Pride-summering tisdag 27/7: Tvångssteriliseringar, omvänd köttmaktsordning och juridiska kön

Vård på lika villkor?

Tisdagen inleddes med ett panelsamtal om vårdfrågor, som DO arrangerade. I panelen satt representanter för Socialstyrelsen, Folkpartiet i Stockholms läns landsting, RFSL, Kommunal och DO, och samtalet kretsade framförallt runt tre frågor: Könskorrigeringar, assisterad befruktning och HBT-kompetens.

Man tog upp att det framförallt behövs satsas på stöd vid psykisk ohälsa: Suicidprevention (självmordsförebyggande arbete) måste ha ett HBT-perspektiv, påpekade någon. Från publiken hördes röster som bland annat tog upp att transpersoner – oavsett om de behöver/får könsutredning eller inte – ofta är väldigt utlämnade. Varken öppenpsykiatrin eller ungdomsmottagningarna brukar ha någon transkompetens. Panelen pratade om fördelar och nackdelar med att lägga ansvaret på specialiserade transvårdsteam respektive att HBT-utbilda öppenvården, men någon egentlig slutsats kom de aldrig fram till.

Några bra citat (med reservation för eventuella fel; jag antecknade för hand samtidigt som jag lyssnade):

”Så länge lagen kräver att transsexuella måste steriliseras eller kastreras, så anser jag att vi inte uppfyller kraven för mänskliga rättigheter.” Linda Almqvist, Socialstyrelsen.

Om vilken roll HBT-personer som patienter tvingas spela när de möter HBT-inkompetent vårdpersonal:

”Man ska inte vara patient; man ska vara folkbildare.” Christine Gilljam, DO.

Om hur olika landsting uppfinner regler som diskriminerar tjejpar som söker assisterad befruktning, till exempel genom att införa olika taxor för olikkönade respektive samkönade par:

”Det finns en fantastisk kreativitet i att kringgå svensk lagstiftning.” Christine Gilljam, DO.

Om farorna med att landstingen ofta enbart har ett avtal om att utreda för och behandla diagnosen F640: Transsexualism, vilket gör att de som får en annan diagnos (F648 eller F649) men behöver könskorrigering i praktiken inte får den vård de behöver:

”Då ger vi vård på diagnoskoder och inte på symtom, och det är ju livsfarligt.” Linda Almqvist, Socialstyrelsen.

Om att steriliseringstvånget i 1972 års lagstiftning motiverades med att en man som födde barn skulle skapa ”oreda i släktskapsförhållandena”:

”Släktforskarnas intressen går naturligtvis före mänskliga rättigheter.” Ulrika Westerlund, RFSL.

Tusen bilder tusen ord

Pride House håller till på Kulturhuset, och i huset bredvid, på Lava, hade de vernissage för Tusen bilder tusen ord på tisdagseftermiddagen. Utställningen är gjord av RFSL Ungdom och det var allt från dikter om killar i klänning till handbroderade bonader med ”Not gay as in happy, but queer as in fuck off” till collage om Nour El-Refai till serier om det systematiska mördandet av tuppkycklingar. De två sistnämnda var Mikusagis verk.

Bilderna är från min flickr-sida.

Utställningens namn på trottoaren utanför entrén

Mikusagi förklarar sin kärlek till Nour El-Refai

Jag älskar att de varnar när godiset på vernissagen innehåller gelatin. Omvänd köttmaktsordning FTW!

En stolt konstnär

Juridiska kön – om ett tredje juridiskt kön

Paneldebatten om juridiska kön har jag redan bloggat om här. Jag hann bara med två housepunkter på tisdagen, men det gjorde inget. Jag var istället väldigt social och träffade massor med människor, och såg den fina konstutställningen – och blev intervjuad av DN.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Pride, HBTQ, DO, diskriminering, transfobi, homofobi, heteronormen, tvångssterilisering, transpersoner, transsexualism, könsidentitet, könskorrigering, juridiskt kön, konst, Tusen bilder tusen ord, RFSL Ungdom, Mikusagi, bilder

