Biverkningar av att ha ett jobb

Under de senaste veckorna har jag mer och mer upptäckt biverkningarna av att ha ett jobb:

• Jag har fått en dygnsrytm. Jag går och lägger mig flera timmar innan soluppgången, och vaknar utsövd.
• Jag har fått en måltidsrytm. Jag äter tre mål mat om dagen, på ungefär samma tider varje dag. Det där ”oj, klockan är tio på kvällen och jag är vrålhungrig och har inte fått i mig lunch än” som jag kört med i åratal fungerar inte nu. Jag har lagt upp ett dagsschema som ger mig två timmars lunchrast, och då ställer jag timern. Innan klockan ringer förbjuder jag mig att göra jobbrelaterade saker. Då brukar jag upptäcka att jag är hungrig, och sedan att jag behöver sträcka på benen.
• Jag har – håll i er nu – motionerat helt oprovocerat. Utomhus dessutom, i tättbebyggt område. Det började i torsdagskväll när jag fick för mig att gå ut en sväng, och även idag har jag testat att ta ungefär en halvtimmes promenad mitt på dagen. Anledningen? Testosteronet har gjort att jag inte har något sittfläsk kvar, och det mest effektiva mot träsmak är promenader.
• Jag har tillochmed städat köket i helgen, och torkat ovanpå skåpen och sånt. Kroppsarbete är skönt som lite omväxling.
• Sedan finns det en lite negativ bieffekt också, såklart, och det är att jag inte riktigt har tid och energi att blogga så mycket. Jag tänker inte sluta blogga, men det kommer inte att bli fem inlägg om dagen längre.

Det börjar bli ordning på mig. Om det fortsätter såhär vet jag inte var det slutar. Kanske kommer jag att bli ett under av effektivitet och expert på planering och organisering – och det känns inte ens skrämmande.

Läs även andra bloggares åsikter om jobb, rutiner, Aspergers syndrom, ADHD, planering, schema

Rosa i regnet

Ibland önskar jag att jag inte hade så himla effektivt ljudisolerande hörlurar, fast det är just därför jag älskar dem.

Jag hade velat höra vad dagisbarnet som vände sig om och pekade på mitt knallrosa paraply sa. Nu kan jag bara gissa. Hen log i alla fall.

”Bögknackning är en gammal svensk paradgren”

Det är sällan jag håller med Fredrick Federley, men idag gör jag det. Han skriver i Expressen om SDs historielösa flirtande med HBTQ-rörelsen:

”Sanningen är ju den att bögknackning är en gammal svensk paradgren som med framgång har använts av framförallt Sverigedemokraternas anfäder. Skinnskallarna som slog in våra huvuden på 1980-talet, som jagade oss i parkerna och lät oss leva i skräck under hela 1900-talet är de som lagt grunden för dagens SD. Det är därför Sverigedemokraternas nymodiga HBT-vänlighet klingar så illa.

För bara några år sedan attackerades Prideparaden av ett gäng nazister som i allt väsentligt delar Sverigedemokraternas syn på muslimer och på en konservativ familjebildning. Tack och lov var det många som då kunde komma till undsättning – annars hade det kunnat kosta människoliv.

Vad SD försöker sig på är konststycket att anklaga invandrarna för något som deras egna sympatisörer pysslade med i stor utsträckning för bara ett par årtionden sedan. Bögknackandet har en historia som är intimt förknippad med en uppfattning om svenskhet, där vi HBT-personer utgjorde en fara för den svenska stammen.

Vi kan inte förlåta er alla övergrepp ni begått mot oss och jag hoppas att HBT-samhället unisont stänger dörren för Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga krafter som försöker exploatera vår utsatthet. Vi är inte bättre än den tysta massan som ser hur folk behandlas illa om vi inte säger ifrån och bestämt tackar nej till Sverigedemokraternas flirt. Det som sådana som ni har gjort historiskt ska vi inte glömma den 19 september. Några försök till att blåsa liv i våra rädslor ska inte få oss att ge er vårt stöd. Jag är övertygad om att det gör klimatet bättre för oss HBT-personer om vi avvisar SD i stället för invandrarna.”

Jag vet att det statistiskt måste finnas HBTQ-personer i SD, och som inte är medlemmar men sympatiserar med SD, men varför de väljer att leva som de gör – att leva ut sitt främlingsförakt – är för mig en gåta.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, Sverigedemokraterna, rasism, politik, val, homofobi, transfobi, Fredrick Federley

Jagad av fjollhästar med fallosar i pannan

Lördag kväll. Antar att normala människor antingen festar, slappar eller sover, eller jobbar. Själv sitter jag och planerar bröstkorgsoperationen. Arton dagar kvar. Jag försöker minnas alla tips jag hört genom åren:

Se till att du får med dig rejäla smärtstillande mediciner därifrån. Se till så du får informationen du behöver nedskriven. Ha med dig någon du litar på som stöd. Skaffa en kompressionsväst att bära den första tiden. Tänk på att du inte kommer kunna bära något tungt i början. Ställ ner saker du tror du kommer att behöva från de högsta hyllorna så du inte behöver sträcka dig. Meditera. Visualisera läkning. Ät C- och E-vitaminer, men undvik Alvedon och Ipren i en vecka innan. Fråga om du inte förstår. Peta inte upp bandaget i onödan. Följ instruktionerna du fått från mottagningen istället för att lyssna för mycket på andra.

Den senaste veckan har jag gått helt upp i jobb och har inte haft tid att känna efter. Delvis är det medvetet, eftersom jag vet att det tar alldeles för mycket energi att drunkna i oro. Jag vet vad jag vill, och det här är det jag behöver. Ändå drömmer jag märkliga drömmar om att jag springer över regnbågen, jagad av arga enhörningar som ser ut som fjolliga My little ponies, och om att jag träffar Karin Boye och blir kär i henne, och om en massa andra märkliga saker.

