När två autister inte ser varandra i ögonen

När två autister möts i en överfull väntsal i ett blodsockerfall, ser de inte varandra i ögonen. De ser in i varandras själar istället.

När två autister möts vet den ena direkt att den andra Också – trots att det sägs att de inte förstår andra människors signaler.

När två autister möts lämnar de avtryck hos varandra.

Och trots att de aldrig bytt ett ord, trots att de sägs vara oförmögna att läsa av människor, så går de båda från mötet och inbillar sig att de just har varit med om något mycket mer fantastiskt än att bara se varandra i ögonen.

Mycket bög och lite ångest

När jag börjar stava ”ångest” skriver T9 ”bög”. Eftersom stavningsförslagen baseras på de ord man använt mest, är jag glad över det. Förr var det tvärtom. Men mycket bög och lite ångest, det känns bra.

Diväteoxid mot rastlöshet

Det kanske inte syns på bilden, men det är fantastiskt vackert i Växjö. Vatten, om än täckt av is, är precis det jag behöver idag. Vatten är läkande.

Det jag saknar allra mest i Sandviken är det där att bara kunna gå ut närsomhelst och sätta sig vid vattnet. Det är den bästa medicinen mot rastlöshet, helt klart. Jag har inte ens tagit Concerta idag, och nu är det för sent om jag inte ska vara uppe halva natten. Men det fungerar rätt bra med vanligt vatten, bara det är i tillräckligt hög dos.

Att ångra ett könsbyte, del II

Visst har jag stunder då jag ramlar ner i en grop. Även jag, som börjar varje föreläsning med att understryka vilket bra liv jag har idag. Jag är lycklig även när jag deppar nuförtiden.

Jag har bara en bröstvårta; den som skulle sitta på höger sida ser mest ut som ett insjunket ärr. Det var den de slet loss och påstod bara var intorkat klegg, för att jag var så hysterisk. Jag ville gärna tro det, fast jag fattade att det inte var så.

Jag har en platt bröstkorg, men med skavande hundöron, breda knallröda ärr, hud som fortfarande blir röd och irriterad så fort man kliar det minsta, muskler som är stela, svettkörtlar som numera inte producerar så mycket vätska men tar igen det genom att svetten luktar som var, och så den där bröstvårtan då.

Jag är inte snygg. De första månadernas eufori över att ha fått det gjort har gått över. I början hade jag kunnat acceptera vad som helst. Nu börjar mina nerver tröttna på att jag sitter och rycker till mest hela tiden, och jag hör mig själv urskuldra mina spända axlar med att jag bara är stel när jag måste ha kläder på mig. Min pappa sa i julas att jag såg ut som en strykrädd hund, och min syster var bekymrad över att jag inte kunde slappna av.

Så visst finns det anledningar att ramla ner i gropar även efter att man fått det man drömde om. Visst finns det skuggor kvar i mitt liv. Men det visste jag ju; jag begärde inte att varje detalj skulle bli perfekt. Jag ville bara orka leva.

Och dit har jag nått, absolut. För varje gång jag ramlat ner i post-op-deppen så har jag kommit fram till samma sak: jag skulle aldrig ha velat ha operationen ogjord. Det finns inte på kartan.

Däremot har det tagit emot att säga det högt, av två anledningar: den ena är att det inte är synd om mig, inte nu längre. Ska man ösa syndomtycke över någon finns det många mer lämpliga kandidater. Den andra är just det jag alltid har i bakhuvudet: låt ingen tro att du Ångrar Dig. Låt inte de där trollen få chansen att tro att de har rätt. Låt inte människorna IRL som varit skeptiska få säga till varandra att det var väl det de visste. Ge dem aldrig möjligheten att använda dig som ett Exempel på att Alla Som Gör En Könskorrigering Ångrar Sig.

För det gör jag ju inte. När jag ramlar ner i gropar nu, så är de ändå bara gropar, och inga bottenlösa hål. Jag lägger inte längre all min energi på att skada mig själv. Hur skulle jag kunna ångra en sådan sak?