Visst har jag stunder då jag ramlar ner i en grop. Även jag, som börjar varje föreläsning med att understryka vilket bra liv jag har idag. Jag är lycklig även när jag deppar nuförtiden.
Jag har bara en bröstvårta; den som skulle sitta på höger sida ser mest ut som ett insjunket ärr. Det var den de slet loss och påstod bara var intorkat klegg, för att jag var så hysterisk. Jag ville gärna tro det, fast jag fattade att det inte var så.
Jag har en platt bröstkorg, men med skavande hundöron, breda knallröda ärr, hud som fortfarande blir röd och irriterad så fort man kliar det minsta, muskler som är stela, svettkörtlar som numera inte producerar så mycket vätska men tar igen det genom att svetten luktar som var, och så den där bröstvårtan då.
Jag är inte snygg. De första månadernas eufori över att ha fått det gjort har gått över. I början hade jag kunnat acceptera vad som helst. Nu börjar mina nerver tröttna på att jag sitter och rycker till mest hela tiden, och jag hör mig själv urskuldra mina spända axlar med att jag bara är stel när jag måste ha kläder på mig. Min pappa sa i julas att jag såg ut som en strykrädd hund, och min syster var bekymrad över att jag inte kunde slappna av.
Så visst finns det anledningar att ramla ner i gropar även efter att man fått det man drömde om. Visst finns det skuggor kvar i mitt liv. Men det visste jag ju; jag begärde inte att varje detalj skulle bli perfekt. Jag ville bara orka leva.
Och dit har jag nått, absolut. För varje gång jag ramlat ner i post-op-deppen så har jag kommit fram till samma sak: jag skulle aldrig ha velat ha operationen ogjord. Det finns inte på kartan.
Däremot har det tagit emot att säga det högt, av två anledningar: den ena är att det inte är synd om mig, inte nu längre. Ska man ösa syndomtycke över någon finns det många mer lämpliga kandidater. Den andra är just det jag alltid har i bakhuvudet: låt ingen tro att du Ångrar Dig. Låt inte de där trollen få chansen att tro att de har rätt. Låt inte människorna IRL som varit skeptiska få säga till varandra att det var väl det de visste. Ge dem aldrig möjligheten att använda dig som ett Exempel på att Alla Som Gör En Könskorrigering Ångrar Sig.
För det gör jag ju inte. När jag ramlar ner i gropar nu, så är de ändå bara gropar, och inga bottenlösa hål. Jag lägger inte längre all min energi på att skada mig själv. Hur skulle jag kunna ångra en sådan sak?
Jag fick en smärre chock när läste rubriken, och sa högt för mig själv ”nej”. (har inte läst bloggen på ett tag) När jag läste texten så blev jag lite lugnare. Att man får identitets-svallningar ( påhittad ord i alla hast) måste ju vara naturligt efter en könskorrigering. Men frågan är; träffar du folk som genomgått detta själv som du kan känna igen dig i, och att de hör dig genom egna erfarenheter. Typ stödgrupp? (Sverige är ju litet men..)
Nej, några IDENTITETS-svallningar är det inte tal om
Inte alls. Fast det hade jag förväntat mig, faktiskt.
Jag har kontakter på nätet med andra FTMs som är väldigt stöttande, det är inte det. Det finns stödgrupper också, i större städer, men det är ffa för de i början av processen. Jag har förmodligen aldrig behövt så mycket stöd som under post-op-tiden, samtidigt som jag inte haft någonstans att vända mig – för att jag inte ens vetat vad det är jag egentligen vill veta. Mina funderingar har kretsat så mycket runt det rent medicinska; muskler, ev. nervskada, infektion… fast jag velat prata om andra delar också, bara inte kunnat formulera det.
Jag måste ta itu med min ovana att försöka överbevisa folk om än det ena än det andra (som tex. att låtsas att allt alltid är 100% perfekt och underbart, bara för att man hatar tanken på att folk ska snörpa på munnen och säga ”jojo, var det inte det jag visste…”). Jag borde ha kommit så långt nu, tycker jag.
Det är ju klart att livet inte är solsken och glada miner hela tiden, om man tror att det innebär att man ”Ångrar Sig” så har man fattat fel. Oavsett om man genomför en könskorrigering eller ej så kan man må både bra och dåligt. Blir så sur på IRL-troll och andra som tvingar en att låtsas att allt är perfekt, jag läste nåt i tidningen för ett år sen om att många homo- eller bisexuella personer i samkönade förhållanden inte vågade berätta om att de blivit misshandlade av sin partner för att liksom inte förstöra det här ”Det går jättebra att vara ihop med nån av samma kön som en själv!”-tänket som tydligen finns.
