I väntan på att efter sommaren ska börja

En gång i tiden älskade jag att bada, och det var svårt att övertala mig att komma upp ur vattnet. Jag längtar dit. Jag längtar efter att kunna sänka ner min kropp i svalkan och ta några simtag. Jag längtar efter att kunna röra mig fritt, att flyta runt. Att känna mig bekväm. Sist jag badade var sommaren 2007. Då badade jag två gånger. Innan dess var det förmodligen 2005 eller nåt. Jag saknar det otroligt mycket, men hindren är för stora. Kroppskomplexen har hållit mig hemma.

Efter sommaren. Det är då jag äntligen ska få operera bröstkorgen. Det är då jag äntligen ska bli av med de där sakerna som hänger i vägen. När börjar efter sommaren? Inte än, i alla fall, för kontaktsköterskan på kirurgen har semester och är inte tillbaka förrän nästa måndag. Först då kan jag ringa och tjata och fråga när jag ska få en tid.

Förr kände jag väldigt mycket mjölksyra, men det lättade betydligt när jag började med testosteron. Allt blev plötsligt så mycket enklare. Min kropp började kännas mindre som en fiende och mer som något jag faktiskt kunde leva med. Nu i sommar däremot, när jag har svettats floder på grund av brösten, och när jag inte kunnat bada, då har jag känt av den igen: Mjölksyran.

Jag har sprungit så länge att jag inte vet hur jag orkar – men jag har kommit så långt att jag aldrig i livet skulle ge upp nu.

Läs även andra bloggares åsikter om vård, vårdköer, bad, sommar, transsexualism, könskorrigering, bröst, operationer

Pride-summering lördag 31/7: Sju tusen meter paradpromenad

En vecka för sent är det dags att sammanfatta pridelördagen. Om ni är trötta på Pridetjatet, så lovar jag att inte skriva så mycket mer om det framöver. Jag måste bara få ur mig alla tankar, och dessutom vill jag verkligen visa hur min bild av Pride ser ut. Den skiljer sig ganska ordentligt från den där stereotypa bilden som många som bara sitter hemma och läser om det eller ser på tv får.

Intervju

Jag kom alltså i säng klockan halv fyra på lördagsmorgonen, och vid halv nio skulle jag upp igen för att åka och möta en journalist. Vi satt på en stenmur uppe vid Högalidskyrkan och pratade om tvångssteriliseringar, om könsroller och – oundvikligen – lite om min könskorrigering. Det är så olika med olika journalister, men det här var en person som jag verkligen kände att det fungerade med. Skillnaden mellan de som ”vill berätta om personer med spännande liv, och könsbyten är ju så intressanta” och de som vill ”uppmärksamma transpersoners rättigheter” kan vara så oändligt stor, och den här journalisten tillhörde definitivt den senare kategorin.

Efter intervjun gick vi till Tantolunden för att fota lite till reportaget, och sedan sprang jag runt en stund innan jag hittade KIMs plats i paraduppställningen.

Paraden

Någon sa att det var sju kilometer från Tanto till Sjöhistoriska, som ju var den nya paradvägen eftersom Pride Park är flyttat. Långt var det i alla fall, och större delen av vägen väldigt varmt. Stämningen var på topp, men när vi närmade oss slottet kände jag att jag inte orkade ha bindern på längre. Jag slet av mig tröja och binder och gick resten av vägen med bar överkropp.

KIM i paraden

När vi närmade oss slutet av paradvägen och Pride Park dök plötsligt Gustav upp och sa hej, och ”Vad orättvist att du har mer skägg än jag!”. Det var första gången vi sågs IRL, men jag tror han vet precis hur glad jag blev att få höra det.

Pride Park

Lördagskvällen i parken blev annorlunda än fredagen. Den första kvällen värvade vi en del nya medlemmar till KIM, och det var ganska lugnt. Lördagen verkade vara mer av en suparkväll, men det var bra stämning större delen av tiden.

KIMs tält när de släppte ut ballonger från stora scenen. Ballongsläpp är verkligen inget jag gillar, egentligen.

Vi gick in på Sjöhistoriska för att titta lite på en utställning om uniformer men såg bara det som var i första rummet, eftersom det som egentligen lockade var vattentoalett med möjlighet till riktig handtvätt, till skillnad från de där äckliga bajamajorna med sin handsprit. Medan Mikusagi stod i toakön fick jag fylla i en besökarenkät om museets utställningar, och blev glad över frågorna. När de frågade efter kön hade de nämligen skippat de där typiska man-eller-kvinna-rutorna, och istället hade de en rad så man fick skriva själv vilket kön man definierade sig som, eller hoppa över. Sånt gillar jag!

Jag såg inte ett enda uppträdande under hela prideveckan, även om dunket från scenerna var oundvikligt även i tältet. Istället träffade jag en massa människor, gick på intressanta seminarier och debatter, och mådde helt enkelt väldigt bra. Det är Pride för mig.

Måndag: Namnlagsdebatt och transfett

Tisdag: Tvångssteriliseringar, omvänd köttmaktsordning och juridiska kön

Onsdag: ”In order to get rights as a sane person, I have to say I’m insane”

Torsdag: Kristdemokrater och kuklösa bögar

Fredag: Störd, stolt och sexualiserad

Fler bilder från paraden hittar du här.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, pride, prideparaden, Stockholm, bilder, KIM, transpersoner, kön, könskorrigering, könsroller, könsidentitet

Pride-summering fredag 30/7: Störd, stolt och sexualiserad

Fredagen i prideveckan är alltid vemodig. Även om det är parad och fest på lördagen, så är fredagen den sista dagen som Pride House håller öppet, och för mig är House hela meningen med att åka på Pride.

Störd – och stolt?

Simon och jag satt på scenen och pratade i mun på varandra: Jag i egenskap av psykfall, och Simon i egenskap av psykologstudent och psykfall. Vi trashade psykiatrins syn på transpersoner, transfoba troll och de grupperingar inom transrörelsen som verkar vara livrädda att bli förknippade med ”psykiskt sjuka”, men framförallt trashade vi de märkliga normer som säger att om man söker till könsutredningen så är bilden både från vårdens sida och från många transsexuellas sida att man ska vara lagomstörd. Det vill säga: De som inte är i en tillräckligt djup depression på grund av könsdysfori har svårt att få vård, eftersom deras problem inte tas på allvar. Samtidigt är det viktigt att inte vara för ”galen”, för om man anses vara otillräknelig riskerar man att inte få vård just därför.

I år var första gången vi skippade Aspiequeer just för att jag kände att jag ville prata om mer övergripande frågor, så det här var istället för det. Lokalen var ganska full, och tyvärr hann vi bara med en bråkdel av de frågor som publiken hade, innan tiden var ute. Efteråt var det flera som kom fram till oss och ville prata. Det kändes som om vi fyllde en lucka och ett behov av att prata om normer inom psykiatrin. Det här känns verkligen som något att jobba vidare med.

Partiledardebatt

Efter samtalet gick vi och köpte mat, men Linn, Erika och jag gick tillbaka till House för att ”sätta oss utanför Hörsalen och äta” innan partiledardebatten. Det visade sig vara ett smart drag, för om vi inte hade varit där trekvart innan det började hade vi kanske inte kommit in. Jag har för mig att Hörsalen rymmer 400 personer, vilket såklart var alldeles för litet för en partiledardebatt mindre än två månader före valet. Någon sa att det hade varit tusen personer i kön, så de flesta kom inte in. Det var trångt, varmt och syrefattigt i kön, och själva debatten började en kvart efter utsatt tid eftersom det tog så lång tid att få in publiken.

