2010: Mer skägg, mindre bröst. 2011: Ja till livet

Hur sammanfattar man 2010? Var ska man börja, liksom? Det blev inte bara det bästa året i mitt liv hittills, utan förmodligen det år som det hänt mest saker i mitt liv.

2010 inleddes med en dunderförkylning, och avslutas på samma sätt. Däremellan har jag hunnit med:

Januari 2010

Att odla skägg, och ungefär i samma veva börja passera som kille.

Att avsluta min kontakt med psykiatrin, efter att ha varit patient i olika sammanhang i åtta år. Jag är alltså psykiskt frisk, även om jag har tre av mina diagnoser (Aspergers syndrom, ADHD och transsexualism) och två mediciner (Concerta och Nebido) kvar.

Att åka på Peace & Love och uppleva The Arks magi; ett bevis för att jag är praktiskt taget frisk från min sociala fobi.

Att rasa mot tvångssteriliseringar på DNs framsida och virvla runt på Pride en hel vecka. Det var bara en enda dag (av fem) som jag faktiskt betalade in mig som besökare på Pride House: Övriga dagar var jag där som arrangör eller som deltagare i något panelsamtal som någon annan anordnat. Dessutom hängde jag i parken två kvällar, som volontär i KIMs tält.

Att bli utförsäkrad – och få ett nytt jobb, som föreläsare för Andet.

Att få bröstkorgsrekonstruktionen gjord i september, för att sedan överanstränga armarna i min naiva tilltro till min kroppsliga styrka, få infektion och nekros i såren, äntligen få vettig eftervård, och så till sist börja återhämta mig.

Att fylla 30, bara fyra dagar efter operationen.

Att börja resa runt och föreläsa, när jag väl börjat må bättre. Lidköping, Skövde, Sundbyberg, Köping, Örebro, Flen, Vadstena, Norrköping, Borås, Göteborg och Alingsås har jag hunnit med i höst. För fyra år sedan gick jag knappt utanför dörren.

Att bli kallad till Socialstyrelsens rättsliga råd och få den juridiska könskorrigeringen beviljad – på villkoret att jag blir steriliserad först.

Att gång på gång bli rättkönad av folk jag inte känner. Till detta räknar jag att till exempel förutsättas bry mig om sport, förväntas vara intresserad av tjejer, inte längre bli kallad manshatare – men framförallt att ofta få förtur och mer uppmärksamhet i olika sociala sammanhang, och att få nästan överdrivet mycket tacksamhet när jag gör saker jag trodde var självklara (som att hjälpa till att lyfta upp en barnvagn på bussen), men som kanske inte förväntas av killar i samma utsträckning som av tjejer.

Med andra ord: Förlåt att jag inte har bloggat tio inlägg om dagen i år. Jag har haft ganska fullt upp med att leva – men jag tänker inte sluta med någondera. Mitt nyårslöfte för 2011 är att lära mig att säga ja till livet: Inte som någon högerextrem pro-life-rörelse, alltså, utan snarare tvärtom. Jag lovar att ta vara på livet bättre. Efter 30 års krigande har jag äntligen slutit fred med min kropp, så jag har alla möjligheter i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om 2010, 2011, nyår, könskorrigering, transsexualism, operationer, föreläsningar, jobb, könsroller, manlighet, Pride, HBTQ

: Lyckad tågförsening

Gillar:

”Autistplatserna” – som Mia kallar dem – i första klass på X2000 (de stolar som står ensamma istället för i par, så man slipper sitta bredvid någon), den här gången mellan Göteborg och Hallsberg.

När tåg går och kommer fram nästan i tid, så man har en chans att hinna byta.

Ogillar:

När man inte hinner kliva av för att dörren inte går att öppna, och innan man tagit sig till nästa dörr har tåget börjat rulla.

När konduktörens första reaktion är att tåget faktiskt stod i Hallsberg jättelänge (antagligen nästan en minut), och frågar om vi verkligen försökte dra i handtaget fler än en gång.

