Handlös

För att göra en lång historia kort: Jag är handlöst naiv och mina bröstmuskler överansträngda. Prio ett sedan i torsdags är medicin, vatten och mat. Allt annat är överkurs.

I de blindas rike är den enögde inte kung – utan en dåligt integrerad synvandrare

Pappa är här över natten, på väg från ett jobb till ett annat. När han ringde igår sa jag att jag inte skulle passa upp honom, och så blev det. Jag varken kan eller får lyfta eller bära, och även om det gått framåt de senaste dagarna så tog det tex. tio minuter imorse att ta på sig en tröja – och det var ändå en collegetröja med dragkedja. Bröstmusklerna ömmar hela tiden, och de flesta armrörelser gör att de når hela skalan från ”diffust obehagligt” till ”nästan outhärdligt”. I förmiddags hjälpte M mig att sätta igång en tvättmaskin, och sedan fick den stå i ett par timmar. När pappa kom ikväll fick han lägga över den blöta tvätten i torktumlaren.

Det låter säkert fullkomligt logiskt, eftersom jag är nyopererad, men det kändes väldigt ovant. Min pappa är ju delvis förlamad och kan bara använda en arm, så det brukar ju snarare vara tvärtom. Två personer som tillsammans har en användbar arm – om det inte vore för att jag aldrig har gillat det uttrycket så är det väl ungefär det de menar med ”I de blindas rike är den enögda kung”.

Varför jag inte gillar det uttrycket? Jo, för att det är synnormativt. Till att börja med; det urgamla uttrycket utgår ifrån att det inte finns olika sorters synnedsättningar i olika svårighetsgrader – utom då att vara enögd. Jag gissar att de menar att den enögde har s.k. normal syn på det öga hen har, och är uppvuxen som seende i ett samhälle där seende är normen, så hen aldrig har lärt sig punktskrift. Dessutom utgår jag ifrån att personen inte är autistisk.

I de blindas rike är normen däremot att inte se. Visserligen kan det vara praktiskt med någon som ser i vissa situationer, men förmodligen skulle samhället ändå vara uppbyggt på helt annat sätt än det vi har idag. Folkpartiet skulle till exempel gå till val på att alla måste kunna läsa punktskrift för annars är man dåligt integrerad.

Seende som kom dit skulle efter en tid bli väldigt stressade av att aldrig kunna få sitt bekräftelsebehov tillfredsställt då de inte får ögonkontakt med den de pratar med, och eftersom blinda (kanske i synnerhet de som fötts blinda och aldrig har träffat en seende och lever i ett blindnormativt samhälle) inte kommunicerar med ansiktsmimik och kroppsspråk på samma sätt, så skulle de seende från en synnormativ kultur få kommunikationsproblem. Seende personer med Asperger eller högfungerande autism skulle kanske däremot ha större chans att bli välintegrerade medborgare än seende icke-autister, då de ofta inte behöver använda kroppsspråk eller söka ögonkontakt för att kommunicera effektivt.

En enögd, seende sedan födseln och från en synnormativ kultur och dessutom ickeautist, skulle däremot snarare vara en analfabet som talar med brytning och inte har tagit seden dit hen kommer tillräckligt mycket, om hen så sticker ut sitt enda öga, för hen kommer att vara synvandrare för all framtid.

När pappa fått igång min torktumlare bjöd jag honom på den vetelängd jag fått av M igår, och när jag skar upp det frågade han varför. Bitarna var ju färdigskurna, bara inte helt igenom. Man kunde ju bryta loss dem, sa han. Jag berättade hur jag kvällen innan, på min 30-årsdag, hade ägnat en halvtimme åt att försöka veckla ut den hoprullade öppningen på påsen, och sedan försiktigt klippt upp papperspåsen kanske fem cm, så jag kunde komma åt fikabrödet. Vid det laget var jag så slutkörd att jag inte ens kunde lyfta kniven och än mindre skära, så jag tog en gaffel och högg upp en linje som till slut frilade en liten bit. Pappa frågade varför jag inte bara ätit den som den är.

Jag stirrade på honom som om han hade frågat varför jag inte sprungit maraton. För drygt en vecka sedan hade jag inte haft några som helst problem med att hantera en vetelängd. Igår kunde jag enbart hålla i påsen om jag bar den tryckt mot kroppen, och bara i några sekunder, så att hålla i den för att äta fanns liksom inte. Idag kunde jag ställa fram hela påsen på bordet och skära upp brödet. Men igår var ändå en bra dag jämfört i måndags kväll, då jag hade svårt att få i mig medicinen; när jag gett upp försöken att lyfta ett tomt glas för att fylla det med vatten hade dosen innan hunnit sluta verka, fastän jag börjat i god tid. Jag var så stel att jag knappt fick upp handen till munnen när jag svalde pillren utan vatten. Allting är relativt.

I de blindas rike är inte den enögde kung, men sex dagar efter min operation har min ”enarmade” pappa en välfungerande arm mer än mig – och efter nästan en vecka så kan jag konstatera att livet är bra mycket lättare nu än innan operationen. När jag satt ensam på min 30-årsdags kväll, utslagen på en pinnstol utanför köksdörren och grät av smärta i en paus halvvägs genom påsklippandet, så konstaterade jag att jag var lycklig och att jag hade en helt fantastisk födelsedag.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om funktionshinder, normer, ableism, fördomar, synskada, autism, Aspergers syndrom, psykologi, operation, transsexualism, könskorrigering, smärta

För fyra år sedan hände något fantastiskt*

Den nittonde september 2006 började jag blogga. Det var en strategi för att överleva natten, i första hand, men också ett sätt att bearbeta min oro inför de kommande fyra åren. Jag hade precis börjat inse att den borgerliga regeringen inte var en mardröm, utan verklighet. Som jag såg det då hade alliansen, framförallt Moderaterna, gått till val på att hetsa mot såna som mig – och vunnit.

