Jag tror att den här personen har ett könsintryck

”Jag tror att den där personen har ett könsuttryck”, står det på Simons tröja.

Jag tror att de allra flesta har ett könsuttryck, utom de som möjligen är väldigt autistiska. Fråga mig bara inte vilket. Jag är ofta för könsblind för sånt.

Simon says

Vissa bilder begriper jag inte varför jag tagit. Som den där med den snälla bibliotekarien i Lund, som dammsuger Simons rygg.

Varför?! Simon sa åt mig att göra det, så jag lydde. Som i leken.

Simon says: fota när hon dammsuger min rygg!

Lesbisk eller läs-bisk: skillnaden mellan liv och död i Uganda och Storbritannien?

I ett land där det är olagligt att ”utöva” samkönade relationer och bryta mot könsnormer, och där det är straffbart att inte ange om man misstänker att någon i ens närhet är HBT-person, i ett land där en människa bara någon dag tidigare blev mördad för att ha varit HBT-aktivist - i det landet anser brittiska myndigheter att det går att leva som ickeheterosexuell.

Man ville skicka Brenda Namigadde tillbaka till Uganda, men protester lyckades stoppa avvisningen i sista stund. När hon redan satt på planet i fredags, så blåstes avvisningen av och hon skickades ännu en gång till den ökända flyktingförläggningen Yarl’s Wood. Men nu avslöjas att domaren bakom avvisningsbeslutet ifrågasatt Brendas homosexualitet:

”I find that the Appellant was not and is not, on the evidence before me, a lesbian…

The Appellant claims to have freedom to live a life unconstrained and without prejudice. l find the information as to how she has done so over the lengthy period she has been in the United Kingdom singularly lacking in detail or coherence. The Appellant appears to have taken no interest in forms of media by magazines, books or other information relating to her sexual orientation. Whilst there is no requirement to do so it does seem strange, if she is exercising the real sense of freedom she claims, that she does not do so.”

Alltså: Eftersom Brenda haft möjlighet att läsa lesbiska tidningar sedan hon kom till Storbritannien, men ändå inte gjort det, så är hennes ickeheterosexualitet möjlig att ifrågasätta.

Det är inte vem du ligger med, är ihop med eller blir kär i som avgör var på homo-hetero-skalan du hamnar, utan ifall du läser de tidningar du förväntas göra. Så bra, då vet vi det. Ungefär som om alla som inte läser QX i Sverige skulle vara smyg-heterosexuella smyg-cispersoner.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Uganda, David Kato, Brenda Namigadde, Storbritannien, HBTQ, homofobi, transfobi, hatbrott, asylpolitik, heteronormen

Vuxna gör inte som de säger, utan som de gör

Varje gång jag får frågan ”hur klarar du av att resa?” tycker jag det känns som om den snarare borde vara ”hur klarar du av att vara hemma?”

De senaste fyra månaderna har jag dammsugit sju vandrarhemsrum, men inte ett helt rum hemma. Bara lite snabbt vid datorn någon gång. Inte för att det inte behövs, utan för att jag ändå slipper straffavgift ovanpå hyran även om jag slarvat med städningen.

Kanske vore det en strategi att säga åt mig själv att jag inte får någon veckopeng om jag inte städar. Problemet är att jag är vuxen och gör vad jag vill.

Effektiv lättja

Hur gör jag för att kunna resa, egentligen? Det är flera som frågat mig det.

Jag blir lätt överbelastad med intryck, och om jag frågar om vägen så begriper jag inte svaret eftersom jag inte kan tänka i flera steg, har svårt för höger och vänster och lägger märke till helt andra landmärken än de man förväntas göra. Jag har usel tidsuppfattning och glömmer lätt bort att äta och sova. Jag uppfattar aldrig vad de säger i högtalarna på stationen.

Så hur gör jag? Jag har mina knep. Ett är att inte utsätta mig för jobbiga saker i onödan:

Om jag ska äta på café, så tar jag hellre med maten ut – om det så betyder att äta den stående i ett gathörn i femton minusgrader.