När SJs kundservicepersonal i Stockholm vänder sig till mig först, fast det inte var jag som tog initiativ och nummerlapp, utan en medresenär som uppfattas som tjej.

När tåget vi ska åka med istället är en halvtimme försenat redan när det kommer till Stockholm.

När den utlovade taxin som skulle vänta i Gävle och köra till Sandviken och Borlänge aldrig dyker upp.

Gillar ändå:

Att upptäcka att mina rörelser automatiskt blir fjolliga när jag är stressad.

Att upptäcka att ju fjolligare jag beter mig, desto lättare har jag att prata med folk.

Att bli omtalad som ”en kille” av min medförsenade medresenär över telefon.

Att vid midnatt få värma sig i en taxibil som egentligen inte har avtal med SJ, och bli omnämnd som ena halvan av ”två tjejer” av den snälla föraren som ringer runt och försöker hjälpa oss – och att komma på mig själv med att inte noja över det alls. Hen hade antagligen bara uppfattat mig som ett bihang till den driftiga tjejen (?), och jag hade inte sagt något, och jag satte mig i baksätet. Kanske var det min hårlängd i mörkret, men det kan lika gärna ha varit något subtilt könsrollande som jag inte har koll på.
Att sedan lampan i bilen tänts och även jag har pratat med föraren, istället bli omnämnd som en av ”två personer” i nästa telefonsamtal.

Men gillar framförallt:

Att taxin till slut kom, att jag fick skjuts nästan fram till porten, och att jag klev in genom dörren kvart i ett – bara två timmar försenad. Eller sådär 30 år, snarare.

En lättnadens tyngd på mina axlar

Det kanske inte syns så tydligt på bilden, men jag är ett offer för mellandagsrean och har upptäckt ännu ett tecken på att återhämtningen efter bröstkorgsrekonstruktionen går åt rätt håll: jag har på mig min nya ryggsäck.

I flera år har jag undvikit såna, för att dölja brösten så mycket som möjligt. De senaste månaderna har jag inte haft något att dölja, men varit öm och känslig efter operationen. Det är först nu i jul som jag har kunnat bära en väska över axeln – och bara om jag hela tiden håller emot så att remmen inte ligger an mot kroppen. Annars har jag bara kunnat bära med händerna i femton veckor. Därför är det ett stort steg att börja använda ryggsäck.

Det stramar i ärren, men det är inte så illa. Framförallt känns det härligt att upptäcka att jag klarar av saker igen.

Det är alltså femton veckor sedan operationen idag, och även om jag minns det som igår känns det som ett halvt liv har gått sedan dess. Kanske säger det mest om hur mitt liv var förut.

”Jag trodde du var en hona!” – #prataomdet på fusk-förhistoriskt vis

Manny: Guys don’t talk to guys about guy problems. They just… punch each other on the shoulder.
Ellie: That’s stupid!
Manny: To a girl… To a guy that’s like six months of therapy!

Citat från IMDb

Jag minns inte om det är ”korkat” eller ”idiotiskt” hon säger, eller vad de översatt Ellies replik till. Jag borde minnas, eftersom jag har hört den svenska versionen av Ice Age 3 hur många gånger som helst den senaste veckan.

Jag har inte orkat sätta mig in i handlingen, mer än att dialogen är mellan två mammutar. Och att deras kompis – som är… eh… av någon art jag inte känner till, men inte helt olik surikaten Timon från Lejonkungen – är kille och adopterar dinosaurieägg. När han ska skaffa mat åt de nykläckta ungarna försöker han mjölka en sovande jak. Eller gnu. Eller vad det nu är. Och blir jagad av den arga vad-det-nu-är samtidigt som han ropar ”Jag trodde du var en hona!”. Jag tror det ska föreställa att vara roligt.

Är detta verkligen en film för barn? Där man lär sig att det är okej att ta främmande, sovande tjejer på brösten? Och att det blir jättekul om tjejen visar sig vara en kille och brösten en snopp? Eller är det bara för att den som blir tafsad på är ”djur”, till skillnad från de förmänskligade djuren som spelar huvudrollerna (Som Molly Mus jämfört med kaninen, eller som Långben jämfört med Pluto), som det är okej? Är det för att det anses vara okej att en människa tar sig vissa friheter med en ickemänniskas kropp; saker som inte skulle vara lika okej om det var en annan människa?