Så kände jag då, den nittonde september 2006. Exakt fyra år senare stirrar jag på rubrikerna och försöker fatta att det blivit ännu värre. Det lutar åt en till borgerlig regering ; det hade jag kunnat ta ändå. Men: SD har säkrat 20 mandat i riksdagen och kan få vågmästarroll – och nazistiska Svenskarnas parti (f.d. Nationalsocialistisk front) har fått ett mandat i Grästorps kommun i Västra Götaland.

Det är nog inte en slump att jag slog på elementet i sovrummet inatt, för jag frös så jag skakade. Ända sedan igårkväll har några rader av Mikael Wiehe rullat i mitt huvud:

Det gamla kommer aldrig tillbaka
Vi trodde det säkert och visst
Det gamla är över
och slut och förbi
och dömt att gå under till sist
Vi låter dom inte passera
Det var det som vi ropade ut
För här finns det ingen
som nånsin ger upp
Och så passera’ dom ändå till slut.

Även om Alla dessa minnen handlar om ett helt annat val – i Nicaragua – så tror jag att Wiehe själv skulle hålla med om att den låten passar väldigt bra idag. Sorg, och självrannsakan.

I fyra år – från och till – har jag bloggat, och det kommer jag att fortsätta göra. För fyra år sedan började jag uttrycka mitt motstånd, och jag är säkert helt orimligt naiv – men jag har inte gett upp än. Först bloggade jag för att överleva, sedan för att lära mig att leva, och nu för att jag vägrar se andra dö.

*) Rubriken syftar inte på att min blogg är fantastisk, utan på att min kamplust vaknade – och det är fantastiskt.

Bra bloggat: Sara Lövestam, VSASS. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om val, politik, Sverigedemokraterna, rasism, alliansen, Mikael Wiehe, Svenskarnas parti

Mina tre önskningar på valdagen

Jag tänker inte gå och rösta idag. Det gjorde jag nämligen redan förra lördagen, eftersom jag visste att jag inte skulle vara i form att släpa mig till vallokalen idag. Däremot är jag uppenbarligen i form för att klämma ur mig ett blogginlägg om valet.

Jag har tre önskningar som jag hoppas på idag:

• Att alliansregeringen försvinner och byts ut mot tex. en rödgrön.
• Att F! kommer in i riksdagen.
• Att SD inte kommer in.

Det finns många anledningar till det. Flera av dem är väldigt personliga:

Jag har själv stått där med skräcken inför att bli utförsäkrad från den första september, så jag vet hur det känns. För min del löste det sig på ett alldeles fantastiskt sätt – jag fick ett jobb! – men jag vet att jag tillhör undantagen. Personer som inte kan jobba under några omständigheter tvingas söka jobb ändå, och personer som inte kan jobba men som kanske skulle kunna jobba i framtiden om de först fick vård, rehabilitering och stöd tvingas också söka jobb utan att ha fått det de behöver först, och personer som kanske skulle kunna jobba om det funnits några jobb som uppfyllde deras behov av tex. anpassade arbetstider och arbetsuppgifter får lära sig att det är allt eller inget som gäller.

Jag har sett en socialminister som ägnat tre år åt att låta bli att svara på frågor om en lag som rör den vård som bland annat jag behöver. Sedan november 2007 har Göran Hägglund kunnat stoppa steriliseringstvånget för transpersoner, men det var först i juli 2010 som han klämde ur sig ett nja. Det har alltså suttit en kristdemokrat som ansvarig för att avgöra vad jag får och inte får göra med mina äggstockar, om jag hårddrar det hela – och jag är inte nöjd med vad han har åstadkommit under tiden. Däremot är jag imponerad av vad F! föreslagit för förändringar, redan innan Socialstyrelsen presenterade sitt förslag.

Jag är född i Östersund och svensk medborgare. Jag har svenska som förstaspråk, blå ögon och en släkttavla som sträcker sig tillbaks till 1600-talet utan att röra sig utanför det som idag är Sverige och Norge – men jag passar inte in i SDs bild av hur Sverige bör vara. Jag är ganska säker på att om mina ögon varit bruna och min födelseort varit någonstans utanför EU, så hade jag setts som ett typexempel på misslyckad integration. Jag äter inte griskött, vill inte ha skolavslutning i kyrkan och hälsar helst på andra sätt än att ta folk i hand, till exempel.

Just idag vilar jag upp mig efter en operation som jag har skäl att misstänka att jag aldrig skulle ha fått alls om Sverigedemokraterna hade fått bestämma, och som jag tror skulle kunna göras mycket mer lättillgänglig för de som behöver den ifall SD och KD hålls utanför. En operation som jag kämpat för i åtta år, som betyder enormt mycket för mig – och för min möjlighet att arbeta. Ja, faktiskt. Transpersoner som behöver könskorrigerande behandling är kanske ingen jättestor grupp som märks i ohälsotalen i stort, men för den enskilda kan tex. hormonbehandling och operationer göra skillnaden mellan sjukskrivning och jobb, och i många fall faktiskt skillnaden mellan liv och död.

Och jag vill jobba. Jag kan jobba – om jag får chansen att göra det på rätt sätt. Men jag vill inte att det ska straffa sig att vara sjuk, funktionshindrad eller utsatt för fördomar. Det är idag fyra år sedan jag började blogga – i förtvivlan över valresultatet. Jag hoppas att jag inte känner samma ångest när jag vaknar imorgonbitti som jag gjorde då.

Lästips: Vill än en gång pusha för Jonas Gardells inlägg om KD. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om val, politik, partier, Feministiskt inititiativ, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna, alliansen, homofobi, transfobi, utförsäkringar, funktionshinder, HBTQ, vård, rasism, tvångssterilisering, könskorrigering, transsexualism, transpersoner

Saker jag gjort efter operationen – och inte

Det är ungefär ett dygn sedan jag kom hem från Linköping efter maston. Mastektomin. Bröstamputationen, som det står i papperen. Bröstkorgsrekonstruktionen, som jag hellre kallar det. Hursomhelst.