Min bild av partiledardebatten är att den var förvånansvärt saklig, även om det såklart var en hel del gnabb. Alliansen tryckte på att de minsann fått igenom könsneutrala äktenskap, medan de rödgröna hellre pratade om vad de vill göra i framtiden, och som Maria Wetterstrand sa ”Vi har ingen Göran Hägglund på vår sida”. Det hade i och för sig inte alliansen heller, för dagen. Hägglunds stol stod symboliskt framställd och tom bredvid Reinfeldt.

Överlag störde jag mig på den extrema homonormativiteten i många uttalanden, som till exempel ”staten gör skillnad på homosexuella och heterosexuella föräldrar” (Rick Falkvinge). Nej, det är inte läggningen som man gör skillnad på, utan könet. Ens eget juridiska kön i förhållande till ens partners juridiska kön. På samma sätt nämndes till exempel ”sexualitet” och ”att uttrycka kärlek” gång på gång när man pratade om till exempel öppenhet och diskriminering. Det var först när moderatorerna började ställa frågor om könstillhörighetslagen som man började prata om transpersoner alls. Någon gång efter det var det någon – jag tror det var Maria Wetterstrand – som nämnde ”könsidentitet”, men vad jag uppfattade var det ingen, inte en endaste gång, som pratade om könsuttryck.

Jag störde mig också heteronormativitet som skymtade i kulisserna. Som exempel på det sistnämnda kan man ta att Jan Björklund inte förstod frågan om presumtivt mödraskap. Om två juridiska kvinnor skaffar barn ihop, så kan den av dem som inte föder barnet inte räknas som förälder innan barnet är fött, även om de är gifta. Om den som inte föder barnet är juridisk man däremot, och de är gifta, så räknas han automatiskt som barnets far. Björklund sa att de inte vill att barn ska ha tre juridiska föräldrar, och när moderatorn försökte förklara vad det handlade om svarade han förvirrat ”Men det finns ju en far till barnet”. Skratt från publiken.

Debatten i sin helhet finns filmad och utlagd på Makthavare, så jag ska inte återberätta allt som sas. Efter debatten hade jag egentligen tänkt gå på Tiina Rosenbergs brandtal, men det blev inte så, av flera skäl. Istället hängde jag med Erika och Bea och tryckte i mig min numera kalla veganburgare som legat i väskan hela debatten eftersom jag inte direkt känt någon matro i kön. Senare fick vi sällskap av Linn, och efter ett tag åkte Bea och jag till Pride Park.

Mikusagi äter pastasallad med pinnar i KIMs tält

Jag gick någon vända i parken, men annars hängde jag mest i KIMs tält även när det inte var min tur att ansvara för tältet. Det var vår lilla transoas i homonormens land, med underbara människor och bra stämning. Vid tvåtiden klappade Rikkie och jag igen tältet och knölade in oss på nattbussen, och vid halvfyrasnåret kom jag äntligen i säng efter en väldigt lång dag.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Pride, bilder, psykiatri, vård, transpersoner, HBTQ, könskorrigering, fördomar, transfobi, könsidentitet, könsuttryck, heteronormen, homonormen, Göran Hägglund, Kristdemokraterna, Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Jan Björklund, Folkpartiet, Rick Falkvinge, Piratpartiet, politik, val

Marcus Birro, del III: Jag kräks också på gullandet med transpersoner

Jag ber om ursäkt, Marcus Birro.

Jag missförstod dig. Jag trodde i min enfald att du pratade om HBT-frågor, och om utsatta grupper. Jag trodde att det var ungefär som för ett år sedan, då du kräktes på de som ”värnar transpersoner”. Jag visste inte att det var Pride det handlade om:

”Det här handlar inte om den sortens trista diskriminering som säkert många homosexuella upplever. Det handlar inte om om de romer, invandrare, frånskilda fäder i rättegång för sina barn, de sjukskrivna eller pojkar på landsbygden som enligt alla beräkningar är de verkliga förlorarna i morgondagens samhälle.

Men Pride är Pravda.

Pride är vägen och sanningen. Det finns inget annat än Pride.”

Jag kan lista ett antal anledningar till varför jag hade velat att Göran Hägglund hade kommit på Pride:

1. Han är partiledare, och det är valrörelse. En partiledardebatt där alla andra riksdagspartier plus F! och PP deltar, men inte KD – det ser inte bra ut.
2. Han är socialminister. Det betyder att han är ytterst ansvarig för många frågor som rör HBT-personer, till exempel könstillhörighetslagen. Han hade två och ett halvt år sig att klämma ur sig ett vettigt svar om vad han ville göra med det lagförslag som lades fram 2007, men ingen lyckades få ur honom något mer än ”det är en svår fråga” och ”vi avvaktar” tills han faktiskt, mitt under festivalen men på betryggande avstånd, plötsligt sa ”nja”.
3. Det hade varit mindre pinsamt och jobbigt för hans partikollegor. Jag var på en transpolitisk debatt där KD var representerat, och sedan på KDs egen programpunkt. Kanske var det bara min tolkning, men de hade nog känt sig mindre illa till mods om de haft mer uppbackning från partiet.

Märk väl att jag inte har skrivit att KD är ett homofobt parti, eller att de måste anstränga sig extra mycket för att tvätta bort den stämpeln. Märk väl att jag inte tycker att man kan kräva av någon att hen kommer på Pride. Märk väl att jag inte fördömer Göran Hägglund. Eller dig, för den delen.

Jag vill också passa på att be om ursäkt för ifall jag har missförstått det du menar med ”transsexuella”:

”Jag tror fortfarande att det finns minst ett tiotal andra grupper av människor som inte är inte är i närheten av att omhuldas som de homosexuella och transsexuella omhuldas. De har inga demonstrationståg, inga korteger med politiker och kändisar, inga helsidor och mittuppslag i tidningarna, inga nyhetsinslag, inga ledare i tidningarna, inga bloggare i tusental.

Kanske kunde Pride, med sin ärovärdigt uppnådda maktposition se över sin egen axel och bredda tågen?

Jag har lärt mig en sak. Att transpersoner har en armé av vänner i internetvärlden.”

Jag trodde att vi pratade om just transsexuella. Inte transsexuella som i ”homo- bi- och transsexuella” (HBT står för ”homosexuella, bisexuella och transpersoner”, och inget annat) utan transsexuella som i ”personer som behöver göra en könskorrigering”. För att förtydliga:

• Transsexuella och transpersoner är inte samma sak. Transpersoner är ett samlingsbegrepp för olika transidentiteter, där även till exempel transvestiter, intergenders, dragkings och dragqueens ingår. Många transsexuella vill inte räknas in i begreppet transpersoner, medan många andra är helt okej med det.
• Att visa bilder av dragqueens i prideparaden är inte att ge transsexuella mediautrymme. Det är inte ens att ge dragqueens mediautrymme, eftersom det oftast bara är deras yttre som är intressant för journalister. Det är lite som att säga att en tidning ger äldre kvinnor mediautrymme för att de har en halvnaken tjugofemårig tjej på omslaget.
• Att intervjua transpersoner, oavsett om de är transsexuella, transvestiter, intergender eller vadsomhelst, och bara vara intresserad av att återberätta en saga man redan har färdigskriven i sitt huvud – där det alltid ingår klyschor om hur spännande men samtidigt tragiskt ens liv är, och där frågan ”är du opererad?” kommer av bara farten och där det aldrig finns utrymme för att prata vad som behövs förändras i samhället – det är inte att lyfta transfrågor.

Babsan i Prideparaden: Det här är inte att lyfta transpersoners rättigheter. Det är att visa en bild från en fest.

Med andra ord: Det är först i år som man faktiskt HAR tagit transpersoner på allvar i media, som man har lyckats komma runt transationsjournalistiken och se frågorna bakom. År ut och år in har välmenande journalister kläckt ur sig personporträtt på personporträtt som är totalt ofarliga och inte förändrar något alls – även om personen som blivit intervjuad verkligen har velat prata politik.

