Nekros-neuros

Nej, det stora svarta på höger bröstvårta var inte död vävnad, som jag uppfattat att läkaren på hälsocentralen sa för snart två veckor sedan – det var intorkat klegg från såret, enligt kirurgen. Jag åkte akut över halva Sverige för att få klegget bortpillat av en professor i kirurgi som jag träffade i typ tre minuter.

Däremot fanns det en liten, liten svart sak bredvid bröstvårtan under klegget, men den var liten som ett hårstrå. Det fanns också, på betryggande avstånd därifrån, mycket riktigt ett millimeterlångt glipande sår som gömt sig under den tjocka kakan, och som nu äntligen får en chans att läka efter att jag fick min falska bröstvårta avsliten. Fick prata med sköterskan en stund, och blev lite klarare på hur jag ska sköta såren. Inte lätt när alla säger olika saker.

Om det inte vore för att M varit med och hört läkarna och sköterskorna säga så olika saker hade jag börjat tvivla på mitt minne. Kanske hörde vi fel båda två, och distriktssköterskan med; kanske sa läkaren på hälsocentralen egentligen ”ja, det är en ytlig neuros”. Fast jag skulle nog påstå att min nekros-neuros inte är så ytlig.

Säg hellre att jag är ful när jag känner mig snygg, än tvärtom

Jag ska inte påstå att jag vet allt om att vara rörelsehindrad efter 41 dagar – precis som jag inte vet allt att ha Asperger efter 30 år. Dessutom visste jag redan det mesta, i teorin: hur dåligt det kan fungera med stationsledsagning, hur otillgängligt mitt trapphus är, hur ytliga folk är när de på någon sekund gissar hur funktionell man är.

Det syns inte på mig att jag inte kan lyfta, bära, dra och springa, så folk förstår inte alltid ens när jag förklarar. Jag hade till exempel inte kunnat göra som min pappa gjorde i förrgår: om jag uppfattat det rätt flög han från Denver till London till Frankfurt till Göteborg; antalet byten berodde på förseningar. Väl där skulle han ta tåget, och kom till plattformen mindre än en minut innan avgång. Hade det varit jag, och jag som nu inte hade kunnat springa, så hade jag missat det. Min pappa kan inte heller springa, men på honom syns det. Han går med käpp och haltar. Så tågvärden väntade och såg till så han kom ombord innan de låste dörrarna. Själv har jag så sent som i torsdags misslyckats med att få en taxichaufför att förstå att ”förbokad stationsledsagning” betyder ”hjälp från perrongen” istället för ”vänta vid bilen hundra meter bort”, och att viftande armar är en signal.

Just nu sitter jag på tåget, och den här gången har jag ingen stationsledsagning. Istället är boendestöd M med. Tur det, för hon vet bättre än att döma mig för mitt skenbart friska utseende. Jag är tacksam för det, precis som för att den nya sköterskan insåg att operationssår som inte läker knappast blir bättre av att man påstår att det ser bra ut. Jag känner mig vackrare än någonsin, men ”det ser fint ut” räcker inte för att sår med nekros och kanske infektion ska läka ihop.

Nu håller jag tummarna för att det inte är något allvarligt, eller åtminstone att jag kommer hem ikväll.