Bara för att en film handlar om urtidsdjur, måste man dränka manuset i konserveringsmedel först?

Läs även andra bloggares åsikter om Ice Age 3, film, genus, könsroller, sexism, mansroller, kvinnoroller, speciecism, djur, barn

Godis är nyttigt

Choklad. Chips. Bröd. Förrådet för förföriska födoämnen hemma hos mina föräldrar är skåpet ovanför kylskåpet – och utrymmet ovanpå. Ju onyttigare, desto högre upp.

Mamma och syster tjatar på mig att slappna av i axlarna, för jag är fortfarande stel efter operationen. Men det finns två saker som verkligen har utmanat min stela överkropp den senaste veckan: Vallmo, som visar sin kärlek genom att brottas, och godiset på översta hyllan.

Skönheten och icke-autisterna

Skönheten och odjuret på dvd. Anledningen till varför jag började plugga franska. Så vacker. Jag kan fortfarande varenda nästan replik utantill, tror jag, fast jag inte sett den på minst femton år.

Och jag älskar Belle: Dotter till en uppfinnare, ständigt begravd i böcker, lite disträ, självständig, modig, godhjärtad, fördomsfri och ointresserad av den ytliga friaren. Det är ingen slump att när den sliskiga Gaston försöker hämnas efter att hon ratat honom så försöker han sätta hennes pappa på mentalsjukhus. En aspietjej ut i fingerspetsarna.

Ingen sagohjälte utan aspergerdrag, och inga sagor utan hjältar. Världen vore bra mycket tristare utan autister.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Skönheten och odjuret, film, kultur, barn, Aspergers syndrom, mod, NPF, autism

Jesusbarnet och triceratopsen

Det var inte de tre vise männen som kom med gåvor. Det var en triceratops.

När jag försökte ställa dinosaurier vid julkrubban, upplyste brorsdotter (6 år) mig om att det var historiskt inkorrekt. Okej, hon använda kanske inte de orden, men hon protesterade och sa att det inte fanns några människor på dinosauriernas tid. Hmpf. Är det hon eller jag som har 90 högskolepoäng i historia, kanske?

Nu tror i och för sig inte jag heller på intelligent design, men jag tycker att plastdinosaurier är snygga i krubban. Det tyckte ingen annan, trots att jag är den minst dinosauriefrälsta i släkten. Eller kanske just därför.

Men bortsett från att jag blev nedröstad där, så har jag en underbar jul. Hoppas det gäller er med.

God jul!

Läs även andra bloggares åsikter om jul, julkrubba, dinosaurier, bibeln, Jesus, historia

Döm mig gärna för att jag inte dreglar på dig

Jag ska inte påstå att jag har någon aning om hur det är att vara rullstolsburen, men de senaste månaderna har jag blivit rentav fanatisk i mitt agg mot onödiga trappsteg, snålt tilltagna dörröppningar och trånga toaletter. Anledningen är att jag blivit beroende av min dramatenvagn. När man är relativt nyopererad i överkroppen och ska släpa runt nästan 25kg på föreläsningsresor, så är vagnen ens bästa vän.

Min dramaten, på stationen i Köping. Vårt första äventyr helt på egen hand.

Jag har fortfarande lite problem med att lyfta och bära, men det är inte enbart därför jag tänker ta med mig min dramatenvagn när jag ska ut och julhandla idag. Jag vet vilka arga blickar det kommer att ge, hur folk kommer att sucka och stöna över att jag är så JOBBIG som tar upp extra plats. Det vande jag mig vid redan som nyopererad.

