Ingen förebild, men en massa efterbilder – 74 dagar post-op

Det har inte blivit så mycket fotande de senaste månaderna. Dels har jag inte haft så mycket energi, och dels har jag haft svårt att röra armarna så högt som man behöver för att hålla i kameran – som dessutom är väldigt tung. Men några bilder har jag lyckats få till; de har bara inte hittat in i bloggen förut.

Några timmar efter operationen

Det har gått över tio veckor sedan min bröstkorgsrekonstruktion, och mitt liv har förändrats enormt mycket under den här tiden. Nästan uteslutande till det bättre.

55 dagar efter operationen

För även om jag har haft ångest över att inte alltid kunna få i mig mat och vatten, över den infektion som jag fruktade och som sedan mycket riktigt visade sig, över riskerna för olika komplikationer, över smärtan, över isoleringen under den tid då jag inte kunde skriva och därmed var utestängd från 99% av hela mitt sociala liv, över frustrationen att inte kunna göra de saker som jag verkligen ville och behövde – även om jag har haft ångest, och även om jag ångrat en hel del av de saker jag gjort innan och efter operationen, så har jag inte för en sekund ångrat själva ingreppet.

Två dagar efter operationen

Nyopererad. Naiv. Jag kände mig stark, och mådde så himla bra – så jag gjorde kanske vissa saker som jag borde låtit bli.

Om det är något jag verkligen borde ha tänkt på när jag förberedde mig, så var det att se till så det fanns någon hos mig den första tiden efter operationen. Jag läste senare att man inte bör lämnas ensam de första 48 timmarna efter narkos, för då kan man fortfarande få komplikationer. Dessutom ska man vara försiktig med att använda armarna i början.

Själv blev jag utskriven dagen efter operationen. Jag hade visserligen sällskap av min boendestödjare på vägen hem, men sedan var jag ensam i tre dygn. Dålig idé, fast det fattade jag först någon vecka senare.

Femton dagar efter operationen

Två veckor efter operationen. Hade precis blivit av med bandage nummer två. Känner mig lättad, och trots att det i mina ögon såg väldigt märkligt ut, så blev jag lugnad av sköterskans ord om att det såg bra ut.

De små vita bandagen, och att tejpa på bröstvårtorna, var däremot en usel idé, visade det sig. Jag litade på distriktssköterskan som inte visste riktigt hur man skulle göra. Nu har jag lärt mig en ganska dyrköpt läxa.

Bandagen slet jag av dagen efter, men tejpen satt som berget i två veckor. Jag kunde ju inte hålla rent när det satt tejp rakt över såren, och huden blev blå ibland när tejpen stramade. Varken hygieniskt eller bra för läkningen. Infektionen kom som ett brev på posten.

44 dagar efter operationen

Sex veckor postop, drygt en vecka efter att äntligen ha blivit av med tejpen och några dagar efter att jag sluppit den eländiga svarta klumpen som satt på bröstvårtan. Nyss påbörjad andra antibiotikakur. Äntligen börjar det kännas som om kroppen får en chans att läka. Fortfarande väldigt stel, men inte alls som förut.

Men det jag såg mest på den här bilden var hur otroligt mager jag var (för att vara jag), och hur mina armmuskler gått och gömt sig.

73 dagar efter operationen

Och så nu. Bilden är tagen igår, drygt 10 veckor efter operationen. Jag har inte en trådstump kvar av stygnen; det är så gott som läkt. Några ställen spricker fortfarande lätt upp när jag duschar, men inte alls mycket och det verkar inte infekterat. Det enda jag egentligen har problem med nu är de där hundöronen i armhålorna. Utseendemässigt bryr jag mig inte, men det känns väldigt obehagligt när kläderna fastnar i de små utstickande hudflikarna.

För en månad sedan nådde jag knappt upp till tavlan. Ca 35cm högre upp nu.

Men jag ska inte klaga. Jag tycker själv att det ser väldigt bra ut, och det är bara när jag har collegetröja eller jacka på mig som jag har ont nuförtiden. Jag är rörlig och stark, och har bröstvårtorna kvar. Jag lever, och jag är väldigt nöjd med min kropp – bara det är rätt häftigt.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, vård, operationer, transsexualism, bilder, bröst

Trådlös avkoppling

I tisdags kom jag på mig själv med att säga att jag har gjort en könskorrigering. ”Har gjort”; dåtid. Som att den är avklarad nu.

Är den det? Jag vet inte. Färdig blir jag ju aldrig, men det är inte heller målet.

Igår ramlade den sista stygntråden av när jag duschade. De sydde ju bröstkorgen med sån tråd som försvinner av sig själv, men eftersom infektionen gjorde att såren läkte så långsamt så satt stygnen kvar längre på vissa ställen.

Idag är det tio veckor sedan bröstkorgsrekonstruktionen, och jag är äntligen trådlös. Otroligt skönt.

Transvestitrum?

Sov gott till ljudet av tåg som susade förbi några få meter bort, på vandrarhemmet i Norrköping. Sedan gick jag på jakt efter köket för att laga frukost. I korridoren hittade jag en märklig dörr: TV-rum och damernas dusch.

Tittar damer på tv i duschen? Eller är det för att duschen har övervakningskameror som i Big Brother? Men sedan fattade jag: TV som i Transvestit, såklart. Damrum och transvestitrum i ett.

