Handlös handlingskraft

Planen är perfekt. Jag måste ta kontrollen över min kropp, och lära mig att ta hand om mig själv. I sex veckor har jag ömsom kämpat idiotiskt hårt, och ömsom underkastat mig andras uppassning. Så jag har börjat träna.

Igår tvingade jag mig att krångla på mig en t-shirt; första gången jag fått på mig något plagg som man drar över huvudet. Tackolov har jag ett antal väldigt stora skjortor. Dessutom köpte jag Lactacyd på apoteket, för det är bra att tvätta ärren med. Det fanns inte mindre flaskor än en halvliter, så jag fick kämpa för att få hem den – men det gick.

Idag har jag tränat helt andra saker: Jag har duschat själv, stirrat mina geggiga sår-på-väg-att bli-ärr i vitögat och tvättat dem utan att svimma. När jag har duschat ensam tidigare har jag inte vågat blöta upp något i närheten av såren; dels just för att jag är rädd att svimma och dels för att jag haft så svårt att röra mig att om jag ramlar så har jag inte kunnat ta emot mig med händerna.

Det sista upptäckte jag förra torsdagen, då jag föreläst i Sundbyberg och satt på tunnelbanan med Mikusagi. En gammal person klev på, och jag reste mig liksom utan att tänka mig för och erbjöd min plats, trots att jag verkligen behövde sitta. Hen tackade nej, men precis när jag skulle sätta mig igen satte tåget igång med en knyck, och jag for bokstavligt talat handlöst framåt. Som tur var lyckades jag parera med fötterna, men det var nära att jag farit i golvet – utan att ens kunna röra armarna.

Men det där jobbar jag på nu: att bli mer rörlig, att bygga upp musklerna igen – och att kunna sköta min egen hygien. Målet är att klara mig hyfsat själv först på äventyret i Stockholm med Rättsliga Rådet på tisdag, och sedan åtminstone så mycket som det går på nästa föreläsningsturné. Om tio dagar ska jag vara i Köping och föreläsa två dagar i rad, och sedan Örebro och Flen. Jag kommer förhoppningsvis att vara starkare än vad jag är nu, men jag räknar ändå med att inte vara helt återställd och kanske behöva hjälp med tex. väskan.

*tittar mig omkring med hundögon och kopplar på min autistiska charm*

Det är mycket som händer nu. De senaste två månaderna har jag hunnit börja på ett riktigt jobb, genomgå en operation, hålla tre föreläsningar i tre olika städer, skriva in ”bröstvårta” som eget ord i T9 eftersom jag använder det ordet i vart och vartannat sms, åka taxi till stationen oftare än jag går till affären, förbruka ungefär 200 kompresser, två rullar kirurgtejp, tillräckligt mycket panodil för att kunna bygga ett fort av tomma kartonger och en hälsocentral (som jag bytt bort). Och justja, jag fyllde visst 30 också.

Jag är dessutom inne på min andra antibiotikakur, och den här gången står det inte att jag ska ta den i tio dagar – utan 239 timmar. Jag kommer alltså att bli frisk en timme snabbare den här gången. Vi får hoppas att det stämmer, för då är jag frisk till Köping.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, vård, operationer, sjukdom

Nekros-neuros

Nej, det stora svarta på höger bröstvårta var inte död vävnad, som jag uppfattat att läkaren på hälsocentralen sa för snart två veckor sedan – det var intorkat klegg från såret, enligt kirurgen. Jag åkte akut över halva Sverige för att få klegget bortpillat av en professor i kirurgi som jag träffade i typ tre minuter.

Däremot fanns det en liten, liten svart sak bredvid bröstvårtan under klegget, men den var liten som ett hårstrå. Det fanns också, på betryggande avstånd därifrån, mycket riktigt ett millimeterlångt glipande sår som gömt sig under den tjocka kakan, och som nu äntligen får en chans att läka efter att jag fick min falska bröstvårta avsliten. Fick prata med sköterskan en stund, och blev lite klarare på hur jag ska sköta såren. Inte lätt när alla säger olika saker.

Om det inte vore för att M varit med och hört läkarna och sköterskorna säga så olika saker hade jag börjat tvivla på mitt minne. Kanske hörde vi fel båda två, och distriktssköterskan med; kanske sa läkaren på hälsocentralen egentligen ”ja, det är en ytlig neuros”. Fast jag skulle nog påstå att min nekros-neuros inte är så ytlig.