Immanuel och Fredrik i DN: Det här är att lyfta transpersoners rättigheter.

Därför har jag numera den principen att aldrig ställa upp på renodlade personporträtt. Jag har varit så otroligt frustrerad över att aldrig komma någonvart: Jag vill prata tvångssteriliseringar och namnlagen, och journalisten eller forskaren eller vad det nu är vill prata om min relation till mina föräldrar, mitt penisavund och mitt sexliv. De vill gulla och gräva, klappa lite på huvudet och känna sig duktiga, och ibland spelar jag med – men det är inte att uppmärksamma transfrågor. Det är inte att kämpa för transpersoners rättigheter, hur väl man än menar.

Som tur var har läget förändrats enormt på bara några månader. Jag hade för bara ett halvår sedan aldrig kunnat drömma om att det faktiskt skulle gå att prata transpolitik i mainstreammedia utan att minst halva och helst hela intervjun ska gå åt till att prata om sina relationer, som om journalisten vore någon slags terapeut.

Så en sak har vi nog gemensamt, Marcus Birro: Jag kräks också på gullandet med transpersoner. Faktiskt. Men det har inget med Pride att göra, och inte med RFSL, och definitivt inte med transpersonerna själva. Det jag kräks på är den journalistiska traditionen att beskriva transpersoner som utomjordingar. Jag undrar om det är så för att det anses vara lite för skrämmande att inse att vi inte bor någonstans i en galax långt borta.

Nyfiken på hur du kan förbättra ditt sätt att skriva om transpolitik? Läs min handledning.

Bra bloggat: Bimbo Boy, Dvärghundspossen, HBT-sossen, Lukas, och Lukas igen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transpersoner, transsexualism, Marcus Birro, transfobi, heteronormen, Pride, media, tvångssterilisering, Göran Hägglund, RFSL, politik, val, Kristdemokraterna

Äktenskapet är dött. Leve äktenskapet!

Klockan är nästan två och jag borde ha gått och lagt mig för länge sedan. Då får jag vet det. Först på twitter, sedan i tidningarna: Proposition 8, som definierade att äktenskap var förbehållet par av olika juridiska kön, ogiltigförklaras. Lagen röstades igenom för ett och ett halvt år sedan i Kalifornien, men nu rivs den alltså upp.

LA Times publicerar ett utdrag av domslutet, där man bland annat hittar detta:

”The right to marry has been historically and remains the right to choose a spouse and, with mutual consent, join together and form a household. Race and gender restrictions shaped marriage during eras of race and gender inequality, but such restrictions were never part of the historical core of the institution of marriage.

Today, gender is not relevant to the state in determining spouses’ obligations to each other and to their dependents. Relative gender composition aside, same-sex couples are situated identically to opposite-sex couples in terms of their ability to perform the rights and obligations of marriage under California law.

Gender no longer forms an essential part of marriage; marriage under law is a union of equals.”

Alltså: Kön är inte längre en grundläggande del av definitionen av äktenskap, eftersom äktenskap numera är ett förbund mellan jämlika parter. Wow.

Den sexistiska, heteronormativa definitionen av äktenskapet, som högerkristna fundamentalister propsat på, är krossad i Kalifornien. Leve äktenskapet!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, Proposition 8, könsneutrala äktenskap, kärlek, relationer, USA, Kalifornien, heteronormen, homofobi, kön, könsroller, äktenskap, jämställdhet, jämlikhet, genus

Kvinnor finns inte till för att du skall tycka om deras könsorgan

Apropå Bög utan kuk var det en vän som mobilbloggade en bild precis innan samtalet skulle börja, och det ledde till att någon av hennes facebookvänner kände sig tvungen att kommentera rubriken.

T: Bögar brukar ha kukar öh??

A: Där ser man T. Du skulle också behöva lära dig ett och annat.

T: Men en människa utan kuk borde vara en kvinna?

A: Det är förstås transsexuella vi pratar om nu T.

T: En transsexuell utan kuk är väl kvinna? Hon skall kanske transformeras till man dårå?

Jag: Det handlar om transsexuella män, dvs. killar födda i tjejkropp.

T: Men då blir dom väl killar och får kuk?

B: Her er det vel snakk om homofile gutter født i kvinnekropp….

Jag (till T): Nej, det är inte riktigt så enkelt.

1. Det är inte alla som kan få vård eftersom det är svårt att få komma till utredningen öht. För mig tog det sex år att få börja i utredningen.

2. Det är alltid minst två års utredning innan man kan få göra en operation av könsorganen. Alltså utöver väntetiden.

3. De operationer som görs på transkillar ger ett resultat som inte är särskilt likt en medfödd kuk; antingen är den väldigt liten (ett par cm) eller så är man impotent (beroende på vilken op-metod man valt). Så många väljer att avstå från att göra en sån operation.

4. Det är faktiskt inte ens alla som känner att de vill ha en kuk.

Jag (till B): Exakt!

T: En kille utan kuk är väl inte en kille utan vad?

B: Det finnes menn som har måttet operere bort sitt ”utstyr” av ulike årsaker, eller mistet det i ulykker… de er fortsatt menn.

Jag: Precis. Könsidentitet sitter inte mellan benen.

A: Här pågår det folkbildning. Härligt!

T: Men om killar har kuk och flickor fitta så är väl allt där därimellan nåt annat?

Jag: Eh… va?

T: Olyckor räknas inte

B: Hvilket kjønn et menneske har, bestemmes ikke av hva man har mellom beina.

T: Om jag som kille går ut och letar kvinnor så vill jag inte att dom är förklädda och har kuk. Tror inte heller kvinnor som letar män önskar få tag på en annan kvinna. Men det är vad jag tror. Jag vet inte heller hur många som avviker från detta. Kanske vi snart måste ha en heteroparad?

B: Mennesker må få lov til å være seg selv. Det er aldri hyggelig å bli ”lurt”, men det tror jeg ikke er intensjonen til veldig mange heller.

Mikusagi: T, kvinnor finns inte till för att du skall tycka om deras könsorgan. De lever inte för din skull. ”Tror inte heller kvinnor som letar män önskar få tag på en annan kvinna.” Punkten handlar om bögar.

N: Du, T? Lägg ner. ”Förklädda” är jävligt kränkande och det borde du fatta.

T: Vad är normalt? Om jag raggar brudar vill jag ha tag på en sådan och inte en med kuk. Jag kan förstå hur Cornelis Wreesvik kände sig en gång i tiden. För mig har en kvinna en fitta och det ingår liksom i grejen när man har sex.

A: Vi har förstått nu vad som är viktigt för dig T och vilka preferenser du har.

T: Va bra då

Cornelis Wreesvijk, som T nämner, knivskar en gång två transpersoner när han upptäckte att de hade kuk. Sedan skrev han en ‘humoristisk’ ballad om händelsen.

Balladen Om Hurusom Don Quijote Gick På En Blåsning på youtube

Det är alltså den känslan, den transfobi som fick Wreesvijk att misshandla personer för att de visade sig ha kuk, som T säger sig kunna förstå. Tanken på att det finns bögar utan kuk leder alltså till att en heterosexuell man känner sig tvungen att försvara transfoba hatbrott mot transkvinnor, manifestera sin läggning och oombedd beskriva sina sexuella preferenser – och därtill föreslå en heteroparad. Ja, för det är ju uppenbarligen så att det inte finns någon som helst homofobi, bifobi eller transfobi kvar i samhället, eller?

