Såhär gick det alltså till idag:
Jag skulle opereras först av alla, och därför väckte de mig klockan sex. Jag duschade med Descutan än en gång, och sedan var det bara att vänta. Jag blev glad när jag förstod att det var sköterskan jag träffat igår som skulle köra ner mig, för det kändes tryggare då.
Så kom jag ner till kirurgavdelningen, och de gav mig dropp. Kirurgen själv kände inte igen mig först, för jag hade fått så mycket skägg. Han ritade med en grön penna och förklarade vad de skulle göra. Efter ett tag rullade de in mig till operationssalen, satte syrgasmask över mitt ansikte – och nästa sak jag minns är att blodtrycksmanschetten på uppvaket sätter igång automatiskt.
Jag var snurrig och hade ont, men det enda jag fick ur mig var ett välformulerat ”mngn!”. De ger mig mer morfin, och jag gled in i halvdvala.
Resten av dagen har jag halvsovit. Till lunch fick jag mackor och kräm, och kaskadkräktes efter en halv macka. Jag mådde inte illa, utan det bara kom – på golvet alldeles intill mina skor. Samma sak till middagen: efter en halv grönsaksbiff kom allt upp igen. Det är förmodligen narkosen. Men jag mår bra…
- skriver jag och spyr plötsligt igen. Jag mår faktiskt inte illa, men nu får jag dropp igen för att inte bli uttorkad.
På det hela mår jag väldigt bra, trots att jag knappt orkar hålla ögonen öppna. Jag har nog inte fattat än att det är klart.