Men det är just det: Jag får ett par kvadratdecimeter extra utrymme för mig själv, och det är precis det jag behöver för att stå ut med att ha folk omkring mig utan att få ickeepileptiska anfall. Dessutom är vagnen något att stödja sig på om det behövs. För det de ser är en otymplig väska, men inte mitt autistiska behov av att få vara ifred.  Det de ser är att jag riskerar att köra på dem med mina jättehjul, men inte min kassa motorik och mitt usla balanssinne som får mig att slå huvudet i hatthyllan på tåget tre gånger på en och samma resa. Det de ser är ett åbäke, inte ett hjälpmedel.

Så förlåt att jag tar upp viktigt utrymme med min vagn. Döm mig för det, om du känner att du behöver det. Men utgå inte ifrån att det är omedvetet att jag är ivägen. Du skulle antagligen tycka att det var lite jobbigt om jag föll ihop på marken och började rycka och skaka okontrollerat – i synnerhet om jag ramlade över dig och dreglade ner din jacka; folk blir lite besvärade av sånt har jag förstått. Så döm mig gärna för att jag är ivägen, så dömer jag dig för att du inte har någon autistisk inlevelseförmåga.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om aspergers syndrom, autism, NPF, psykologi, psykofobi, hjälpmedel, bilder, dramaten

Freudianska falafelsägningar

Söndagskväll. Brorsbarnen ska snart åka hem, men innan dess ska deras föräldrar köpa med sig mat från pizzerian på vägen. Jag väljer falafelrulle. Mamma upprepar det i telefonen:

- Hon… han vill ha falafelrulle.

- Nej, förresten: falafeltallrik.

- Nej, hon… han! vill ha falafeltallrik.

Brorsdotter, sex år, sitter bredvid sin farmor i soffan och frågar:

- Varför säger du ”hon”?

Innan jag kommit på något bra svar börjar brorsdotter skratta åt farmors felsägningar. Hon var för liten förut, är för ung för att minnas något annat. Den här gången krävde frågan inget svar, men den dagen lär komma.

Jag är inte ett dugg obekväm med insikten; jag har bara ingen aning om vad man ska säga då. Det vet jag aldrig, oavsett vem som frågar. Den enda förklaringen är att jag inga förklaringar har.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könsidentitet, könskorrigering, transsexualism

#prataomdet Jag är inte en snäll kille som inte våldtar tjejer

Att prata om det. Tydligen finns det de som gör det. En del har nyss börjat. Själv har jag pratat om det i åratal, känns det som. Fast jag inser att jag snarare slutat. I början var det något jag inte pratade om, för att det inte fanns några ord. Sedan vågade jag inte prata om det, för att jag trodde att jag måste välja mellan att kalla det för vad det var, och mellan att älska honom. Och jag valde att älska, för jag trodde det var bäst så. Jag fattade inte att jag kunde älska en person och samtidigt erkänna att det han gjorde skadade mig.

Men sedan pratade jag. Det gick inte att få stopp på mig. Idag, nästan fyra år senare, har jag lärt mig hur det fungerar: är det något jag förstått så är det att det alltid handlar om kön. Att prata om det är som att be om att bli kallad för ”hon” och ”tjejen”, att få sina upplevelser förklarade i mönster där offret förväntas vara fittfödd kvinna, och förövaren förväntas vara kukfödd man. Där det finns ett offer och en förövare, till att börja med, och där de rollerna är beroende av vilket kön omgivningen uppfattar att man har*. Som ickeheterosexuell transkille har jag haft väldigt svårt att hantera det. Varje gång någon har felkönat mig (som offer och därmed som tjej) – eller rättkönat mig men totalt missförstått min poäng (till exempel uppfattat mig som kille, men som utgått ifrån att jag därför talar utifrån att vara ”en fin kille som inte våldtar tjejer”) har jag känt att jag borde Förklara. Komma ut. Prata om det där andra.

Det är bara något jag inte vet hur man pratar om ihop. Det blir så lätt att någon drar slutsatser om att min könsidentitet eller mitt behov av en könskorrigering måste ha orsakats av övergrepp, eller att min upplevelse av att det inte var okej orsakades av min kroppsdysfori. Det händer tillräckligt ofta att folk tolkar der så för att jag ska ha lärt mig att undvika att nämna dem i samma sammanhang. Men nu när jag får det bekräftat mest hela tiden att jag verkligen passerar som man utseendemässigt, och nu när folk inte längre kan kraxa ”du kommer att ångra dig”  eftersom jag kommit så långt att jag borde ha ångrat mig vid det här laget om det vore aktuellt – nu borde jag ha lagt den rädslan bakom mig.