Enhörningar representerar styrka, renhet, kukar och Jesus. En gång i tiden trodde jag inte att enhörningar fanns, men sedan upptäckte jag att jag var en själv. Karin Boye har alltid fått representera mitt flatkomplex och ett visst kärleksobjekt från evigheter sedan. Om jag skulle försöka analysera mina drömmar har jag alltså problem med att acceptera delar av min identitet, och kanske i synnerhet delar av mitt förflutna. Kanske är det mitt penisavund, min kroppsfobi och mitt neurotiska förhållningssätt till kvinnlighet som kommer upp till ytan nu. Helt klart har det något med könsidentitet och sexualitet att göra att jag flyr längs en regnbåge undan fjollhästar med fallosar i pannan, och dessutom att jag blir kär i en flatikon – men vad betyder det?

Jag springer så fort jag kan för att komma undan de vassa tänderna som hugger efter mig. Vilka är de? Vad vill de mig? Från vilket hörn av mitt undermedvetna kommer de, och hur länge har de gömt sig där? Vad betyder det att alla andra verkar vilja jaga enhörningar, medan jag istället blir jagad av enhörningar?

Jag antar att det bara finns ett sätt att ta reda på vad de arga enhörningarna vill: att stanna upp och fråga.

Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, kön, könsidentitet, könskorrigering, vård, oro, drömtydning, operationer, transsexualism

SD går till val på att jaga pensionärer

Jag hade inte tänkt att göra det. Jag skulle stå emot. Jag behövde inte testa för att veta hur dumt det var. Sån har min inställning varit till alkohol, rökning, droger – och Sverigedemokraterna. Men så igårkväll, efter att ha matats med kommentarer på twitter om SDs reklamfilm, så klickade jag till slut på en länk och såg den. Efteråt kände jag mig smutsig och skamsen som hade fallit för grupptrycket. Men det här blogginlägget ska inte handla om varken mina eller andras känslor för SDs film, utan om att SD går till val på att försämra omsorgen och utmåla pensionärer som islamofober.

SDs film på youtube

Filmen bygger på det klassiska argumentationsfelet: Pensionärer mot invandrare. Pensionärsförbunden rasar; de vill inte bli förknippade med SD. Jag förstår dem, för SD är verkligen helt fel ute.

Jag har mött ett antal personer som har varit smygrasister i många år – fram tills de blev sjuka och behövde vård, eller tills deras funktionsnedsättningar hade växt sig så besvärliga att de behövde stöd. Helt plötsligt upptäcker de hur det är att vara beroende av någon annan, och det kan säkert vara omtumlande för den som är van att klara sig helt själv – men det finns också en detalj till som får dem att ändra inställning. De personer de möter som ska hjälpa dem – till exempel i hemtjänsten eller i vården – är ofta ”invandrare”. Det kan ibland vara första gången som de faktiskt umgås under en längre tid med någon som är uppvuxen utanför Västeuropa. Pusselbitar faller på plats. Det är svårt att hata en människa som hjälper en på toaletten när man har svårt att röra sig, eller som ser till att få i en mat när man knappt vet vilken dag det är.

Lägg därtill att det bara är en viss sorts pensionärer som räknas i Sverigedemokraternas Sverige: De som är födda i Sverige, har svenska som modersmål, som har arbetat och betalat skatt i Sverige i hela sitt liv, och som har ålderspension. Just det där med att ha betalat skatt brukar bland annat SD hänga upp sig på. Om man inte har lönearbetat i Sverige i 40 år, så har man inte rätt att få någonting – även om man är en gammal tant med rullator. Burka eller ej.

Kanske är det därför SD aldrig pratar om funktionshinder och sjukförsäkringar. Kanske är det därför deras snack om vård och omsorg enbart handlar om ålderspensionärer, och aldrig om yngre människor som också kan ha behov av olika insatser. Vi som är långtidssjukskrivna, vi som har aktivitetsersättning och sjukersättning, vi som är utförsäkrade fast vi inte kan arbeta och antagligen aldrig kommer att kunna göra det heller, och vi som skulle kunna arbeta ifall vi fick det stöd vi behövde först, och vi som har ett bra jobb men ständigt råkar ut för att samhället inte är tillgängligt – vi finns inte i Sverigedemokraternas värld. Kanske ska vi vara glada för det, för att vi slipper bli tvångskramade. Kanske ska vi fundera över varför vi inte blir det. Glada, alltså – och tvångskramade.

Det är bland annat därför jag först inte uppfattade att SDs film – och egentligen all högerextrem propaganda på samma tema – skulle vända sig till pensionärer. För mig är det nämligen självklart att filmen inte talar TILL de personer de säger sig värna, och inte heller FÖR dem, utan OM. Sverigedemokraterna raggar inte pensionärsröster lika lite som de talar för alla pensionärer – de raggar röster bland folk som vill ha något att skylla på. Pensionärer är praktiska att utnyttja på det sättet; likaså barn och ungdomar, och i vissa fall funkisar. Grupper som man egentligen inte behöver lyssna på eller tillerkänna rättigheter, men som går att gömma sig bakom: en mänsklig sköld i ordkriget.

Nog är det märkligt att ett parti som går till val på att försämra vården och omsorgen – vilket skulle bli resultatet om man plockade bort alla ”invandrare” som jobbar där nu – påstår sig värna om pensionärer. Det vore lite som att gå till val på att sluta skydda människor som flyr från förföljelse med motiveringen att de som förföljer dem bryter mot mänskliga rättigheter; som att använda ett fall där en kvinna som dömts till stening i Iran som ett argument för varför man inte ska ta emot flyktingar därifrån. Eller, oj. Hoppsan. Det är ju precis så SD argumenterar.