Om jag ska någonstans dit jag inte hittar i en ny stad och inte har hunnit kolla upp det och inte har någon karta, är det ofta lättare att ta upp datorn och googla än att fråga någon.

Jag ser till att alltid veta var bibliotek och parker ligger, så jag vet var man kan få lugn och ro.

Och jag har alltid, alltid eget rum på vandrarhem.

En gång i tiden skulle jag ha fnyst åt min lättja; jag såg det som min plikt att tvinga mig att vara som alla andra. Och ”alla andra” har inga som helst problem att hantera kaos, inbillade jag mig – så därför fick jag inte vara för slapphänt i min självuppfostran. Idag är jag istället lat och bortskämd – och mer produktiv än någonsin.

Lämna min kuk och fitta ifred, Malin Wollin – del II

”Jag skrev en krönika om hen för ett par år sedan och drog på mig hat från en bloggare som upprört manade: Malin Wollin, lämna min kuk och fitta i fred! Varje gång jag googlar mig själv dyker det upp. Och det är ju intressant att hen kände så eftersom jag aldrig velat ta i varken det ena eller andra av hens kön.”

Gissa vem som skrev det blogginlägget som Malin Wollin nämner?

Hursomhelst så verkar Malin Wollin ha kommit till någon slags insikt om att det kan vara bra att inte fästa alltför stor vikt vid kön. Till skillnad från mig då, som slår barn med rotting ifall de felkönar någon. För det finns fortfarande alldeles för obstinata genusfascister, och Wollin är absolut inte en av dem – det är hennes huvudpoäng fortfarande.

För övrigt var det inte jag som drog in kukar och fittor i diskussionen. Det gjorde Malin Wollin så bra själv, med sitt hot om att dansa naken till Sergels torg och sjunga om sin snippa vid blotta tanken på att det fanns människor som ville benämnas hen.

Men nej, det är fortfarande jag som är den militanta genusfascisten i sammanhanget, som vill tillåta människor att omnämnas med de pronomen de själva föredrar. Glöm inte det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Malin Wollin, kön, genus, könsroller, transpersoner, HBTQ, transfobi, sexism, hen, språk

Sinnesfrid på spåret

Soluppgång över Malmö. Solnedgång över Borlänge. När tåget rullar in i Falun är det redan mörkt.

Kanske är det därför jag kommer på mig själv med att inte känna något. Den stad som lämnat så många spår i min själ – och även i min kropp – lämnar mig när tåget rullar ut därifrån.

Kan autism bota fördomar?

Klockan 22 börjar ett program som jag inte tänker se; i alla fall inte ikväll. Jag kan rasa mot det i förväg istället. Eller i alla fall: Jag kan rasa mot vissa åsikter som jag starkt misstänker kommer att lyftas fram. Debatt ikväll tar nämligen upp frågan ”Kan kosten bota autism?”

Jag kommer kanske att se det någon dag framöver, men ikväll kommer jag att däcka tidigt. I tio dagar har jag varit på resande fot, och föreläst om hur autismbrist kan vara ett handikapp, och om varför min Asperger är det bästa jag har. Sex föreläsningar i lika många städer – och någonstans på vägen har jag plockat upp något virus eller någon bakterie, som bosatt sig i min hals.

Jag är sjuk, det är därför jag inte kommer att se programmet när det sänds första gången. Alldeles strax ska jag bädda ner mig i sängen på vandrarhemmet och självömka lite – trots att jag för bara några timmar sedan sa att ”det är inte synd om mig”. För det är inte synd om mig för att jag har Asperger, lika lite som det gör mig sjuk. Manfluensa däremot, det är en annan sak. Då snackar vi lidande.

