Saker jag gjort efter operationen – och inte

Det är ungefär ett dygn sedan jag kom hem från Linköping efter maston. Mastektomin. Bröstamputationen, som det står i papperen. Bröstkorgsrekonstruktionen, som jag hellre kallar det. Hursomhelst.

Saker jag gjort under min första hemmavarande dag efter operationen:

• Vaknat vid fyratiden med ryggont. Att ligga på rygg i flera dygn är inte bra.
• Ätit middagsrester från igår, som i sin tur kom från frysen.
• Experimenterat med olika lösningar för att kunna sova på sidan.
• Framåt femsnåret kommit på att svepa en kudde runt bröstkorgen, så att jag kan sova på sidan. Det är ett sånt råd jag läst i en artikel om tjejer som förstorat brösten i Veckorevyn eller något för en massa år sedan. Vad är oddsen för att jag någonsin skulle ha nytta av något alls jag har läst i en så kallad tjejtidning?
• Sovit bättre.
• Bloggat.
• Pratat i telefon med syster, som konstaterat att om jag bloggar så är det ett friskhetstecken.
• Surfat runt och upptäckt att det är val på gång. Det hade jag glömt. Tur att jag redan röstat.
• Nojat över diverse komplikationer, som infektion, svullnad, brustna ärr och så vidare. I synnerhet med tanke på att jag sprang igår.
• Ätit de sista middagsresterna, som jag inte orkade med klockan fyra på morgonen. Jag tror att alla måltider kan värmas upp två gånger innan de blir dåliga.
• Pratat i telefon med mamma, som påpekat att jag måste komma upp ur sängen mer. Sjukgymnasten har talat.
• Gått upp ur sängen för att hämta chipspåsen, och satt mig igen för att äta.
• Hasat runt i lägenheten och beundrat min egen spegelbild.
• Kommit på att jag kan ta idolporträtt av mig själv, eftersom kameran redan sitter på stativet.
• Haft problem med att trycka ner avtryckaren på kameran, eftersom det kräver en viss styrka som jag uppenbarligen inte har än.
• Upptäckt att jag inte har ont i knät. Jag har haft konstant värk sedan i vintras för att jag har sådan brosktillväxt som inte går att göra något åt, och som är ofarlig och vanlig ett par år efter puberteten. Jag kände av det första gången jag gått igenom puberteten, och nu kom den alltså tillbaka i vintras. Enda gångerna det har lindrats har varit när jag hade tandvärk och när jag hade vad-det-nu-var-för-infektion, då jag åt smärtstillande. Jag har liksom vant mig vid att knät gör ont, och märker det först när det inte känns längre. Värktabletter är inte så dumt ändå.
• Tillbringat ett par timmar på toaletten på grund av antibiotikan – eller kanske på grund av att maten blivit uppvärmd lite för många gånger.
• Börjat noja mig lite inför borttagningen av förbanden om en dryg vecka, och undrar hur i hela friden jag ska kunna åtgärda mitt flottiga hår innan dess. Svamppinnen ersätter kanske kroppsdusch, men vad gör man åt huvudet?
• Hasat mig ut i köket och upptäckt hur svårt det är att laga mat när kökslådorna tjurar och man inte kan ta i. Bestämt mig för att lämna översta lådan helt utdragen, så jag inte behöver anstränga mig för mycket.
• Lärt mig att röra på hela kroppen istället för på armen. Jag vrider överkroppen, tar steg fram och tillbaka och ställer mig på tå för att kunna göra sånt som att ta ut en flaska soja ur kylen – och jag lyfter allt med båda händerna.
• Stekt tofu utan lock. Glaslocket till stora stekpannan väger alldeles för mycket för att jag ska kunna lyfta det ens med båda händerna.
• Ätit scrambled tofu med svamp och majs. Inte illa.

Saker jag inte gjort, som jag velat göra men inte kunnat:

• Badat badkar.
• Vältrat mig i sängen.
• Bloggat något intelligent om valet. Det har istället Jonas Gardell gjort, och han har länkat till mig. Jag är smickrad, såklart.