Själv har jag egen dusch på rummet, men det är bra att veta. För det kan väl aldrig vara så att TV står för ”tvätt”?

Den heliga Birgitta och stora dårhuset

Min klocka frös ihjäl igår. Min mobil laddade ur av kylan. Själv släpade jag dramatenvagnen genom djupsnön i Vadstena i en och halv timme, samtidigt som det blåste en hel del. Men det var värt det.

Jag såg mycket av klosterområdet: kyrkan, kyrkogården, ruinerna från medeltiden – och Stora dårhuset. Det hette så på 1700-talet; numera kallas det mer politiskt korrekt för ”Hospitalsmuseum”.

Jag såg såklart också Heliga Birgitta, bland annat den staty där hon flippar ur – eller som det hette: där hon fick sina visioner.
Dagens forskare tror att Birgitta hade epilepsi, och att det orsakade hallucinationer. Om hon hade varit född några hundra år senare hade hon kanske hamnat på ett ställe som Stora dårhuset. Hade hon varit av en fattigare familj och född under första halvan av 1900- talet var risken stor att de hade tvångssteriliserat henne: ett fruntimmer som har barn men tror att hon är nunna, och som påstår sig vara i kontakt med Gud. Istället blev hon helgonförklarad.

De kallar oss galna – jag kallar dem psykofober

”En aspergermänniska på rätt plats är guld värd. Hon eller han ger tydliga, raka och ärliga svar, kan jobba vidare med en fråga tills den är löst och är inte särskilt oroad av grupptryck inom organisationen. Jag tror att det finns en mening med att den autistiska hjärnan fungerar lite annorlunda. Vi tänker i andra banor och kan hitta lösningar på extrema tekniska problem.”

Serena om Asperger i Aftonbladet. Läs också Cecilia om bipolär sjukdom, Pontus om depression, Khai om schizofreni och Martina om depression, ADHD och posttraumatisk stress.

Eller, det stämmer inte riktigt att det är diagnoserna det handlar om – för det häftiga är att artiklarna börjar gå ifrån standardmallen. Det är inte ett försök att tvinga på den som blivit intervjuad en roll som offer, som passiv, som sjuk – utan intervjuerna kretsar mycket runt omgivningens reaktioner och fördomar.

Efter att Aftonbladet i åratal har gjort blunder efter blunder för att sprida fördomar om psykisk ohälsa – till exempel rotat i den såkallade ”nya lasermannens” självdiagnosticerade Asperger, slår de plötsligt på stort med rubrikerna ”de kallar oss galna”, och ”5 vanliga myter om psykisk sjukdom”. Sånt gillar jag, men jag hoppas att de också tänker ta till sig av kritiken.

Jag försöker att inte döma och vara fördomsfull, men jag har en inbyggd skepsis mot kvällstidningars sätt att tala om psykisk ohälsa. Kanske borde jag skriva mig en egen lista över de fördomar jag själv kämpar för att hålla tillbaka. Jag vet ju att psykofobi – rädslan för ”psykiskt sjuka”, för psykisk sjukdom, för att själv vara eller bli psykiskt sjuk, för att träffa en psykiskt sjuk, och så vidare – sällan tar sig så extrema uttryck som man lätt kan tro när man surfar runt och stöter på troll.

OBS! Jag kallar dem för troll oavsett om de har namn och bildbyline i en tidning, eller om de tillhör copy-paste-trollen som sprider sin dynga genom att klistra in den som kommentar under tidningsartiklar, i forum och i bloggar.

Vanliga fördomar om psykofobi (rädsla för psykisk sjukdom)

1. Myten: Psykfobi tyder på svaghet.

Falskt! Att inte vara rädd för att ”bli galen” eller att inte vara rädd för ”galningar” gör mig inte till en supermänniska. Bara mindre rädd.

2. Myten: En psykofob person kan aldrig bli frisk.

Falskt! Med undantag för internettroll (dit jag alltså räknar en och annan journalist) så går det ofta att behandla psykofobi framgångsrikt med beteendeterapi, alltså att man utsätts för insikten om att psykisk ohälsa finns överallt. En av de svåraste, men samtidigt en av de mest effektiva behandlingsmetoderna, är att någon i deras omgivning som de beundrar kommer ut som psykfall i någon form.

3. Myten: Psykofobi är ingen riktig sjukdom

Sant och falskt. Det är ingen diagnos som går att hitta i DSM-IV eller ICD-10. Å andra sidan är det uppenbarligen ett väldigt besvärligt funktionshinder om man undviker människor bara för att de inte är exakt som en själv – eller för att de är alldeles för lika en själv på sätt man inte vill erkänna.

4. Myten: En psykofob person varken vill eller kan jobba.

Mest falskt. De flesta med psykofobi är inte internettroll, utan har s.k. vanliga liv. Troll är däremot de psykofober som syns och hörs mest, då de förmodligen tillbringar hela dagarna med att leka upprörd skattebetalare och hetsa mot sjukskrivna, ifrågasätta folks känslor på ett nedlåtande sätt och förkunna att den som inte arbetar inte heller ska äta. Vad trollen försörjer sig på – i de fall då de inte uppenbarligen är journalister – är oklart. Men de flesta psykofober har förmodligen jobb, och framförallt är det få av dem som skulle gå med på att de har psykofobi överhuvudtaget.