Jag är inte sjuk för att jag har Asperger. Det är som att säga att Windows och Mac är datorvirus, och inte operativsystem. Det som däremot är skadligt är att missa frågan: ”Varför verkar det vara viktigare att hitta ett botemedel mot autism, än det är att hitta ett botemedel mot neuronormativitet*?”

***

*) Neuronormativitet=Att förutsätta att alla man möter är neurotyper.

**) Neurotyp=person som INTE har Asperger, autism, ADHD, Tourette etc.

PS: Om du vill rasa mot att jag rasar mot ett program jag inte sett, så tänk på att jag aldrig någonsin kan uttrycka mig ironiskt. Vi aspergare förstår inte ironi, som du säkert vet. Det är lika sant som att jag heter Rain Man, kan telefonkatalogen utantill, byggde min första dator som sexåring, är medlem i Mensa, jobbar på Google i smyg men är officiellt inskriven på daglig verksamhet för att klistra kartonger utan ersättning i sann LSS-anda, minns tusen decimaler till pi men kan inte räkna ut varför folk grimaserar varje gång jag bevisar det…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, NPF, debatt, fördomar, neuronormen, psykofobi, sjukdom, funktionshinder

Lika i Lund

De senaste dagarna har jag träffat fyra människor IRL som jag lärt känna på nätet.

Den första visade sig jobba på stället där jag åt lunch. Den andra kom på min föreläsning. Den tredje och fjärde har jag bott med nu i två nätter. Den fjärde har jag delat alla dygnets vakna timmar med. Jag är glad för alla fyra, och även för nya bekantskaper; tvåans mamma till exempel, som med glimten i ögat förklarade att det faktiskt var okej att dricka kaffe fastän det var ett normalt beteende. Men allra gladast är jag för den fjärde.

Vanligtvis skulle jag tveka att bo med någon när jag ska jobba, men Simon är det annorlunda med. Jag behöver inte spela, låtsas och fejka, för han förstår mig i alla fall. Mina två veckor i Småland och Skåne är nästan slut: Imorgon Malmö, men sedan hem till låtsasnorrland. Idag när vi vandrade genom Lund insåg jag att det inte är så mycket som förändrats i stan sedan jag var barn. Då var jag i Lund varje sommar. Att det är vinter nu är ingen större skillnad heller.

Men jag har förändrats, såklart. Jag har hittat människor som Simon. Skäggväxt och målbrott och plattare bröstkorg är fantastiskt att ha, men den största skillnaden är den som inte syns.

Psykradikal predikant och autistisk agitator

”Det är lite som en kringresande predikant förr i tiden. Eller som en politisk agitator.”

Mamma tänkte nog mest på att jag reser runt med en stor väska full med böcker. Själv associerade jag direkt till att mina föreläsningar ofta är i folkets hus, iogt eller i något studieförbunds lokaler. I Köping hängde ett porträtt av Hjalmar Branting på väggen utanför lokalen i Folkets hus, med Stalin-look framför en röd fond. Det var i höstas, men det är bara ett exempel bland många. Det som jag lärde mig i teorin på högskolan – en halv termin handlade om folkrörelsernas historia – möter jag var och varannan dag nu, i ständigt nya skepnader.

Men visst känner jag mig som både en predikant och agitator när jag föreläser, också. Jag predikar neurologisk mångfald, och agiterar för rätten att vara sig själv.

Dagens ord: smygtrappa och tillgänglighämnd

I knappt två timmar har jag varit i Helsingborg. Det är en väldigt vacker stad, och jag går mest och tittar uppåt på de läckra husen.

Därför är dagens ord ”smygtrappa”: en trappa som först ser ut som en del av trottoaren, men plötsligt visar sig sluta med ett eller två trappsteg ner mot den ”riktiga” trottoaren.

