande snöar, genom vardagsrumsfönstrena som inte är lika igenkorkade med snö. Man ser nämligen inte ut från varken sovrummet eller kontoret. Halva rutan täcks av snön från fönsterblecket, och resten med ett tunnare lager.
Men snö är väldigt bra isolering, sägs det ju. Kallraset vid fönstret blir mycket mindre när man är insnöad.