5. Myten: En psykofob person är mindre begåvad.

Nog kan det verka så av trollen att döma, men man måste komma ihåg att det är en minoritet av alla med psykofoba drag som begår trollande på nätet – och att även troll egentligen kan ha oanade begåvningar bortom drivorna av logiska felslut. Bilden av psykofoben som någon slags främmande objekt, som någon som står utanför samhället och kvävs av bitterhet över att vara utestängd från slutenvården och över att inte få ta del av det de tror är en lyxtillvaro som sjukskriven – den är överdriven.

De flesta som lider av psykofobi har ingen sjukdomsinsikt, men med rätt stöd kan de integreras i samhället, lära sig att hantera sina problem och fungera som vem som helst.

Lästips om internettroll: En underbar serie.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykisk ohälsa, psykofobi, psykisk sjukdom, fördomar, NPF, Aspergers syndrom, troll, diagnoser, media, journalister

Makeup för grabbkvällen

"Relax- eller makeup-paket för tjej/grabbkvällen eller personalfesten!"

Vadstena imponerar hittills. Stan är så vacker med sina söta gamla hus och gator, snöfallet gav mig plötsliga julkänslor – och så detta, i skyltfönstret till en skönhetssalong:

”Relax- eller makeup-paket för tjej/grabbkvällen eller personalfesten!”

Makeup-paket för grabbkvällen. Wow. Jag tror det är många killar som skulle må bra av att testa det. Inte för sminket i sig, utan bara för att utmana sina egna nojor.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bilder, Vadstena, kön, könsroller, sexism, transfobi, smink, manlighet

Kontrollerat kontrollbehov

På grund av diskmaskinsrelaterad tidsnöd hann jag inte kolla upp precis varenda detalj innan jag åkte, som jag hade tänkt. Idag resulterade det i att jag inte visste var busshållplatsen var i Motala – som i sin tur ledde till något revolutionerande: jag frågade om vägen! Ja, det är sant. Fast jag oftast inte fattar ett dugg av folks förklaringar hade jag inget val.

Den första hann jag inte fråga, för hen frågade mig först. Den andra hann jag inte heller fråga, för den första frågade först, och visste inte riktigt hen heller. Men den tredje visste – och jag fattade. Till och med jag begriper ”på andra sidan gatan”.

Att inte vara perfekt förberedd är en utmaning både för kontrollbehovet och för de sista resterna av social fobi.

Strukturtapet för ADHD

För ett år sedan hade jag antagligen inte fixat det. För två månader sedan var jag orolig för hur det skulle bli. Men nu börjar jag lära mig hur man fixar att resa runt med Asperger och ADHD.

Aspien i mig vill ha kontroll och veta allt i detalj långt i förväg. ADHD gör att jag ändå glömmer bort mig, tappar tråden och hamnar i oförutsedda situationer. Att resa runt med de två personlighetsdragen i samma person är inte helt lätt: en del av mig vill vara på stationen två timmar innan tåget går, medan den andra får tråkslag av att vänta. Jag vill veta så många detaljer som möjligt i förväg, och jag kan inte koncentrera mig på att förbereda mig för mer än en dag i taget. Och så vidare.

Imorgon bär det av till Vadstena och Norrköping: min fjärde turné som föreläsare. Jag börjar så smått hitta rutiner för hur man gör, genom att hålla struktur och ordning – och skriva listor och scheman för allt. Tur att jag kan ha mycket i mobilen och datorn, annars skulle jag kunna tapetsera ett helt rum med anteckningar, kartor, bilder och allt sånt.

Det som återstår att lista ut är hur jag ska kunna använda den strukturen och ordningen även när jag är hemma. För som alltid är det svåraste de där sakerna som räknas som grundläggande: att äta, sova, duscha och diska. Tänk om lösningen var att ständigt vara på resande fot?

Transgender Day of Rememberance: I tvångssteriliseringarnas tid

Idag är det Transgender Day of Rememberance: En slags allhelgona för transpersoner. En dag att minnas de som inte längre finns; de som blivit mördade i transfoba hatbrott, brukar man lyfta fram – men jag tycker det är minst lika viktigt att uppmärksamma de som kanske inte dör under någon annans hand, utan som själva avslutar sitt liv.

Som jag skrev för ett år sedan:

”Hur många transpersoner tar sitt liv? Hur många blir avrättade?

Hur många dör för att de inte får vård, eller för att de inte får rätt vård – vare sig det är en könskorrigering eller något annat de behöver?

Hur många blir mördade av sina familjemedlemmar? Hur många begår självmord efter åratal av mobbing och trakasserier? Hur många fastnar i relationer med människor som utnyttjar dem? Hur många upptäcker att den enda tröst de har är alkohol eller andra droger, och hur många tvingas inse att det enda sätt de kan försörja sig på är genom att sälja sex?

Hur många skräms till tystnad? Hur många försöker att hålla det tillbaka, och spela någon annan än den de egentligen är? Hur många låter skammen äta upp dem inifrån?”

I år vill jag gärna betona: Hur många transpersoner i Sverige lägger livet i malpåse för att de inte orkar slåss för rätten att freda sin egen kropp?

Tvångssterilisering, tvångskastrering, könsstympning - kärt barn har många namn. Det betyder hursomhelst inte bara att folk gör operationer för att de känner sig tvingade, utan minst lika allvarligt är att antagligen ännu fler som skulle behöva vård inte får det, för att de inte lever upp till kraven. För det är en sak att det finns de som inget hellre vill än att göra en operation – men det är en helt annan att de som har nästan samma behov av till exempel hormonbehandling inte kan få det, för att det är allt eller inget som gäller.