Under den tiden då jag pratade om det som mest tänkte jag att jag kanske skulle förstå det bättre när jag väl hunnit leva i en manlig könsroll ett tag. Så länge folk som mötte mig uppfattade mig som tjej så kunde jag kanske inte se saker annorlunda. Kanske skulle jag också en dag i framtiden gå runt och vara rädd för att utpekas som våldtäktsman? Kanske är det rentav grunden för en manlig könsroll? Jag visste inte, men jag väntade. Och väntade.

Det är fyra år sedan jag kom ut som transkille, och det har snart gått ett år sedan jag började passera som man utseendemässigt. Numera händer det mest hela tiden att jag får små signaler på att folk könar mig som kille. Dessutom har jag gått på testosteron i ett och ett halvt år – men jag har fortfarande inte börjat känna rädsla för att bli utpekad som våldtäktsman, eller någon kollektiv skuld. Då kanske det ligger mer i det som Technicolor berättar, att Lars Gårdfeldt sagt i en intervju:

”Hans hypotes var att bögar gör att heterosexuella män påminns om att de faktiskt också kan våldtas, att de kommer i kontakt med sin egen våldtäktsrädsla som de aldrig i övrigt behöver befattas med.”

Själv pratar jag inte om det längre, särskilt ofta. Jag tycker inte att jag behöver det, och jag har fortfarande inte hittat någon självklar plats bland klyschorna som passar mig. Jag är inte en snäll kille som inte våldtar tjejer. Jag är inget offer, ingen förövare, ingen oskuld, slampa, kille eller tjej. Jag har inte kunnat sortera mig själv i någon av klyschorna. Jag har kunnat skjuta folks fördomar åt sidan eftersom jag ändå aldrig kommer att kunna göra mig förstådd fullt ut. Kanske är det just därför jag inte längre känner något skriande behov av att prata om det.

*) Jag har lärt mig att det för många inte spelar någon roll hur JAG definierade vår relation: Om HAN såg det som ”ett heterosexuellt förhållande” så är det oftast det folk går på när de försöker förstå. Indirekt tillskriver de alltså honom ensamrätten att beskriva vår relation.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsroller, sexism, övergrepp, våldtäkt, sex, mansroller, rädsla, transsexualism, transpersoner, HBTQ

Tre månader av post-op-optimism

Den sextonde september väcktes jag av sköterskorna redan klockan sex. Eftersom jag stod först på operationslistan behövde jag inte vänta så länge. Duscha med Descutan än en gång, gå på toa, träffa kirurgen, få dropp, rullas in i operationssalen, få narkosmasken över ansiktet… Det sista jag minns är att klockan precis ovanför mig är halv nio – sedan minns jag inget förrän jag ligger på uppvaket och väcks av ett larm som varnar för att jag har svag puls, eller något sånt.

Klockan är halv nio den sextonde december. Det har gått tre månader sedan operationen. Jag minns knappt hur de första 30 åren av mitt liv var – tackolov.

Min chef sa en gång att livet blir bättre efter 30. Av de här tre månaderna att döma är jag övertygad om att det stämmer på mig.

Vinn tid – genom att inte kunna klockan

Plötsligt sätter alarmet igång i mobilen. Kvart i åtta. Dags att checka ut och skynda till spårvagnen. Jag som inte ens har packat klart, än mindre städat ur vandrarhemsrummet. Hur kunde jag, som är en sån tidspessimist, vara säkert en halvtimme försenad?

