Det har gått en vecka sedan jag bloggade senast. I tio dagar har jag gjort väldigt lite väsen av mig på nätet, och jag har förstått att en del har varit lite oroliga – men det är inte så illa som en del kanske har trott. Jag har inte bloggat, inte twittrat, inte svarat på särskilt många mail. På två veckor var jag bara utanför dörren två gånger – för att bli skjutsad till hälsocentralen. Jag har inte träffat några vänner IRL förrän idag, och jag har varit ensam nästan hela tiden. Men jag har haft tid att tänka, och det är inte så illa det heller.
Vi tar det från början:
Jag blev opererad torsdagen den 16 september, och utskriven dagen därpå. Boendestöd S följde med mig hem på fredagen, och gav mig sitt privata mobilnummer ifall jag skulle behöva något. Nästa inbokade tid var tre dygn senare, på måndagskvällen. Då hade jag så ont att jag inte kunde fylla på ett vattenglas för att kunna ta medicinen, utan svalde den utan vatten, och inte heller hade jag lyckats öppna kylskåpet på hela dagen. Men inte hade jag kommit mig för att be någon om hjälp. Jag mådde ju bra psykiskt. Det är nyttigt att komma upp och röra på sig. Och det är normalt att ha ont efter en operation.
Två dagar efter operationen
Tisdag, onsdag och början av torsdagen förflöt ungefär på samma sätt. Jag harvade på och klarade av och var duktig. Jag använde fötterna istället för armarna så långt det var möjligt, och spände armarna så mycket jag kunde för att kunna låsa upp ytterdörren, öppna kylskåpet eller fylla på ett vattenglas. Jag spände mig egentligen hela tiden, för att inte tappa balansen så fort jag stod upp, gick, höll i något eller låg ner. Jodå, man kan tappa balansen när man ligger på rygg; det visste jag inte ens förut. De enda stunder jag inte hade jätteont var när jag satt framför datorn, så jag överdrev det kanske lite grann – tills torsdag eftermiddag förra veckan.
En vecka hade gått sedan operationen, och jag hade känt mig starkare för varje dag, men hade fortfarande väldigt ont. Jag skulle laga lunch och tog tag i kylskåpsdörren när det högg till i bröstkorgen. Fast jag använt högerhanden började vänster bröstmuskel att krampa och svullnade till. Jag skrev en tweet om kylskåpet, och väntade en stund. Under en veckas tid hade jag vant mig vid att det ibland gjorde så ont att jag inte kunde få i mig mat, vatten och medicin, och visste att det kunde gå bättre en kvart senare eller så. Jag hade ju tagit min värkmedicin i tid, så det borde inte vara några problem. Trodde jag.
Så jag försökte igen, och det högg till på samma sätt – men det slutade inte den här gången. Den mest akuta smärtan brukade gå över inom en halv minut, så jag satte mig och andades och väntade. Och väntade. Och väntade. När det gått över en timme och jag fortfarande knappt kunde röra mig av smärta förstod jag att det kanske inte var riktigt såhär det var tänkt att kännas, så jag ringde 112. De förstod inte riktigt vad det var för operation jag gjort, men de tyckte jag skulle åka in. Jag fegade ur, men smsade mina boendestödjare. Flera timmar senare när smärtan börjat avta och jag istället håller förvirrade monologer för sugröret i mitt vattenglas, så upptäcker S att jag skrivit. Då har jag nyss lyckats bryta mig in i ett litet russinpaket; det första jag ätit sedan frukost tolv timmar tidigare.
Fredag morgon på hälsocentralen. S fixade tiden, och är återigen vid min sida. Läkaren ser inga tecken på infektion, men tycker att vi ska ta av bandaget. Sköterskan tittar på min bandagerade bröstkorg, som mest känns som om den är invirad i silvertejp, och sedan på mitt likbleka hyperventilerande ansikte, och förstår att det kommer att behöva ta sin tid. Sedan tillbringar jag och S två timmar i duschrummet på hälsocentralen för att blöta upp bandaget, eftersom det är det skonsammaste sättet att få bort det. Hon spolar varmt vatten över min rygg, tvålar in mig och pillar bort tejpen en millimeter i taget, och häller i mig saft så jag inte ska svimma. Jag sitter utslagen med ryggen mot kaklet och blundar när bandaget börjar falla av.
Femton dagar efter operationen
Sköterskan konstaterade att det inte fanns några tecken på infektion, men att jag överansträngde bröstmusklerna genom att spänna mig. Istället började jag träna på att vila armarna, och det tog en vecka. Nu mår mina armar bättre, och såren läker fint. Förra fredagen byttes det lufttäta bandaget mot tejp och tubgas, eftersom mina bröstvårtor var så ömma. I fredags blev det bara tejp och små förband på bröstvårtorna. Sköterskan säger att det ser ut som det ska. Jag är benägen att hålla med. För även om jag har lite för mycket hud som hänger på sidorna, och även om ärren såklart inte är så vackra som de är nu, så är jag väldigt nöjd.
På en vecka gick jag från att vara den där som självklart klarar mig ensam i tre dygn fast jag är nyopererad, till att sitta på en duschpall och låta mig bli tvättad. Skillnaden? Smärtan, som gjorde mig drogad, och insikten om att det kanske inte var meningen att jag skulle klara allt helt själv. Det svåra var inte att lägga sitt liv i kirurgernas händer, utan att lägga det i mina egna.
Alla de där råden om att ”lyssna till din kropp” som svar på om man kan eller ska göra ditten eller datten efter en operation fungerar liksom inte om man inte har någon kontakt med den. Det har jag nu, äntligen. En vecka med mig själv som enda sällskap, och en kropp som börjar se ut som något jag kan leva med – det är så dags då.
Läs även andra bloggares åsikter om operation, vård, smärta, insikt, bilder, transsexualism, könskorrigering