Vi lever i tvångssteriliseringarnas tid. Vi lever i en kultur av statligt sanktionerad könsstympning. Det är visserligen långt ifrån hela svaret på varför transpersoner mår sämre än andra, men det faktum att transpersoner lyder under lagar som avskaffades för alla andra grupper för 35 år sedan – det är ett ganska uppenbart tecken på att det är långt kvar.

TIPS: Queers mot kapitalisms TDOR-special. Andra som uppmärksammar dagen: Amanda Brihed, Karin Långström Vinge, Torbjörn Jerlerup.

Tips 2: RFSL Stockholm har transtemadag.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transpersoner, TDOR, psykisk ohälsa, transfobi, hatbrott, självmord, tvångssteriliseringar, könstillhörighetslagen, kön, fördomar

Plåster på könsskavssåren (eller: Konsten att såra heteronormen)

Mitt nöje på fredagskvällen: Att shoppa. Glamorösa saker (bland annat plåster) i tjusiga butiker (bland annat Rusta). Det enorma utbudet av plåster  är alltid lika fascinerande:

Tyg eller plast? Färdigskurna eller på rulle? Så kallad hudfärg (för hud är alltid beige och aldrig brun, i plåstertillverkarnas värld – och inte heller kan hud vara mer lik oblekt toapapper i färgen, som min hud är), eller färgglada med seriefigurer på?

Det finns en enorm mångfald i plåsterhyllan – ja, inte om man har brun eller dasspappersgråvit hud och vill ha något matchande, såklart, men i övrigt finns det i alla fall fler än två sorter att välja bland – och det är väl tur det. För när jag böjer mig fram för att titta på en av de rosaröda askarna som jag tycker ser färgglad och rolig ut, så upptäcker jag att inte heller de är något för mig.

Det står, uttryckligen, på både asken och hyllkanten: ”4 Girlz”. Jag tar ett steg bakåt av pur förvåning, och ser att det finns två andra rader med blågröna ”4 Boyz” – på tryggt avstånd från tjejplåstren, med en könsneutral plåstersort som barriär på hyllan, så att det inte hoppar några tjej- eller killbaciller emellan.

På Rusta kan man alltså välja mellan plåster för beiga, för flickor eller för pojkar. Helt plötsligt kändes de beiga plåstren helt okej. Det stod i alla fall inte uttryckt på förpackningen: ”För vita (som inte är vita i huden, egentligen, men lagomvita)”

Men det jag inte förstår är vad det är tänkt att man ska göra om det är en tjej som skadar sig, och det bara finns killplåster, eller tvärtom. När det behövs ett plåster är det ju nästan per definition lite akut, så risken att man bryter mot könsnormerna är överhängande. Kanske kommer de – normerna alltså – att falla på eget grepp, just därför?

Det som kan verka vara en symbol för heteronormens framfart är kanske i själva verket det som kan störta den inifrån. För hur många av de föräldrar som köpt de rosa plåstren till sin dotter skulle låta bli att plåstra om sin son när han skadat sig, bara för att alla andra plåster var slut?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsroller, heteronormen, HBTQ, sexism, jämställdhet, plåster, bilder, barn, Rusta

Röstläge i gnällbältet

Det blev ingen Toleransdag för mig igår, som några upptäckte. Jag var för slutkörd efter förra veckans jobbresa, men det tog flera dagar innan jag ens märkte det.

Förra veckans föreläsningsturné i gnällbältet var annars en sån speciell upplevelse att jag inte vetat vad jag skulle skriva om den utan att det skulle låta konstigt. Men häftigt var det – häftigt som i spännande, mer än som i slitsamt. Så intensivt var det att det alltså tog fem dagar efter att jag kommit hem innan jag hann märka att jag var trött – och lika många dagar låg det tydligen blöt tvätt i tvättmaskinen, som jag satt igång dagen efter jag kom hem.

En av de sakerna som hände var i alla fall att det kom en radioreporter till föreläsningen i Flen:

(läs och lyssna på programmet här)

Jag tror jag fattar nu, slog det mig när jag hörde det hopklippta inslaget: När jag var med i radio i våras nojade jag mig över min röst väldigt mycket, men det gjorde jag inte nu. Inte för att rösten blivit så mycket mörkare, och inte enbart för att jag inte haft lika mycket tid att noja mig – utan för att det inte längre är någon jättestor grej.

När det är någon som ringer och vill prata om lägenheter – en ständigt återkommande felringning, eftersom mitt nummer tydligen är väldigt likt det som en mäklare i Stockholm har – så förklarar jag att de ringt fel och att denna ”Jörgen” som de frågar efter har 073 och inte 070. Utan att omedelbart börja fundera över hur min röst låter.

Jag har fortfarande inte vant mig vid att folk säger ”han”, utan blir glatt överraskad varje gång. Jag har fortfarande inte löst manlighetens mysterier, och jag vet inte vad jag spelar för könsroll eller varför kön spelar roll. Men jag har kommit så långt att jag inte bara trivs med mig själv – jag börjar dessutom vänja mig vid att göra det.

Jag har fått fullt upp med att leva livet nu. Det måste vara därför jag glömmer tvätten.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, självkänsla, könskorrigering, könsidentitet, hormoner, målbrottet, testosteron, föreläsningar

Angår det dig vad jag har mellan benen – ett år senare?