Vardagstransfobi. Sånt som inte är blodiga våldsbrott (till skillnad från det Wreesvijk gjorde). Sånt som inte sägs framför tv-kameror och mikrofoner eller skrivs på stora plakat. Sånt som händer var och varannan dag. Sånt som man tyvärr vänjer sig vid – och jag vet inte vad som är mest skrämmande: Att folk på slentrian rättfärdigar misshandel, eller att jag är så van att det tog några dagar innan jag ens orkade bry mig.

Hursomhelst är Mikusagis citat klockrent:

”kvinnor finns inte till för att du skall tycka om deras könsorgan. De lever inte för din skull”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, Pride, transfobi, homofobi, hatbrott, Cornelis Wreesvijk, kön, könsorgan, sex, transpersoner, homofobi, heteronormen, hatbrott, musik, kultur

Pride-summering torsdag 29/7: Kristdemokrater och kuklösa bögar

Planen för torsdagen var egentligen att åka in redan till klockan elva, för att gå på KIMs presskonferens då de presenterade sin undersökning om var partierna står i transfrågor. Tyvärr vaknade jag med ryggskott, efter att ha släpat runt på Minous tunga dator hela onsdagen, så jag stod över det och åkte in först till det ordinarie programmet började vid tolv. Hursomhelst så var det omöjligt att missa huvuddragen i svaren, eftersom den första punkten jag gick på var en transpolitisk debatt arrangerad av just KIM.

Är det vår tur nu?

Det finns mycket att säga om den transpolitiska debatten. Moderaternas representant Gunvor Åkerblom började med att säga att enligt henne finns det bara två kön, och en stund senare bad hon om ursäkt för att hon var med på den tiden i RFSL då man bestämde sig för att införa begreppet transperson i svenskan, som om hon utgick ifrån att det var något negativt.

Gunvor Åkerblom (m), Barbro Westerholm (fp) och Jonas Göthner (f!)

Man diskuterade artonårsgränsen för könskorrigering, steriliseringskravet, rätten att ändra namn och personnummer i gamla betyg och arbetsintyg, hur transvården ska förbättras och ifall man ska tillsätta en särskild statlig utredning för att se över transpersoners livsvillkor i sin helhet. Svaren var ungefär desamma som står i enkäten (pdf), men några uttalanden stod ut: Barbro Westerholm (fp) lovade att

”Vi ska bli av med de sista tvångssteriliseringarna!”

och Jonas Göthner (f!) kontrade med:

”KD har ett veto i en borgerlig regering. Det här ska bort med regeringen!”

F! vill även avskaffa tvångskönandet i alla register där det inte är absolut nödvändigt, och de vill också att kön ska vara skyddade uppgifter och gå att ändra lättare. När det gäller könstillhörighetslagen och möjligheten att ändra gamla betyg så påpekade LiseLotte Olsson att Vänsterpartiet har motionerat om båda frågorna flera gånger, men inte fått igenom det, och ifrågasätter viljan till förändring i regeringen:

”Hade man velat förändra hade man kunnat göra det”

Börje Vestlund (s), Michael Anefur (kd), Ulf Holm (mp) och LiseLotte Olsson (v)

När publiken släpptes in i samtalet fick kristdemokraten Michael Anefur frågan om skillnaden mellan SD och KD, och det kom att dominera resten av debatten. Anefur svarade att ”skillnaden mellan oss och SD hoppas jag är uppenbar” och ”vi har lämnat det frireligiösa ursprunget”. Jonas Göthner (f!) kontrade med:

”Ska man välja mellan KS och SD, så välj KD – men välj inte KD!”

Det kom också frågor om vad man ska göra för att förändra samhället. Börje Westlund (s) föreslår att man ska lägga krutet på att stötta ideella rörelser snarare än politiska partier, och Göthner (f!) att man ska kräva HBT-kompetens av myndighetspersoner och tjänstemän som jobbar med människor, som poliser och vårdpersonal, och asyl. Barbro Westerholm (fp) tycker att det är ”allas ansvar att förändra attityder” och Gunvor Åkerblom (m) levererar att ”Vi ska vara snälla mot varandra”. Däremot vill hon inte se några särlösningar, som att specificera vilka grupper som ska omfattas av hets mot folkgrupp eller hatbrott, och inte heller att man ska införa ett tredje juridiskt kön. Detta till skillnad från både Ulf Holm (mp) och LiseLotte Olsson (v) som båda tycker att man måste ställa krav på konkreta åtgärder.

Med andra ord var det de olika partierna i ett nötskal som presenterades: De borgerliga pratar om ansvar och frihet, och de rödgröna pratar om strukturellt förtryck och ställer krav.

Makten över vardagen

Sedan var det dags för den mest spännande punkten egentligen: Kristdemokraterna. De ”kom för att lyssna och lära”, och nog lärde de sig ett och annat, även om de mest pratade om att det var okej att tycka att det var mer normalt att leva med en av ”motsatt” kön än en av samma kön, så länge man var ”öppensinnad” när man väl träffade någon som inte var normal. Okej, de använde kanske inte ordet ”normal”, men det var så de menade. De passade också på att berätta hur svårt det är att komma ut som kristdemokrat i HBT-sammanhang, eftersom HBT-personer har så mycket fördomar.

KD-panelen när de konfronteras med frågan om varför inget hänt med könstillhörighetslagen på tre år

Mot slutet ställdes de i alla fall mot väggen angående varför inget har hänt med könstillhörighetslagen fast det är tre år sedan lagförslaget lades fram, och Michael Anefur skruvade på sig på samma sätt som någon timme tidigare då han fått frågan om SD. Han förklarade att ”innehållet i den är ju inte enkelt” och ”Det är tråkigt att det tar tid, men ni får inte mig att lämna den tråkigheten. Vi måste ha ett bra underlag och det måste få ta tid”.

Det jag lärde mig av att lyssna var framförallt att när högerkristna försöker vara HBT-vänliga menar de egentligen att de inte hatar bögar och flator. Homonormen lyste klar ända fram tills någon i publiken tog upp transvården. Innan dess använde de HBT som en synonym för homosexuella. De lyckades faktiskt med att vara hetero- och homonormativa på samma gång. Även om det är ett bra initiativ att KD kommer på Pride, så är det inget som imponerar.

Bög utan kuk

Torsdagen avslutades med något helt annat, nämligen ett panelsamtal om fittfödda killar som har sex med kukfödda killar. Jag var moderator, och i panelen satt Mina Gäredal, Tarald Stein och Niklas Hellgren. Mina och Tarald är väldigt lättpratade båda två, och jag ska erkänna att jag är imponerad över att Niklas alls fick en syl i vädret. Alla sa såna fantastiskt bra saker, och det kom också in många bra synpunkter från publiken.

Mina, Tarald, Niklas och Immanuel. Foto: Maria A

Mina tog bland annat upp en fördel med att ha en kropp som inte ser ut som en kropp förväntas se ut: Det gör att man är så illa tvungen att prata med personer man har sex med, och det är egentligen något som alla som har sex med andra har nytta av. Man slipper också vara låst till normer om att sex ”ska” vara på ett viss sätt. Till exempel finns bilden av att heterosexuella har sex genom kukenifittansamlag, och att bögar har sex genom analsamlag. Den normen kan vara förvirrande och tung för till exempel de som kanske är bögar men inte är så intresserade av ”analsex”, men som transperson kan man ibland få normbrytarens privilegium att slippa sånt.

Tiden rann iväg och både jag och publiken hade många frågor kvar när volontärerna tecknade att vi måste bryta. Då hade vi redan dragit ett par minuter över tiden. Helt klart finns det ett behov av att prata om trans-sex.

