Pappa är här över natten, på väg från ett jobb till ett annat. När han ringde igår sa jag att jag inte skulle passa upp honom, och så blev det. Jag varken kan eller får lyfta eller bära, och även om det gått framåt de senaste dagarna så tog det tex. tio minuter imorse att ta på sig en tröja – och det var ändå en collegetröja med dragkedja. Bröstmusklerna ömmar hela tiden, och de flesta armrörelser gör att de når hela skalan från ”diffust obehagligt” till ”nästan outhärdligt”. I förmiddags hjälpte M mig att sätta igång en tvättmaskin, och sedan fick den stå i ett par timmar. När pappa kom ikväll fick han lägga över den blöta tvätten i torktumlaren.
Det låter säkert fullkomligt logiskt, eftersom jag är nyopererad, men det kändes väldigt ovant. Min pappa är ju delvis förlamad och kan bara använda en arm, så det brukar ju snarare vara tvärtom. Två personer som tillsammans har en användbar arm – om det inte vore för att jag aldrig har gillat det uttrycket så är det väl ungefär det de menar med ”I de blindas rike är den enögda kung”.
Varför jag inte gillar det uttrycket? Jo, för att det är synnormativt. Till att börja med; det urgamla uttrycket utgår ifrån att det inte finns olika sorters synnedsättningar i olika svårighetsgrader – utom då att vara enögd. Jag gissar att de menar att den enögde har s.k. normal syn på det öga hen har, och är uppvuxen som seende i ett samhälle där seende är normen, så hen aldrig har lärt sig punktskrift. Dessutom utgår jag ifrån att personen inte är autistisk.
I de blindas rike är normen däremot att inte se. Visserligen kan det vara praktiskt med någon som ser i vissa situationer, men förmodligen skulle samhället ändå vara uppbyggt på helt annat sätt än det vi har idag. Folkpartiet skulle till exempel gå till val på att alla måste kunna läsa punktskrift för annars är man dåligt integrerad.
Seende som kom dit skulle efter en tid bli väldigt stressade av att aldrig kunna få sitt bekräftelsebehov tillfredsställt då de inte får ögonkontakt med den de pratar med, och eftersom blinda (kanske i synnerhet de som fötts blinda och aldrig har träffat en seende och lever i ett blindnormativt samhälle) inte kommunicerar med ansiktsmimik och kroppsspråk på samma sätt, så skulle de seende från en synnormativ kultur få kommunikationsproblem. Seende personer med Asperger eller högfungerande autism skulle kanske däremot ha större chans att bli välintegrerade medborgare än seende icke-autister, då de ofta inte behöver använda kroppsspråk eller söka ögonkontakt för att kommunicera effektivt.
En enögd, seende sedan födseln och från en synnormativ kultur och dessutom ickeautist, skulle däremot snarare vara en analfabet som talar med brytning och inte har tagit seden dit hen kommer tillräckligt mycket, om hen så sticker ut sitt enda öga, för hen kommer att vara synvandrare för all framtid.
När pappa fått igång min torktumlare bjöd jag honom på den vetelängd jag fått av M igår, och när jag skar upp det frågade han varför. Bitarna var ju färdigskurna, bara inte helt igenom. Man kunde ju bryta loss dem, sa han. Jag berättade hur jag kvällen innan, på min 30-årsdag, hade ägnat en halvtimme åt att försöka veckla ut den hoprullade öppningen på påsen, och sedan försiktigt klippt upp papperspåsen kanske fem cm, så jag kunde komma åt fikabrödet. Vid det laget var jag så slutkörd att jag inte ens kunde lyfta kniven och än mindre skära, så jag tog en gaffel och högg upp en linje som till slut frilade en liten bit. Pappa frågade varför jag inte bara ätit den som den är.
Jag stirrade på honom som om han hade frågat varför jag inte sprungit maraton. För drygt en vecka sedan hade jag inte haft några som helst problem med att hantera en vetelängd. Igår kunde jag enbart hålla i påsen om jag bar den tryckt mot kroppen, och bara i några sekunder, så att hålla i den för att äta fanns liksom inte. Idag kunde jag ställa fram hela påsen på bordet och skära upp brödet. Men igår var ändå en bra dag jämfört i måndags kväll, då jag hade svårt att få i mig medicinen; när jag gett upp försöken att lyfta ett tomt glas för att fylla det med vatten hade dosen innan hunnit sluta verka, fastän jag börjat i god tid. Jag var så stel att jag knappt fick upp handen till munnen när jag svalde pillren utan vatten. Allting är relativt.
I de blindas rike är inte den enögde kung, men sex dagar efter min operation har min ”enarmade” pappa en välfungerande arm mer än mig – och efter nästan en vecka så kan jag konstatera att livet är bra mycket lättare nu än innan operationen. När jag satt ensam på min 30-årsdags kväll, utslagen på en pinnstol utanför köksdörren och grät av smärta i en paus halvvägs genom påsklippandet, så konstaterade jag att jag var lycklig och att jag hade en helt fantastisk födelsedag.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om funktionshinder, normer, ableism, fördomar, synskada, autism, Aspergers syndrom, psykologi, operation, transsexualism, könskorrigering, smärta