Imorgon är det ett helt år sedan jag höll ”Angår det dig vad jag har mellan benen?” för första gången: En föreläsning om ”tvångskastreringar och rädslan för gravida män”, som jag kallar det. FNs toleransdag uppmärksammades på Gävle stadsbibliotek, och jag var en av de som var inbjudna för att ifrågasätta varför jag ska tolerera att bli tolererad. Ungefär. Så jag pratade om könstillhörighetslagen och hur den (inte) har förändrats sedan början av 1970-talet.

Sedan höll jag samma föreläsning, fast i en uppdaterad version, på HBT-festivalen i Alingsås i våras. Inte mycket hade hänt från november till maj, egentligen, så det var mest småsaker som skulle ändras. Sedan skulle jag hålla den igen, på Pride – och då plötsligt hände jättemycket. På bara några veckor verkade det som om en förändring var på gång. Socialstyrelsen kom med förslag på hur vården – och lagen – borde se ut, och politikerna tävlade om att vara den som fördömde tvångssteriliseringarna högljuddast. Alla utom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, vill säga. Under de veckorna ändrade jag i föreläsningen flera gånger, så att den skulle vara uppdaterad.

Samma dag som jag skulle hålla den föreläsningen på Pride House prydde jag och Fredrik DNs förstasida, och pratade om steriliseringskravet. Det var en häftig upplevelse, bara det, men ännu häftigare var att det fanns mainstreamjournalister som ville och vågade göra politik av transfrågor, och inte reducera det till att enbart handla om mina känslor för mina äggstockar eller mitt penisavund eller något sånt.

Imorgon är det dags igen; på samma plats som första gången ska jag prata om varför man fortfarande på 2000-talet kräver sterilisering som villkor för ändrad könstillhörighet. Jag önskar att jag kunde säga att jag kommer med en helt nyskriven föreläsning, att revolutionerande framsteg har gjorts sedan den dagen i somras – men det vore att ljuga.

Men föreläser gör jag ändå – för det angår tydligen fortfarande svenska staten vad jag har mellan benen.

***

Plats: Gävle Stadsbibliotek

Tid: 13-21 (min föreläsning: 17:30-18:30)

***

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tvångssterilisering, transsexualism, transpersoner, HBTQ, vård, lagar, kön, genus, könskorrigering, sterilisering, politik

Fucking Flen

Antingen är jag en väldigt egotrippad och gubbsjuk bög som tror att alla tonårstjejer vill ha mig – eller så är det inte bara inbillning. Jag gick precis ut från väntsalen för att jag kände mig lite utstirrad när det satt tre personer på andra sidan rummet och viskade kommentarer till varandra om allt jag gjorde, vem jag smsade till och sånt. När jag reste mig och kollade mina biljetter innan jag gick ut frågade de när mitt tåg går.

Tidigare var det en av dem som kallade Flen för håla och frågade var jag bodde, och gissade på Katrineholm. När jag svarade ”längre bort” var nästa gissning Gnesta. Först när jag sa att det var mycket längre ändå kom Stockholm upp.

Vilken dag. Jag har åkt från Örebro till Flen, träffat två journalister, föreläst, åkt fast i larmbågen på Ica och fått visa väskan för att bevisa min oskuld, och nu känner jag mig som en statist i Fucking Åmål – eller i min egen första tonårstid. Undrar om de som växer upp i en storstad också har Åmålkomplex.

Snygg-Immes hemliga träningsknep

Igår Örebro. Idag Flen. Inatt sover jag i min egen säng. Tre föreläsningar avklarade; en kvar innan arbetsveckan är slut.

Något säger mig att jag vaknar med träningsvärk imorgon, efter att ha släpat på väskan. Men jag lär i alla fall inte behöva någon extra styrketräning för att bygga armmuskler. Jag kommer att bli så snygg till sommaren.

Cyklister är farliga

”Välkommen till ett överraskande Örebro!” står det på lappen som följer med nyckeln till vandrarhemsrummet. Är det snön som är överraskningen, tro? Jag kom hit igårkväll från Köping, och det snöade så mycket att min gråsvarta väska var vit när jag kom fram. Jag är här för att göra det jag gjorde i Köping: Att föreläsa. Den här veckan har jag ägnat två timmar effektiv tid varje dag åt att prata om Asperger, ADHD och transsexualism, och totalt sett har jag föreläst fem gånger den senaste månaden. Jag börjar komma in i det nu.

Frågorna som kommit upp efter föreläsningen har handlat om allt från datorberoende till synestesi till sambandet mellan könsidentitet och könsroller, men det har kretsat ganska mycket runt en och samma sak: Hur gör man för att hjälpa en person som har Asperger, men som kanske inte vet hur de ska förhålla sig till diagnosen? Hur gör man för att få folk att förstå att det inte är något fult och fel?

Hur gör man för att intala folk att Asperger skulle vara något fult och fel? Det kanske är det man borde fråga sig istället. När jag slog på datorn igår konstaterade jag att Aftonbladet outat den s.k. nya lasermannen som aspie. De listar olika saker som talar för respektive emot att den misstänkta är skyldig, och där dyker diagnosen upp:

”Personligheten

38-åringen är diagnostiserad med asperger och lever ett isolerat liv med möjlighet att dölja sina gärningar. Han beskrivs som en udda figur med stort vapenintresse. Och har setts cykla ut ensam på kvällarna av grannar.”