Lästips: Mitt tidigare inlägg ”Är ditt handikapp lönsamt, lilla vän?” Andra bloggar: Isobel, Karin Långström Vinge, Antigayretorik. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, omsorg, Sverigedemokraterna, pension, pensionärer, fördomar, rasism, burka, reklam, funktionshinder, politik, val, mänskliga rättigheter

Glada nyheter för lesbiska och icke-lesbiska

Glad nyhet nr. 1: Landstinget i Västernorrland slutar diskriminera tjejpar som vill skaffa barn. Efter RFSUs debattartikel i SvD, där de bland annat pekar ut Västernorrland och några till landsting som tar ut extra avgifter för assisterad befruktning för tjejpar jämfört med olikkönade par, så backar landstinget och tar bort avgifterna.

Glad nyhet nr. 2: När Allehanda skriver om två tjejer i Örnsköldsvik som väntar barn ihop, så skriver de inte att de är ”ett lesbiskt par” bara sådär på rutin. Det blir lätt så, precis som två killar som är ihop lätt blir ”bögar” och alla sorters transpersoner blir ”transsexuella” eller ”transor” – oavsett hur de definierar sig. Men nu skriver de alltså:

”Therese har tidigare levt i en heterosexuell relation och har två barn. Hon är bisexuell. Maria är lesbisk. Kontentan är att de inte är något lesbiskt par. De är ett samkönat par. Bara begreppet i sig sprider viss förvirring inom landstinget.

– Vi var de första som vår barnmorska stött på. Vi får väl föregå med gott exempel, konstaterar Therese.”

Jag är trött på att läsa homonormativa reportage – till exempel i den såkallade HBT-tidningen QX som hade ett fotokollage från prideparaden som föreställde ”kvinnor” (fast flera av personerna på bilderna inte alls definierar sig så) – och på att höra politiker prata om hur samhället diskriminerar ”homosexuella par” för deras ”sexualitet”, när de egentligen menar att samhället diskriminerar samkönade par för deras kön.

Därför blir jag minst lika glad över att journalister på små lokaltidningar fixar att skriva rätt i åtminstone en artikel, som över att landstinget slutar diskriminera.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om insemination, vård, familjepolitik, diskriminering, HBTQ, heteronormen, homonormen, homosexualitet, bisexualitet, media, landstinget Västernorrland, kön, språk

Ett kvarts sekel av skäggdrömmar, könsrollspel och penisavund – i bilder

Det är inte direkt någon hemlighet, även om jag inte hunnit blogga så mycket om det: Jag har börjat jobba för Andet som föreläsare. Eller ja, egentligen har jag ju inte hunnit börja föreläsa än, och formellt sett börjar jag först på onsdag, men vi har tjuvstartat lite.

Min första föreläsning heter Rätt hjärna, fel kropp (pdf) och handlar om mina egna erfarenheter av att leva med Aspergers syndrom, ADHD och transsexualism. Premiären är i Vadstena den 27 september, och jag kommer att åka runt och föreläsa en hel del under hösten och våren.

Rätt hjärna, fel kropp

• 27/9 Vadstena
• 29/9 Linköping
• 30/9 Norrköping
• 13/10 Lidköping
• 14/10 Skövde

Vi har inte hunnit planera längre, på grund av att jag inte vetat när jag ska få min bröstkorgsrekonstruktion. Nu när jag har ett operationsdatum – den 16 september – kan både jag och de andra på Andet äntligen få arbetsro. För mig innebär det att sätta mig och skriva föreläsningen.

För att få inspiration börjar jag bläddra i en hög med gamla teckningar som jag tog hem från mina föräldrar i julas. Jag har inte hunnit gå igenom dem så noga, men nu hade jag anledning att kolla närmare – och vilka bilder jag hittade. De flesta är rätt vanliga barnteckningar med vanliga motiv – lekplatser, födelsedagskalas, julaftnar, badbassänger och slalombackar – men några sticker verkligen ut. Det de har gemensamt är att jag var ungefär fem år när jag ritade dem, vilket råkar vara den ålder då jag blivit ganska säker på att jag inte var tjej och inte tänkte leva som kvinna när jag blev stor.

Det är inte min pappa på ballongen, om ni undrar, och ingen annan manlig släkting heller. Visserligen finns det personer i min släkt som haft skägg och mustasch i perioder, men jag ritade dem alltid med svart hår. Jag hade däremot mörkblont hår när jag var fem – till skillnad från min storasysters bruna och min lillebrors linblonda – och dessutom har personen som håller i ballongen också orange hår. Det är alltså jag som håller i en bild av mig själv i framtiden.

Nästa bild är kanske mer subtil. Jag ritade tydligen ofta gråtande barn, och ibland var det hundar eller tillochmed solen som grät. Här är det en leende flicka – återigen med orange hår – men det är bara ett skal. Bakom den leende fasaden finns en mer androgyn person, som gråter.

Men det är lätt att läsa in saker i allt möjligt i jakten på bekräftelse. För många transpersoner som kommer ut är det antagligen nödvändigt att på sätt och vis skriva om sin historia, precis som vid många andra stora insikter – att inse att man har ADHD, att man är bisexuell, att man är adopterad, och så vidare – men för en del transsexuella går det överstyr. De fastnar i att leta tecken på att de minsann visste redan när de var jättesmå att de egentligen var födda i fel kropp, för att de anser det vara finare att vara ”primär” än ”sekundär”.

Därför ville jag inte dra för stora växlar på de här bilderna när jag hittade dem. Det kan vara så att jag övertolkar, tänkte jag – tills jag hittade en till bild. En liten blyertsteckning på ett anteckningsblock.

En person som duschar, och därför är naken. Hen har långt hår i hästsvans, och de där ”tjejiga” ansiktsdragen à la serietidning (långa ögonfransar och rosiga kinder) och något som liknar bröst – och snopp. Och hen ler.

När jag tittar närmare på andra bilder med personer som duschar och badar, så ser jag att det är många personer som jag först läst som tjejer som har något som hänger ner mellan benen. Lite subtilt, men inte för att jag råkat slinta med kritorna eller så.