Säg hellre att jag är ful när jag känner mig snygg, än tvärtom

Jag ska inte påstå att jag vet allt om att vara rörelsehindrad efter 41 dagar – precis som jag inte vet allt att ha Asperger efter 30 år. Dessutom visste jag redan det mesta, i teorin: hur dåligt det kan fungera med stationsledsagning, hur otillgängligt mitt trapphus är, hur ytliga folk är när de på någon sekund gissar hur funktionell man är.

Det syns inte på mig att jag inte kan lyfta, bära, dra och springa, så folk förstår inte alltid ens när jag förklarar. Jag hade till exempel inte kunnat göra som min pappa gjorde i förrgår: om jag uppfattat det rätt flög han från Denver till London till Frankfurt till Göteborg; antalet byten berodde på förseningar. Väl där skulle han ta tåget, och kom till plattformen mindre än en minut innan avgång. Hade det varit jag, och jag som nu inte hade kunnat springa, så hade jag missat det. Min pappa kan inte heller springa, men på honom syns det. Han går med käpp och haltar. Så tågvärden väntade och såg till så han kom ombord innan de låste dörrarna. Själv har jag så sent som i torsdags misslyckats med att få en taxichaufför att förstå att ”förbokad stationsledsagning” betyder ”hjälp från perrongen” istället för ”vänta vid bilen hundra meter bort”, och att viftande armar är en signal.

Just nu sitter jag på tåget, och den här gången har jag ingen stationsledsagning. Istället är boendestöd M med. Tur det, för hon vet bättre än att döma mig för mitt skenbart friska utseende. Jag är tacksam för det, precis som för att den nya sköterskan insåg att operationssår som inte läker knappast blir bättre av att man påstår att det ser bra ut. Jag känner mig vackrare än någonsin, men ”det ser fint ut” räcker inte för att sår med nekros och kanske infektion ska läka ihop.

Nu håller jag tummarna för att det inte är något allvarligt, eller åtminstone att jag kommer hem ikväll.

Fula frukter och falafelfruktan

Det här är inte min överkropp. Den är mycket plattare än clementiner. Däremot är det ungefär så stor skillnad mellan bröstvårtorna; den vänstra verkar läka hyfsat, men inte höger.

Det är orsaken till min tystnad; min energi har gått åt till att ha ont, och min tid till att byta kompresser, tejpa om kompresser så de sitter bättre, kontrollera att kompresserna sitter som de ska, springa iväg för att tejpa om när de inte gör det – och fortfarande ibland till att torka upp rinnande var.

Det är också orsaken till varför jag har en akuttid på mottagningen i Linköping idag onsdag. Nya sköterskan på nya hälsocentralen funderade på om det är på grund av nekrosen som såret inte läker, och föreslog att jag skulle fråga Linköping och kanske åka dit. Det var i fredags, och igår måndag fick jag svar: de tycker att jag ska komma in.

Vad det är som är fel, hur allvarligt det är eller vad man kan göra har jag ärligt talat ingen aning om. Jag är inte akut dålig däremot, jag har bara inte blivit bättre. Och jag börjar bli frusterad.

Onsdag. Sex veckor sedan jag åkte ner till Linköping för operationen. Det var en solig brittsommardag. Vi åt falafel, för jag sa att om jag dör på operationsbordet ska det ha varit min sista måltid. Kanske är det dags att äta falafel igen?

Lycka orsakar identitetsstörning, utan kön

Det här med att vara tillfälligt rörelsehindrad efter operationen har visat sig få oanade konsekvenser. Inte nog med att jag börjar lära mig att be om hjälp – jag har lagt mig till med ovanan att småprata med till exempel taxichaufförer och ledsagare. Helt frivilligt, och utan att bete mig jättekonstigt.

Eller så är det för att jag har varit lite för isolerad i en månad och är utsvulten på mänsklig kontakt. Hursomhelst är det en helt ny sida av mig: en Immanuel som trivs med sin kropp och som dessutom har blivit social utan ångest och tvångstankar.