Bortsett från att jag inte har något som helst intressen för vapen, och att jag inte kan cykla men gärna är ute och går även sent på kvällen, och bortsett från att jag inte är 38 år, så låter det där som jag. Jag skulle kunna räkna minst 20 personer jag känner som också har en aspergerdiagnos, inte umgås särskilt mycket med folk IRL, ses som udda och som dessutom har lärt sig att motion är bra mot kvällsångest.

Som Henrik Ragnevi skriver:

”I en av de många tidningsartiklar som publicerats läser jag att 38-åringen bland annat har ett stort intresse för cyklar, träslöjd och musik. Dessa intresseområden hade varit en lika rimlig förklaring till varför han skulle ha begått dessa gärningar som hans diagnos, men ingen skulle komma på den kopplingen.”

Han förespråkar att funktionsnedsättningar ska omfattas av de pressetiska reglerna på samma sätt som tex. etnicitet. Jag håller med. För är det något som överraskar mig i Örebro, så är det att journalister tydligen fortfarande kan komma undan med A-ord: De får det att låta som om Asperger och ADHD är något fel, som om det kan vara en förklaring till varför en människa begår grova brott. Är det något som är farligt, och som ökar skulden hos de som inte tagit till sig sin diagnos riktigt, så är det kanske just det.

Alla vet vi att man blir en mördare för att man gillar att cykla. Eller?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, NPF, fördomar, Aftonbladet, media, psykofobi, etik, moral, diagnoser, ADHD

I en tredje del av Köping

I en tredje del av Köping, på tredje våningen utan hiss, sitter jag och lägger i ordning morgondagens schema och försöker hålla ögonen öppna. Samtidigt äter jag digestivekex till middag. Turnélivet är verkligen glamouröst.

Dagens föreläsning var den första jag hållit utan hjälp, och det gick över förväntan bra att ta sig fram. Det är svårt att tänka sig att det bara är två veckor sedan jag knappt kunde lyfta upp min netbook på bordet. Idag har jag dragit runt på mig 20kg tunga väska utan större problem.

Snart har det gått två månader sedan operationen. Jag har en bit kvar, men det går framåt med stormsteg. Äntligen.

Konsten att försova sig och ha gott om tid

Haha, så typiskt mig. Jag har inte ställt om köksklockan till vintertid efter som den hänger för högt upp, men vad har jag för ursäkt för att inte ha ställt om klockradion?  Så typiskt mig att inte se det förrän jag ska iväg och föreläsa också. Jag hade kunnat jaga upp mig helt i onödan. Bara för att jag använder mobilen som väckarklocka numera…

Men vänta nu. Om klockan är tre över fem, fast klockradion visar 6:03, borde inte mobilen ha ringt för tre minuter sedan då?

Kanske två minuter senare står jag lätt stressad och sliter i de sista sakerna som ska packas ner. För säkerhets skull kollar jag i anteckningsboken att mitt stolpmanus till föreläsningen ligger där. Det gör det inte. Jag vet att jag lämnat det där; mitt fotografiska minne är väldigt tydligt på den punkten. Jag vet att jag stoppade det innanför anteckningsbokens pärmflikar så att det inte skulle försvinna. Men nej, bland alla lösa papper i hela boken finns det inte ett enda stolpmanus. Det är borta.

Istället för att få panik börjar jag leta: På hyllan där boken låg. I mappen med alla andra jobbpapper. På skrivbordet bland drivorna av prylar. På golvet under och runt skrivbordet. På bänken i hallen. I jackfickorna. På soffbordet. I kassen som jag hade som handbagage när jag föreläste senast, fast jag vet att jag aldrig ens hade anteckningsboken i den kassen. I bokhyllan i sovrummet. I tygfickan där jag stoppar obetalda räkningar. På hyllan i hallen där jag ställer viktiga brev som påminnelse. I pappersinsamlingen. Borta.

Jag slår på datorn för att skriva ut ett nytt ex, och hoppas att skrivaren är samarbetsvillig. Under tiden den stationära datorn vaknar rafsar jag ihop laptopen, mobilladdaren och alla de andra sakerna jag höll på med sent igårkväll. Då ser jag en papperslapp på golvet, halvt under, halvt bakom den öppna dörren, alldeles invid väggen. Det är mitt manus, prydligt hopvikt. Såklart.

Nu undrar ni kanske hur jag har tid att skriva det här, när jag inte ens fått på mig kläder utan sitter nyduschad insvept i handduken, när jag inte gjort i ordning matsäcken än, och inte borstat tänderna och precis fått i mig frukost.

Svaret: Jag är tidspessimist. Mitt tåg går 12:19, och det enda jag ska göra nu på förmiddagen är att ringa ett kort telefonsamtal och sedan handla lite på väg till stationen. Då är det naturligtvis helt logiskt att planera in att jag ska gå upp klockan fem.

I synnerhet de här två månaderna som gått efter operationen har jag lärt mig att den bästa lösningen på många problem är att vara ute i löjligt god tid: Om man försover sig, om man ser fel på klockan, om batteriet på mobilen dör, om man glömmer det där superviktiga och inte kommer på det förrän man är halvvägs till resecentrum, om det är världens kö till Minuten, om de har spärrat av flera kvarter för vägarbete, om det är glashalt på trottoaren, om byxorna går sönder… Jag brukar räkna ut hur lång tid något faktiskt tar, och fördubbla det – men såhär efter operationen har jag lärt mig att tredubbla det.