Helt plötsligt fattar jag vad jag skrev förut, när jag försökte förklara hur det var när jag vid tjugotre års ålder gick in i garderoben:

”Eftersom min dåvarande sambo på inga villkors vis kunde acceptera min längtan, utan istället förbjöd mig att berätta för någon, så formade jag fantasier i huvudet om att vara en shemale*. Jag hade kunnat tänka mig att leva som tjej, om jag bara fick ha kuk. Jag kunde tillochmed tänka mig att ha en behå med lösbröst hela dagarna, bara jag då och då fick ta av mig den och känna mig som mig själv. Allt detta naturligtvis framförallt som någon slags kompromiss, men det var bara en av många anledningar till varför jag inte kände igen mig helt i de berättelser som fanns om hur det var att vara transsexuell: Mitt främsta mål var inte att passera som kille inför främlingar, utan att kunna känna mig hel.”

När jag var fem visste jag såklart inte vad en ”shemale” var, fast jag hade någon idé om att det var möjligt att välja själv vilka könsorgan man ville ha. För mig handlade då – när jag var 23 – det i första hand om att vilja ha en kropp som fungerade på ett visst sätt, snarare än att leva i en viss könsroll, och så är det fortfarande. Kanske var det precis så jag kände redan för ett kvarts sekel sedan, fast jag inte visste hur jag skulle kunna sätta ord på det.

Jag visste att jag inte var tjej när jag var tre år. Jag visste att jag ville ha snopp när jag var fem. Men att lägga ihop de två och dra slutsatsen att jag kanske var kille – det tog väldigt många år till. Det är nämligen inte alls självklart för mig att det skulle vara antingen-eller som gäller, eller att kvinnor inte kan ha kuk och män inte kan ha fitta. Förmodligen är jag inte primärt transsexuell, i den betydelsen att jag visste som liten att jag var kille. Däremot är jag definitivt primärt penisavundsjuk och primärt icke-tjej-identifierad – och primärt queer.

*) ”Shemale” är inte ett bra ord för att beskriva transtjejer, eftersom det lätt associeras till mainstreamporrens förvrängda bild av tjejer med kuk – men för att beskriva vad jag kände då (att jag var beredd att sälja min kropps yta för att få ha NÅGOT som kändes som jag) är det mitt i prick.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bilder, transsexualism, kön, könsidentitet, könsorgan, könsroller, barn, transpersoner, könskorrigering, penisavund, psykologi

Mindre bröst, mindre höfter – och mer självförtroende

Att ta självporträtt tar tid, det vet jag ju. Ungefär en 50-60 bilder brukar jag få ta innan jag hittar en eller två som fungerar. Därför hann jag inte mer än att lägga in dem i datorn innan boendestödjare M dök upp. Vi har inte setts på över en månad, så vi ägnade en del tid åt att lägga upp planer för hösten.

Jag berättade att jag äntligen fått ett operationsdatum, och hon blev såklart jätteglad för min skull. Vi pratade om könskorrigeringar ett tag – tvångssteriliseringar, transfobi, självkänsla – men sedan kom vi in på mer praktiska saker, som jobbgrejer, städning och matvanor.

Strax innan hon skulle gå frågade hon om jag inte behövde köpa lite nya kläder nu när jag ska börja jobba – eftersom jag har så stora kläder jämt. Hon sa att jag bara har blivit smalare och smalare, ”i synnerhet sedan du blev karl”. Visst har jag fortsatt att tappa kilon även efter att jag började med testosteron, men det är nog också mycket det att jag vågar visa mig i lite tightare kläder nu. Jag har mindre bröst och mindre höfter, och mer självförtroende.

Efter att hon gått kom jag på att jag faktiskt inte behöver gömma mig alls snart. Det där med att gömma mig i stora tröjor är över när jag väl blivit av med brösten. Jag kommer inte ens att använda binders längre. En märklig känsla, men fantastisk. Jag tror inte att jag har fattat det än.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könskorrigering, operation, transsexualism, självkänsla

En hårresande upptäckt

Jag tror jämt att jag inbillar mig; att det bara är jag som lägger märke till när saker och ting förändras. Det är som om jag behöver andras bekräftelse på att det inte bara är önsketänkande när jag tycker mig märka att rösten mörknar, att kroppsformen planar ut och att skägget växer. Och nu har jag fått bekräftelse på att mitt hårfäste verkligen börjar bli typiskt manligt.

Ett av mina stims är att plocka lösa hårstrån. Jag är jämt bak i nacken och gräver, och de senaste månaderna har skörden alltid varit väldigt god. Därför förvånar det mig egentligen inte att se hur många lösa hårstrån som ramlade ur håret när jag badade ikväll. Eftersom jag stör mig på dem brukar jag kleta upp dem längs badkarskanten, och idag fick jag för mig att samla ihop dem i en enda hög. Först då fattade jag vilken mängd det handlade om.

Dagens skörd

De är alltså inte plockade ur håret, utan de är enbart såna strån som antingen fastnade i händerna när jag tvättade håret, eller som flöt omkring i vattnet – och de är alla skördade under ett och samma bad. Så stor klump av lösa hårstrån har jag inte sett efter en dusch eller ett bad sedan gymnasiet, och på den tiden räckte mitt hår till midjan. Jag hade nästan tre gånger längre hår då än vad jag har idag, så det krävs tre gånger så många strån för att få till samma storlek på högen.

Jag tappar alltså i runda slängar tre gånger så många hårstrån nu som jag gjorde när jag gick i gymnasiet, och det måste bero på testosteronet. Det har gått 60 veckor idag sedan jag började med testo, och jag upptäcker fortfarande nya små förändringar. Mina händer har blivit håriga och seniga, till exempel, och jag börjar få hår även på vänster sida av kroppen. Överlag blir jag mer och mer luden, tillochmed på bröstkorgen.

Jag tror att mina hårstrån försöker flytta från huvudet till resten av kroppen, men att många av dem ramlar av på vägen. Så måste det vara.

Läs även andra bloggares åsikter om hår, håravfall, testosteron, hormoner, transsexualism, könskorrigering, bilder

Människorätt för ofödda – men för födda då?