Saker jag gjort under min första hemmavarande dag efter operationen:

• Vaknat vid fyratiden med ryggont. Att ligga på rygg i flera dygn är inte bra.
• Ätit middagsrester från igår, som i sin tur kom från frysen.
• Experimenterat med olika lösningar för att kunna sova på sidan.
• Framåt femsnåret kommit på att svepa en kudde runt bröstkorgen, så att jag kan sova på sidan. Det är ett sånt råd jag läst i en artikel om tjejer som förstorat brösten i Veckorevyn eller något för en massa år sedan. Vad är oddsen för att jag någonsin skulle ha nytta av något alls jag har läst i en så kallad tjejtidning?
• Sovit bättre.
• Bloggat.
• Pratat i telefon med syster, som konstaterat att om jag bloggar så är det ett friskhetstecken.
• Surfat runt och upptäckt att det är val på gång. Det hade jag glömt. Tur att jag redan röstat.
• Nojat över diverse komplikationer, som infektion, svullnad, brustna ärr och så vidare. I synnerhet med tanke på att jag sprang igår.
• Ätit de sista middagsresterna, som jag inte orkade med klockan fyra på morgonen. Jag tror att alla måltider kan värmas upp två gånger innan de blir dåliga.
• Pratat i telefon med mamma, som påpekat att jag måste komma upp ur sängen mer. Sjukgymnasten har talat.
• Gått upp ur sängen för att hämta chipspåsen, och satt mig igen för att äta.
• Hasat runt i lägenheten och beundrat min egen spegelbild.
• Kommit på att jag kan ta idolporträtt av mig själv, eftersom kameran redan sitter på stativet.
• Haft problem med att trycka ner avtryckaren på kameran, eftersom det kräver en viss styrka som jag uppenbarligen inte har än.
• Upptäckt att jag inte har ont i knät. Jag har haft konstant värk sedan i vintras för att jag har sådan brosktillväxt som inte går att göra något åt, och som är ofarlig och vanlig ett par år efter puberteten. Jag kände av det första gången jag gått igenom puberteten, och nu kom den alltså tillbaka i vintras. Enda gångerna det har lindrats har varit när jag hade tandvärk och när jag hade vad-det-nu-var-för-infektion, då jag åt smärtstillande. Jag har liksom vant mig vid att knät gör ont, och märker det först när det inte känns längre. Värktabletter är inte så dumt ändå.
• Tillbringat ett par timmar på toaletten på grund av antibiotikan – eller kanske på grund av att maten blivit uppvärmd lite för många gånger.
• Börjat noja mig lite inför borttagningen av förbanden om en dryg vecka, och undrar hur i hela friden jag ska kunna åtgärda mitt flottiga hår innan dess. Svamppinnen ersätter kanske kroppsdusch, men vad gör man åt huvudet?
• Hasat mig ut i köket och upptäckt hur svårt det är att laga mat när kökslådorna tjurar och man inte kan ta i. Bestämt mig för att lämna översta lådan helt utdragen, så jag inte behöver anstränga mig för mycket.
• Lärt mig att röra på hela kroppen istället för på armen. Jag vrider överkroppen, tar steg fram och tillbaka och ställer mig på tå för att kunna göra sånt som att ta ut en flaska soja ur kylen – och jag lyfter allt med båda händerna.
• Stekt tofu utan lock. Glaslocket till stora stekpannan väger alldeles för mycket för att jag ska kunna lyfta det ens med båda händerna.
• Ätit scrambled tofu med svamp och majs. Inte illa.

Saker jag inte gjort, som jag velat göra men inte kunnat:

• Badat badkar.
• Vältrat mig i sängen.
• Bloggat något intelligent om valet. Det har istället Jonas Gardell gjort, och han har länkat till mig. Jag är smickrad, såklart.

Saker jag inte har gjort, som jag hade kunnat göra men inte velat:

• Gråta över att min drivkraft för att blogga – mitt hat mot min egen kropp – är praktiskt taget utplånad.
• Sörja att jag inte längre känner att jag är trovärdig om jag vältrar mig i självömkan.
• Ångra operationen.
• Noja över att erkänna ens för mig själv att jag en gång i tiden läst Veckorevyn. För några år sedan skulle jag inte ha vågat nämna det utan att skriva en halv spaltkilometer om tex. min självförnekelseperiod. Nu tycker jag mig tillochmed kunna bjuda på det ifall någon på nätet får för sig att jag är tjej. IRL vet ju folk att jag inte är det.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, transsexualism, vård, operationer, könsidentitet

Post-op, pre-depp, pro-happiness

Tack alla som har skrivit fina saker, som har hållit tummar, grattat och så vidare. Det känns väldigt bra att ha ett sånt här stöd såhär dagen efter hemkomsten.

Jag har lärt mig några nya saker:

• Personalen är guld – även den sköterska som förnumstigt sa ”allt i livet är inte smärtfritt” som svar på ”jag kan inte andas för det gör så ont” efter att de dragit första dränet. Hade de väntat med att dra andra dränet tills jag lugnat ner mig hade jag antagligen hunnit bygga upp en rädsla för det. Tänk dig att du har en centimetertjock plastslang instucken flera centimeter under huden, som de ska dra loss. Det går liksom inte att göra det på något trevligt sätt.
• SJs sätt att upplysa om ändringar suger (vilket inte är något nytt, men leder till nästa punkt)
• Man ska inte springa för att hinna med tåget när man är nyopererad.
• S gjorde helt rätt som övertalade mig att köpa chips på Statoil innan vi gick upp i lägenheten igår. Hon förklarade att jag behöver extra näringsrik mat.
• Man kan visst sova på sidan, och därmed slippa få ont i ryggen, om man sveper en kudde över bandaget.
• Sängbrickan är en hit.
• Jag har lätt för att kröka ryggen när jag står upp, för att bandaget stramar lite annars. Då är det skönt med den gördel som jag fick av Minou i testopresent. Den fungerar lite som en kompressionsväst.
• Jag har tappat 600g. Innan jag åkte vägde jag 67,7kg, men igår när jag kom hem stannade vågen på 67,1. De har plockat bort tre hekto från vardera bröst – lika mycket som en genomsnittlig lösgodispåse, tänker jag. Ändå är dubbel mastektomi ingen metod jag rekommenderar för viktnedgång sådär generellt. Som bantningsmetod är den synnerligen ineffektiv – men som bröstkorgstillplattningsmetod är den mycket bättre.
• Det är lättare att plocka upp saker från golvet med tårna än med fingrarna, och att slå på och av en strömbrytare på golvet med foten är hur enkelt som helst.
• Jag har världens finaste vänner. Dennis, till exempel, som skrivit ett kort och lagt i mitt brevinkast så jag hittade det när jag kom hem, och alla som skrivit gulliga sms och mail och så. Dessutom har jag världens finaste familj; mamma har mailat flera gånger, och syster har ringt två gånger för att höra hur det är med mig.
• Jag mår mycket bättre än vad jag hade förväntat mig, och har mycket mer energi och rörlighet än vad jag trodde.

Nu inväntar jag den stora postop-depressionen som vissa förståsigpåare förklarat att alla får efter tre dagar, oavsett vilken operation de gått igenom. Men framförallt inväntar jag ÅNGER. Enligt vissa troll på nätet kommer ju alla som ”opererat om sig” eller ”trott att de kan byta kön” att ångra sig. De bara vet att jag – precis som alla som tror sig vara väldigt nöjda med sina operationer – egentligen ångrar sig. Jag undrar hur många år man måste vänta innan man kommer på att ångra sig?

Nej, jag är inte ett dugg rädd för att ångra mig, och blir jag deprimerad så är det väl hänt. Jag har överlevt depressioner förut, och just nu mår jag väldigt bra.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, bröst, operation, vård, sjukhus

Dåligt jävla humör

Hemresan var perfekt uttänkt: ett och samma tåg hela vägen. Inga byten. Jo, tjena. Klart det perfekta tåget var inställt.

Först buss från Linköping till Norrköping – jag som hatar att åka buss – och sedan fick vi springa för att hinna med tåget – två gånger. Att springa när man är nyopererad förmodligen det sämsta man kan göra. Just nu har jag jävligt ont och är på ett sjuhelsikes uselt humör.

Blå hare som skyddsängel

Jag har varit väldigt lugn ända sedan jag kom hit. Det finns två anledningar till det: att personalen är så bra – och så haren. I det rum där jag legat hänger en tavla av en blå hare. Hen vakar över mig, även om jag inte kan se den från sängen.

Jag har förresten blivit kallad ”han” alla gånger utom en. Det var någon som bara sett min patientbricka.

Dagens outfit

Dagens outfit: jätteskjorta och mjukisbyxor. Till det ett hår som fortfarande doftar svagt av Descutan fast det redan hunnit bli flottigt.

Det måste vara därför jag känner mig snyggare än någonsin.

Mer naken än såhär blir jag inte

Idag har jag lyckats gå på toa helt själv – och jag fick behålla frukosten. Framsteg.

Bandaget skvallrar om att jag är ganska svullen, men det går förhoppningsvis över. Det gör ont att använda armarna, men annars mår jag bra.

Har haft lätt för sånt som jag trott skulle vara jobbigt, som att visa mig med bar överkropp innan operationen, eller att inte ha binder på mig kvällen innan. Det var ju sista gången.

Utan en tråd (eller slang)

Fredagsmorgon. Kirurgen var nyss här, och förklarade hur bra det gick under operationen. Igårkväll när jag äntligen lyckats kissa slapp jag ha dropp, och nu har de dessutom precis dragit ur dränet; plastpåsar på slangar som ska dra ut överflödig vätska.

Att ha drän var inte alls otäckt – men när de drog ut första slangen fick jag panik. Det kändes som om de skurit loss min bröstvårta utan bedövning. Jag grät som det mantimmer jag är, men det kändes bättre ganska snart.

Nu har jag befriats från båda dränen, och dessutom från de nålar som jag fått dropp genom. Det var värre än själva operationen, men jag är i trygga händer. Nästa jätteprojekt är att gå på toa.

Narkos gör mig spy-dig

Såhär gick det alltså till idag:

Jag skulle opereras först av alla, och därför väckte de mig klockan sex. Jag duschade med Descutan än en gång, och sedan var det bara att vänta. Jag blev glad när jag förstod att det var sköterskan jag träffat igår som skulle köra ner mig, för det kändes tryggare då.

Så kom jag ner till kirurgavdelningen, och de gav mig dropp. Kirurgen själv kände inte igen mig först, för jag hade fått så mycket skägg. Han ritade med en grön penna och förklarade vad de skulle göra. Efter ett tag rullade de in mig till operationssalen, satte syrgasmask över mitt ansikte – och nästa sak jag minns är att blodtrycksmanschetten på uppvaket sätter igång automatiskt.

Jag var snurrig och hade ont, men det enda jag fick ur mig var ett välformulerat ”mngn!”. De ger mig mer morfin, och jag gled in i halvdvala.

Resten av dagen har jag halvsovit. Till lunch fick jag mackor och kräm, och kaskadkräktes efter en halv macka. Jag mådde inte illa, utan det bara kom – på golvet alldeles intill mina skor. Samma sak till middagen: efter en halv grönsaksbiff kom allt upp igen. Det är förmodligen narkosen. Men jag mår bra…

- skriver jag och spyr plötsligt igen. Jag mår faktiskt inte illa, men nu får jag dropp igen för att inte bli uttorkad.

På det hela mår jag väldigt bra, trots att jag knappt orkar hålla ögonen öppna. Jag har nog inte fattat än att det är klart.