Om man drar runt med en vagn på 25 kg blir alla såna där småsaker som de flesta gående tar för givet väldigt konkreta. Jag tror hursomhelst att en viss annan affär lärt sig en läxa, även om de inte har smygtrappor. Deras ramp tål inte ens de 85kg som jag och vagnen väger, och den är dessutom för brant. Deras glasdörrar har alldeles för trånga öppningar och deras hyllor står för tätt. Jag hörde liksom personalen dra efter andan när jag efter att ha krockat med varenda hylla skulle nerför den bågnande branta rampen igen – och nästan tappade vagnen så den kunde ha dundrat rakt in i glasdörrarna. Det hade varit en tillgänglighämnd som hette duga

ADHunD hjälper vid ADHD

Exakt klockan två igår eftermiddag kom Vallmo och sa åt mig att jag måste äta lunch. Hon hade sovit i soffan i flera timmar, men som på en given signal kom hon och buffade uppfordrande på mig med nosen. När jag inte lyssnade, hoppade hon istället upp i mitt knä och knuffade mig bakåt mot ryggstödet, så jag inte nådde datorn.

Det var bara att lyda, så jag gick ut i köket och började laga mat. Men min vana trogen höll jag på att glömma bort att äta ändå, eftersom jag satte mig vid datorn igen. Återigen kom Vallmo och buffade, och gläfste med sin mest enerverande falsettröst.

Efter lunch var det dags att posta viktiga jobbpapper, och Vallmo var så noga med att jag skulle få iväg dem att hon sprang runt och hoppade och skällde på mig för att jag inte blev klar omedelbart. När jag gjorde i ordning kuvertet var hon så ivrig att hon måste hoppa upp och sätta sig på bordet för att kontrollera att allt blev rätt gjort – och hon är alltså en labradorkorsning, så när hon hoppade upp råkade hon välta ut kattens vattenskål på grund av sin storlek, och dessutom slicka i sig en munfull kattmat på grund av sin glupskhet.

Sedan var hon så ivrig hela vägen till postlådan att hon höll på att dra omkull mig, och samma sak på hemvägen.

Men imorse tyckte hon att det fick räcka med curlandet. Människorna måste faktiskt lära sig att ta hand om sig själva. Så efter att ha övervakat mitt packande och sett till så jag fått i mig frukost, i alla fall bokstavligt – hon har följt varje tugga jag tagit med blicken – så släppte hon iväg mig till tåget.

Hur brukar jag egentligen få något gjort utan min ADHunD? Jag har blivit så bortskämd med en livs levande och urcharmig matochsovklocka i fyra dagar nu att jag inte vet vad jag ska göra.

En psykobanalytisk tolkning av spetslakan och killars klänningar

Mamma frågar mig:

- Varför tar du aldrig med någon av alla dina pojkvänner hit? – Kanske för att jag inte har några?
- Inga alls? Men dina vänner då, varför följer inte de med hit? – De har inte tid, eller så kan de inte resa bort.
- Har du berättat att man kan bada i havet?
- Ja.
- Att man kan släppa ut minkar från farmen?
- Ja.
- Att de gärna får ta med sig en massa saker härifrån: böcker, manglade linnedukar, spetslakan, rena kläder som ingen känns vid?
- De skulle väl snarare bli avskräckta om du tvingade på dem en massa prylar du vill bli av med… – Har du frågat Dennis om han inte vill ha dina gamla tjejkläder?

Detta har inte hänt, alltså. Jag drömde det inatt.

Om någon undrar: jag har faktiskt sparat en klänning åt Dennis, bara för att jag tror att han skulle vara skitsnygg i den. Men varför jag drömmer att mamma tjatar om det, det fattar jag inte.

Brukar inte psykobanalytiker hävda att ditten och datten symboliserar ens relation till sin mamma? Men om man drömmer om sin mamma, vad symboliserar det?

Jag vet precis vad mitt hustroll (hen som dyker upp då och då under olika nick men alltid med samma meningsbyggnadsfel i kommentarerna) skulle säga om hen såg detta: hen skulle ta det som intäkt för att jag – och därmed alla transsexuella, för vi är ju precis likadana allihop enligt henom – egentligen styrs av en önskan att revoltera mot mammas spetslakan. Att jag förkastar den könsroll hon spelar, att könskorrigeringen bara är en naiv revolt och inbillning – med slutsatsen att jag kommer att Ångra Mig, såklart.