Jag kommer till hållplatsen två minuter innan spårvagnen ska gå, så plötsligt har jag tid att knäppa skjortan. Borsta tänderna blev visst inte heller av. Spårvagnen kommer inte, men en buss, så jag tar den istället. Trängs och knuffas med pendlare ombord. Mitt i morgonrusningen.
Väl framme på centralen tar jag upp mobilen för att kolla vilket tåg det var jag funderat på – men det första som dyker upp är inte tågen Göteborg-Alingsås, utan spårvagnarna till Göteborgs central. Och det står tydligt inringat att jag tänkt mig att ta den spårvagn som går 8:42, och inte alls 8:12. Det tåg jag tänkt mig går först om en och en halv timme.

Jag har alltså fått en halvtimme extra – tack vare att jag inte kan klockan.

Borttappad i Borås

Kliver av bussen i Borås. Har aldrig varit här förut, men känner omedelbart igen mig från kartan. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan googlemaps och eniros kartor; i synnerhet gatuvy-funktionen. Att kunna gå längs gatorna i förväg gör att jag redan vet exakt åt vilket håll centrum är. Eftersom jag inte kan höger och vänster, och inte ser det andra ser, så kan jag inte bara fråga om vägen. Jag måste hitta själv.

Men så, när jag kommer in i centrum, kommer jag på att jag ska äta. Så bra då att jag varit förutseende nog att märka ut matställen som skulle kunna ha vegomat på kartan. Det är bara att kolla i mobilen…

Eh, nej. Eftersom min mobil är från medeltiden, så kan den inte visa såna sidor, utan jag brukar ta skärmdumpar i datorn och föra över i mobilen. Lite bökigt, men det är det bästa sättet. Men nu när jag kollar i mappen så finns inte just boråskartan med. Tio olika Göteborgskartor, och Alingsås, men inte Borås.

Visst har jag kvar kartan i datorn, som ligger i väskan – men jag skippar det. Jag har ju bara bilderna som backup. De ligger redan i huvudet, så jag hittar.

Jag vet inte hur folk klarar sig om de inte minns i bilder.

Tandläkarskräck och diagnosrädsla

Det är det bästa jag hört på länge. Det kan tillochmed vara det bästa jag hört någonsin om det jag kallar neurofobi:

”De som är rädda för diagnoser är de som säger att de inte har hål i tänderna, trots att de inte varit hos tandläkaren, trots tandvärken.”

Idag håller jag tummarna för Victoria, som själv redan har en ADHD-diagnos och idag ska försöka starta en neuropsykiatrisk utredning för sin dotter – och som mitt i nervositeten får ur sig en så klarsynt formulering.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om NPF, ADHD, ADD, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom, diagnoser, fördomar, psykologi

-Är du från Göteborg? -Nej, jag har Asperger

Sedan i lördags kväll är jag alltså i Göteborg. Igår passade jag på att umgås med Familjen Hobbypaleontologer och baka lussedinosaurier. På väg dit stannade bussen vid Chalmers och blev stående en liten stund, och på mindre än en halv minut hade min neudar slagit i taket. Minst hälften av de jag såg vid busshållplatsen hade uppenbara Aspergerdrag.

Jag försökte förklara det för mig själv med att det är klart att tekniska utbildningar lockar aspies, så det säger kanske något om skolan – men imorse slog det mig att det kanske finns en annan anledning:

Ordvitsar är typisk göteborgshumor – men också typisk aspiehumor. Tänk om det finns ett samband? Tänk om göteborgare egentligen bara är feldiagnosticerade aspisar?

Handsprit lindrar normalitet

Det händer att jag känner mig osynlig och utstirrad när jag är ute på jobbresor. En skäggig typ som pratar för sig själv och släpar på en fulgrå dramatenvagn från 80-talet; det kanske inte är så konstigt att folk skruvar på sig när jag kliver in i förstaklasskupén på tåget. De utgår ifrån att jag tjuvåker.

Men oftast åker jag inte i första klass, inte igår till exempel. Ändå kände jag att folk hoppade till varje gång jag tog upp datorn.

Jag borde verkligen ansa skägget, tänkte jag. Det var min enda förklaring – ända tills nyss.