Aftonbladet skriver om en kampanj för en såkallad antiabortorganisation: En bild på ett dött foster och texten ”Abort dödar små människor” – på en stor lastbil, som kör runt i Sverige. Detta är Människorätt för oföddas idé om hur man får upp den såkallade abortfrågan på dagordningen (eller frukosten ur magsäcken).

Enligt Marianne Levin, professor i civilrätt, är det inte olagligt att kampanja på det sättet:

”Så länge de har fotografens tillstånd att använda bilderna så är det okej. Sedan kan man förstås diskutera den moraliska aspekten, och om det möjligtvis strider mot god marknadsföringsetik.”

Jag antar att hon menar att det inte går att räkna som förargelseväckande beteende, eller något sådant. Men jag blir mer nyfiken på bildernas ursprung.

Bilderna är enligt MRO från den amerikanska organisationen CBR, som säger att deras bilder är tagna i Brasilien, Canada, Kina, Indien, Sydafrika och Storbritannien. Kina har anklagats för att använda sig av tvångsaborter för att hålla befolkningsökningen nere – vilket i sig ger ett märkligt intryck för en organisation som spyr galla över valfriheten. Man fotograferar aborter i ett land där staten tvingar människor att göra abort, i syfte att ifrågasätta västerländska kvinnors rätt att välja abort. Det är ungefär som att fotografera sexuella övergrepp för att övertala ungdomar att hålla på sig.

Jag gissar nämligen att de bilder som finns på CBRs hemsida som visar själva ingreppen skulle kunna vara från Kina, och att fotograferandet kräver att man stryker byråkrater och vårdpersonal medhårs, och alltså samarbetar med de som sanktionerar aborterna – även de som sanktionerar de påtvingade aborterna. När jag letar på CBRs hemsida efter någon slags kommentar om Kina, så är det närmaste jag hittar en liten disclaimer längst ner på varje sida:

”CBR condemns all abortion related violence and will not associate with groups or individuals who fail to condemn such violence. All of CBR’s abortion imagery was lawfully obtained in working abortion clinics.”

Att de har fotograferat lagligt och tar avstånd från våld säger egentligen inte så mycket. Har den f.d. gravida patienten samtyckt till att det aborterade fostret fotograferas? Har de patienter som blivit fotade under själva aborten samtyckt till det? Har de samtyckt till att bilderna används i propagandasyfte? Och, framförallt: Har de ens samtyckt till aborten som sådan?

Att visa bilderna är antagligen lagligt, ja – men ett moraliskt självmål. Skräckbilder på aborterade foster kanske fungerar i USA, men inte i Sverige. Tackolov. Den enda fråga de får upp på dagordningen är hur den ”kristna” extremhögern ska kunna integreras i det svenska samhället.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om abort, mänskliga rättigheter, familjepolitik, politik, Människorätt för ofödda, Kina, reklam, bilder, etik, moral, sexism, jämställdhet

Operation Kön I: Ett datum!

Jag bad om ett datum, och jag fick ett. Ett datum för bröstkorgsoperationen – som dessutom var mycket tidigare än vad jag hade hoppats på. Överlycklig i tio minuter, tills jag kom på att det krockade med olika saker. Men nej, det datumet står fast. Går inte att ändra.

Så nu har jag en operationstid att ställa in mig på. Det är mycket runtomkring som inte alls är löst än, men så oändligt skönt att bli av med det. Inte bara att få operationen gjord alltså, utan också att inte behöva lägga tid och energi på att jaga den stackars kontaktsköterskan.

Jag har ett datum. När alla praktiska detaljer runtom är färdiga, så kan jag berätta vilken dag det är. Än så länge är det så många frågetecken som måste rätas ut, att jag tjuvhåller lite på det.

Hursomhelst: Något säger mig att det här kommer att bli den bästa hösten i mitt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, vård, transsexualism, operationer

Tvångsskilsmässor bryter mot de mänskliga rättigheterna

Tvångssteriliseringarna har äntligen, äntligen kommit upp på den politiska agendan. Partierna har plötsligt tävlat om vem som kan avsky den gamla könstillhörighetslagen – den som krävde just sterilisering som krav för könskorrigering – mest.

Men det finns fler frågor än just sterilisering, fertilitet och rätten till vård. Vi har en könsneutral äktenskapslag i Sverige sedan snart 16 månader, men det finns en grupp som inte får gifta sig – eller rättare sagt: som måste vara ogifta. De som redan är gifta måste skilja sig. Personer som gör en könskorrigering och ansöker om ändrat juridiskt kön får inte vara gifta eller i ett registrerat partnerskap när de kommer till Socialstyrelsens rättsliga råd.

Kravet på att vara ogift är ännu en konsekvens av att könstillhörighetslagen är från 1972. På den tiden var homosexualitet fortfarande sjukdomsklassat, och i propositionen som låg bakom könstillhörighetslagen resonerade Carl Lidbom:

”Det kan med visst fog ifrågasättas om ett [steriliseringskrav] är nödvändigt. Det torde kunna betraktas som praktiskt taget uteslutet att en transsexuell person efter att ha fått ändrad könsregistrering skulle av fri vilja inleda ett sexuellt förhållande med någon som hör till samma officiella kön som han själv.”

Notera den fina formuleringen ”av fri vilja”. Det var otänkbart att en person som gjorde en könskorrigering skulle kunna vara homosexuell eller bisexuell. Detta var alltså 1972, i det progressiva och radikala Sverige, som var först i världen med att lagstifta om möjligheten till juridisk könskorrigering. Märk väl att han trots detta ändå föreslog att man för säkerhets skull skulle kräva sterilisering. Det var otroligt viktigt att förhindra det otänkbara: en gravid man.