Men det är inte min mamma som knypplat spetsarna – hon är snarare den som sprättar loss dem. Fast säger jag det så hustrollet hör heter det säkert att min mamma haft dåligt inflytande som inte varit ett östrogenstinnt bullbakarmonster.

Självklart är allt mammors fel, det är psykobanalysens grundtes. Forskning visar att 100% av alla grova brottslingar har levt i en livmoder under fostertiden – och därmed torde mammornas skuld till allt ont i hela världen vara bevisad.

Eller så betyder drömmen bara att min mamma är trött på att bo i ett prylberg.

Dragshow i Jönköping

Årets första ”riktiga” utevecka är avklarad. Söderhamn och Sandviken var ju på hemmaplan så det är inte lika krävande, men efter tre föreläsningar i Småland har jag verkligen förtjänat min falafel.

Men så fort jag kliver in på pizzerian inser jag det nog inte bara var kardborrebandet på mössan som fick folk att titta en extra gång i förmiddags – och det är inte inbillning. Jag har inte ens mössan på mig, men när jag sätter mig ner och väntar på falafeln så börjar de vid bordet intill att vända sig om titt som tätt. Vuxna människor, märk väl. När de gått byts de ut mot några yngre, varav en har artigheten att börja sin annars ohörbara viskning med ”Kolla inte, men…”.

Kanske är det för att jag efter en föreläsning alltid är ganska autie-acting och gör misstag efter misstag orsakade av lyckorus, trötthet och lågt blodsocker, men den här gången pratade jag inte ens med mig själv.
Kanske är det min hjulbenta springare (även kallad dramatenvagn) Dramaqueen, med knallorange koppel, cykelkorgar och pingvin – och en reflex formad som en rosa klacksko – som drar blickarna till sig.

Kanske är det min småfjolliga stil, med knallrosa halsduk som grädde på moset.

Jag tar gärna fasta på det sistnämnda. Ska jag bli utstirrad kan jag väl åtminstone få känna mig som en diva. Så jag börjar åma och kråma mig, vilket bara gör att de tittar ännu mer. Det är lika kul varje gång.

Jag börjar med att hålla gaffeln med ”brutna handleder”, och testar sedan jag att dricka och torka mig om munnen så fjolligt jag kan. När jag reser mig från bordet och går därifrån vickar jag tillochmed på höfterna. Det har jag knappt gjort sedan min mest intensiva garderobsperiod.

Då kände jag mig som en dragqueen, och det gör jag nu med. Alla beteenden jag har för mig ute bland folk är bara olika roller i en teater, och att spela ”normal” är inget undantag. Skillnaden är att då var det ingen som reagerade på min fjollighet, för de tolkade den som kvinnlighet, och läste mig som tjej. Det mest fantastiska av alla manliga privilegier måste vara att få bejaka sin fjollighet och leva ut den.

När jag lämnar lokalen känner jag blickarna i ryggen. De enda som inte tittat är ett ungdomsgäng som bara har ögon för sina pizzor, och den gråhåriga pizzabagaren, som hejar på mig och säger ”ha det bra”. Fast jag tidigare haft svårt att bestämma mig och svamlat under tiden, fast jag fumlat med kortläsaren och dessutom tillochmed frågat otåligt om inte falafeln är klar, när det bara gått typ två minuter, med motiveringen ”inte för att tjata alltså, jag är bara hungrig”. En virrig kund är ändå en kund, antar jag. Jag ler och svarar ”detsamma”.

Häft-ig mössprydnad för virrpannor

Det började redan i Värnamo, fortsatte hela tågresan och tog inte slut bara för att jag kom fram till Jönköping: hela förmiddagen har jag haft en känsla av att folk tittar lite märkligt på mig.

