En gång i tiden påpekade jag att könsneutrala toaletter inte alls är någon skitsak, utan rentav nödvändigt. Det borde ingå i definitionen av tillgänglighet, och kan dessutom vara ett litet steg bland många för att förebygga hatbrott. Nu har det faktiskt hänt något. Carin Jämtin och Dag Larsson presenterar Socialdemokraternas HBT-politiska program för Stockholm:
”Om Socialdemokraterna vinner i Stockholms stad och län lovar vi att:
- Införa ett borgarråd i Stockholms stad med särskilt ansvar för hbt-frågorna.
- Satsa 1,5 miljoner kronor på RFSL Stockholms hbt-fritidsgård Egalia. Denna typ av verksamhet är viktig och behövs i Stockholm.
- Se till att det finns könsneutrala toaletter i stadens offentliga verksamheter så att man inte måste välja mellan tjej- och killtoaletten.
Vi vill också att:
- Stockholms förskolor ska ha ett medvetet genus-, köns- och hbt-tänkande.
- Stockholms skolors sexualundervisning ska ha med ett tydligt hbt-perspektiv.
- Äldre hbt-personer ska kunna välja hbt-äldreboende i kommunal regi.
- Stockholm stad som arbetsgivare aktivt ska arbeta mot alla former av diskriminering och höjer sina medarbetares kompetens (hbt-certifiering).
- Stockholms stadsmuseum ska inrätta en ”hbt-avdelning”.
- Förbättra bemötandet av regnbågsfamiljer inom mödra- och förlossningsvården.
- Förbättra stödinsatserna till HIV-positiva och redan insjuknade i aids genom psykosociala stödinsatser.”
Och av detta är det alltså toaletterna som får uppmärksamheten. Transpersoners behov av att kunna gå på toa utan att bli ifrågasatta av andra toabesökare, utkörda av vakter och kanske i värsta fall utsatta för transfoba och homofoba hatbrott blir förlöjligade och ifrågasatta. Det är nämligen inte så enkelt som Jinge får det att låta som:
”Möjligen kan det vara jobbigt för en manlig transa att kliva in på damtoaletten när han är klädd som kvinna, men han får väl träna på saken. Kvinnor klädda som män får väl låtsas att göra ”det andra” på muggen så de kan stänga om sig. De får av lätt insedda skäl svårt att stå vid urinoar-rännan bland män utan att väcka viss uppmärksamhet.”
Det är inte så himla enkelt att veta vilket kön man blir läst som. Den som uppfattas som man och kliver in på damtoaletten riskerar att bli utkörd, kanske tillochmed hotas med anmälan. Den som uppfattas som kukfödd transperson och kliver in på herrtoaletten riskerar på sina håll att bli utsatt för transfobt våld. Och den som inte vet vad den uppfattas som av personer som inte känner henom – vilket kan växla från ett ögonblick till ett annat – får det jävligt jobbigt. Detta oavsett om man är kukfödd, fittfödd eller född med något mittemellan. Detta oavsett om man rent juridiskt är man eller kvinna, eller om ens könsidentitet är man, kvinna, både och, ingetdera, flytande, osäker eller något helt annat. Detta oavsett om man är transsexuell, f.d. transsexuell, intersexuell, transvestit, intergender, transgender, dragking, dragqueen, genderfuck, agender, bigender, postgender, eunuck, two-spirit, hijra, kathoey – eller helt enkelt bara en person som råkar se androgyn ut.
Chris Crocker om toalettapartheid på youtube
Men Jinge tycker i alla fall att transpersoner ska gå på den toalett som matchar ens sociala kön; det är det långt ifrån alla som håller med om, även om det ställer till problem för de som faktiskt inte passerar som varken man eller kvinna. En del tjatar envist på om kuk eller fitta, och när frågan kom upp på Qruiser – som kallas för HBT-community men vars forum till stor del är VM i homonormativitet – var det någon som hävdade att det var enkelt att avgöra vem som skulle gå på vilken toalett: Det är ju bara att kolla kromosomerna.
Nu orkade jag inte tjafsa, så jag frågade inte vilken toalett de som föds med XXY respektive XO (dvs. bara en X-kromosom) ska gå på. Jag frågade inte heller varför det är viktigt att jag – som har helskägg och XX-kromosomer – går på en damtoalett och inte på en könsneutral toalett. Istället nöjde jag mig med att konstatera vad som rimligtvis borde vara konsekvensen av ett sånt resonemang:
”De allra flesta människor vet inte vad de har för könskromosomer. Med andra ord borde de flesta människor inte få gå på offentliga toaletter.”
I praktiken är det nämligen så det kan se ut för transpersoner: Folk runtomkring oss har åsikter om vilken toalett vi borde använda, men deras åsikter går så ofta emot varandra att jag ibland får en känsla av att jag inte borde gå på toaletten alls. Men till skillnad från de flesta människor så vet jag vilka kromosomer jag har – och om transfober insisterar på att det är mina kromosomer som avgör vilken toalett jag ska använda, så får jag åtminstone gå på toaletten. Så jävla illa är det nämligen, att jag hellre traskar in med mitt helskägg på damtoaletten än inte kissar alls.
Jag skulle dessutom gissa att de flesta av de som säger sånt aldrig själva har gjort en kromosomodling. Det är antagligen mycket vanligare att transpersoner vet vilka kromosomer de har än icke-transpersoner, eftersom det för transsexuella ingår i deras könskorrigeringsutredning, och dessutom antar jag att de personer som har utretts för något intersexuellt syndrom också vet vad de har för kromosomer. De flesta andra människor har liksom sällan någon anledning att verkligen säkert ta reda på hur deras könskromosomer ser ut. Så då slipper jag i alla fall möta så många transfober på offentliga toaletter.
Läsvärt: Hanna Fridéns guide till könsneutrala toaletter. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transpersoner, HBTQ, politik, Carin Jämtin, Dag Larsson, Socialdemokraterna, val, kön, genus, transfobi, heteronormen, sexism, könsidentitet, könsuttryck, hatbrott, intersexualism, transsexualism, könsneutrala toaletter