Post-op!

För tolv timmar sedan väcktes jag av sköterskorna. Vilken dag det har varit. Jag är trött, oerhört trött, men har inte särskilt ont. Jag tror operationen gick bra.

Knivtider, hej hej

”Knivtiden är satt till en timme och tio minuter”, sa sköterskan. ”Bli inte rädd nu”, la hen till och log.

Knivtid – vilket ord. När jag stod och tvättade mig med Descutan för en stund sedan tittade jag lite extra på brösten, som för att säga hejdå. Jag kommer inte att sakna dem.

Nu lägger jag undan telefonen, för trots att jag spritade den imorse vet jag att den är en bakteriehärd. När jag bloggar nästa gång är jag opererad.

Liveblogg från sjukhussängen

En rejäl portion falafel och en promenad i höstsolen – perfekt uppladdning för operationen.

Nu är jag inlagd, och har pratat med sköterskan och lämnat fem rör blod för att de ska kunna bestämma min blodgrupp. Ikväll ska jag duscha mig steril, och imorgonbitti med.
S, som följde med mig hit, har nyss åkt hem. Jag ska vara nere på operation kvart över sju imorgon; först av alla. Perfekt. Ju mindre tid jag har att börja noja mig på desto bättre.

Kunglig väntsal

Såg jag fel? Jag hann inte fota den, men på stationshuset i Vagnhärad satt en skylt där det stod ”kungl. väntsal”. Åker kungafamiljen tåg till Vagnhärad så ofta att de har en egen väntsal? Eller stod det ”kundtj. väntsal”?

Tåg-TRANS-port av trollharar

När vi klev på tåget i Gävle tog jag upp en bok, men det sista jag minns var att de ropade upp Tierp. Jag sov visserligen inatt, men vaknade gång på gång. Istället snusade jag nästan hela vägen till Stockholm.

Nu är jag utvilad och avslappnad, och söder om Södertälje.

”Autism – en sjukdom som kan läka” står

”Autism – en sjukdom som kan läka” står det i en annons i dagens Metro. Avsändare: Föreningen Nya Tidens Barn, som säljer en bok där de berättar hur man botar alla sorters NPF ”med metoder som skolmedicinen ännu inte erbjuder”.

Autism är ingen sjukdom, och inget man kan botas från – tackolov. Jag vill inte bli botad från varken Asperger eller ADHD. Däremot vill jag gärna bli botad från det illamående som annonsen orsakade.

Dan före dan före op-aredan

Det är inte långt kvar nu. Ikväll har jag packat, städat, snurrat runt, och pysslat ihop en liten amulett. Jag mår rätt bra och är ganska trött – så trött att jag faktiskt kanske får en blund i ögonen inatt. Tidigare idag var jag sjuk av oro och ville helst gå och lägga mig, men jag härdade ut, och nu känner jag mig mycket lugnare.

Onsdag är det inläggning, torsdag är det operation, och fredag är det utskrivning. Sån är planen. Jag har läst på så mycket jag kunnat, försökt att vara förutseende, och peppat mig själv. Jag har varit rädd både för att bli tvångssocialiserad och för att känna mig ensam, men idag insåg jag att det är jag ju inte. För även om det råder mobilförbud på avdelningen, så kommer jag nog att känna det stöd jag fått. Ni är underbara.

Jag tänker försöka blogga under morgondagen, och sedan kommer jag tillbaka först på fredag. Håll ut. Det tänker jag göra.

Läs även andra bloggares åsikter om operation, vård, könskorrigering, transsexualism, bilder

Riktiga mantimmer luktar inte hallon – utan jordgubbe, del II

Idag var jag in till Stora Staden för att köpa en Viktig Teknisk Pryl Till Jobbet, och i väntan på bussen hem skulle jag köpa schampo också, kom jag på; läckert klarrött schampo som luktar riktiga jordgubbar. Det var bara ett problem – de hade inget sånt schampo. Det fanns bara duschtvål. Jag måste minnas fel, för jag brukar inte använda duschtvål i håret. Jag utstrålade antagligen en viss förvirring, för just då dök en expedit upp.

- Behöver du hjälp?

- Ja… Jag letar efter schampo.

- Ska det vara till dig själv eller till en kvinna?

Efter säkert ett halvår är jag fortfarande inte van vid att passera som kille, så jag svarade bara:

- Till mig själv.

Visst gillar jag att passera som kille, men jag fattar inte poängen med att göra skillnad på kön hela tiden. Vad är det värsta som kan hända om jag använde ett ”kvinnoschampo”? Skulle jag bli flintskallig, gråhårig eller få mer mjäll för att jag använde ett schampo anpassat för personer med mindre testosteron? Skulle mitt skägg falla av i stora tussar om jag tvättade det med det röda jordgubbschampot, ifall det hade funnits?

Förmodligen inte. Jag köpte ett schampo som luktade schampo istället, för det fanns inte så mycket att välja på oavsett kön. På väg hem fantiserade jag om att det visst fanns jordgubbschampo, och om att jag istället hade svarat ”spelar det någon roll?” på frågan om vem det var till.

Läs även andra bloggares åsikter om schampo, kön, könsroller, skägg, manlighet, kvinnlighet, fördomar, transsexualism

Min beredskap är god. Mat.

Fem paket färdigkokta kidneybönor. Två paket stora vita bönor, två blandade bönor och ett paket Salsa Mexicana (färdig linssås). Sju burkar vita bönor i tomatsås, fyra stora burkar champinjoner, en burk majs och en burk vindolmar (som från början var sex burkar, men de har en strykande åtgång…). I frysen ännu mer majs, gröna ärtor, rotfruktsmix och broccolimix, två portioner hemlagad grönsaksgryta, och två sorters bröd. Och så förstås pasta och knäckebröd och pepparkakor och russin och nötter och allt annat sånt som jag brukar ha hemma, och äpplen och morötter.