Om jag säger att jag har en identitetskris låter det så negativt, men det är snarare tvärtom. Jag känner mig inte ”könsidentitetsstörd” alls, men min identitet som folkskygg och bitter eremitwannabe har fått sig en törn. Jag vet inte längre riktigt vad jag är, och det är en befrielse.

Autism skyddar inte från infektioner – men är ett bra vaccin mot transfobi

Om tåget imorgon går i tid kommer det att avgå från Sandviken fyra minuter innan femveckorsjubileet. Så lång tid har gått sedan operationen, och först nu börjar det kännas som om såren har börjat läka. Det har tagit lite längre tid än planerat, men nu börjar det ordna upp sig.

I fredags drog den nya sköterskan bort tejpbitarna som suttit som berget över i två veckor, och efter det kändes det som om jag äntligen fick blodcirkulation i överkroppen. Det där med att bli blå och svullen vid armhålorna eller att känna att armarna börjar domna bort, och såna saker – det slutade på en gång. Tejpen satt för hårt, helt enkelt. På återbesöket i måndags såg det bättre ut på vänster sida, och i alla fall inte sämre på höger. Samtidigt har jag blivit mycket mer rörlig än förut, även om jag är ännu ömmare i huden nu när den inte längre är halvt bortdomnad för jämnan.

Imorgon torsdag är det dags att åka iväg och föreläsa igen. Den här gången ställer fina Mikusagi upp och hjälper mig med väskan. När jag pratade med S idag om min frustration över att det gått så långsamt sa hon det jag egentligen redan vet:

- Du kan inte jämföra dig med andra som gjort samma operation, för det är så olika mellan olika personer. Ingen kan veta hur det ska bli, i synnerhet inte när man inte fungerar som andra från början. Istället får man försöka använda det annorlunda så det blir bra.

Hon syftade kanske på det vi pratat om tidigare; att jag har röriga nerver redan från början och därför är van vid ryckningar, kramper och domningar, och dålig koll på när det faktiskt är det dags att ta det lugnt eller söka hjälp. Kanske tänkte hon på hur lätt jag har för att bli hysterisk när jag väl fattar att det kan vara något fel, och reagera med hela kroppen. Det känns ovanligt att tänka på det som ett fel; det är ju bara någon slags bonus som jag fått med min synestesi och fotografiska minne – med mitt  sätt att fungera.

I grund och botten är jag autistisk. Frågan är på vilket sätt jag kan utnyttja min Asperger och ADHD för att hantera att min högra bröstvårta är svart, njurformad och läcker stinkande var. Kanske är ytlig nekros en av de få saker som inte blir lättare att hantera för att man begåvats med en annorlunda hjärna.

Däremot är det nog tack vare min Asperger som jag kommit såhär långt, och faktiskt fått min operation till slut, för hade jag brytt mig om status och grupptryck hade jag haft det mycket tuffare. Autism skyddar inte från infektioner – men kan vara ett bra vaccin mot transfobi.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, vård, operationer, autism, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, transfobi, heteronormen, HBTQ

Rättsliga Rådet och Rädsla för Såret

Bra nyheter:

Jag har fått kallelse till Rättsliga Rådet, då de ska ta upp min juridiska könskorrigering.

Bra nyheter 2:

Jag är inte längre rädd att såren ska bli infekterade.

Dåliga nyheter:

Såren är infekterade, och det översta skiktet på högra bröstvårtan är dött, enligt läkaren på nya hälsocentralen.

Det är inte akut farligt, och den nya sköterskan tejpade om såren på rätt sätt. De verkar ha koll.

Det har varit en jobbig dag, men jag mår okej.

Självömkande i Skinnskatteberg

Bussen gick tydligen bara till Skinnskatteberg. Chauffören drog min väska till tåget, och sedan klapprade jag tänder i fem, tio minuter medan jag och de andra passagerarna väntade på att tågpersonalen skulle komma. Det känns inte jättebra att stå och frysa och spänna bröstmusklerna när jag fortfarande inte hunnit återhämta mig helt efter operationen. Dessutom kommer vi fram nästan en timme för sent. I vanliga fall skulle det göra mig stressad. Nu är jag bara glad om jag inte blir sjuk på kuppen, om jag får sova i min egen säng inatt och om värktabletterna börjar verka snart.