En transkille på ett forum sa såhär: ”I cut myself yesterday and felt really depressed, even though I had T in me. But that doesn’t mean the T isn’t right for me, it just means T isn’t a magical wonder rainbow juice that will make me happy all the time.” (parafraserat av mig, jag minns inte exakt vad han sade, men något liknande det där)
Det låter inte kul att det gör så ont och så där. Finns det möjlighet för dig att gå till sjukgymnast för att träna upp de opererade musklerna, eller så?
Ett tips på en bra och glad låt: Smalltown Boy, av Jimmy Somerville. Kanske lite för 80-talig för dig, men jag blir på gott humör av den.
Det är precis så! Och det visste jag ju. Men jag blir förvånad över att jag själv har internaliserat det tänket, att jag inte ”får” prata om sånt, bara för att då kommer en del att missförstå.
Min mamma är sjukgymnast, och hon har gett mig några tips. Från vårdens sida däremot har jag bara fått höra att om jag inte slappnar av kommer jag att få kroniska problem (dock förväntas man tydligen veta HUR man slappnar av).
Varför sitter du och rycker till? Är det för att muskler/nerver blivit skadade?
Appropå att se ut som en strykrädd hund så sade min pappa härom dagen att jag måste börja gå med avspända axlar och rakare rygg, då jag annars ser ut som ett mobboffer. Numera, när jag bytt skola, känner jag att det faktiskt gör skillnad, att det är lättare att inte ha axlarna uppdragna till öronen, lättare att inte ha blicken i golvet hela tiden. Numera är jag glad när jag ska till skolan, och inte rädd.
Går det att rätta till de där hundöronen? Det låter inte heller som ett gott tecken att svetten luktar som var, men jag vet inget om operationer och dylikt, så borde inte uttala mig.
Hej
Härligt att du delar med dig av detta.
Det är en stor grej. En mindre men ack så viktigt del i detta du skriver och beskriver är att bara för man fått det man vill innebär det inte att lyckan är total. Det är många som tror det.
Lycka till
/Stefan
Collapse WeBlogg
Skickar dig lite extra kraft bara för att du har varit stark så länge! Och en försiktig kram! kram
Det låter verkligen jobbigt det där med smärtan och ryckningarna. Kan det bli bättre med en till operation?
Har du provat att träna med vikter?
Det är fullt normalt att det går upp och ner. Ibland mår man sämre, ibland bättre och det behöver inte betyda att man ångrar sitt könsbyte. Folk som påstår sådana saker kan inte hålla två saker i huvudet samtidigt.
Pingback: En kropp som ikke lyver « Tarald Steins
Ryckningarna har jag på sätt och vis alltid haft, men de har blivit mer uttalade nu. Tänkbara förklaringar:
1. Psykosomatiskt. Jag har ju trots allt icke-epileptiska anfall som ibland ger mig spasmer etc.
2. Ett resultat av att jag spänner mig.
3. Nervskada/orsakat av att kläder kommer åt hundöronen; det känns lite som när man råkar slå i det där stället på armbågen, ni vet (fast inte lika intensivt, men samma typ av känsla). Så det är inte så konstigt om man rycker till då.
Houdini: Nej, jag tränar inte med vikter. Tror du att det skulle hjälpa? Jag tränar bara i jobbet (dvs som ikväll, att släpa en dramaten överfull med böcker uppför Värnamos eget Mount Everest – jag tar tillbaka allt jag sagt om att Småland är platt)
Ramlade in på din blogg och blev kvar. Spännande läsning!Kämpa på, du verkar vara en stark person!
Om jag förstår Peter A Levine rätt (trauma-kroppsterapeut/forskare) så hänger trauma och kroppsuppfattning ihop. Trauma förändrar kroppsuppfattningen, vi tappar bort den. En operation och faktisk förändring av kroppen kan å andra sidan vara grunden för just trauma.
Han och andra som sysslar med trauma och kroppsterapi har metoder att ta sig igenom det här.
Bra att du tar upp detta!
Själv tyckte jag att perioden närmast efter post-op var jobbigare än pre-op. Pre- op hade man något att se fram emot, och man var glad över att folk alls uppfattade en som man. Post-op tänkte jag: ”jaha, blev det inte bättre än såhär” och min synvinkel förändrades, så att jag började tänka ”min kropp ser inte tillräckligt manlig ut” istället för ”hurra, jag ser nästan ut som en man”. På sätt och vis är det ett gott tecken eftersom jag fått manliga referensramar, men det var rätt deprimerande också.