Jag känner mig som en husfar på 40-talet, men det är inte tredje världskriget jag rustar för. Jag förbereder mig för en period då jag förmodligen varken kan eller vill handla eller laga mat mer än nödvändigt: Livet efter operationen. Jag brukar inte äta konserver så ofta, men de senaste veckorna har jag byggt upp ett litet lager längst upp i skafferihyllan. Ikväll flyttade jag ner alla burkar och tetror så jag når dem, och hjälp så mycket mat!

Däremot har jag med flit avstått från att köpa hem extra mycket glass, eftersom jag vet att jag kommer att leva på det isåfall. Jag har också avfärdat idén att vara rationell och köpa lördagsgodis i förväg, för då kommer det inte att finnas något kvar på lördag. Jag känner mig själv alltför väl.

Läs även andra bloggares åsikter om operation, transsexualism, könskorrigering, mat, planering, bilder

Pre-post-op-depression

Glöm det där jag sa om att inte vara nervös inför operationen. Det är jag. Under hela dagen idag har jag känt fjärilarna i magen, och det har bara blivit värre och värre. Så till slut, när jag inte kunde förtränga dem med jobb längre, var jag tvungen att rasta dem. De lugnade ner sig efter en stund, tack vare kameran. Foto är ingen hobby – det är terapi och inget annat.

Få saker gör mig så avslappnad och samtidigt reder ut tankarna så bra som att rasta kameran. Den här gången började jag ifrågasätta varför jag egentligen är nervös. För ärligt talat går jag inte riktigt på det själv att det skulle finnas en risk att de ger mig en bröstförstoring av misstag.

Så när jag krälade i rabatterna i Stadsparken kom jag på det: Jag är inte ens rädd för att dö på operationsbordet, eller för att någon allvarlig komplikation ska inträffa. Det är inte själva operationen jag nojar över. Faktiskt.

Oron handlar om Före och Efter: Jag är rädd för att känna mig övergiven, men mer rädd för att känna mig överbeskyddad. Jag är rädd för att känna mig ensam natten innan operationen och sedan hela helgen efter att jag kommit hem – men jag är definitivt ännu räddare för att bli mentalt överbelastad av att ha folk i närheten.

Det är alltså bara min gamla sociala klaustrofobi som gör sig påmind; jag är rädd för att känna mig instängd i sociala sammanhang* jag inte kan hantera. Jag är dessutom övermedveten om att alla sorters operationer kan leda till en post-op-depression, och jag har liksom tagit ut den lite i förskott.

När jag insett det släppte oron plötsligt. Den fobin känner jag ju. Det hade varit värre om jag hade varit rädd för något annat än min egen ångest, men det här klarar jag. Det här kan jag hantera – och då menar jag inte operationen, för den får kirurgerna och sköterskorna ta hand om, utan mina känslor.

*) Sociala sammanhang = alla sammanhang där man möter eller löper stor risk att möta andra människor IRL, eller är inom syn- eller hörhåll, och därför måste skära ner på sånt som att prata för sig själv och ticsa. Även att tex. dela rum med någon med ett skynke emellan sig är ett socialt sammanhang.

Läs även andra bloggares åsikter om operation, vård, könskorrigering, transsexualism, social fobi, psykologi, Aspergers syndrom, depression, bilder

Tvångssteriliseringar, tvångskönande och andra transfrågor: Hela listan på partiernas (HB)T-politik

Om en vecka har vallokalerna stängt, och fjäskandet för folket har slutat. Därför är jag glad att jag äntligen är färdig med sammanställningen av enkäten av partiernas inställning i HBTQ-frågor. På grund av tekniska missöden och ineffektivitet både från min och partiernas sida tog det flera månader – men nu har jag lagt upp svar från alla riksdagspartierna samt Feministiskt initiativ. Jag mailade även Piratpartiet och Sverigedemokraterna, men fick inga svar.

Eftersom en del svarade tidigt och andra sent är det inte helt rättvist att enbart gå efter det de säger här, men jag ska göra ett försök att uppdatera svaren också.

Svaren på min partienkät om (HB)T-politik

För den som vill veta vad de olika frågorna handlar om: Läs mer här.

Fråga / parti	F!	V	MP	S
Avskaffa steriliseringstvånget	Ja	Ja	Ja	Ja
Avskaffa skilsmässotvånget	Ja	Ja	Ja	Ja
Spara ägg/spermier	Ja	Ja	Ja	Vill utreda
Surrogatmödraskap	Ja	Vill utreda	Vill utreda	Vill utreda
Avköna personnummer	Ja	-	Ja	-
Avskaffa juridiska kön	-	Nej	Eventuellt	Nej
Möjl. till annat/inget kön	Ja, om jur. kön alls ska finnas	Ja	Ja	-
Inkludering i hets mot folkgrupp	Ja	Ja	Ja	Ja

Fråga / parti	FP (OBS! Se nedan)	C	M	KD (OBS! Se nedan)
Avskaffa steriliseringstvånget	Ja	Ja	Kan tänka sig	-
Avskaffa skilsmässotvånget	Ja	Ja	Ja	Samtyckeskrav
Spara ägg/spermier	Öppna för diskussion	Ja	Kan tänka sig utreda	Behöver utredas
Surrogatmödraskap	I vissa fall	I vissa fall	Nej	Behöver utredas
Avköna personnummer	Ja	Nej	Nej	Nej
Avskaffa juridiska kön	Nej	Nej	Nej	Nej
Möjl. till annat/inget kön	-	Ja	-	Nej
Inkludering i hets mot folkgrupp	Ja	Ja	-	Nej

Kommentarer till enkäten

När FP svarade på enkäten i juni var de ”öppna för diskussion” om rätten att få spara ägg och spermier vid en könskorrigering, men när de skrev en debattartikel i Aftonbladet om tvångssteriliseringar förtydligade de också att de var för rätten att spara ägg och spermier.