Jag älskar min autism

Jag lyckades! En snäll människa hjälpte mig till ersättningsbussen för att jag stod i vägen och pladdrade förvirrat. Tidigare idag har jag misslyckats med att få folk att ens förstå två gånger, så jag var lite nervös. Pladdret var inte meningen, men jag kom precis på att jag inte ätit på 14 timmar. Det i kombination med trötthet och stress är en fantastiskt effektiv metod för att visa upp sina minst normala sidor.

Nu äter jag digestivekex. Det får vara någon måtta på roligheterna. Men åh, vad jag älskar min autism. Det är inte den som hindrar mig från att bära min väska, men det är den som får andra att göra det åt mig.

Håll tummarna för att jag inte verkar normal

Första föreläsningsveckan är över. Det känns overkligt verkligt och härligt att det äntligen blev av.

Värkligt är det också, men inte alls så illa som jag räknat med att det skulle bli. Istället har det varit skönt att få komma ut, för det jobbat hårt i två dagar, men det känns som om jag har haft semester från sjukligheten.

Nu återstår det att se om jag får hjälp hela vägen hem; jag kan fortfarande inte bära min väska. Tåget från Skövde var försenat till Hallsberg, och det jag skulle byta till var inställt. Det betyder buss från Frövi, och ingen ledsagning. Håll tummarna för att jag lyckas kommunicera att jag behöver hjälp den här gången, eller att konduktören för en gångs skull kommer ihåg mig. Tur att jag knutit en collegetröja runt midjan över skjortan, och är för trött för att fejka normalitet. Det ser konstigt ut. Förhoppningsvis är folk fördomsfulla och hjälper mig om jag ser tillräckligt autistisk ut.

Hand-lingskraft

Idag har det gått fyra veckor sedan operationen. Det betyder att den där magiska dagen då jag ”får” börja lyfta och bära är inne.

Mina armar är inte vana vid att arbeta, men jag har börjat träna på att använda händerna för att plocka upp småsaker från golvet, istället för fötterna. Känns ovant och konstigt.

Ännu märkligare är att jag precis upptäckt att jag kan höger och vänster. Det måste vara en bieffekt av att jag försökt beskriva hur armarna och såren mår så många gånger.

Efterläsning om föreläsning

Föreläsningspremiären avklarad. Trött i fötter, huvud och röst – men nöjd. Det kändes bra.

Hittade vår affisch här på biblioteket och blev glad. Efter en månad då jag knappt kommit utanför dörren var det här precis det jag behövde. Nu ska jag fira turnépremiären med antingen hummousmackor eller bönsalsa till middag.

Gröt i magen håller den borta från huvudet

I eftermiddag smäller det. Min första föreläsning. Det vore lögn att påstå att jag inte är nervös, men om jag inte vore nervös skulle jag bli nervös över det. Nervositet är ju ett tecken på att man är förberedd.

Laddar med gröt gör jag. Havregrynsgröt har varit min turfrukost ända sedan jag skrev högskoleprovet för elva år sedan. Hjärnan fungerar bra på det.

Jag som är så ung och frisk

- It’s only one kilo!

Nej, min väska väger minst tre kilo, säkert fem. För fyra veckor sedan var det ingenting; nu en omöjlighet. På stationerna har jag haft ledsagare, men de får inte gå på tåget. Alltså fick någon som jag uppfattade som en 50+ engelsman ur övre medelklass, förmodligen från södra England men antagligen inte från London – hjälpa mig när jag skulle kliva av i Skövde. Artig och hjälpsam, men precis som de andra som hjälpt mig blev han förvånad. Om man ber om hjälp med en väska brukar den ju vara tung.

Det syns inte på mig att jag inte kan lyfta och bära. En ung kille som går utan problem förväntas inte ha några begränsningar. Ganska likt den osynlighet jag är van vid med Asperger, ADHD och allt det där andra.

Rätt hjärna, fel kropp – turnépremiär

Sitter på tåget och jobbar. Imorgon börjar allvaret, efter en alldeles för lång väntan. Min första föreläsning, i Lidköping. Utsålt. Torsdag i Skövde. Nästa vecka Uppsala, Norrtälje och Sundbyberg, och sedan ännu fler resor under hösten.