Saker jag inte har gjort, som jag hade kunnat göra men inte velat:

• Gråta över att min drivkraft för att blogga – mitt hat mot min egen kropp – är praktiskt taget utplånad.
• Sörja att jag inte längre känner att jag är trovärdig om jag vältrar mig i självömkan.
• Ångra operationen.
• Noja över att erkänna ens för mig själv att jag en gång i tiden läst Veckorevyn. För några år sedan skulle jag inte ha vågat nämna det utan att skriva en halv spaltkilometer om tex. min självförnekelseperiod. Nu tycker jag mig tillochmed kunna bjuda på det ifall någon på nätet får för sig att jag är tjej. IRL vet ju folk att jag inte är det.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, transsexualism, vård, operationer, könsidentitet

Post-op, pre-depp, pro-happiness

Tack alla som har skrivit fina saker, som har hållit tummar, grattat och så vidare. Det känns väldigt bra att ha ett sånt här stöd såhär dagen efter hemkomsten.

Jag har lärt mig några nya saker:

• Personalen är guld – även den sköterska som förnumstigt sa ”allt i livet är inte smärtfritt” som svar på ”jag kan inte andas för det gör så ont” efter att de dragit första dränet. Hade de väntat med att dra andra dränet tills jag lugnat ner mig hade jag antagligen hunnit bygga upp en rädsla för det. Tänk dig att du har en centimetertjock plastslang instucken flera centimeter under huden, som de ska dra loss. Det går liksom inte att göra det på något trevligt sätt.
• SJs sätt att upplysa om ändringar suger (vilket inte är något nytt, men leder till nästa punkt)
• Man ska inte springa för att hinna med tåget när man är nyopererad.
• S gjorde helt rätt som övertalade mig att köpa chips på Statoil innan vi gick upp i lägenheten igår. Hon förklarade att jag behöver extra näringsrik mat.
• Man kan visst sova på sidan, och därmed slippa få ont i ryggen, om man sveper en kudde över bandaget.
• Sängbrickan är en hit.
• Jag har lätt för att kröka ryggen när jag står upp, för att bandaget stramar lite annars. Då är det skönt med den gördel som jag fick av Minou i testopresent. Den fungerar lite som en kompressionsväst.
• Jag har tappat 600g. Innan jag åkte vägde jag 67,7kg, men igår när jag kom hem stannade vågen på 67,1. De har plockat bort tre hekto från vardera bröst – lika mycket som en genomsnittlig lösgodispåse, tänker jag. Ändå är dubbel mastektomi ingen metod jag rekommenderar för viktnedgång sådär generellt. Som bantningsmetod är den synnerligen ineffektiv – men som bröstkorgstillplattningsmetod är den mycket bättre.
• Det är lättare att plocka upp saker från golvet med tårna än med fingrarna, och att slå på och av en strömbrytare på golvet med foten är hur enkelt som helst.
• Jag har världens finaste vänner. Dennis, till exempel, som skrivit ett kort och lagt i mitt brevinkast så jag hittade det när jag kom hem, och alla som skrivit gulliga sms och mail och så. Dessutom har jag världens finaste familj; mamma har mailat flera gånger, och syster har ringt två gånger för att höra hur det är med mig.
• Jag mår mycket bättre än vad jag hade förväntat mig, och har mycket mer energi och rörlighet än vad jag trodde.

Nu inväntar jag den stora postop-depressionen som vissa förståsigpåare förklarat att alla får efter tre dagar, oavsett vilken operation de gått igenom. Men framförallt inväntar jag ÅNGER. Enligt vissa troll på nätet kommer ju alla som ”opererat om sig” eller ”trott att de kan byta kön” att ångra sig. De bara vet att jag – precis som alla som tror sig vara väldigt nöjda med sina operationer – egentligen ångrar sig. Jag undrar hur många år man måste vänta innan man kommer på att ångra sig?

Nej, jag är inte ett dugg rädd för att ångra mig, och blir jag deprimerad så är det väl hänt. Jag har överlevt depressioner förut, och just nu mår jag väldigt bra.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, bröst, operation, vård, sjukhus