Jag har inte fattat varför, men försökt att inte bry mig. Det är säkert bara inbillning, tänker jag, och rättar till mössan. Då fastnar vanten i något.

En bunt med sladdband, eller vad det kallas: kardborreband gjorda för att hålla samman ihopvirade sladdar. De har säkert suttit i min panna sedan imorse.

Jag antar att det är en lite okonventionell förvaring, men om det inte var för att det slet på min stickade mössa, så skulle jag tycka det var en riktigt bra idé. Då vet man ju var man har dem.

Nära-normen-upplevelser i bibelbältet

Jag brukar skämta om mina småländska gener; det är arvet efter farmor som ibland ger mig cravings efter lingon, och som gör mig rentav dumsnål ibland. Men här i Värnamo har jag haft en nära-normen-upplevelse; jag har vågat bejaka min snålhet. Här är det plötsligt så normalt att vara sparsam, att SJs biljettförsäljare förklarar att det faktiskt är billigare att köpa biljetten ombord på tåget.

Kanske är det också därför som jag – som tidigare haft fobi för frikyrkor – mest tycker det är komiskt att jag kan gå förbi fem frikyrkor utan att hitta en enda parkbänk.

Eller så kanske det beror på att något av det första jag såg i Värnamo var en tecknad hare. Jönköpings länstrafik har designat sin logga till min ära. Det är svårt att inte känna sig välkommen då.

Konst-iga komplex krossade

Att passera som kille är underbart, men idag har jag varit med om något ännu häftigare.

Jag har alltid haft komplex över att inte vara särskilt konstnärlig; jag sökte inte ens till Bild och form i gymnasiet för att jante hängde över mig. Men idag har jag faktiskt passerat som konstnär. När jag betalade vandrarhemsrummet här i Värnamo, så frågade receptionisten om jag var konstnär. Det är väl många såna som kommer hit, men jag suger åt mig.

Om jag inte kan vara konstnär, så kan jag åtminstone se ut som en, tydligen. Hurra!

När två autister inte ser varandra i ögonen

När två autister möts i en överfull väntsal i ett blodsockerfall, ser de inte varandra i ögonen. De ser in i varandras själar istället.

När två autister möts vet den ena direkt att den andra Också – trots att det sägs att de inte förstår andra människors signaler.

När två autister möts lämnar de avtryck hos varandra.

Och trots att de aldrig bytt ett ord, trots att de sägs vara oförmögna att läsa av människor, så går de båda från mötet och inbillar sig att de just har varit med om något mycket mer fantastiskt än att bara se varandra i ögonen.

Mycket bög och lite ångest

När jag börjar stava ”ångest” skriver T9 ”bög”. Eftersom stavningsförslagen baseras på de ord man använt mest, är jag glad över det. Förr var det tvärtom. Men mycket bög och lite ångest, det känns bra.

Diväteoxid mot rastlöshet

Det kanske inte syns på bilden, men det är fantastiskt vackert i Växjö. Vatten, om än täckt av is, är precis det jag behöver idag. Vatten är läkande.

Det jag saknar allra mest i Sandviken är det där att bara kunna gå ut närsomhelst och sätta sig vid vattnet. Det är den bästa medicinen mot rastlöshet, helt klart. Jag har inte ens tagit Concerta idag, och nu är det för sent om jag inte ska vara uppe halva natten. Men det fungerar rätt bra med vanligt vatten, bara det är i tillräckligt hög dos.

Att ångra ett könsbyte, del II

Visst har jag stunder då jag ramlar ner i en grop. Även jag, som börjar varje föreläsning med att understryka vilket bra liv jag har idag. Jag är lycklig även när jag deppar nuförtiden.

Jag har bara en bröstvårta; den som skulle sitta på höger sida ser mest ut som ett insjunket ärr. Det var den de slet loss och påstod bara var intorkat klegg, för att jag var så hysterisk. Jag ville gärna tro det, fast jag fattade att det inte var så.