Jag har stationsledsagning på den här resan, för jag kan knappt rulla väskan framför mig på plant underlag och ska inte heller göra det. Mina armar fungerar inte fullt ut fast det snart gått en månad efter operationen. Men hjärnan är det inget fel på. Bara ADHD och Asperger.

Narcissist javisst

När jag skulle byta kompress första gången, förra lördagen, trodde jag att bröstvårtan skulle följa med – så nojig var jag.

När jag bytte kompress för ungefär trettiofemte gången, i fredags, la jag bara ifrån mig telefonen och fortsatte prata med pappa med högtalaren på medan jag tvättade händerna, torkade upp honungskletet och tejpade på en ny.

När jag bytte för kanske femtionde gången, nyss, kom jag att tänka på hur otroligt mycket lättare det är att stå ut med att se stygnen genom tejpen, att se huden bli blåaktig när tejpen sitter lite för hårt, att se den gulröda vätskan rinna från bröstvårtan – än det var att stå ut med att se bröstkorgen innan operationen.

När Amanda ringde igårkväll frågade hon vad jag gjorde. Jag sa som det var; jag beundrade min egen spegelbild. De senaste nio dagarna har jag antagligen sett mer av min överkropp i spegeln än under de 30 åren innan dess.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, operationer, vård, transsexualism

Fantomsmärta utan saknade kroppsdelar

Några dagar efter att jag kommit hem från operationen skulle jag för första gången klia mig på magen. Med vänsterhanden krafsade jag försiktigt ungefär mittemellan naveln och revbenen på höger sida – men det kändes som om jag kliade mig alldeles nedanför höger nyckelben, och huden där reagerade med att bli irriterad.

Jag känner när honungskletet från bröstvårtan rinner till. Även om det oftast bara hinner rinna någon centimeter innan det sugs upp av kompressen, så är det på magen mer än en decimeter längre ner som jag plötsligt förnimmer en varm, lite fuktig känsla.

Flera gånger har det hänt att jag suttit med bar överkropp, och känt ett hårstrå landa på magen – men när jag tittar ner ligger det ett tappat hårstrå på ovansidan av bröstmusklerna istället.

Jag har dragit slutsatsen att mina nerver är lite extra förvirrade efter operationen, och inte tänkt så mycket på det – tills för en stund sedan. Före operationen hade jag ju svårt att använda tangentbordet om jag inte hade binder på mig, eftersom brösten hängde i vägen. Nu använder jag ritplattan istället eftersom den är mer ergonomisk, och till den använder man en slags penna. Det var då jag upptäckte det.

Jag gjorde en rörelse med pennan – och det kändes i bröstvårtan. Inte som att det stack till, utan det kändes precis som om någon petade på bröstvårtan med något kallt och trubbigt. Inte på något annat i närheten, eller på magen, utan bara där. När jag tittade ner såg jag att pennan befann sig precis där min bröstvårta brukade vara.

Då först fattade jag: Jag har fantomsmärtor. Bröstvårtorna brukade ju hänga nere vid magen, och nu när de sitter där de egentligen hör hemma är min kropp förvirrad. Tidigare har jag märkt att kroppens tyngdpunkt har förskjutits längre bakåt och att mina armhålor blivit djupa grottsystem som jag nästan behöver ficklampa för att se in i – och så nu detta. Förvirrande, men framförallt fascinerande.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, vård, operationer, transsexualism, bröst, fantomsmärta

Honungsbröst och magrutor

Det rinner blodblandad honung ur min högra bröstvårta sedan i fredags, men det är ingen infektion utan en normal reaktion på den (enligt kirurgsköterskan) dåliga idén att kleta på ett lufttätt salvförband istället för att hålla såret luftigt. Distriktssköterskan hade tydligen en annan uppfattning eftersom hon satte på det förra fredagen, men jag slapp i alla fall honungskletet efter en vecka, och det som kommer ut nu är alltså inte var utan rester av salvan.

Igår gav honungen mig anledning att stifta närmare bekantskap med mina fjompigare sidor. Sånt är nyttigt. Jag har en kompress – en luftig sådan – fasttejpad över den läckande bröstvårtan, och den behöver bytas minst två gånger om dagen. Igår hade en av de tejpbitarna fastnat i en annan tejpbit som ska hålla ihop ärret under bröstet. De hade klistrats ihop av en droppe halvtorkad honungsgegga. För  att få loss den fanns det bara en sak att göra: att blöta upp tejpen och pilla isär bitarna.