Pride-summering måndag 26/7: Namnlagsdebatt och transfett

Går upp okristligt tidigt för att åka till Stockholm, men tågförseningar får mig att missa invigningen av Pride House. Åker hem till Minou och säger hej och dumpar väskan istället. När jag kommer tillbaka till kulturhuset är klockan kvart i tolv och jag ställer mig i en oändligt lång kö för att få ut mitt dagsband. När det blir min tur är klockan redan tio över, och den punkt jag ville gå på – Publika psykfall – började tolv och är i en sån lokal som inte släpper in folk efter att den börjat. Fina Phoebe i kassan förklarar att jag inte hade behövt köa eftersom jag är arrangör. Jag har för mig att tidigare år har man varit tvungen att göra det i alla fall, men nu får jag alltså gå till informationsdisken, där det inte är någon kö, och hämta ut mitt band. Jag träffar Simon, och vi går på Fettaktivistisk agenda.

Fettaktivistisk agenda

Lottie Törnros är fettaktivist och pratar om smalisnormen och fettfobi, om synen på feta som personer som inte kan ta hand om sig själv och inte vet sitt eget bästa, om sexighet, om mediabilden av feta, och om folk som tar sig friheten att kommentera ens utseende. Hen nämner att någon en gång frågade: ”Men du går väl inte runt hela tiden och tänker på att du är fet?”. Svaret var ”Nej, det är ju det jag inte gör”. Det är andra som går runt och tänker på en som fet, och som ständigt påminner en.

Föreställningen var grymt bra, och jag hade gärna stannat kvar och pratat med Lottie men trodde mig inte ha tid. Synd. Efter fettaktivismen hade jag tänkt gå på Deafhood och queerteori, men den punkten verkade vara inställd, så vi åt lunch och sedan var det dags för namnlagsdebatten jag skulle delta i.

Rätten att heta rätt

Efter det valde jag mellan Funkisbyråns modevisning och ett samtal om transpersoners sexualitet, och efter mycket velande gick jag på det sistnämnda.

Fucking trans

Eddie Summanen och Nicklas Dennermalm satt på scenen och diskuterade trans-sex med varandra och med publiken. Det var väldigt många intressanta saker som kom upp under samtalet, som till exempel alla dessa paradoxer om transpersoners sexualitet: Å ena sidan är transpersoner ofta totalt osynliga i sex- och samlevnadsundervisningen, å andra sidan finns det verkligen hur mycket ”transporr” som helst på nätet. Å ena sidan förväntas den som söker könskorrigering ha enorma problem med sina könsorgan och därmed med sin sexualitet, och kan faktiskt förvägras vård för att hen har ett fungerande sexliv, och å andra sidan handlar inte könskorrigering om sexualitet utan om kön.

De tog också upp varför det har pratats relativt lite inom transvärlden om sex: Eddie sa att det antagligen beror på att många transpersoner inte har tid och energi att bry sig om sånt, när man till exempel har haft fullt upp med att överhuvudtaget få vård, få slippa bli tvångssteriliserad, och få heta det man vill, och så vidare. Jag tror att det ligger väldigt mycket i det, men också i att det verkar vara relativt vanligt att vara asexuell som transperson.

Även trans-sexet var väldigt bra, och det kändes som om jag fick en del idéer inför min egen punkt, Bög utan kuk, som jag skulle hålla på torsdagen. Prideveckan började bra, men jag var väldigt trött när jag ramlade i säng.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Pride, HBTQ, fettaktivism, övervikt, fördomar, Lottie Törnros, namn, namnlagen, transpersoner, kön, genus, sexualitet, sex

Från ett snart tvångssteriliserat psykfall: Öppet brev till Marcus Birro – del II

När man talar om trollen står de på twitter. Jag råkar nämna Marcus Birro i förbifarten när jag länkar till det inlägg jag skrev riktat mot honom ifjol, och sedan får jag – genom Aspieliv – upp ögonen för att han återigen går runt och klagar på hur media uppmärksammar Pride och transpersoner, denna gång på twitter:

”PRIDE har blivit en sorts medial, aggresiv religion. ”Den som inte är med, är emot.” Hägglund är landets modigaste politiker.

Jag kan iskallt räkna upp tiotalet grupperingar som har det svårare, tuffare, och ovärdigare än de transsexuella. Och som ingen talar för.

