2010: Mer skägg, mindre bröst. 2011: Ja till livet

Hur sammanfattar man 2010? Var ska man börja, liksom? Det blev inte bara det bästa året i mitt liv hittills, utan förmodligen det år som det hänt mest saker i mitt liv.

2010 inleddes med en dunderförkylning, och avslutas på samma sätt. Däremellan har jag hunnit med:

Januari 2010

Att odla skägg, och ungefär i samma veva börja passera som kille.

Att avsluta min kontakt med psykiatrin, efter att ha varit patient i olika sammanhang i åtta år. Jag är alltså psykiskt frisk, även om jag har tre av mina diagnoser (Aspergers syndrom, ADHD och transsexualism) och två mediciner (Concerta och Nebido) kvar.

Att åka på Peace & Love och uppleva The Arks magi; ett bevis för att jag är praktiskt taget frisk från min sociala fobi.

Att rasa mot tvångssteriliseringar på DNs framsida och virvla runt på Pride en hel vecka. Det var bara en enda dag (av fem) som jag faktiskt betalade in mig som besökare på Pride House: Övriga dagar var jag där som arrangör eller som deltagare i något panelsamtal som någon annan anordnat. Dessutom hängde jag i parken två kvällar, som volontär i KIMs tält.

Att bli utförsäkrad – och få ett nytt jobb, som föreläsare för Andet.

Att få bröstkorgsrekonstruktionen gjord i september, för att sedan överanstränga armarna i min naiva tilltro till min kroppsliga styrka, få infektion och nekros i såren, äntligen få vettig eftervård, och så till sist börja återhämta mig.

Att fylla 30, bara fyra dagar efter operationen.

Att börja resa runt och föreläsa, när jag väl börjat må bättre. Lidköping, Skövde, Sundbyberg, Köping, Örebro, Flen, Vadstena, Norrköping, Borås, Göteborg och Alingsås har jag hunnit med i höst. För fyra år sedan gick jag knappt utanför dörren.

Att bli kallad till Socialstyrelsens rättsliga råd och få den juridiska könskorrigeringen beviljad – på villkoret att jag blir steriliserad först.

Att gång på gång bli rättkönad av folk jag inte känner. Till detta räknar jag att till exempel förutsättas bry mig om sport, förväntas vara intresserad av tjejer, inte längre bli kallad manshatare – men framförallt att ofta få förtur och mer uppmärksamhet i olika sociala sammanhang, och att få nästan överdrivet mycket tacksamhet när jag gör saker jag trodde var självklara (som att hjälpa till att lyfta upp en barnvagn på bussen), men som kanske inte förväntas av killar i samma utsträckning som av tjejer.

Med andra ord: Förlåt att jag inte har bloggat tio inlägg om dagen i år. Jag har haft ganska fullt upp med att leva – men jag tänker inte sluta med någondera. Mitt nyårslöfte för 2011 är att lära mig att säga ja till livet: Inte som någon högerextrem pro-life-rörelse, alltså, utan snarare tvärtom. Jag lovar att ta vara på livet bättre. Efter 30 års krigande har jag äntligen slutit fred med min kropp, så jag har alla möjligheter i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om 2010, 2011, nyår, könskorrigering, transsexualism, operationer, föreläsningar, jobb, könsroller, manlighet, Pride, HBTQ

: Lyckad tågförsening

Gillar:

”Autistplatserna” – som Mia kallar dem – i första klass på X2000 (de stolar som står ensamma istället för i par, så man slipper sitta bredvid någon), den här gången mellan Göteborg och Hallsberg.

När tåg går och kommer fram nästan i tid, så man har en chans att hinna byta.

Ogillar:

När man inte hinner kliva av för att dörren inte går att öppna, och innan man tagit sig till nästa dörr har tåget börjat rulla.

När konduktörens första reaktion är att tåget faktiskt stod i Hallsberg jättelänge (antagligen nästan en minut), och frågar om vi verkligen försökte dra i handtaget fler än en gång.

När SJs kundservicepersonal i Stockholm vänder sig till mig först, fast det inte var jag som tog initiativ och nummerlapp, utan en medresenär som uppfattas som tjej.

När tåget vi ska åka med istället är en halvtimme försenat redan när det kommer till Stockholm.

När den utlovade taxin som skulle vänta i Gävle och köra till Sandviken och Borlänge aldrig dyker upp.

Gillar ändå:

Att upptäcka att mina rörelser automatiskt blir fjolliga när jag är stressad.

Att upptäcka att ju fjolligare jag beter mig, desto lättare har jag att prata med folk.

Att bli omtalad som ”en kille” av min medförsenade medresenär över telefon.

Att vid midnatt få värma sig i en taxibil som egentligen inte har avtal med SJ, och bli omnämnd som ena halvan av ”två tjejer” av den snälla föraren som ringer runt och försöker hjälpa oss – och att komma på mig själv med att inte noja över det alls. Hen hade antagligen bara uppfattat mig som ett bihang till den driftiga tjejen (?), och jag hade inte sagt något, och jag satte mig i baksätet. Kanske var det min hårlängd i mörkret, men det kan lika gärna ha varit något subtilt könsrollande som jag inte har koll på.
Att sedan lampan i bilen tänts och även jag har pratat med föraren, istället bli omnämnd som en av ”två personer” i nästa telefonsamtal.

Men gillar framförallt:

Att taxin till slut kom, att jag fick skjuts nästan fram till porten, och att jag klev in genom dörren kvart i ett – bara två timmar försenad. Eller sådär 30 år, snarare.