Såhär 38 år senare lever de gamla idéerna vidare i lagen, som fortfarande kräver att man ska vara ogift och steriliserad. Li Sam, som själv tillhör de som inte får göra en juridisk könskorrigering eftersom hon inte vill skiljas från sin fru, säger till Aftonbladet idag:

”Det strider mot de mänskliga rättigheterna, grundlagen och intentionen med lagen om könsneutrala äktenskap.”

Jag håller helt med – och det gör Socialstyrelsen också. De föreslår i sin rapport att slopa kravet på att vara ogift. Förhoppningsvis kommer nästa regering att ta till sig deras förslag, och få till en ändring så snart som möjligt. Tvångssteriliseringar, krav på skilsmässa, avsaknad av vård för minderåriga, bristande stöd då utredningen snarare upplevs som genuspolis, och en transinkompetent allmänpsykiatri – det är bara några av de saker som måste förändras.

Socialminister Göran Hägglund har undvikit frågorna så mycket han bara kan i tre år, men just nu är det tydligen inne att krama transpersoner och alla riksdagspartier minus KD, men plus F! och PP, är plötsligt väldigt engagerade. Frågan är vilka som egentligen kommer att driva transpolitik om en månad, när valet är över.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, transpersoner, HBTQ, kön, könskorrigering, juridiskt kön, lagar, politik, kristdemokraterna, Göran Hägglund, könstillhörighetslagen, skilsmässa, könsneutrala äktenskap, Socialstyrelsen, val, politik, tvångssterilisering, historia, homofobi, heteronormen

Livet är det som händer när man står i operationskö

Förra veckan kämpade jag med att få tag på kontaktsköterskan i Linköping. Idag lyckades jag äntligen.

Jag behöver få veta när jag ska få min bröstkorgsoperation ju; både för min egen skull och för jobbets. Det är frustrerande att fortfarande ha manboobsen kvar, men det är också frustrerande att inte kunna planera höstens arbete ordentligt. Vi har problem att lägga upp mitt föreläsningsschema eftersom jag inte vet när jag kommer att vara borta.

Men idag fick jag alltså tag på henne, och förklarade precis det. Då plötsligt lossnade det, och jag fick ett löfte om att få en tid mailad till mig idag eller imorgon. Jag sa som det var:

”Jag tar hellre en spikad tid i november än att bara veta att det blir någon gång i oktober”

För hur mycket jag än längtar efter operationen, så är livet mer än att stå i vårdkö. Tålamod har jag så det räcker; förmodligen alldeles för mycket för att det ska vara riktigt hälsosamt. Jag har skjutit upp livet i nästan 30 år i väntan på vård, men jag tänker inte vänta på att bli ”klar” innan jag börjar leva.

Läs även andra bloggares åsikter om vård, vårdkö, operation, transsexualism, könskorrigering, väntan, tålamod

SD vill ha övervakningskameror i ditt sovrum – eller?

Gudrun Schyman (F!) mötte nyss Jimmie Åkesson (SD) i en debatt om ”jämställdhet” en månad före valet. Det gick ungefär som man kunde förvänta sig.

Åkesson verkade nervös; Schyman verkade taggad. Åkesson hade en bild med sig av Sakineh (en kvinna i Iran som är dödsdömd för otrohet); Schyman hade med sig ord och argument. Åkesson pratade om ”våldtäktsvågen” som han påstår är ett nytt fenomen (underförstått: ”invandrarnas” fel), och när Schyman påpekade att det inte stämmer, så trillade han dit och visade att Fittans lag fungerar lika bra på tv som på nätet:

”Fittans lag

Då en nätdiskussion om könsroller blir mer avancerad, går sannolikheten för att någon, i syfte att misskreditera allt vad feminism, jämställdhet och genusvetenskap heter, drar upp

1. Kukar och fittor och graviditeter
2. ”Män är djur”
3. Gudrun Schymans talibantal
4. Tiina Rosenbergs könsförrädaretal
5. ”Alla män är våldtäktsmän”
6. Feministers lättkränkthet

mot ett.”

Åkesson drog nämligen upp det där talibantjatet igen, så fort Schyman sa emot honom. För om man inte skyller alla våldtäkter på ”invandrare” så måste det betyda att man hatar män, enligt hans logik. Sedan när Jimmie Åkesson fick frågan vad han ville göra åt våldtäkterna, förutom att utvisa folk och begränsa invandringen, svarade han att man måste arbeta förebyggande – genom att sätta upp övervakningskameror ”på platser där våldtäkter är vanliga”.

Mitt svar på twitter säger väl det mesta:

”Åkesson vill ha övervakning ”på platser där våldtäkter är vanliga”. Kameror i alla sovrum!”

För det är just den bilden av våldtäkter som SD bygger sin retorik på: I deras värld finns liksom bara överfallsvåldtäkter på ensliga platser utomhus sent på kvällen, där offer och förövare inte känner varandra. Att de flesta våldtäkter antagligen begås i privata hem, där de inblandade känner varandra och kanske har ett förhållande, det passar inte deras bild av vad en våldtäkt är.

Myten om en riktig våldtäktsman (en ”invandrarkille” som antingen är okänd eller ytligt bekant med offret) och myten om ett riktigt våldtäktsoffer (en ”svensk” tjej som beter på ”rätt” sätt innan, under och efter övergreppet) och myten om den riktiga våldtäkten (en enslig stig i en park sent en kväll, en folktom bakgata mitt i natten) kan vara  förödande för de som utsätts för övergrepp men inte lever upp till den bilden. Jag säger bara Bjästa.

