När man talar om trollen står de på twitter. Jag råkar nämna Marcus Birro i förbifarten när jag länkar till det inlägg jag skrev riktat mot honom ifjol, och sedan får jag – genom Aspieliv – upp ögonen för att han återigen går runt och klagar på hur media uppmärksammar Pride och transpersoner, denna gång på twitter:
Så jag frågade:
Jag räknar mig visserligen inte till fattiga längre; det har jag inte gjort sedan jag fick aktivitetsersättningen beviljad för fyra år sedan, eller egentligen inte sedan jag fick socialbidraget beviljat ungefär ett halvår innan dess. Att leva på luft och nåder från en manipulativ sambo är inte att rekommendera, så att äntligen få egna pengar var en enorm rikedom.
Jag är visserligen inte sjukskriven, men sjukpensionerad, och blir utförsäkrad om mindre än en månad då jag ska börja jobba efter sex års frånvaro. Jag har ett antal diagnoser som gör att jag kvalificerar som både handikappad och psykiskt sjuk – och faktiskt även som utvecklingsstörd. Aspergers syndrom sorterar som bekant under ”genomgripande utvecklingsstörningar” i ICD-10, trots att aspies i genomsnitt har högre IQ än befolkningen i stort.
Fast det är inte min transsexualism som har begåvat mig med Asperger – men däremot är det förmodligen till stor del transfobi som har försett mig med utbrändhet och social fobi. När jag kollapsade hösten 2004 var det två år efter att jag sökt till könsutredningen första gången. Jag hade vid den tidpunkten kunnat vara lika långt in i processen som jag är nu – dvs. nästan färdig – och därmed mått mycket bättre, och därmed kanske undvikit att gå in i väggen – om jag bara hade fått hjälp när jag bad om det. Men transfobin hos min första, andra och tredje terapeut, och hos min dåvarande sambo, och till viss del även hos mig själv, hindrade mig från att få den vård jag behövde. Det gjorde mig psykiskt sjuk, och mitt liv hängde på en spindeltråd i flera år; ett öde jag delar med många transpersoner (pdf).
Det här säger jag inte för att tycka synd om mig själv, eller för att jag vill bli tyckt synd om. Det finns i mina ögon inget mer destruktivt än att bli utsatt för syndomtycke, som jag anser vara en härskarteknik. Jag säger det för att slå hål på Marcus Birros retorik om att det skulle finnas någon slags motsättning. Det gör det inte, tvärtom. Birros barnen-i-afrika-argument är bland det mest ihåliga jag sett.
Mitt liv är väldigt bra numera, och det är inte alls synd om mig – eftersom jag får den vård jag behöver, för närvarande slipper omges av transfob vård- och omsorgspersonal, lyckades bryta mig ur de destruktiva relationer jag har haft, omger mig med stöttande, underbara människor, får heta de namn jag trivs med och slipper bli utsatt för hatbrott och diskriminering till vardags. Det följer också mallen för hur transpersoner mår: De som behöver en könskorrigering och faktiskt får göra en mår oftast mycket bättre efteråt.
Jag är ju inte rom, så det kan jag inte uttala mig om. Enligt somliga är jag en knarkare då jag tar min lagliga ADHD-medicin, förskriven enligt konstens alla regler, men det tycker jag inte räknas. Hora? Nej, riktigt så långt kom jag aldrig. Inte för att jag inte övervägde det på fullaste allvar, precis som många andra transpersoner som är desperata efter pengar, närhet och nya sätt att självskada på. Det var alltid något som kom i vägen. Jag hade väl tur, helt enkelt.
