Att prata om det. Tydligen finns det de som gör det. En del har nyss börjat. Själv har jag pratat om det i åratal, känns det som. Fast jag inser att jag snarare slutat. I början var det något jag inte pratade om, för att det inte fanns några ord. Sedan vågade jag inte prata om det, för att jag trodde att jag måste välja mellan att kalla det för vad det var, och mellan att älska honom. Och jag valde att älska, för jag trodde det var bäst så. Jag fattade inte att jag kunde älska en person och samtidigt erkänna att det han gjorde skadade mig.
Men sedan pratade jag. Det gick inte att få stopp på mig. Idag, nästan fyra år senare, har jag lärt mig hur det fungerar: är det något jag förstått så är det att det alltid handlar om kön. Att prata om det är som att be om att bli kallad för ”hon” och ”tjejen”, att få sina upplevelser förklarade i mönster där offret förväntas vara fittfödd kvinna, och förövaren förväntas vara kukfödd man. Där det finns ett offer och en förövare, till att börja med, och där de rollerna är beroende av vilket kön omgivningen uppfattar att man har*. Som ickeheterosexuell transkille har jag haft väldigt svårt att hantera det. Varje gång någon har felkönat mig (som offer och därmed som tjej) – eller rättkönat mig men totalt missförstått min poäng (till exempel uppfattat mig som kille, men som utgått ifrån att jag därför talar utifrån att vara ”en fin kille som inte våldtar tjejer”) har jag känt att jag borde Förklara. Komma ut. Prata om det där andra.
Det är bara något jag inte vet hur man pratar om ihop. Det blir så lätt att någon drar slutsatser om att min könsidentitet eller mitt behov av en könskorrigering måste ha orsakats av övergrepp, eller att min upplevelse av att det inte var okej orsakades av min kroppsdysfori. Det händer tillräckligt ofta att folk tolkar der så för att jag ska ha lärt mig att undvika att nämna dem i samma sammanhang. Men nu när jag får det bekräftat mest hela tiden att jag verkligen passerar som man utseendemässigt, och nu när folk inte längre kan kraxa ”du kommer att ångra dig” eftersom jag kommit så långt att jag borde ha ångrat mig vid det här laget om det vore aktuellt – nu borde jag ha lagt den rädslan bakom mig.
Under den tiden då jag pratade om det som mest tänkte jag att jag kanske skulle förstå det bättre när jag väl hunnit leva i en manlig könsroll ett tag. Så länge folk som mötte mig uppfattade mig som tjej så kunde jag kanske inte se saker annorlunda. Kanske skulle jag också en dag i framtiden gå runt och vara rädd för att utpekas som våldtäktsman? Kanske är det rentav grunden för en manlig könsroll? Jag visste inte, men jag väntade. Och väntade.
Det är fyra år sedan jag kom ut som transkille, och det har snart gått ett år sedan jag började passera som man utseendemässigt. Numera händer det mest hela tiden att jag får små signaler på att folk könar mig som kille. Dessutom har jag gått på testosteron i ett och ett halvt år – men jag har fortfarande inte börjat känna rädsla för att bli utpekad som våldtäktsman, eller någon kollektiv skuld. Då kanske det ligger mer i det som Technicolor berättar, att Lars Gårdfeldt sagt i en intervju:
”Hans hypotes var att bögar gör att heterosexuella män påminns om att de faktiskt också kan våldtas, att de kommer i kontakt med sin egen våldtäktsrädsla som de aldrig i övrigt behöver befattas med.”
Själv pratar jag inte om det längre, särskilt ofta. Jag tycker inte att jag behöver det, och jag har fortfarande inte hittat någon självklar plats bland klyschorna som passar mig. Jag är inte en snäll kille som inte våldtar tjejer. Jag är inget offer, ingen förövare, ingen oskuld, slampa, kille eller tjej. Jag har inte kunnat sortera mig själv i någon av klyschorna. Jag har kunnat skjuta folks fördomar åt sidan eftersom jag ändå aldrig kommer att kunna göra mig förstådd fullt ut. Kanske är det just därför jag inte längre känner något skriande behov av att prata om det.
*) Jag har lärt mig att det för många inte spelar någon roll hur JAG definierade vår relation: Om HAN såg det som ”ett heterosexuellt förhållande” så är det oftast det folk går på när de försöker förstå. Indirekt tillskriver de alltså honom ensamrätten att beskriva vår relation.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsroller, sexism, övergrepp, våldtäkt, sex, mansroller, rädsla, transsexualism, transpersoner, HBTQ