När KD svarade i april lyckades de med att inte ge några raka svar alls på frågan om tvångssteriliseringar, och när det gäller kravet på att vara ogift vid en könskorrigering föreslog de en lag där ens make/registrerade partner måste ge sitt samtycke:

”Ett förslag från könstillhörighetsutredningen var att man istället för krav på ogift skulle införa krav på samtycke, något som många remissinstanser var positiva till. Det verkar rimligt, eftersom den man är gift med bör få ett ord med i laget. Båda bör vara överens om ett ingrepp som kan innebära en sådan förändring i relationen. Partiet har inte tagit formell ställning till förslaget men ett avskaffande av ogifts-kravet kan betraktas som ett resultat av hur dagens lagstiftning i övrigt ser ut och en anpassning till dagens situation.”

Detta var alltså i april, men i juli förklarade Göran Hägglund att han kunde tänka sig att gå med på att avskaffa kraven på sterilisering och skilsmässa, eftersom det är det Socialstyrelsens rapport föreslår. Därmed inte sagt att KD tänker släppa kravet på samtycke, som alltså innebär att ens make har vetorätt för vad man får göra med sin kropp och sitt liv.

Partiernas svar i sin helhet

Tabellen ovan säger egentligen inte så mycket, så om du vill veta mer föreslår jag att du läser de olika partiernas svar. Där har de bland annat svarat på vad de är mest nöjda och missnöjda med under de här fyra åren, vad de vill göra för att hjälpa unga transpersoner, och vad de vill göra i framtiden när det gäller HBTQ-frågor.

Feministiskt initiativ

Vänsterpartiet

Miljöpartiet

Socialdemokraterna

Folkpartiet

Centerpartiet

Moderaterna

Kristdemokraterna

Jag har verkligen försökt att vara neutral när jag skrivit ihop detta, men det märks vilka partier som har störst ambitioner. Till exempel har samtliga partier nämnt den könsneutrala äktenskapslagen som exempel på framsteg under den senaste mandatperioden – med undantag för KD som inte vill svara på frågan alls.

Det är dessutom en enormt stor skillnad mellan tex. F! och M i hur man formulerar sig:

Fråga om tvångssterilisering

Ska personer som gör en könskorrigering vara tvungna att genomgå en kastrering? Dagens lag från 1972 kräver sterilitet; är det ett bättre alternativ, eller hade ni hellre sett något annat?

F! svarar

”Varje individ ska själv kunna ta beslut om sin kropp. Ingen ska tvingas till kastrering eller sterilisering. Den som önskar måste få behålla sina könskörtlar och detta ska inte vara ett hinder för att ändra sitt juridiska kön. Kraven på sterilisering och kastrering är uttryck för en stereotyp uppfattning av människors kroppar. Alla transpersoner varken kan eller vill genomgå några operationer, och det borde vara upp till var och en att bestämma vad som är rätt och ändå slippa leva i ett juridiskt ingenmansland.”

M svarar

”Vi kan tänka oss att ändra regelverket på denna punkt.”

M säger visserligen inte att de är för tvångssteriliseringar, men de lovar inte att de aktivt kommer att jobba för att stoppa det.

Eller skillnaden mellan MP och KD:

Fråga om surrogatmödraskap

Ska transsexuella män få spara ägg, för att sedan inplanteras i till exempel deras kvinnliga partners kropp? Då det är osäkert om man kan använda äggen till att inplantera i sin egen kropp efter en längre tids testosteronbehandling – och i synnerhet ifall kastreringskravet skulle gå igenom – så skulle surrogatmödraskap vara ett rimligt alternativ.

MP svarar

”Miljöpartiet vill i positiv anda utreda frågan om surrogatmödraskap, vilket vi bl.a. lagt förslag i riksdagen om.”

KD svarar

”Denna fråga behöver främst analyseras ur ett barnperspektiv. Flera remissinstanser pekade på att det fanns ett alltför begränsat forskningsunderlag i denna fråga för att kunna lägga ett förslag.”

Båda partierna är överens om att frågan behöver utredas, men det är enda likheten.

Jag har som sagt var kämpat med neutraliteten, för även om jag inte alls var övertygad om vad jag själv skulle rösta på när jag började, så klarnade det efter hand. Därför låter jag folk dra sina egna slutsatser om vilka partier som är bäst på transpolitik – eller så kan man ju läsa rapporter som visar på ungefär samma saker:

RFSLs undersökning av riksdagskandidaters HBT-arbete

RFSLs förslag på två alternativa regeringar

KIMs undersökning om partiernas transpolitik

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, politik, val, Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna, transpersoner, könskorrigering, vård, tvångssterilisering, lagar, juridiskt kön, tredje könet, hets mot folkgrupp

Moderaterna: Ja till juridiska kön, nej till diskriminering – och nja till det mesta

Det var ett tag sedan sist, men det är dags för det (förmodligen) sista partiet ut i min enkät om transpolitik: Moderaterna. Det var i april jag skickade ut enkäterna, men många verkar ha kommit bort på vägen. Därför har det tagit längre tid än det var tänkt – men bättre sent än aldrig.

***

En snabb sammanfattning av Moderaternas (HB)T-politik

Viktigast under de senaste fyra åren: Könsneutral äktenskapslag.

Könstillhörighetslagen: Kan tänka sig att avskaffa steriliseringstvång, skilsmässotvång och medborgarskapstvång. Kan tänka sig att ”se över regelverket” som förbjuder sparandet av ägg/spermier.

Surrogatmödraskap: Mot surrogatmödraskap.

Könsneutrala personnummer: För könskodade personnummer.

Juridiska kön: För att det ska finnas juridiska kön. Har inte tagit ställning till andra alternativ än man/kvinna.

Viktigt för unga transpersoner: Motverka diskriminering.

Hets mot folkgrupp: Har inte tagit ställning.

Viktigast under de kommande fyra åren: Att arbeta för ett ”öppet och tolerant samhälle”.