Mer om Bög utan kuk på Stockholm Prides hemsida.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, Pride, politik, KIM, transvård, könstillhörighetslagen, tvångssterilisering, transpersoner, könskorrigering, kön, Moderaterna, Folkpartiet, Feministiskt initiativ, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, homofobi, transfobi, heteronormen, homonormen, könsorgan, sex

Pride-summering onsdag 28/7: ”In order to get rights as a sane person, I have to say I’m insane”

Att blogga mot normen

Onsdagen började med panelsamtalet Att blogga mot normen, som leddes av Hanna, och där jag, Amanda, och Lisa satt i panelen. Vi pratade om varför vi bloggar, om bloggen som ett verktyg för normkritik, om hur man hanterar troll och påhopp och sånt. Mer om det finns på Makthavare och Stockholm Pride.

Efter bloggpanelen fick jag äntligen se dagens DN, och det visade sig att Fredrik och jag var på förstasidan. Jag blev helt överväldigad, och resten av veckan fick jag höra det lite då och då att det var så bra att vi pratade om tvångssteriliseringar. Det kändes häftigt, mest för att frågan äntligen tas på allvar och får den uppmärksamhet den behöver för att man ska få till någon förändring.

Crip <3 trans = ?

Senare på eftermiddagen gick jag på ett panelsamtal om trans och funkis. Fej Skantz, Christine Bylund och Josephine Krieg pratade mycket om fördomar: Synen på synliga transpersoner och synen på personer med synliga funktionsnedsättningar har många likheter. Det ger status att passera som funktionell, respektive som man eller kvinna, och i båda fallen anses man vara ”modig” om man överhuvudtaget visar sig bland folk. Dessutom förväntas man liksom inte riktigt ha en sexualitet, och OM man uppenbarligen har en sexualitet så anses ens partners vara antingen fina människor som accepterar en ”trots” att man är som man är, eller så anses de vara perversa för att de tänder på kroppar som avviker från normen.

En av de bästa sakerna jag tog med mig därifrån var ett citat av Fej:

”It’s more important to be normal than to be able to do what you want to do”

Alltså: Det är viktigare att verka normal, att framstå som så ”frisk” och ”vanlig” som möjligt, än att faktiskt göra det som ger en de bästa möjligheterna att leva ett bra liv. De exempel som kom upp var hur omgivningen byter attityd mot en person beroende på om hen använder rullstol eller till exempel rollator eller käpp. Det är nämligen högre handikappoäng i en rullstol, så då blir man lättare bemött som en rullstol och mer sällan som en individ – och detta ska alltså vägas mot att om man använder rullstol så kan man få mer kraft och möjligheter att faktiskt göra saker som man inte klarar om man försöker klara sig utan. När det gäller transpersoner kan det till exempel handla om att det är lättare att bli accepterad om man spelar en könsroll på ”rätt” sätt, oavsett om man är bekväm med den eller inte, eller genomgå sterilisering bara för att man förväntas göra det som en del av sin könskorrigering, även om man själv hade klarat sig utan det.

Ett annat bra citat var Josephine, apropå transvården som kräver att man får en psykiatrisk diagnos för att få kroppslig vård, eller i vissa fall bara för att få ändra juridiskt kön:

”In order to get rights as a sane person, I have to say I’m insane”

Det tog jag med mig i bakhuvudet när det sedan blev dags för min egen föreläsning:

Angår det dig vad jag har mellan benen?

Sist på onsdagen höll jag min föreläsning om tvångskastreringar och rädslan för gravida män, i ett av de mindre rummen på Pride House. Det blev tydligen så hårt tryck att de fick avvisa ganska många människor som inte fick plats. Jag hade lite otur med tekniken, eftersom det visade sig att jag inte kunde koppla ihop Minous dator med kanonen, så jag kunde inte visa bilderna jag hade tänkt. Trots det tyckte jag att det gick rätt bra, och jag hamnade på en liten bild och blev citerad i QX också:

”I transfrågor har de politiska vindarna börjat vända under de senaste åren. Den saken framgick i Pride House både på tisdagens panelsamtal om huruvida vi behöver ett tredje juridiskt kön, och onsdagens föreläsning ”Angår det dig vad jag har mellan benen?”. I den senare ställde föreläsaren Immanuel Brändemo den retoriska frågan: Var sitter könet? Frågan, fortsätter han, är faktiskt inte lika intressant som frågan: vem är det som bestämmer vilket kön man har?”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, Pride, bloggosfären, internet, cripteori, funktionshinder, normer, handikapp, kön, genus, transpersoner, könskorrigering, vård, heteronormen, tvångssteriliseringar, psykiatri, könsroller, föreläsning, bilder

Thomas Beatie har fött sitt tredje barn

Thomas Beatie har fött sitt tredje barn. Den här gången kablas det inte riktigt ut som en världsnyhet på samma sätt som den första förlossningen. En gång en världssensation, två gånger en vana, tre gånger slentrian – i journalisters ögon, alltså. För Thomas och Nancy Beatie är det förmodligen precis lika fantastiskt som när deras första och andra gemensamma barn föddes.

Enligt Aftonbladet TV var Thomas Beatie inbjuden som invigningstalare till Stockholm Pride både ifjol och i år, men kunde inte eftersom han beräknades föda sitt andra respektive tredje barn ungefär samtidigt. Fast i år funderade han faktiskt på att åka till Sverige och stanna lite extra lång tid för att föda barnet här, för enligt reportern har ”Sverige varit det mest stöttande landet under hans två år i offentligheten”. Nu bestämde han sig ändå för att stanna hemma, men skulle gärna åka till Sverige i framtiden.

Det hade verkligen varit så häftigt att jag inte hade vågat tro det, ifall Thomas Beatie hade kommit till Sverige för att föda sitt tredje barn. Dels för att Thomas Beatie är en av mina idoler, och dels för att han upplever att folk i Sverige stöttar honom. Och, såklart, dels för att det skulle vara ett tillfälle att uppmärksamma vissa frågor som stått i skuggan i decennier: Tvångssteriliseringar. De senaste månaderna har de plötsligt kommit fram i medialjuset, men det har varit väldigt tyst om det väldigt länge.

När Thomas Beaties brev Labor of Love, där han kungjorde sin graviditet, publicerades för snart två och ett halvt år sedan var medvetenheten om transpersoner i allmänhet och transmän i synnerhet så låg att det fanns de som undrade om han var kukfödd och hade opererat in en livmoder. Att det kunde finnas transsexuella som var födda med flickkropp, och att det fanns de som hade kvar vissa könsorgan efter den juridiska ändringen, och att det fanns transsexuella som ville bilda familj – det var fortfarande något väldigt okänt för många.

Jag tror att det enda Thomas och Nancy ville var att få barn. Att de sedan bidragit till att synliggöra transpersoner, och lyfta transpolitiska frågor, är liksom bara en bonus. Hursomhelst önskar jag dem lycka till med sin numera ganska stora familj, och ingen skulle vara lyckligare än jag om de kom till Stockholm Pride nästa år.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Thomas Beatie, gravida män, transsexualism, transpersoner, HBTQ, kön, könskorrigering, familjepolitik, Pride, USA, media, barn, politik, tvångssterilisering

Pride-summering tisdag 27/7: Tvångssteriliseringar, omvänd köttmaktsordning och juridiska kön

Vård på lika villkor?

Tisdagen inleddes med ett panelsamtal om vårdfrågor, som DO arrangerade. I panelen satt representanter för Socialstyrelsen, Folkpartiet i Stockholms läns landsting, RFSL, Kommunal och DO, och samtalet kretsade framförallt runt tre frågor: Könskorrigeringar, assisterad befruktning och HBT-kompetens.

Man tog upp att det framförallt behövs satsas på stöd vid psykisk ohälsa: Suicidprevention (självmordsförebyggande arbete) måste ha ett HBT-perspektiv, påpekade någon. Från publiken hördes röster som bland annat tog upp att transpersoner – oavsett om de behöver/får könsutredning eller inte – ofta är väldigt utlämnade. Varken öppenpsykiatrin eller ungdomsmottagningarna brukar ha någon transkompetens. Panelen pratade om fördelar och nackdelar med att lägga ansvaret på specialiserade transvårdsteam respektive att HBT-utbilda öppenvården, men någon egentlig slutsats kom de aldrig fram till.

