Gud är ingen bärplockare

Egentligen skulle jag städa, men jag fastnade som vanligt i en bok. Den här gången var det en slags dagbok som min farmor skrivit om mig. Efter att hon hade flyttat in på hemmet och de skulle städa ur hennes lägenhet hittade de nämligen en trave anteckningsböcker där hon skrivit om sina barnbarn. Det var ett par år sedan jag fick den, men jag har inte tagit mig tid att läsa den förrän idag.

Trots att det är närmare hundra mil mellan Östersund och Lund så hade farmor benkoll, tack vare min pappas brev. Det är fantastiskt att se hur hon bemödat sig med att skriva av breven, anteckna varje telefonsamtal och uppgifter om vikt, längd, läkarbesök och så vidare. Samtidigt är det väldigt svårt att låta bli att läsa in sånt som jag vet om idag, som min Asperger, men det finns definitivt en del saker som stämmer in på diagnoserna. Jag tolkade redan då saker bokstavligt, till exempel.

När min syster var nästan 4½ förklarade hon:

- Ibland är Gud i himlen och ibland på jorden.

varpå jag, 21 månader gammal, förtydligade:

- och plockar bär.

Eller som när jag var ungefär 2 år och 10 månader, och vi var på semester på Gotland. Farmor var med själv:

”En dag på väg till stranden skojade vi om att vi nästan behövde en husvagn för att frakta alla grejorna. Då sa X:

- Vilken färg ska vi ha på gardinerna?”

Jag tolkar saker väldigt konkret och bokstavligt fortfarande, för även om jag har lärt mig att läsa mellan raderna, så är det inget som kommer automatiskt. Jag måste hela tiden läsa av för att förstå vad folk egentligen menar, eftersom de så sällan menar exakt det de säger.

Däremot tror jag inte längre att Gud åker ner till jorden för att plocka bär.

Läs även andra bloggares åsikter om Aspergers syndrom, abstrakt tänkande, psykologi, barn, sociala svårigheter, NPF

I väntan på att efter sommaren ska börja

En gång i tiden älskade jag att bada, och det var svårt att övertala mig att komma upp ur vattnet. Jag längtar dit. Jag längtar efter att kunna sänka ner min kropp i svalkan och ta några simtag. Jag längtar efter att kunna röra mig fritt, att flyta runt. Att känna mig bekväm. Sist jag badade var sommaren 2007. Då badade jag två gånger. Innan dess var det förmodligen 2005 eller nåt. Jag saknar det otroligt mycket, men hindren är för stora. Kroppskomplexen har hållit mig hemma.

Efter sommaren. Det är då jag äntligen ska få operera bröstkorgen. Det är då jag äntligen ska bli av med de där sakerna som hänger i vägen. När börjar efter sommaren? Inte än, i alla fall, för kontaktsköterskan på kirurgen har semester och är inte tillbaka förrän nästa måndag. Först då kan jag ringa och tjata och fråga när jag ska få en tid.

Förr kände jag väldigt mycket mjölksyra, men det lättade betydligt när jag började med testosteron. Allt blev plötsligt så mycket enklare. Min kropp började kännas mindre som en fiende och mer som något jag faktiskt kunde leva med. Nu i sommar däremot, när jag har svettats floder på grund av brösten, och när jag inte kunnat bada, då har jag känt av den igen: Mjölksyran.

Jag har sprungit så länge att jag inte vet hur jag orkar – men jag har kommit så långt att jag aldrig i livet skulle ge upp nu.

Läs även andra bloggares åsikter om vård, vårdköer, bad, sommar, transsexualism, könskorrigering, bröst, operationer