Post-op förväntas man dessutom vara färdig att leva Lycklig i Alla sina Dagar, så det finns inte så mycket hjälp att få. Man är ju inte färdig; även om man skulle bli kroppsligen helt och hållet man, så har psyket fortfarande en hel del att jobba med. Jag tror att post-op för många infaller samtidigt som den inledande förtjusningen över att få vara sig själv har lugnat ner sig och man måste börja ta ställning till en massa saker, som exempelvis ens uppväxt, det man ev. har missat, ens relationer till andra män osv.
Sent svar, men ändå.
Om du är spänd så hjälper det att träna musklerna, explosivt. Det ska alltså vara rörelser som musklerna bara klarar av att göra 12-15 gånger innan utmattning, som man sedan repeterar 3 ggr.
All rörelse hjälper nog mot spändhet, men särskilt ”gym”. Kan tänka mig att ”shrugs” kan hjälpa i ditt fall, kolla på Youtube hur man gör rörelsen och ta lämpligt tunga föremål för att testa.
Nu blev det väldigt praktiskt, men jag tror inte jag kan ge dig några råd om själva måendet. Självklart är inte post-op ts lyckliga i alla sina dar, är det ens möjligt?
Alltså, det där med att vården sabbade din ena bröstvårta skulle jag ha anmält till HSAN (eller vart man nu vänder sig när saker går fel efter en op) och försöka få fixad om jag hade varit du. Men nu är jag ju inte det, och jag vet inte heller hur viktig den där bröstvårtegrejen är för dig. Hoppas att det blir bättre snart, du får väl lyssna på alla bra tips som du får av folk i bloggen. Träningen som Houdini skrev om lät som en bra grej, tyvärr har jag inga bra tips att dela med mig av. Det enda jag kan säga just nu är att jag hoppas att det blir bättre med tiden, och om det inte blir bättre så får du väl bråka med vården som sagt.
Sarah: Tack
LeoB: Låter absolut rimligt. Fast när det är en operation som man verkligen längtat efter – och är nöjd med – är det svårt att tänka på det som ett trauma. Fast det ena motsäger inte det andra ju.
Plastbaronen: På sätt och vis tror jag det har varit bra att jag har fått ta en sak i taget, just därför. De som gjort masto när de gått på testo i några månader måste ha väldigt mycket samtidigt. Jag har iaf fått se min kropp förändras av sig självt, komma i målbrottet, odla skägg, få en annan fördelning av fett, muskler och brosk osv. och vänja mig innan jag kommit till op. Det har varit astufft att vänta, men det kan finnas fördelar med det. Jag började ju lära mig att tycka om min kropp under drygt ett år innan op. Det är en bra förberedelse för att ta hand sig själv post-op.
Sedan har jag alltid varit skeptisk till ”happy ever after”-drapan. Det är aldrig så enkelt, det har jag vetat hela tiden. Det är nog också ett plus.
Houdini: Jag lyfter en dramaten full med böcker uppför trappor, upp på tåg etc. Det är nog en ganska explosiv träning
Susanna: Vet inte vad som finns att anmäla? Eftervården på HC?
Immanuel: Jag hade gått rätt länge på testosteron och sett min kropp förändras & så innan de tog bort brösten. Och det resultatet blev bra, så jag var bara glad efteråt. Min ”post-op-kris” kom efter den nedre operationen och fastställelsen som juridisk man. Under hela transitionen var jag nämligen bara inriktad på att komma framåt och några tvivel eller så, som du och många andra verkar ha haft, hade inte jag. Jag såg min transition som ett krig och började inte tänka förrän när allt skulle vara klart. Då slog det mig plötsligt att det inte alls var klart – jag hade inte nått dit jag ville. Så hur man reagerar och vilka kriser man får och när, beror väl på vem man är. Jag tror att det på vissa sätt är bättre för dem som på allvar FÖRSÖKT leva som fel kön först, för när de hittar rätt, så har de konkreta bevis för att det är rätt och andras invändningar verkar inte väga så tungt då. På sätt och vis har jag blivit mer sårbar för andras kritik om att jag var omogen och upprorisk och överdrev, eftersom kritiken faktiskt stämmer. Så då låg det närmare till hands för mig att börja fundera över ifall de hade rätt i att jag var en kvinna också. Det var bara det, att funderingarna kom inte förrän efter att jag redan gjort alltihop.