***

Moderaternas svar – den långa versionen

Om ni ser tillbaka på de senaste fyra åren och tänker på de förändringar som genomförts med HBTQ-anknytning: vilka är ni mest nöjda med, och vilka är ni mest missnöjda med?

Mest nöjd: Könsneutral äktenskapslagstiftning

Det finns ju även de frågor som inte är lösta än. Lagen om ändring av könstillhörighet, till exempel. Under våren 2007 lades ett lagförslag fram (SOU 2007:16), och remisstiden gick ut i november samma år. Ändå har ingenting skett. Hur ser ni på det? Vilka förändringar av könstillhörighetslagen vill ni se, och varför? Hur driver ni frågan?

Vi kan tänka oss att avskaffa kraven på sterilitet, medborgarskap och civilstånd.

Ska personer som gör en könskorrigering vara tvungna att genomgå en kastrering? Dagens lag från 1972 kräver sterilitet; är det ett bättre alternativ, eller hade ni hellre sett något annat?

Vi kan tänka oss att ändra regelverket på denna punkt.

Ska personer som gör en könskorrigering få spara könsceller (ägg eller spermier) för att kunna använda senare?

Vi kan tänka oss att se över regelverket på denna punkt.

Om ja på fråga 4: Ska transsexuella män få spara ägg, för att sedan inplanteras i till exempel deras kvinnliga partners kropp? Då det är osäkert om man kan använda äggen till att inplantera i sin egen kropp efter en längre tids testosteronbehandling – och i synnerhet ifall kastreringskravet skulle gå igenom – så skulle surrogatmödraskap vara ett rimligt alternativ.

Vi vill inte tillåta surrogatmödraskap.

Är det rimligt att Sverige har haft en könsneutral äktenskapslag i snart ett år, medan transsexuella fortfarande måste vara ogifta för att få fastställelse?

Nej.

Ska personnummer vara könskodade, dvs. bör de fortsätta ha en siffra som anger personens juridiska kön, så som det är idag?

Ja

Ska det finnas juridiska kön? Varför/varför inte?

Ja.

Om ja på fråga 8: Ska det vara möjligt att registreras som ett tredje kön, eller som ospecificerad? Under vilka omständigheter isåfall?

Vi har inte tagit ställning till den frågan.

Vad anser ni är viktigt för att underlätta för unga transpersoner; både de som behöver könskorrigering och de som inte gör det?

Vi vill se ett mer öppet och tolerant samhälle, därför arbetar vi för att motverka diskriminering i alla dess former.

Transpersoner omfattas numera av diskrimineringslagen, men könsidentitet och könsuttryck är fortfarande inte specificerat i lagen om hets mot folkgrupp. Är det något ni vill ändra på?

Vi har inte tagit ställning till den frågan.

Vilka är de viktigaste HBTQ-frågorna som ni vill driva de kommande fyra åren?

Att fortsätta arbetet för ett öppet och tolerant samhälle där alla människor respekteras, oavsett ålder, ursprung, kön eller sexuell läggning.

***

Om du vill veta mer om de olika frågorna så rekommenderar jag de här länkarna:

Tvångskastrering och tvångssterilisering: En grundkurs

Anledningar att bli kastrerad – och inte

Varför måste transsexuella kastreras? (om lagtexten)

Mors dag, men inte för alla (om steriliserings- och kastreringstvång)

Allt du inte visste att du inte visste om trans: Begreppet HBT

Lämna min kuk och fitta ifred, Malin Wollin! (om ett tredje juridiskt kön)

Så vet du om någon är hermafrodit: Hen bär sitt hus på ryggen (om intersexualism)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Moderaterna, HBTQ, politik, transpersoner, kön, könsidentitet, könskorrigering, tvångssterilisering, sterilisering, lagar, diskriminering, val, tredje könet, homofobi, transfobi

Smulor i sängen och svamp på pinne: Operationsförberedelser

Nästa helg räknar jag med att ha ganska begränsad rörlighet, framförallt i armarna. Efter bröstkorgsoperationen kan jag förvänta mig att dels vara lullig på smärtstillande, och dels att vara tvungen att begränsa mina armrörelser. Därför har jag försökt att städa idag, så att det är lättare att ta sig fram i lägenheten, men jag har också hunnit med att köpa ett hjälpmedel och tillverka ett annat.

Jag hittade nämligen en sängbricka på loppis: En stadig historia med utfällbara ben, så man kan sitta i sängen och äta, eller tex. använda datorn. Jag kommer nog att ha glädje av en sängbricka både den första tiden efter operationen och i framtiden, så det kändes givet att slå till på en sån när den dök upp och bara kostade tjugo kronor. Här ska smulas (och surfas) i sängen!

Hjälpmedel nummer två är en tvättsvamp på skaft. Även om jag inte vet vilka förhållningsregler jag kommer att få för bandagen och ärren, så måste jag ju rimligtvis åtminstone kunna tvätta mig under armarna när jag kommit hem från sjukhuset – och jag gissar att just de rörelserna som det kräver kan vara lite jobbiga med en nyopererad bröstkorg. Därför slaktade jag ännu en kjolgalge för att göra ett skaft till tvättsvampen, som ju inte är någon svamp utan snarare en boll av plastnät. ”Bollen” är nyinköpt, men galgen är gammal. Hursomhelst tror jag att jag kommer att uppskatta svamppinnen med.

När jag börjar få ordning på det praktiska känner jag mig också mer förberedd mentalt på det som ska komma. Jag har hunnit tänka igenom hur det kommer att vara när jag är där, och jag tror faktiskt att jag inte är särskilt nervös alls för tillfället. Det kan såklart förändras, men just nu känns det som om jag har koll på situationen – eller kanske snarare som att jag har accepterat att jag inte har koll, men att det är okej ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, transsexualism, vård, hjälpmedel, bilder, operationer, förberedelser, ångest, trygghet