Några bra citat (med reservation för eventuella fel; jag antecknade för hand samtidigt som jag lyssnade):

”Så länge lagen kräver att transsexuella måste steriliseras eller kastreras, så anser jag att vi inte uppfyller kraven för mänskliga rättigheter.” Linda Almqvist, Socialstyrelsen.

Om vilken roll HBT-personer som patienter tvingas spela när de möter HBT-inkompetent vårdpersonal:

”Man ska inte vara patient; man ska vara folkbildare.” Christine Gilljam, DO.

Om hur olika landsting uppfinner regler som diskriminerar tjejpar som söker assisterad befruktning, till exempel genom att införa olika taxor för olikkönade respektive samkönade par:

”Det finns en fantastisk kreativitet i att kringgå svensk lagstiftning.” Christine Gilljam, DO.

Om farorna med att landstingen ofta enbart har ett avtal om att utreda för och behandla diagnosen F640: Transsexualism, vilket gör att de som får en annan diagnos (F648 eller F649) men behöver könskorrigering i praktiken inte får den vård de behöver:

”Då ger vi vård på diagnoskoder och inte på symtom, och det är ju livsfarligt.” Linda Almqvist, Socialstyrelsen.

Om att steriliseringstvånget i 1972 års lagstiftning motiverades med att en man som födde barn skulle skapa ”oreda i släktskapsförhållandena”:

”Släktforskarnas intressen går naturligtvis före mänskliga rättigheter.” Ulrika Westerlund, RFSL.

Tusen bilder tusen ord

Pride House håller till på Kulturhuset, och i huset bredvid, på Lava, hade de vernissage för Tusen bilder tusen ord på tisdagseftermiddagen. Utställningen är gjord av RFSL Ungdom och det var allt från dikter om killar i klänning till handbroderade bonader med ”Not gay as in happy, but queer as in fuck off” till collage om Nour El-Refai till serier om det systematiska mördandet av tuppkycklingar. De två sistnämnda var Mikusagis verk.

Bilderna är från min flickr-sida.

Utställningens namn på trottoaren utanför entrén

Mikusagi förklarar sin kärlek till Nour El-Refai

Jag älskar att de varnar när godiset på vernissagen innehåller gelatin. Omvänd köttmaktsordning FTW!

En stolt konstnär

Juridiska kön – om ett tredje juridiskt kön

Paneldebatten om juridiska kön har jag redan bloggat om här. Jag hann bara med två housepunkter på tisdagen, men det gjorde inget. Jag var istället väldigt social och träffade massor med människor, och såg den fina konstutställningen – och blev intervjuad av DN.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Pride, HBTQ, DO, diskriminering, transfobi, homofobi, heteronormen, tvångssterilisering, transpersoner, transsexualism, könsidentitet, könskorrigering, juridiskt kön, konst, Tusen bilder tusen ord, RFSL Ungdom, Mikusagi, bilder

Pride-summering måndag 26/7: Namnlagsdebatt och transfett

Går upp okristligt tidigt för att åka till Stockholm, men tågförseningar får mig att missa invigningen av Pride House. Åker hem till Minou och säger hej och dumpar väskan istället. När jag kommer tillbaka till kulturhuset är klockan kvart i tolv och jag ställer mig i en oändligt lång kö för att få ut mitt dagsband. När det blir min tur är klockan redan tio över, och den punkt jag ville gå på – Publika psykfall – började tolv och är i en sån lokal som inte släpper in folk efter att den börjat. Fina Phoebe i kassan förklarar att jag inte hade behövt köa eftersom jag är arrangör. Jag har för mig att tidigare år har man varit tvungen att göra det i alla fall, men nu får jag alltså gå till informationsdisken, där det inte är någon kö, och hämta ut mitt band. Jag träffar Simon, och vi går på Fettaktivistisk agenda.

Fettaktivistisk agenda

Lottie Törnros är fettaktivist och pratar om smalisnormen och fettfobi, om synen på feta som personer som inte kan ta hand om sig själv och inte vet sitt eget bästa, om sexighet, om mediabilden av feta, och om folk som tar sig friheten att kommentera ens utseende. Hen nämner att någon en gång frågade: ”Men du går väl inte runt hela tiden och tänker på att du är fet?”. Svaret var ”Nej, det är ju det jag inte gör”. Det är andra som går runt och tänker på en som fet, och som ständigt påminner en.

Föreställningen var grymt bra, och jag hade gärna stannat kvar och pratat med Lottie men trodde mig inte ha tid. Synd. Efter fettaktivismen hade jag tänkt gå på Deafhood och queerteori, men den punkten verkade vara inställd, så vi åt lunch och sedan var det dags för namnlagsdebatten jag skulle delta i.

Rätten att heta rätt

Efter det valde jag mellan Funkisbyråns modevisning och ett samtal om transpersoners sexualitet, och efter mycket velande gick jag på det sistnämnda.

Fucking trans

Eddie Summanen och Nicklas Dennermalm satt på scenen och diskuterade trans-sex med varandra och med publiken. Det var väldigt många intressanta saker som kom upp under samtalet, som till exempel alla dessa paradoxer om transpersoners sexualitet: Å ena sidan är transpersoner ofta totalt osynliga i sex- och samlevnadsundervisningen, å andra sidan finns det verkligen hur mycket ”transporr” som helst på nätet. Å ena sidan förväntas den som söker könskorrigering ha enorma problem med sina könsorgan och därmed med sin sexualitet, och kan faktiskt förvägras vård för att hen har ett fungerande sexliv, och å andra sidan handlar inte könskorrigering om sexualitet utan om kön.

De tog också upp varför det har pratats relativt lite inom transvärlden om sex: Eddie sa att det antagligen beror på att många transpersoner inte har tid och energi att bry sig om sånt, när man till exempel har haft fullt upp med att överhuvudtaget få vård, få slippa bli tvångssteriliserad, och få heta det man vill, och så vidare. Jag tror att det ligger väldigt mycket i det, men också i att det verkar vara relativt vanligt att vara asexuell som transperson.

Även trans-sexet var väldigt bra, och det kändes som om jag fick en del idéer inför min egen punkt, Bög utan kuk, som jag skulle hålla på torsdagen. Prideveckan började bra, men jag var väldigt trött när jag ramlade i säng.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Pride, HBTQ, fettaktivism, övervikt, fördomar, Lottie Törnros, namn, namnlagen, transpersoner, kön, genus, sexualitet, sex

Från ett snart tvångssteriliserat psykfall: Öppet brev till Marcus Birro – del II

När man talar om trollen står de på twitter. Jag råkar nämna Marcus Birro i förbifarten när jag länkar till det inlägg jag skrev riktat mot honom ifjol, och sedan får jag – genom Aspieliv – upp ögonen för att han återigen går runt och klagar på hur media uppmärksammar Pride och transpersoner, denna gång på twitter:

”PRIDE har blivit en sorts medial, aggresiv religion. ”Den som inte är med, är emot.” Hägglund är landets modigaste politiker.

Jag kan iskallt räkna upp tiotalet grupperingar som har det svårare, tuffare, och ovärdigare än de transsexuella. Och som ingen talar för.

Fattiga, sjukskrivna, skilda fäder, romer, handikappade, utvecklingsstörda, knarkare, horor, fyllon, psykiskt sjuka. Där har ni tio stycken.”

Så jag frågade:

”Om man är fattig, sjukskriven, handikappad och psykiskt sjuk pga omgivningens transfobi, är man immun mot ditt syndomtycke då?”

