Gudrun Schyman (F!) mötte nyss Jimmie Åkesson (SD) i en debatt om ”jämställdhet” en månad före valet. Det gick ungefär som man kunde förvänta sig.
Åkesson verkade nervös; Schyman verkade taggad. Åkesson hade en bild med sig av Sakineh (en kvinna i Iran som är dödsdömd för otrohet); Schyman hade med sig ord och argument. Åkesson pratade om ”våldtäktsvågen” som han påstår är ett nytt fenomen (underförstått: ”invandrarnas” fel), och när Schyman påpekade att det inte stämmer, så trillade han dit och visade att Fittans lag fungerar lika bra på tv som på nätet:
”Fittans lag
Då en nätdiskussion om könsroller blir mer avancerad, går sannolikheten för att någon, i syfte att misskreditera allt vad feminism, jämställdhet och genusvetenskap heter, drar upp
- Kukar och fittor och graviditeter
- ”Män är djur”
- Gudrun Schymans talibantal
- Tiina Rosenbergs könsförrädaretal
- ”Alla män är våldtäktsmän”
- Feministers lättkränkthet
mot ett.”
Åkesson drog nämligen upp det där talibantjatet igen, så fort Schyman sa emot honom. För om man inte skyller alla våldtäkter på ”invandrare” så måste det betyda att man hatar män, enligt hans logik. Sedan när Jimmie Åkesson fick frågan vad han ville göra åt våldtäkterna, förutom att utvisa folk och begränsa invandringen, svarade han att man måste arbeta förebyggande – genom att sätta upp övervakningskameror ”på platser där våldtäkter är vanliga”.
Mitt svar på twitter säger väl det mesta:
”Åkesson vill ha övervakning ”på platser där våldtäkter är vanliga”. Kameror i alla sovrum!”
För det är just den bilden av våldtäkter som SD bygger sin retorik på: I deras värld finns liksom bara överfallsvåldtäkter på ensliga platser utomhus sent på kvällen, där offer och förövare inte känner varandra. Att de flesta våldtäkter antagligen begås i privata hem, där de inblandade känner varandra och kanske har ett förhållande, det passar inte deras bild av vad en våldtäkt är.
Myten om en riktig våldtäktsman (en ”invandrarkille” som antingen är okänd eller ytligt bekant med offret) och myten om ett riktigt våldtäktsoffer (en ”svensk” tjej som beter på ”rätt” sätt innan, under och efter övergreppet) och myten om den riktiga våldtäkten (en enslig stig i en park sent en kväll, en folktom bakgata mitt i natten) kan vara förödande för de som utsätts för övergrepp men inte lever upp till den bilden. Jag säger bara Bjästa.
Men det är alltså precis den myten som SD odlar, och spär på, för att den passar deras syften. I deras värld är det bara vissa våldtäkter som räknas. Det är bara vissa våldtagna som ska få stöd, och det är bara vissa våldtäktsmän som är viktiga att sätta dit. Sverigedemokraterna tjänar på att folk är rädda för sånt som de vill att man ska vara rädd för. Inte konstigt då att de tolkar statistiken som de vill.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Sverigedemokraterna, politik, jämställdhet, sexism, våldtäkt, brott, statistik, Jimmie Åkesson, Gudrun Schyman, Feministiskt initiativ, politik, rasism, islamofobi, fördomar, kön