Frågan är om allt detta gör att jag är tillräckligt störd och eländig för att få ha en åsikt om transpolitik, eller om jag måste börja knarka och supa först – för någon frånskild far kan jag ju inte bli, eftersom staten än så länge kräver mina äggstockar på ett fat.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Marcus Birro, HBTQ, transfobi, homofobi, Pride, heteronormen, retorik, transsexualism, könskorrigering, vård, transpersoner, kön, könsidentitet, könsuttryck, tvångssterilisering, Aspergers syndrom, psykisk ohälsa, självmord, depression
Åh, det här är intressant. Som språknörd gillar jag diskussioner om definitioner, men vi skippar det och går direkt in på det psykologiska:
I mina ögon handlar skillnaden om både medvetet/öppet syfte, och undermedvetet/dolt syfte. Alltså: Den klassiska ”klaga inte, tänk på barnen i Afrika!” har ju ett syfte som inte är att gagna barnen i Afrika, utan att göra de som förmodas ha det bättre skuldmedvetna och tystare. Marcus Birro talar inte TILL ”Fattiga, sjukskrivna, skilda fäder, romer, handikappade, utvecklingsstörda, knarkare, horor, fyllon, psykiskt sjuka” och säger att det är synd om dem. Han talar egentligen inte ens FÖR de grupperna, utan han använder dem som ett retoriskt verktyg för att komma till sin poäng: Pride.
Jag tänker att ”använda nån som slagträ” hamnar i ytterligare en kategori. Det kan man göra utan att ha några speciella känslor för gruppen, varken empati i positiv bemärkelse eller tycka-synd-om i nedlåtande bemärkelse.
Det här tycka-synd-om nedlåtande är nog också nånting som det är extra lätt att falla in i när det gäller psykiska i motsats till fysiska problem (spånar bara helt allmänt nu, utan direkt koppling till Birro-frågan). Just beroende på att psyket är mer kopplat till jaget, så det är lättare att föreställa sej själv i nån annans situation och hur det skulle kännas att vara där om det handlar om ett benbrott än om det handlar om depression t ex…
Ja, det tror jag definitivt att det ligger något i. Fast om man tar just depression som exempel så är det minst ett lika stort problem att personer som inte har haft någon egentlig depression (åtminstone inte av måttlig eller svår grad) anser sig veta precis hur det är ändå (dvs. att man är trött, ledsen, orkeslös och ligger i sängen och gråter, men att det bara är att rycka upp sig och tänka positivt så blir man frisk på momangen), för att de överför sina egna erfarenheter av att vara ”deppig” på alla andra.
När det gäller andra psykiska problem än det som ryms i föreställningsbilden av just ordet ”depression” är det mer som du säger att många som inte har egna erfarenheter åtminstone är medvetna om att det är svårt att sätta sig in i hur det är att ha en psykos, att skada sig själv eller att dissociera så kraftigt att man får epilepsiliknande anfall.
”Ja, det tror jag definitivt att det ligger något i. Fast om man tar just depression som exempel så är det minst ett lika stort problem att personer som inte har haft någon egentlig depression (åtminstone inte av måttlig eller svår grad) anser sig veta precis hur det är ändå (dvs. att man är trött, ledsen, orkeslös och ligger i sängen och gråter, men att det bara är att rycka upp sig och tänka positivt så blir man frisk på momangen), för att de överför sina egna erfarenheter av att vara ”deppig” på alla andra.”
Jo, men just för att dom tror att depression är samma sak som att vara lite nere, så tror dom att dom själva omöjligt skulle kunna bli deprimerade i betydelsen vara oförmögen att arbeta osv. Dom vet ju att dom själva kan gå till jobbet när dom känner sej hängiga. Alltså tror dom inte att dom haft TUR som aldrig drabbats av en klinisk depression. Dom tror istället att människor som är så duktiga som dom aldrig hamnar i den sitsen, för duktiga personer som dom själva kan ju ta sej i kragen.
Så på det viset så kan dom inte se sej själva i den andra personens situation. Det finns inte på deras karta att dom själva skulle kunna vara deprimerade på det SÄTTET, för dom tror man kan välja att låta bli, välja att rycka upp sej istället.
Ah, jo. Det är ju så det fungerar. Det är stor skillnad mellan att ”deppa” och att ha en depression. I engelskan går det ju annars troll i sånt: Man säger ”flu” fast man bara har en lätt förkylning, och ”migraine” om vanlig huvudvärk.
Pingback: Angående Pride och Marcus Birro « Ett skålpund kött
Pingback: Alla barn är planerade « nya flickrummet