Jag räknar mig visserligen inte till fattiga längre; det har jag inte gjort sedan jag fick aktivitetsersättningen beviljad för fyra år sedan, eller egentligen inte sedan jag fick socialbidraget beviljat ungefär ett halvår innan dess. Att leva på luft och nåder från en manipulativ sambo är inte att rekommendera, så att äntligen få egna pengar var en enorm rikedom.

Jag är visserligen inte sjukskriven, men sjukpensionerad, och blir utförsäkrad om mindre än en månad då jag ska börja jobba efter sex års frånvaro. Jag har ett antal diagnoser som gör att jag kvalificerar som både handikappad och psykiskt sjuk – och faktiskt även som utvecklingsstörd. Aspergers syndrom sorterar som bekant under ”genomgripande utvecklingsstörningar” i ICD-10, trots att aspies i genomsnitt har högre IQ än befolkningen i stort.

Fast det är inte min transsexualism som har begåvat mig med Asperger – men däremot är det förmodligen till stor del transfobi som har försett mig med utbrändhet och social fobi. När jag kollapsade hösten 2004 var det två år efter att jag sökt till könsutredningen första gången. Jag hade vid den tidpunkten kunnat vara lika långt in i processen som jag är nu – dvs. nästan färdig – och därmed mått mycket bättre, och därmed kanske undvikit att gå in i väggen – om jag bara hade fått hjälp när jag bad om det. Men transfobin hos min första, andra och tredje terapeut, och hos min dåvarande sambo, och till viss del även hos mig själv, hindrade mig från att få den vård jag behövde. Det gjorde mig psykiskt sjuk, och mitt liv hängde på en spindeltråd i flera år; ett öde jag delar med många transpersoner (pdf).

Det här säger jag inte för att tycka synd om mig själv, eller för att jag vill bli tyckt synd om. Det finns i mina ögon inget mer destruktivt än att bli utsatt för syndomtycke, som jag anser vara en härskarteknik. Jag säger det för att slå hål på Marcus Birros retorik om att det skulle finnas någon slags motsättning. Det gör det inte, tvärtom. Birros barnen-i-afrika-argument är bland det mest ihåliga jag sett.

Mitt liv är väldigt bra numera, och det är inte alls synd om mig – eftersom jag får den vård jag behöver, för närvarande slipper omges av transfob vård- och omsorgspersonal, lyckades bryta mig ur de destruktiva relationer jag har haft, omger mig med stöttande, underbara människor, får heta de namn jag trivs med och slipper bli utsatt för hatbrott och diskriminering till vardags. Det följer också mallen för hur transpersoner mår: De som behöver en könskorrigering och faktiskt får göra en mår oftast mycket bättre efteråt.

Jag är ju inte rom, så det kan jag inte uttala mig om. Enligt somliga är jag en knarkare då jag tar min lagliga ADHD-medicin, förskriven enligt konstens alla regler, men det tycker jag inte räknas. Hora? Nej, riktigt så långt kom jag aldrig. Inte för att jag inte övervägde det på fullaste allvar, precis som många andra transpersoner som är desperata efter pengar, närhet och nya sätt att självskada på. Det var alltid något som kom i vägen. Jag hade väl tur, helt enkelt.

Frågan är om allt detta gör att jag är tillräckligt störd och eländig för att få ha en åsikt om transpolitik, eller om jag måste börja knarka och supa först – för någon frånskild far kan jag ju inte bli, eftersom staten än så länge kräver mina äggstockar på ett fat.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Marcus Birro, HBTQ, transfobi, homofobi, Pride, heteronormen, retorik, transsexualism, könskorrigering, vård, transpersoner, kön, könsidentitet, könsuttryck, tvångssterilisering, Aspergers syndrom, psykisk ohälsa, självmord, depression

Ska transfober få gå på offentliga toaletter?

En gång i tiden påpekade jag att könsneutrala toaletter inte alls är någon skitsak, utan rentav nödvändigt. Det borde ingå i definitionen av tillgänglighet, och kan dessutom vara ett litet steg bland många för att förebygga hatbrott. Nu har det faktiskt hänt något. Carin Jämtin och Dag Larsson presenterar Socialdemokraternas HBT-politiska program för Stockholm:

”Om Socialdemokraterna vinner i Stockholms stad och län lovar vi att:

• Införa ett borgarråd i Stockholms stad med särskilt ansvar för hbt-frågorna.
• Satsa 1,5 miljoner kronor på RFSL Stockholms hbt-fritidsgård Egalia. Denna typ av verksamhet är viktig och behövs i Stockholm.
• Se till att det finns könsneutrala toaletter i stadens offentliga verksamheter så att man inte måste välja mellan tjej- och killtoaletten.

Vi vill också att:

• Stockholms förskolor ska ha ett medvetet genus-, köns- och hbt-tänkande.
• Stockholms skolors sexualundervisning ska ha med ett tydligt hbt-perspektiv.
• Äldre hbt-personer ska kunna välja hbt-äldreboende i kommunal regi.
• Stockholm stad som arbetsgivare aktivt ska arbeta mot alla former av diskriminering och höjer sina medarbetares kompetens (hbt-certifiering).
• Stockholms stadsmuseum ska inrätta en ”hbt-avdelning”.
• Förbättra bemötandet av regnbågsfamiljer inom mödra- och förlossningsvården.
• Förbättra stödinsatserna till HIV-positiva och redan insjuknade i aids genom psykosociala stödinsatser.”

Och av detta är det alltså toaletterna som får uppmärksamheten. Transpersoners behov av att kunna gå på toa utan att bli ifrågasatta av andra toabesökare, utkörda av vakter och kanske i värsta fall utsatta för transfoba och homofoba hatbrott blir förlöjligade och ifrågasatta. Det är nämligen inte så enkelt som Jinge får det att låta som:

”Möjligen kan det vara jobbigt för en manlig transa att kliva in på damtoaletten när han är klädd som kvinna, men han får väl träna på saken. Kvinnor klädda som män får väl låtsas att göra ”det andra” på muggen så de kan stänga om sig. De får av lätt insedda skäl svårt att stå vid urinoar-rännan bland män utan att väcka viss uppmärksamhet.”

Det är inte så himla enkelt att veta vilket kön man blir läst som. Den som uppfattas som man och kliver in på damtoaletten riskerar att bli utkörd, kanske tillochmed hotas med anmälan. Den som uppfattas som kukfödd transperson och kliver in på herrtoaletten riskerar på sina håll att bli utsatt för transfobt våld. Och den som inte vet vad den uppfattas som av personer som inte känner henom – vilket kan växla från ett ögonblick till ett annat – får det jävligt jobbigt. Detta oavsett om man är kukfödd, fittfödd eller född med något mittemellan. Detta oavsett om man rent juridiskt är man eller kvinna, eller om ens könsidentitet är man, kvinna, både och, ingetdera, flytande, osäker eller något helt annat. Detta oavsett om man är transsexuell, f.d. transsexuell, intersexuell, transvestit, intergender, transgender, dragking, dragqueen, genderfuck, agender, bigender, postgender, eunuck, two-spirit, hijra, kathoey – eller helt enkelt bara en person som råkar se androgyn ut.

Chris Crocker om toalettapartheid på youtube

Men Jinge tycker i alla fall att transpersoner ska gå på den toalett som matchar ens sociala kön; det är det långt ifrån alla som håller med om, även om det ställer till problem för de som faktiskt inte passerar som varken man eller kvinna. En del tjatar envist på om kuk eller fitta, och när frågan kom upp på Qruiser – som kallas för HBT-community men vars forum till stor del är VM i homonormativitet – var det någon som hävdade att det var enkelt att avgöra vem som skulle gå på vilken toalett: Det är ju bara att kolla kromosomerna.