Men det är alltså precis den myten som SD odlar, och spär på, för att den passar deras syften. I deras värld är det bara vissa våldtäkter som räknas. Det är bara vissa våldtagna som ska få stöd, och det är bara vissa våldtäktsmän som är viktiga att sätta dit. Sverigedemokraterna tjänar på att folk är rädda för sånt som de vill att man ska vara rädd för. Inte konstigt då att de tolkar statistiken som de vill.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Sverigedemokraterna, politik, jämställdhet, sexism, våldtäkt, brott, statistik, Jimmie Åkesson, Gudrun Schyman, Feministiskt initiativ, politik, rasism, islamofobi, fördomar, kön

Att skapa ordning skapar kaos – en analog iPhone i bilder

Hela dagen igår och hela förmiddagen idag har jag jobbat med en sak som ska få mig att ha bättre ordning: Jag har väckt liv i min gamla filofax. Den har hängt med sedan gymnasiet, och fram tills jag blev utbränd var det min allra mest livsnödvändiga pryl. Jag kallade den för min hjärna. Nu när jag rotade fram den igen var den sliten, och dessutom har jag tröttnat på det fula mörkblå tyget – så jag pimpade den.

Även om jag inte har någon iPhone, så har jag en ordentlig kalender igen. Det kommer jag verkligen att behöva nu när jag ska börja jobba. Påminnelser kan jag ha inlagda i mobilen, men jag behöver en kalender som ger en snabb överblick över en vecka i taget, och det duger varken handdatorn eller mobilen till.

Det är bara ett litet problem: När jag gjorde den glömde jag bort att äta middag, sova, packa upp min väska, äta frukost och ta min medicin. Dessutom har jag plötsligt skrivbordet fullt av pysselsaker och golvet fullt av piprensare efter en liten olycka när jag skulle gräva fram paljettasken.

Att skapa ordning skapar kaos. Det är så varenda gång jag får ett ryck och gör något som jag inbillar mig ska hjälpa.

Läs även andra bloggares åsikter om ordning, hjälpmedel, filofax, kalender, tid, pyssel, hyperfokus, Aspergers syndrom, ADHD, NPF

Jag överlever inte – jag klarar av

Jag har överlevt klarat av min första jobbresa.

Överleva är det ord jag brukade använda om saker jag varit nojig inför men kommit ur någotsånär helskinnad. Det låter skämtsamt, men jag har alltid använt det med ett stråk av allvar. Det HAR varit jävligt jobbigt att gå igenom vissa saker, och då har det faktiskt handlat om att överleva.

Men inte nu längre. Mina ambitioner är mycket högre än så nuförtiden. Jag överlever inte – jag klarar av.

Läs även andra bloggares åsikter om överlevnad, livet, utmaningar, psykologi, jobb

Tankfull, trött och ticsande

På väg hem från första jobbresan. Tankfull och trött. Försöker hålla mig vaken. Att hålla inne några tics är däremot inte att tänka på.

Hårt arbete

En del av mitt jobb idag består av att sitta framför en godisskål…

McGyver fixar middag

Det är inte helt lätt att fixa veganmat när man reser runt och bor på hotell, men det är såhär mitt liv kommer att bli som föreläsare. Jag måste vänja mig vid det och hitta mina knep. Ikväll kände jag mig nästan som McGyver när jag skulle försöka åstadkomma en middag på det lilla hotellrummet.

Tanken var att göra en wrap med tunnbröd, men hur gör man det utan några redskap? Tartexen (vegansk ”leverpastej”) ringlade jag ur tuben, och bredde ut den med en tomat. Men hur skulle jag skiva tomaten utan kniv? Efter att ha tänkt en stund kom jag på det: med tänderna! Jag bet upp lagom stora bitar, som jag spottade ut på brödet. Sedan rullade jag ihop brödet och njöt.

Att bita av och spotta ut mat sådär är inget jag skulle göra offentligt, men det fungerade utmärkt. Däremot tror jag att en kniv vore en bra idé i framtiden. Då kan jag bli McGyver på riktigt. Jag ska bara odla hockeyfrilla först.

Normalstörd i Hudiksvall

Det är lätt att bli lite kär i Hudiksvall när personalen på turistbyrån använder ordet ”normalstörd” som den mest självklara saken i världen. Det märks att Glada Hudik-teatern är stans stolthet.

Ändå kände jag instinktivt för att protestera när hen verkade räkna in mig i begreppet. Jag är inte normalstörd, men jag vet att jag passerar som det. Störd är jag, såklart – men det finns inte mycket med mig som är normalt.

Torrfoder för trollharar

Veganskt torrfoder: digestivekex, pepparkakor, aprikoser, cashewnötter och russin.

En sen lunch på hotellrummet i Hudiksvall. Torrfoder är himla praktiskt när man reser, även om det blir ensidigt i längden och egentligen innehåller alldeles för snabba kolhydrater, men att byta ut enstaka måltider är inga problem.

Jag har förresten en personlig regel att inte äta jordnötter på offentliga platser där det är mycket folk – till exempel på bussar och tåg – eftersom folk kan vara jätteallergiska. Just i jordnötter är tydligen det farliga ämnet mer luftburet än i olika sorters riktiga nötter, så det känns bättre att äta cashew- eller hasselnötter, eller solrosfrön, bland folk.

I Söderhamn sätter man Trollharen på kartan – Bildbevis

Här i Söderhamn – eller egentligen en bit söder om stan – finns det faktiskt ett ställe som heter Trollharen. Det är uppkallat efter mig.

Okej, det sista var inte sant, men det heter så i alla fall. Jag visste inte ens om att det stället fanns förrän någon frågade om jag kom därifrån. Coolt är det i alla fall.

På väg till jobbet – på riktigt

Jag är på väg till jobbet. Det är en smärre sensation: Jag har ett jobb!

Ett jobb som jag faktiskt har en rimlig chans att klara, och som jag verkligen brinner för. Ett jobb där jag får göra sånt som jag vet att jag kan – som att föreläsa – och slippa sånt som bara stressar mig i onödan – som att försöka fejka normalitet.

Formellt sett har jag inte börjat än, och jag försöker att inte ta ut något i förskott eller oroa mig i onödan – men idag är jag grymt peppad.

140 dagar i operationskön för icke-könsoperation – Del II

Mail från kontaktsköterskan

Ibland tror jag på ödet. Ibland tror jag att vårdpersonal läser min blogg. Mer än en gång har jag fått en känsla av att en läkare, en psykolog eller så vet mer om mig än vad de borde om de enbart gått på det jag har berättat för dem och för andra vårdgivare. Oavsett vilket har jag helt plötsligt faktiskt fått besked om min bröstkorgsrekonstruktion.