Jag har en platt bröstkorg, men med skavande hundöron, breda knallröda ärr, hud som fortfarande blir röd och irriterad så fort man kliar det minsta, muskler som är stela, svettkörtlar som numera inte producerar så mycket vätska men tar igen det genom att svetten luktar som var, och så den där bröstvårtan då.

Jag är inte snygg. De första månadernas eufori över att ha fått det gjort har gått över. I början hade jag kunnat acceptera vad som helst. Nu börjar mina nerver tröttna på att jag sitter och rycker till mest hela tiden, och jag hör mig själv urskuldra mina spända axlar med att jag bara är stel när jag måste ha kläder på mig. Min pappa sa i julas att jag såg ut som en strykrädd hund, och min syster var bekymrad över att jag inte kunde slappna av.

Så visst finns det anledningar att ramla ner i gropar även efter att man fått det man drömde om. Visst finns det skuggor kvar i mitt liv. Men det visste jag ju; jag begärde inte att varje detalj skulle bli perfekt. Jag ville bara orka leva.

Och dit har jag nått, absolut. För varje gång jag ramlat ner i post-op-deppen så har jag kommit fram till samma sak: jag skulle aldrig ha velat ha operationen ogjord. Det finns inte på kartan.

Däremot har det tagit emot att säga det högt, av två anledningar: den ena är att det inte är synd om mig, inte nu längre. Ska man ösa syndomtycke över någon finns det många mer lämpliga kandidater. Den andra är just det jag alltid har i bakhuvudet: låt ingen tro att du Ångrar Dig. Låt inte de där trollen få chansen att tro att de har rätt. Låt inte människorna IRL som varit skeptiska få säga till varandra att det var väl det de visste. Ge dem aldrig möjligheten att använda dig som ett Exempel på att Alla Som Gör En Könskorrigering Ångrar Sig.

För det gör jag ju inte. När jag ramlar ner i gropar nu, så är de ändå bara gropar, och inga bottenlösa hål. Jag lägger inte längre all min energi på att skada mig själv. Hur skulle jag kunna ångra en sådan sak?

Minnesbrist i dubbel bemärkelse

Visst är det fantastiskt: man ägnar någon timme på morgonen innan man åker åt att kopiera över filer från den stationära datorn till en usb-pinne, så att man kan lägga in det på den bärbara.
Man känner sig välförberedd, och ändå har man en vag känsla av att ha glömt något när man går den vanliga rundan. Men datorn är av, spisen och klockradion med, lamporna är släckta… Det är nog bara inbillning.

Först på tåget när man plockar upp datorn kommer man på det: det hade ju varit en fördel om man faktiskt fått med sig pinnen. Tackolov att det mesta redan finns på nätet: mail, kartor och scheman. Usb-pinnen skulle bara göra det lite lättare, laddad med skärmdumpar som den var.

Vaccinmyten är farlig för autisters hälsa, del II

Apropå att vaccinmyten numera är avslöjad som regelrätt forskningsfusk, så uppstod en viss diskussion om varför det är så lätt att köpa idén om att vaccin orsakar autism.

Jag tycker den här artikeln av Dr Amy Tutuer säger det bäst:

”The autistic child, in many ways viewed by our society as the ultimate imperfect child, is a visible sign of parental failure. The desperation to avoid the stigma of this failure leaves mothers of autistic children particularly vulnerable to quacks and charlatans (like Jenny McCarthy) peddling pseudo-scientific theories of autism’s cause, its prevention and its treatment.

Autism almost certainly has a genetic basis and discovery of that basis should prove liberating for both autistic children and their mothers. Purveyors of the faulty idea of the ”refrigerator mother” taught women to blame themselves for their children’s autism. Charlatans like Jenny McCarthy continue to encourage mothers of autistic children to blame themselves, not for their purported emotional frigidity, but for their purported negligence in failing to ”educate” themselves about vaccination and failing to ”protect” their children from vaccinations.