När jag började rota i lilla facket på handbagaget kände jag att det var lite geggigt. Jag hade visst inte stängt den lilla flaskan med handsprit ordentligt. Ingen fara, men då förstår jag lite bättre.

Min väska luktar sprit. Mitt skägg är vildvuxet. Jag pratar med mig själv mest hela tiden. Jag har aldrig varit längre ifrån att vara hemlös eller nedbruten än vad jag är nu, men det är kanske så folk uppfattar mig. En märklig känsla, när jag hela livet har kämpat mot folks fördomar om att jag skulle vara normal bara för att jag ser ut som det.

Mindful mess med SJ

Mitt tåg till Göteborg gick från Stockholm nyss. Själv är jag strax söder om Arlanda. Ett inställt tåg och en ersättningsbuss som aldrig kom. Hittills är jag en timme sen, och det är bara början. Förhoppningsvis blir jag bara tre timmar försenad.

Men solnedgången är vacker. Det här är en övning i mindfulness. SJ tänker på sina kunder.

Att komma ut med att komma förtidigt (eller: Planerat spontan vs. strukturerat tankspridd)

Herregud, Immanuel! Att skuldbelägga dig själv för att det skulle vara ”onormalt” att planera in att sitta på en bänk i några timmar – det trodde jag inte om dig! Och sluta prata högt för dig själv, om dig själv i tredje person. Och sluta säga åt dig vad du ska göra hela tiden.

Jag sa något i den stilen en kväll förra veckan. Det fanns folk i närheten, och jag pratade så högt att de nog hörde. Men jag skäms inte över det, fast jag antar att det är ”onormalt” att inte skämmas det minsta över såna bagateller. När jag insåg det idag, att jag inte tog en uppenbar chans att skuldbelägga mig själv, så blev jag väldigt glad.

Att komma ut som tidspessimist har gjort mer för min självbild än jag kunnat ana. Det är inget fel att vara ute i god tid ju, och jag behöver min DAMP-tid – den extra tidsbuffert som jag alltid räknar in för oförutsedda händelser. Om jag till exempel ska med tåget, så räknar jag med att jag måste ha tid att gå hela vägen hem och tillbaka ifall det är något jag glömt. Dessutom planerar jag alltid för att saker och ting kan ta längre tid för mig – det är alltid någon viktig grej som plötsligt är borta eller trasig, eller så är det något jag måste kolla upp innan jag åker, som jag inte tänkt på.

Det händer rätt ofta att den bufferten går åt, så den är viktig. Ändå har jag de senaste åren försökt ”bota” mig själv genom att försöka planera tidsåtgången på olika sätt som jag tror att många gör, för att öva upp tidsuppfattningen som om den vore ett immunförsvar. Bara för att jag skämts för att jag är så jag. Resultatet: Att jag ständigt kommer försent istället.

Jag behöver min DAMP-tid, och jag är trött på att jag hela tiden skuldbelägger mig själv för saker som faktiskt är positiva. Men det som förvånar mig mest, och faktiskt skrämmer mig lite, är att jag omedvetet har inbillat mig att jag bara ska ta mig i kragen, så blir jag som folk. Jag – av alla människor – borde verkligen veta bättre. Jag är inte som folk.

Men de senaste veckorna har jag fått nog, och nu gör jag som jag känner – vilket oftast betyder att jag har en rejäl tidsbuffert. Att sitta i någon timme i en stökig väntsal kan jag ofta hantera med med ett par bra hörlurar, men att istället sitta hemma och oroa mig över att jag kanske glömmer bort tiden är värre – men värst är ändå den där märkliga idén i mitt huvud om att det skulle vara något fel i att vara förberedd.

Min boendestödjare S sa igår att jag måste planera för och träna på att vara spontan, och att jag måste tvinga mig själv att njuta av livet.  Jag har en misstanke om att det hon menade inte hade något att göra med antalet timmar på stationen, utan att jag inte ska döma mig själv för att jag är förutseende. Det låter oavsett som en bättre idé än att vara strukturerat tankspridd, som nu.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, Aspergers syndrom, NPF, tid, ordning, resor, minne, psykologi, rutiner