En kort stund efter att jag postade mitt senaste inlägg rasslar det nämligen in ett mail från kontaktsköterskan:

”Det kommer inte bli tidigare än oktober troligen. Jag har precis startat upp verksamheten efter sommaruppehållet och har bara de närmaste veckorna klara i nuläget.”

Antagligen får jag min operation i slutet av oktober, eller möjligen i november; så tolkar jag det. Mer exakt än så kan de inte uttrycka sig, men det är ändå bra att få veta något efter 140 dagar i operationskö. När jag äntligen lägger mig på operationsbordet kommer det antagligen att vara över ett år sedan min utredare skrev remissen till kirurgen.

Nästa gång någon undrar var (t) står för vid mitt nick på Qruiser, så vet jag vad jag ska svara: Tålamod.

Fina Amanda skrev om mig. Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, vård, operationer, vårdköer, byråkrati

140 dagar i operationskön för icke-könsoperation

När man har gått i utredning i 30 månader för att få göra en könskorrigering, och gått på hormoner i 13½ månad, och redan skickat in ansökan till Socialstyrelsens rättsliga råd och ändring av juridiskt kön, tvångssterilisering och så vidare – då borde man egentligen också ha hunnit med att göra en bröstkorgsrekonstruktion också. Det är över tio månader sedan min utredare skrev remissen, men på grund av postslarv och väntetider har jag fortfarande manboobs i en sån storlek att jag ibland tror att jag ska snubbla på dem.

De senaste dagarna har jag kämpat för att få veta när jag kan tänkas få en operationstid, men det är inte det lättaste. Igår skrev jag i ett mail:

”imorgon förmiddag är jag förhoppningsvis lite klokare”

Att jag aldrig lär mig. Det enda jag har lärt mig idag är att jag aldrig ska inbilla mig att jag har förstått hur vårdbyråkrati fungerar, att jag inte har fått någon operationstid tilldelad och att jag inte kan få veta något mer förrän tidigast på fredag.

En snabb sammanfattning av de senaste veckornas krångel:

4/8

Mailar kontaktsköterskan i Linköping för att få veta när jag egentligen ska få den där operationen. När jag var där i mars fick jag veta att jag skulle få fixa till bröstkorgen ”kanske innan sommaren, men förmodligen efter”. Nu vill jag ha en närmare definition av vad ”efter sommaren” är. Bara ett ungefärligt besked, typ ”förmodligen under andra halvan av september”, hade varit till väldigt stor hjälp. Får ett automatiskt svar om att de har semester tills den 16/8.

16/8

Är hos mina föräldrar, men har numret till mottagningen inlagt i mobilen sedan remisstrulet i vintras. Kollar för säkerhets skull på hemsidan att det stämmer. Jodå, det ska fungera. Försöker ringa – men kommer inte ens fram till telefonsvararen. Kön är väl full.

17/8 9:18

Försöker ringa kliniken igen, via växeln, och får veta att samtalskön var full. Vänta några minuter, föreslår de.

17/8 9:29

Ringer direkt till mottagningen, och kommer fram till telefonsvararen. Lämnar personnummer och telefonnummer.

17/8 10:20

De ska ringa upp. Det gör de inte.

17/8 10:57

Mottagningen ringer upp. Jag hinner inte mer än förklara vad det gällde förrän sköterskan säger att jag har ringt fel. Hon ger mig numret till sjukhusets centrala vårdplaneringsavdelning, och upplyser mig om att de har telefontid mellan 8:30 och 10:00. Det är alltså för sent att ringa.

18/8 8:31

Ringer vårdplaneringsavdelningen, lämnar person- och telefonnummer.

18/8 8:42

Vårdplaneringen ringer upp och förklarar att jag har ringt fel. Den centrala vårdplaneringsavdelningen planerar visserligen operationer åt kliniken, men inte könskorrigeringande operationer. Det är bara kontaktsköterskan som har koll på det.

Då först kommer jag på att sköterskan kanske har ett eget nummer; jag minns att jag fick en gul lapp med mailadress. Stod det inte ett telefonnummer där också? Letar efter papperna. Alla mappar står i perfekt ordning i skåpet – utom naturligtvis den blå mappen om kroppslig vård. När jag till slut hittar mappen ligger just de papperna inte där.

18/8 9:13

Ger upp letandet. Ringer landstingsväxeln och ber att få bli kopplad till kontaktsköterskan. De förklarar att hon bara har telefontid på måndagar och tisdagar.

18/8 9:29

I ett desperat försök att ta reda på något alls ringer jag mottagningen igen. De kanske åtminstone kan se om det står något skrivet i min journal.

18/8 10:07

Mottagningen ringer upp, och som jag misstänkte säger de att det där måste jag ta med kontaktsköterskan. Det enda de kan se är att det inte finns någon tid inbokad för operation. De kan inte säga något alls om ungefär när det kan bli någon operation, eftersom de inte har något med det att göra, men upplyser mig om att sköterskan har telefontid på måndagar, tisdagar och fredagar.

18/8 10:41

Räknar ut att det har gått exakt 20 veckor sedan jag träffade kirurgen för konsultation; 140 dagar. Vårdgarantin säger att jag har rätt att påbörja behandling inom 90 dagar – och jag har alltså inte ens fått besked om när den ”behandlingen” (operationen) kan tänkas bli av.

18/8 11:01

Letar fram mailadresser till olika landstings patientnämnder och liknande.

Uppdatering:

18/8 12:37

Postar det här inlägget.

18/8 13:06

Får svar på mailet jag skickade för två veckor sedan. Tidigast i oktober, säger kontaktsköterskan.

Läs även andra bloggares åsikter om vård, vårdköer, operationer, könskorrigering, transsexualism, bröst, byråkrati