This mother-blame has got to stop. There are more than enough things for mothers to feel guilty about. Autism should not be one of them.”

Det finns alltså rent psykologiska mekanismer – skuldkänslor för att lindra andra skuldkänslor – bakom många föräldrars benhårda tilltro till vaccinkopplingen. Men det gör den inte ett dugg mer sann.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, vård, NPF, vaccin, vaccinbluffen, Jenny McCarthy

En inbjudan till @goranhagglund och hans köksbord

Nästa vecka ska jag till Småland. Min farmor var därifrån; min pappa äter fortfarande lingon hellre än ketchup på stekt potatis, fast han inte bott i Småland på nästan 60 år. Men det är inte till Ryd jag ska, utan längre norrut: Växjö, Värnamo och Jönköping. Schemat är ganska fullt, men det känns spännande att åka till den stad där mannen jag stalkat på twitter nästan bor.*

Mannen med de tveksamma åsikterna men det söta leendet. Mannen med den rosa twittersidan, men som inte kom på pride. Mannen som sitter på makten att avgöra vad som ska hända med mina könsorgan: Göran Hägglund. Jag har fördomar om att han är söt, artig och välklädd – men jag är beredd att få mina fördomar krossade.

Göran, för exakt ett år sedan bjöd jag in dig till mitt köksbord, men fick inget svar. Därför tänkte jag trappa upp det hela: Om du har tid så kan jag tänka mig att träffas vid ditt köksbord (mitt är lite för stort att bära med sig) och prata verkligheter. Till exempel skulle jag vilja att tvångssteriliseringar vore något man bara hittade på psykiatrihistoriska museer, och att det inte ställdes som ett krav för en könskorrigering.

Jag skulle också vilja prata om hur man kan förhindra fler katastrofer som den i Västra Götaland, där vården ifjol införde medicinstopp för vuxna med ADHD – och därmed totalt underminerade möjligheterna att komma på fötter (tackolov att de kom till sans sedan och hävde stoppet). Jag skulle vilja prata om hur viktigt det är att börja i rätt ände och se till att det finns tillgängliga jobb och fördomsfria arbetsgivare och en vård värd namnet, innan man börjar med massutförsäkringarna. Jag skulle vilja prata om hur det är att vara psykpatient och fråntagen allt det som personer som aldrig haft med psykiatrin att göra tar för givet.

Jag skulle vilja prata med dig, Göran, om allt det som är min verklighet, och som jag delar med tusentals andra. Jag kommer till Jönköping på torsdag. Om du vill så kan vi ses en stund innan min föreläsning. Jag tar inte med mitt köksbord som sagt, men lite pepparkakor kan jag fixa. Det sägs ju att man blir snäll av såna, och det kan åtminstone jag behöva. Så vad säger du?

*) Jag är medveten om att Bankeryd inte ligger i Jönköping, utan utanför. Därav ”nästan”.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Göran Hägglund, kristdemokraterna, politik, transsexualism, könskorrigering, tvångssterilisering, lagar, Jönköping, vård, ADHD, NPF, fördomar, psykiatri

En dramaqueen i koppel och pingvin

Det började med hundkoppel: jag behövde handtag på kortsidorna av dramaten för att kunna lyfta den. Två rejäla, knalloranga koppel blev lösningen, och dessutom satte jag på reflexer. Sedan, strax före jul, stod jag och dreglade över en cykeltuta i form av en pingvin. Igår slog jag till på både tutan och två cykelkorgar. Det krävdes ett bredare handtag för att allt skulle rymmas, så jag slaktade en gångstav i teleskopmodell.

Anledningen: På måndag åker jag iväg till Småland, och en av orterna är Värnamo – där Dramaqueen är tillverkad. Jag vill att hen ska få vara riktigt tjusig då, och det är hen nu – i mina ögon.

Men jag skippade däremot den oranga flaggan man brukar sätta på barncyklar. Den tar för stor plats. Får nöja mig med min fina tuta.