Jag är exakt i fas med schemat, för det tog inte en och en halv timme att duscha och tvätta håret, skägget och såren, utan bara en halv. Jag hade planerat för att jag eventuellt inte skulle kunna häva mig upp ur badkaret efteråt, eftersom armarna inte fungerar helt än, och eftersom jag i synnerhet efter att ha tvättat såren kan vara väldigt öm i bröstmusklerna, så hade jag tagit med risken att jag skulle bli sittandes en stund i beräkningen. Jag hade också räknat med att det skulle ta en timme att packa ihop det sista eftersom jag inte var säker på att komma ihåg att packa ner mobilladdaren om jag inte tog det lugnt, men det gjorde det inte. Däremot hade jag inte specifikt räknat med att försova mig eller att inte hitta manuset, så det var tur.

Tidspessimism är livsnödvändigt när man är jag, helt enkelt.

Läs även andra bloggares åsikter om tid, tidsuppfattning, planering, stress, glömska, psykologi, minnet, ADHD, NPF

Bekräftelse på den frivilliga tvångssteriliseringen

Det kom en avi med posten idag. Rekommenderat brev. Ett stort kuvert adresserat till I Brändemo – med Socialstyrelsens logga på. I det stora kuvertet låg ett lite mindre kuvert, och i det låg det här brevet:

”Ansökan om fastställelse av ändrad könstillhörighet enligt lagen (1972:119) om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall; ingrepp i könsorganen, borttagande av könskörtlarna samt fastställelse av könstillhörighet som man gällande; Immanuel Brändemo [personnummer].

Socialstyrelsen beviljar ingrepp i könsorganen samt borttagande av könskörtlarna. Frågan om fastställelse av könstillhörighet som man bordlägges i avvaktan om inkommet bevis på sterilisering/kastrering.”

Det är ingen nyhet för mig. Jag har vetat om detta i många år, så det kommer inte direkt som någon överraskning. När jag var till RR i tisdags förklarade de att de redan beviljat min juridiska könskorrigering, men att den var vilande tills efter de fått in bevis på att jag var… tja, de kallade det ”steriliserad”, men de menade kastrerad. ”Enligt lagens andemening” tror jag de sa.

Det har gått fem månader sedan jag skrev under ansökningspapperna om att bli steriliserad, kastrerad och få mitt juridiska kön ändrat till man, men när jag kom till RR hade jag inte återhämtat mig efter bröstkorgsoperationen för snart två månader sedan. Jag äter fortfarande antibiotika mot en infektion, och har en ytlig nekros på ena bröstvårtan som inte har läkt ihop ordentligt än. Och nu var jag alltså där för att kastas in i ännu en operationshärva.

Jag har ansökt om den själv, javisst. För att ha det undanstökat. För att lagen kräver det. För att få min fastställelse som man. För att ett manligt personnummer gör att man inte längre blir kallad till cellprovskontroller, och för att jag har vrålat av smärta varje gång jag legat i en gynstol och därför ändå helst hade sluppit dem helt. Men ärligt talat framförallt för att jag (helt oberoende av min könsidentitet) tidigare har haft såna problem från livmoder och äggstockar att jag fantiserat om att slita ut dem själv för hand, och tänkte att det var lika bra att bli av med eländet. Ett elände som efter drygt ett år på testosteron äntligen försvann – och med det försvann min viktigaste anledning att vilja bli kastrerad.

Jag har inte ångrat något jag gjort – inte ens samma dag som jag fick kallelsen till RR och såg illaluktande gult var rinna från en svart, njurformad bröstvårta som min nya husläkare bedömde vara nekros – men jag har insett ännu tydligare än tidigare hur absurd situationen är. Där sitter jag framför en läkare, och sedan inför en grupp såkallade experter, och försöker ge rätt intryck för att bli godkänd; å ena sidan vill jag ha fastställelse, å andra sidan vore det lögn att säga att jag är beredd att hoppa upp på operationsbordet igen på några år, såvida det inte gäller liv eller död. Men lagen – eller de som tolkar den – tar inte hänsyn till vilken vård jag behöver och inte.

I somras blev vi transpersoner tvångskramade från höger och vänster i valrörelsen. Tillochmed Göran Hägglund klämde till slut ur sig något som nästan lät som om han inte tänkte sätta sig på bakhasorna alltför mycket:

”Sterilisering är ett grovt kroppsligt ingrepp som inte känns tidsenligt. Det gäller att hitta en väg som fungerar på ett rättssäkert och bra sätt för de personer som är berörda”

Men det var då. Det var valrörelse.

Tre dagar före valet opererade jag bröstkorgen, och efter det har ingen politiker tvångskramat mig (med undantag för Amanda, men det är varken med tvång eller i egenskap av politiker hon kramas). Kanske lika bra det. Jag är fortfarande öm och kurar ihop överkroppen när jag kramar mina vänner, fast det idag har gått sju veckor sedan operationen. Ytterligare sju veckor tidigare plus en dag, stod Socialstyrelsens generaldirektör på scenen i Pride Park och lovade:

”Ni ska inte behöva ockupera oss igen – i varje fall inte så länge som jag är generaldirektör för myndigheten!”

Men det var då. Det var Pride.

Nu då?

När det inte längre finns rosa röstsedlar att slåss om, och när de regnbågsfärgade flaggorna plockats ner för länge sedan, vem bryr sig då?