Nu orkade jag inte tjafsa, så jag frågade inte vilken toalett de som föds med XXY respektive XO (dvs. bara en X-kromosom) ska gå på. Jag frågade inte heller varför det är viktigt att jag – som har helskägg och XX-kromosomer – går på en damtoalett och inte på en könsneutral toalett. Istället nöjde jag mig med att konstatera vad som rimligtvis borde vara konsekvensen av ett sånt resonemang:

”De allra flesta människor vet inte vad de har för könskromosomer. Med andra ord borde de flesta människor inte få gå på offentliga toaletter.”

I praktiken är det nämligen så det kan se ut för transpersoner: Folk runtomkring oss har åsikter om vilken toalett vi borde använda, men deras åsikter går så ofta emot varandra att jag ibland får en känsla av att jag inte borde gå på toaletten alls. Men till skillnad från de flesta människor så vet jag vilka kromosomer jag har – och om transfober insisterar på att det är mina kromosomer som avgör vilken toalett jag ska använda, så får jag åtminstone gå på toaletten. Så jävla illa är det nämligen, att jag hellre traskar in med mitt helskägg på damtoaletten än inte kissar alls.

Jag skulle dessutom gissa att de flesta av de som säger sånt aldrig själva har gjort en kromosomodling. Det är antagligen mycket vanligare att transpersoner vet vilka kromosomer de har än icke-transpersoner, eftersom det för transsexuella ingår i deras könskorrigeringsutredning, och dessutom antar jag att de personer som har utretts för något intersexuellt syndrom också vet vad de har för kromosomer. De flesta andra människor har liksom sällan någon anledning att verkligen säkert ta reda på hur deras könskromosomer ser ut. Så då slipper jag i alla fall möta så många transfober på offentliga toaletter.

Läsvärt: Hanna Fridéns guide till könsneutrala toaletter. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transpersoner, HBTQ, politik, Carin Jämtin, Dag Larsson, Socialdemokraterna, val, kön, genus, transfobi, heteronormen, sexism, könsidentitet, könsuttryck, hatbrott, intersexualism, transsexualism, könsneutrala toaletter

De flesta i prideparaden ser inte ut som om de gått vilse på väg till prideparaden

Det går inte att förtränga det längre: Pride är definitivt slut för i år. Tidningarna skriver inte längre om HBT-frågor varje dag, och bilderna är lite mindre färgglada.

Det är nästan ett helt år kvar till nästa pridefestival, men jag tänkte ändå vara lite förutseende och förebygga det eviga gnället som alltid dyker upp innan Pride. Nästa gång någon säger att Pride sprider fördomar om HBT-personer, eller att ”de homosexuella” som går i paraden inte borde ”spöka ut sig” om de vill bli ”accepterade som vanliga människor”, så kommer jag att länka till det här inlägget.

1. Pride är mer än en parad. Det är en hel vecka av olika arrangemang: Föreläsningar, seminarier, paneldebatter, workshops, konstutställningar, teaterföreställningar, filmvisningar, konserter… och en parad.
2. Pride är inte (bara) sex. HBT och SEX innehåller visserligen lika många bokstäver, men det är inga synonymer för det. De flesta människor – på Pride och överallt annars – är sexuella, och en del punkter på Pride handlar om sex, men det finns väldigt mycket annat. Det är bara det att den som läser prideprogrammet med normativa ögon läser in ohämmat knullande i allt, kanske i synnerhet om det står ”poly” eller ”trans”. Det säger antagligen mest om den som tolkar.
3. Sex är inte farligt. Om de som moraliserade över Pride skulle rasa på samma sätt över bilder från karnevalen i Rio så skulle jag på något sätt förstå att det faktiskt finns en genuin kroppskräck bakom, men eftersom det inte är någon som klagar på det så utgår jag ifrån att det handlar om någonting annat än rädsla för nakenhet.
4. De flesta i prideparaden ser inte ut som om de ”gått vilse på väg till prideparaden”, som jag skrev ifjol i ett öppet brev till Marcus Birro, apropå transpersoners synlighet. Alltså: De flesta som går i paraden ser inte ut som den stereotypa paraddeltagaren; den där som man ser på tv och i mainstreammedia.
5. Anledningen till varför bilden av pride bland de som inte varit där själva ser ut som den gör är väldigt enkel: Det säljer. Mainstreamgammelmedia är sällan särskilt intresserade av att visa bilder på personer som ser ut som om de var på väg till ICA, och de har länge varit väldigt fixerade vid att prata om ”homosexuella” som någon slags aliens. Det sistnämnda börjar faktiskt förändras, lite smått, även om det är långt kvar. Hursomhelst är det knappast något man kan lasta pridefestivalen eller besökarna för.

Med det sagt vill jag länka till några inlägg som förklarar det hela närmare, så jag slipper upprepa mig:

I glada martyrers sällskap

Analsexets lag

Homospeciell och könsförbytt

Normo pride

Mina inlägg från Stockholm Pride 2010

Jag vill också passa på att visa några av alla bilder jag tog under paraden, som är den sortens bilder som inte brukar synas i tidningarna och i tv-inslagen. För den som vill se ännu fler bilder har jag lagt upp en hel drös på Flickr.

Två stolta blivande föräldrar till en regnbågsbebis

Föreningen KIM, som jag gick med

Polyamorösa och relationsanarkister

Glada folkmassor som dansar

Sahar med fru

Kurdisk stolthet

Unga rörelsehindrade

Golden Ladies

Stolt präst, framför EKHOs lastbil

Och så några bilder av den sorten som brukar synas – det vill säga bilder på dragqueens, bar hud och kändisar:

Två väldigt gröna dragqueens går med Centerpartiet. Antar att det är Ursula (Fredrick Federley) närmast kameran. Andreas Carlgren föredrar däremot att draga i blå skjorta och khakibyxor.

Rick Falkvinge, Signe Rocklin och andra piratpartister

Person med bröst dansar med bar överkropp

Geisha

Gudrun Schyman, Tiarafeministen och andra från F!

Amanda Brihed, Folkpartiet

Mona Sahlin, Lars Ohly och Maria Wetterstrand går med det rödgröna blocket, såklart

Två tjusigt klädda personer i obeskrivbara dräkter. Av misstag råkade jag få med Filippa Reinfeldt och andra moderater i bakgrunden.

Babsan åker vagn efter en unghingst

SLM kör samma stil varje år, och jag tröttnar aldrig.

Folk som har skrivit om mig:

Intervjun i DN med mig och Fredrik om tvångssteriliseringar

Både Prides egna reportrar och Makthavare har skrivit om Att blogga mot normen; panelsamtalet jag var med i. Pride har också skrivit om Bög utan kuk, och Makthavare om namnlagsdebatten.

Några länkar till bra texter av olika slag med prideanknytning:

Amanda Brihed om mänskliga rättigheter

Andreas Lundstedt om den allvarliga sidan av Pride

Tvångssteriliseringar kan slopas

Intervju med Jan-Olov Madeleine (och det är första gången jag ser en DN-artikel som använder ”hen”. Yay!)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Pride, bilder, HBTQ, fordomar, homofobi, transfobi, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, heteronormen, media, politik, stereotyper, dragqueens, prideparaden, Filippa Reinfeldt, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Lars Ohly, Gudrun Schyman, Rick Falkvinge, Fredrick Federley, Andreas Carlgren

Post-pride

Pride är slut. Rikkie och jag stängde tältet och det kändes skönt och sorgligt på samma gång.

Jag har varit med om massor av saker jag inte hunnit blogga om, för att de kräver mer eftertanke för att kunna uttryckas i ord. Det kommer – och bilderna med.
Jag har haft sex fantastiska dagar. Det här kan jag leva på i månader – även om jag lär sova i en vecka.