Pingback: Post-op-utmaningar « plastbaronen 4.0
Det där har jag också tänkt på. Jag tror ju att vissa sorters tvivel överlag (inte specifikt för könsgrubbel alltså) är bra, det är ett sätt att testköra brandlarmet utan att behöva sätta eld på huset först, typ. Jag har alltid tänkt att jag kommer att ha nytta/glädje av min ganska tidiga insikt att jag kanske aldrig kommer att bli ”färdig”. Det är därför jag ältat mitt penisavund, och mycket annat; det är en mindfulnessövning att stå ut med:
Jag kanske aldrig kommer att få en större kuk.
Jag kanske kommer att få det, men något går snett och [alla tänkbara skräckscenarion].
Jag kanske får kroppen att stämma och fungera, men inte trivs med att välja mellan stealth och öppenhet hela tiden/de mansroller jag upptäcker att jag förväntas spela.
Jag kanske fastnar i kroppsdysfori, eller i självömkan.
Jag kanske måste släppa taget om min trygghet: Självföraktet.
Jag kanske inte kommer att fungera socialt, någonsin.
Jag kanske kommer att bli allt det där jag föraktar: transfob och misogyn.
Jag kanske blir heterosexuell, och tvingas lämna HBT-världen, men samtidigt inte passa in i heteroland.
Jag kanske kommer att ha mindre tålamod med att bli borträknad som potentiell partner, och må sämre av det.
Jag vet inte heller vem/vad man ska anmäla, vet bara att jag skulle ha blivit fly förbannad om nån hade dragit loss min ena bröstvårta (även om det var av misstag), dessutom låter det som nåt som borde ha gjort fruktansvärt ont. :/
Jag tycker att det du skrev: ”Jag kanske kommer att bli allt det där jag föraktar: transfob och misogyn.” satte fingret på något jag tänker mycket på!
Jag är transkille, vet inte om jag ska identifiera mig som transgender eller transsexuell… Jag tror att alla människor i ”vårt” samhälle riskerar att drabbas av mer eller mindre doser av transfobi, just p g a cis-normen, men kan även känna att jag som transperson blir så jävla trött på mig själv ibland. Varför håller jag på med det här, vad har jag för psykiska problem, kroppsfixering, självförakt, trauma från barndomen, varför måste jag överreagera på snäva könsroller och dra allt till sin spets etc etc kan jag tänka, samtidigt som det kändes som om det kändes mest påtagligt i början av komma ut-processen, samt när jag hamnar i ett slags ond spiral av tänkande att min kropp är otillräcklig och fel, särskillt då jag tänker på/betraktar väldigt snygga cis-manskroppar.
Misogynin spökar också i bakhuvudet, trots att jag inte vill tro att jag är värre drabbad än människor i allmänhet. Frågar mig: är jag trans bara för att jag har problem med kvinna/kvinnokropp etc. (dvs. ett internaliserat självförakt som beror på patriarkatet), och istället för att hjälpa till och omdefiniera kvinnorollen så flyr jag fältet tycker vissa… Samtidigt känns det som om all skit lyfter från mina axlar när jag kan tänka att jag är kille. Funderar också på om misogyni kan bero på att jag vill hävda att jag inte är kvinna… Typ att jag p g a att jag aldrig har känt att jag platsat i en kvinnoidentitet men ändå tvingats in i den, har utvecklat en misogyni… En annan sak jag har tänkt på är om [misogyni transidentitet] -> jag drar mig för att ha sex med en tjej, som jag gillar. Att min kropp, som är likadan som hennes, skulle bli tjejkropp i kontakt med hennes. (samtidigt som jag tänker att ofrivilligt könande av ens kropp likväl kan ske när man har sex med en kille) problematiken leder till att jag bara skulle kunna ha sex/relationer med transkillar… problematiskt då det begränsar partnermarknaden väldigt mycket.
det här är ett stort flum av tankar som jag egentligen inte vill stå för och som säkert handlar om en skev inställning till kropp, kön och sexualitet i allmänhet och som en psykolog borde hjälpa mig med… shit. men måste erkänna att jag tycker det är frågor med relevans.
R: Det är intressanta saker du tar upp. Vissa skulle nog hävda att transsexualism uppstår ur en skev inställning till kropp, kön och sexualitet. Andra hävdar att den skeva inställningen uppstår ur transsexualismen. Vad som är vad, kan man nog räkna ut bäst själv (även om det också kan vara knepigt). Jag tror att själva tvånget att bli någon man inte vill vara skapar en överreaktion mot det som man är tvingad att bli. Men det gäller bara mig själv, personligen. Och jag kan också vara väldigt trött på det ibland. Man har ju liksom blivit ofrivilligt könsfixerad. Det hade varit mycket trevligare att helt enkelt bara kunna vara som man är.
Pingback: Torrboll och trans-amason – 5½ månad postop i bilder | trollhare