Det var första gången jag rörde själva tejpen runt ärren. Tidigare hade jag fått hjälp att tvätta mig, och jag visste att det var obehagligt. Inte för att vattnet gör ont, utan för att blöt tejp blir tung, och tejp som torkar blir hård och stel. Dessutom såg jag framför mig hur jag med en av mina muskelryckningar i precis fel sekund skulle spritta till med handen, dra med mig tejpen och därmed slita upp ärret.

Första gången jag bytte kompress, i lördags, trodde jag innan att bröstvårtan skulle följa med och jag skulle förblöda ensam på badrumsgolvet – enbart av den anledningen att det var det värsta tänkbara scenario min morbida fantasi kunde komma på. Det har gått bra att byta kompress varenda gång, och jag överlevde även gårdagens äventyr, fast jag var allt bra yr och darrig när jag efter två ynka blodsdroppar och utan spruckna stygn hade fått isär tejpbitarna.

Jag har reclaimat min egen bröstkorg och visat att jag kan sköta mina ärr själv, så idag är jag oövervinnerlig. Jag kan koka två portioner makaroner med grönsaker och hälla av vattnet efteråt, utan att få kramp i bröstmusklerna. Jag får på mig både skjortor och strumpor på mindre än en minut, jag öppnar kylskåpsdörren och ytterdörren utan större problem, och jag kan skruva av locket på ketchupflaskan och pilla bort folien. Jag kan tillochmed öppna diskmaskinen och plocka ut de mindre sakerna ur den, fast inte tallrikarna. Däremot går jag fortfarande bet på att ens öppna dörren till torktumlaren, eftersom jag trots tre veckors flitigt övande inte har lyckats träna upp min telekinetiska förmåga ordentligt.

Jag sa till S att de tre kilo som jag tappat efter operationen måste vara muskler som förtvinat, men att jag i alla fall borde få schyssta magrutor så mycket som jag använder magen och fötterna istället för händerna. Hon var tveksam till om det räckte med att plocka upp post, sladdar och kläder, öppna och stänga lådor och luckor och manövrera micron med foten för att bli deffad. Glädjedödare.

Men magrutor eller inte – jag kan se mitt eget hjärta slå under huden, nu när jag inte har drivor av hud i vägen. Bara det väger lätt upp honungen.

Läs även andra bloggares åsikter om operation, kropp, könskorrigering, bröst, transsexualism, vård

Handlöst tänkande – 17 dagar utan manboobs

Det har gått en vecka sedan jag bloggade senast. I tio dagar har jag gjort väldigt lite väsen av mig på nätet, och jag har förstått att en del har varit lite oroliga – men det är inte så illa som en del kanske har trott. Jag har inte bloggat, inte twittrat, inte svarat på särskilt många mail. På två veckor var jag bara utanför dörren två gånger – för att bli skjutsad till hälsocentralen. Jag har inte träffat några vänner IRL förrän idag, och jag har varit ensam nästan hela tiden. Men jag har haft tid att tänka, och det är inte så illa det heller.

Vi tar det från början:

Jag blev opererad torsdagen den 16 september, och utskriven dagen därpå. Boendestöd S följde med mig hem på fredagen, och gav mig sitt privata mobilnummer ifall jag skulle behöva något. Nästa inbokade tid var tre dygn senare, på måndagskvällen. Då hade jag så ont att jag inte kunde fylla på ett vattenglas för att kunna ta medicinen, utan svalde den utan vatten, och inte heller hade jag lyckats öppna kylskåpet på hela dagen. Men inte hade jag kommit mig för att be någon om hjälp. Jag mådde ju bra psykiskt. Det är nyttigt att komma upp och röra på sig. Och det är normalt att ha ont efter en operation.