Jag frågade om det fanns en risk att de drog tillbaka ett beslut för att man ville vänta med ingreppen. Det skulle inte vara någon risk, sa läkaren, men jag skulle inte hoppas på att steriliseringskravet skulle tas bort, för om det ens skulle gå igenom är det isåfall många år kvar tills dess.

Orkar jag kämpa? Orkar jag slåss mot en märklig lag som alla skyndar sig att fördöma men ingen gör något åt? Orkar jag vänta?

Jag har väntat i 30 år. Visst klarar jag några år till. Nu när brösten är borta är kroppen inte längre min fiende, utan jag kan lägga mer energi på viktiga saker. Att myndigheter och privatpersoner sedan tar sig makten att bestämma att jag måste genomgå vissa operationer för att få deras godkännande – det säger mest om de själva.

***

Rekommenderad läsning:

Trollhare äntligen en man, men bara nästan

EXTRA: Sahlin och Åkesson om rasbiologi och tvångssteriliseringar i kammaren

Är du rädd om dina pungkulor, Fredrik?

Några av mina inlägg:

Tvångskastrering och tvångssterilisering – en grundkurs

Anledningar att bli kastrerad – och inte

Ansökan om frivillig tvångskastrering

Ansökan om frivillig tvångskastrering, del II: Kyskhetslöfte

Socialstyrelsen presenterar: En transvård för 2000-talet

Socialstyrelsen om tvångssteriliseringar på 2000-talet: ”En skam för Sverige”

Tvångssterilisering av könslomässiga skäl – en liten historisk tillbakablick

Sinnesslöas sexualitet och transpersoners könsorgan – 88 år av rädsla

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tvångssterilisering, transsexualism, transpersoner, HBTQ, kön, könsidentitet, könskorrigering, Socialstyrelsen, politik, transfobi, könstillhörighetslagen, operationer, juridiskt kön

Frivillig tvångssterilisering beviljad

Rättsliga rådet ställde ungefär samma frågor som läkaren: om min familj stöttar mig (ja), om jag har en partner (nej), vilket kön den partnern isåfall skulle ha (”eh… Kille”), hur länge jag känt såhär, och hur jag uppfattar sambandet mellan Asperger och transsexualism. Mest om Asperger och näst mest om läggningen. Det är tydligen viktigt att slå fast att jag är bög. Nåja, jag protesterar inte.

Efter någon minut tyckte de att de hört tillräckligt, så jag skulle vänta utanför på beslut. Jag hann knappt sätta mig innan jag blev inropad igen.

”Självklart” var ett av orden. Ett självklart ja till att få en juridisk könskorrigering – på villkor att jag blir steriliserad, eller snarare kastrerad. Lättnad, snarare än glädje.

Förhoppningsvis har vi snart en ny lag utan såna krav, om några år. Annars tror jag vi får ockupera Socialstyrelsens trapp. Det har ju fungerat förut.

Socialstyrelsens trapphus

I kanske tio minuter pratade jag med läkaren jag aldrig träffat förut, och fick svara på frågor medan han bläddrade i mina papper. Det är inget ovanligt – bortsett från att det inte är någon läkarmottagning jag sitter på, utan Socialstyrelsen.

Rättsliga rådets sammanträde börjar klockan två. Sedan ska de kalla in mig efter en stund och kanske ställa lite frågor, och efter det fattar de beslut. Nu sitter jag i väntrummet igen, bredvid det trapphus som generaldirektören lovat att vi aldrig kommer behöva ockupera. Vi får väl se.

Hur jag mår? Lite orolig för att jag inte är tillräckligt nervös, men annars rätt bra.

Älska livet

Stockholm är vackert idag. Löven är knallgula och minst hälften sitter kvar på träden. Det gör de inte i Sandviken.

Nere vid vattnet ska jag precis sätta mig på en bänk när jag upptäcker vad som står på den:

”Älska livet”

Japp, det gör jag.

I väntan på vadå?

Dålig idé 1: att försöka tejpa om kompresser som sitter snett inne på herrtoan på Stockholms central. Inget handfat, ingen spegel – om man inte ställer sig och gör det ute bland alla andra, vill säga. Och riktigt så öppen och ogenerad är jag inte.

Dålig idé 2: att försöka äta sushi med pinnar när man nyss knappt ens kunde använda en gaffel.

Jag har inte återhämtat mig från den första operationen än, men ändå ska jag till Rättsliga Rådet och prata om nästa. Om det nu blir någon.

Jag har ingen aning om vad som kommer hända, men känner mig ändå märkligt lugn.

Tolv timmar till Rättsliga Rådet

Det har varit väldigt mycket navelskådande på sistone – eller i alla fall har jag tittat väldigt mycket på de kroppsdelar som tidigare hängde i navelhöjd. Det märks nog i allt jag gör att jag dels mår bättre och dels är väldigt fixerad vid min bröstkorg.

Men en sak som är lite större än mina ärr, är det som händer om tolv timmar. I eftermiddag ska jag till Rättsliga Rådet. De ska besluta om jag får göra den juridiska könskorrigeringen.

Har jag anledning att vara nervös? Ja, faktiskt. Mer än så vill jag inte berätta innan jag har varit där, men det känns inte alls självklart att de kommer att godkänna mig. Vi får se hur det går. Jag gör mitt bästa för att förtränga att det är nu det gäller.