Under de senaste veckorna har jag mer och mer upptäckt biverkningarna av att ha ett jobb:
- Jag har fått en dygnsrytm. Jag går och lägger mig flera timmar innan soluppgången, och vaknar utsövd.
- Jag har fått en måltidsrytm. Jag äter tre mål mat om dagen, på ungefär samma tider varje dag. Det där ”oj, klockan är tio på kvällen och jag är vrålhungrig och har inte fått i mig lunch än” som jag kört med i åratal fungerar inte nu. Jag har lagt upp ett dagsschema som ger mig två timmars lunchrast, och då ställer jag timern. Innan klockan ringer förbjuder jag mig att göra jobbrelaterade saker. Då brukar jag upptäcka att jag är hungrig, och sedan att jag behöver sträcka på benen.
- Jag har – håll i er nu – motionerat helt oprovocerat. Utomhus dessutom, i tättbebyggt område. Det började i torsdagskväll när jag fick för mig att gå ut en sväng, och även idag har jag testat att ta ungefär en halvtimmes promenad mitt på dagen. Anledningen? Testosteronet har gjort att jag inte har något sittfläsk kvar, och det mest effektiva mot träsmak är promenader.
- Jag har tillochmed städat köket i helgen, och torkat ovanpå skåpen och sånt. Kroppsarbete är skönt som lite omväxling.
- Sedan finns det en lite negativ bieffekt också, såklart, och det är att jag inte riktigt har tid och energi att blogga så mycket. Jag tänker inte sluta blogga, men det kommer inte att bli fem inlägg om dagen längre.
Det börjar bli ordning på mig. Om det fortsätter såhär vet jag inte var det slutar. Kanske kommer jag att bli ett under av effektivitet och expert på planering och organisering – och det känns inte ens skrämmande.
Läs även andra bloggares åsikter om jobb, rutiner, Aspergers syndrom, ADHD, planering, schema