Två dagar efter operationen

Tisdag, onsdag och början av torsdagen förflöt ungefär på samma sätt. Jag harvade på och klarade av och var duktig. Jag använde fötterna istället för armarna så långt det var möjligt, och spände armarna så mycket jag kunde för att kunna låsa upp ytterdörren, öppna kylskåpet eller fylla på ett vattenglas. Jag spände mig egentligen hela tiden, för att inte tappa balansen så fort jag stod upp, gick, höll i något eller låg ner. Jodå, man kan tappa balansen när man ligger på rygg; det visste jag inte ens förut. De enda stunder jag inte hade jätteont var när jag satt framför datorn, så jag överdrev det kanske lite grann – tills torsdag eftermiddag förra veckan.

En vecka hade gått sedan operationen, och jag hade känt mig starkare för varje dag, men hade fortfarande väldigt ont. Jag skulle laga lunch och tog tag i kylskåpsdörren när det högg till i bröstkorgen. Fast jag använt högerhanden började vänster bröstmuskel att krampa och svullnade till. Jag skrev en tweet om kylskåpet, och väntade en stund. Under en veckas tid hade jag vant mig vid att det ibland gjorde så ont att jag inte kunde få i mig mat, vatten och medicin, och visste att det kunde gå bättre en kvart senare eller så. Jag hade ju tagit min värkmedicin i tid, så det borde inte vara några problem. Trodde jag.

Så jag försökte igen, och det högg till på samma sätt – men det slutade inte den här gången. Den mest akuta smärtan brukade gå över inom en halv minut, så jag satte mig och andades och väntade. Och väntade. Och väntade. När det gått över en timme och jag fortfarande knappt kunde röra mig av smärta förstod jag att det kanske inte var riktigt såhär det var tänkt att kännas, så jag ringde 112. De förstod inte riktigt vad det var för operation jag gjort, men de tyckte jag skulle åka in. Jag fegade ur, men smsade mina boendestödjare. Flera timmar senare när smärtan börjat avta och jag istället håller förvirrade monologer för sugröret i mitt vattenglas, så upptäcker S att jag skrivit. Då har jag nyss lyckats bryta mig in i ett litet russinpaket; det första jag ätit sedan frukost tolv timmar tidigare.

Fredag morgon på hälsocentralen. S fixade tiden, och är återigen vid min sida. Läkaren ser inga tecken på infektion, men tycker att vi ska ta av bandaget. Sköterskan tittar på min bandagerade bröstkorg, som mest känns som om den är invirad i silvertejp, och sedan på mitt likbleka hyperventilerande ansikte, och förstår att det kommer att behöva ta sin tid. Sedan tillbringar jag och S två timmar i duschrummet på hälsocentralen för att blöta upp bandaget, eftersom det är det skonsammaste sättet att få bort det. Hon spolar varmt vatten över min rygg, tvålar in mig och pillar bort tejpen en millimeter i taget, och häller i mig saft så jag inte ska svimma. Jag sitter utslagen med ryggen mot kaklet och blundar när bandaget börjar falla av.

Femton dagar efter operationen

Sköterskan konstaterade att det inte fanns några tecken på infektion, men att jag överansträngde bröstmusklerna genom att spänna mig. Istället började jag träna på att vila armarna, och det tog en vecka. Nu mår mina armar bättre, och såren läker fint. Förra fredagen byttes det lufttäta bandaget mot tejp och tubgas, eftersom mina bröstvårtor var så ömma. I fredags blev det bara tejp och små förband på bröstvårtorna. Sköterskan säger att det ser ut som det ska. Jag är benägen att hålla med. För även om jag har lite för mycket hud som hänger på sidorna, och även om ärren såklart inte är så vackra som de är nu, så är jag väldigt nöjd.

På en vecka gick jag från att vara den där som självklart klarar mig ensam i tre dygn fast jag är nyopererad, till att sitta på en duschpall och låta mig bli tvättad. Skillnaden? Smärtan, som gjorde mig drogad, och insikten om att det kanske inte var meningen att jag skulle klara allt helt själv. Det svåra var inte att lägga sitt liv i kirurgernas händer, utan att lägga det i mina egna.

Alla de där råden om att ”lyssna till din kropp” som svar på om man kan eller ska göra ditten eller datten efter en operation fungerar liksom inte om man inte har någon kontakt med den. Det har jag nu, äntligen. En vecka med mig själv som enda sällskap, och en kropp som börjar se ut som något jag kan leva med – det är så dags då.

Läs även andra bloggares åsikter om operation, vård, smärta, insikt, bilder, transsexualism, könskorrigering