Fattiga, sjukskrivna, skilda fäder, romer, handikappade, utvecklingsstörda, knarkare, horor, fyllon, psykiskt sjuka. Där har ni tio stycken.”

Så jag frågade:

”Om man är fattig, sjukskriven, handikappad och psykiskt sjuk pga omgivningens transfobi, är man immun mot ditt syndomtycke då?”

Jag räknar mig visserligen inte till fattiga längre; det har jag inte gjort sedan jag fick aktivitetsersättningen beviljad för fyra år sedan, eller egentligen inte sedan jag fick socialbidraget beviljat ungefär ett halvår innan dess. Att leva på luft och nåder från en manipulativ sambo är inte att rekommendera, så att äntligen få egna pengar var en enorm rikedom.

Jag är visserligen inte sjukskriven, men sjukpensionerad, och blir utförsäkrad om mindre än en månad då jag ska börja jobba efter sex års frånvaro. Jag har ett antal diagnoser som gör att jag kvalificerar som både handikappad och psykiskt sjuk – och faktiskt även som utvecklingsstörd. Aspergers syndrom sorterar som bekant under ”genomgripande utvecklingsstörningar” i ICD-10, trots att aspies i genomsnitt har högre IQ än befolkningen i stort.

Fast det är inte min transsexualism som har begåvat mig med Asperger – men däremot är det förmodligen till stor del transfobi som har försett mig med utbrändhet och social fobi. När jag kollapsade hösten 2004 var det två år efter att jag sökt till könsutredningen första gången. Jag hade vid den tidpunkten kunnat vara lika långt in i processen som jag är nu – dvs. nästan färdig – och därmed mått mycket bättre, och därmed kanske undvikit att gå in i väggen – om jag bara hade fått hjälp när jag bad om det. Men transfobin hos min första, andra och tredje terapeut, och hos min dåvarande sambo, och till viss del även hos mig själv, hindrade mig från att få den vård jag behövde. Det gjorde mig psykiskt sjuk, och mitt liv hängde på en spindeltråd i flera år; ett öde jag delar med många transpersoner (pdf).

Det här säger jag inte för att tycka synd om mig själv, eller för att jag vill bli tyckt synd om. Det finns i mina ögon inget mer destruktivt än att bli utsatt för syndomtycke, som jag anser vara en härskarteknik. Jag säger det för att slå hål på Marcus Birros retorik om att det skulle finnas någon slags motsättning. Det gör det inte, tvärtom. Birros barnen-i-afrika-argument är bland det mest ihåliga jag sett.

Mitt liv är väldigt bra numera, och det är inte alls synd om mig – eftersom jag får den vård jag behöver, för närvarande slipper omges av transfob vård- och omsorgspersonal, lyckades bryta mig ur de destruktiva relationer jag har haft, omger mig med stöttande, underbara människor, får heta de namn jag trivs med och slipper bli utsatt för hatbrott och diskriminering till vardags. Det följer också mallen för hur transpersoner mår: De som behöver en könskorrigering och faktiskt får göra en mår oftast mycket bättre efteråt.

Jag är ju inte rom, så det kan jag inte uttala mig om. Enligt somliga är jag en knarkare då jag tar min lagliga ADHD-medicin, förskriven enligt konstens alla regler, men det tycker jag inte räknas. Hora? Nej, riktigt så långt kom jag aldrig. Inte för att jag inte övervägde det på fullaste allvar, precis som många andra transpersoner som är desperata efter pengar, närhet och nya sätt att självskada på. Det var alltid något som kom i vägen. Jag hade väl tur, helt enkelt.

Frågan är om allt detta gör att jag är tillräckligt störd och eländig för att få ha en åsikt om transpolitik, eller om jag måste börja knarka och supa först – för någon frånskild far kan jag ju inte bli, eftersom staten än så länge kräver mina äggstockar på ett fat.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Marcus Birro, HBTQ, transfobi, homofobi, Pride, heteronormen, retorik, transsexualism, könskorrigering, vård, transpersoner, kön, könsidentitet, könsuttryck, tvångssterilisering, Aspergers syndrom, psykisk ohälsa, självmord, depression