Genuspolisen rekryterar småbarn

Jag har skrivit en hel del kritiska inlägg om den svenska namnlagen, eller rättare sagt om uttolkningen av densamma. Fram tills i höstas fanns det i praktiken tre sorters förnamn: Kvinnonamn, mansnamn och könsneutrala namn. De sistnämnda fanns tidigare uppskrivna på en lista på Patent- och Registreringsverkets hemsida, och de var ett par hundra eller så. Det var nämligen förbjudet att som juridisk kvinna ta sig ett mansnamn, och tvärtom. För myndiga förändrades det i och med domen i regeringsrätten, men minderåriga får fortfarande inte ta sig ”könskonträra” namn, utan bara könslinjära eller könsneutrala. Man gör ingen skillnad mellan om det är ett nyfött barn eller en sjuttonåring. Min vän Charlie startade en namninsamling för att förändra det, skriv gärna på den här.

Man kan tycka att svensk byråkrati har fått kön på hjärnan, men om man får tro CNNs artikel så är det ännu värre i Tyskland:

”In Germany, you must be able to tell the gender of the child by the first name”

Som exempel tar de namnet Matti, som alltså fick avslag eftersom det namnet inte ansågs vara tillräckligt starkt manligt könskodat för att man skulle tillåta att en nyfödd juridisk pojke skulle få heta det. Jag hoppas att det är lättare för de som är äldre att ändra namn till något mer könsneutralt, men det låter väldigt medeltida att man måste välja ett könskodat namn till sitt barn.

De skulle lika gärna kunna införa en lag som kräver att man kan avgöra ett barns kön utifrån deras utseende. Varför inte lagstifta om kjolförbud för pojkar och byxförbud för flickor, och artonårsgräns för juridiska män som vill köpa något i den farliga färgen rosa, och kanske införa gränsvärden för hur långt respektive hur kort hår en juridisk pojke respektive en juridisk flicka får ha?

För det är ju extremt viktigt att kunna köna människor hela tiden. Genuspolisens främsta uppgift är att se till så att alla människor alltid är lättkönade – om det så ska krävas kroppsvisitering. I synnerhet småbarn måste få möjligheten att bli tvångskönade helst innan de har lämnat BB, för hur ska de annars kunna lära sig att könsroller är medfödda, nedärvda sedan stenåldern och omöjliga att påverka det minsta lilla?

(Ja, jag är ironisk)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsroller, genus, barn, ungdomar, lagar, namnlagen, namn, fördomar, sexism, könsneutrala namn, juridiskt kön, Tyskland, Sverige

Förödande tystnad och fejkad normalitet

Varannan person med funktionsnedsättning har inget jobb. Ett bottenrekord – och detta samtidigt som fler och fler i befolkningen i stort får jobb. Ingrid Burman från Handikappförbunden säger till SvD:

”Det är extra besvärande eftersom politikerna ger så många stolta och högtidliga löften om allt man tänker göra för dem med funktionsnedsättningar. Det står i grundlagen, och det finns en FN-konvention som Sverige skrivit på om mänskliga rättigheter för den här gruppen. Välviljan är stor, det finns ingen politisk motsättning. Det finns bara en förödande tystnad, samtidigt som det går bakåt för den dryga halv miljon människor som det handlar om.”

Nej, tillgänglighet är ju inte direkt en kontroversiell fråga, fast ändå är det just det. I praktiken. För även om ingen politiker skulle säga att det är rimligt att till exempel folk hålls utanför arbetsmarknaden för att de inte får vård i tid eller för att Arbetsförmedlingen har långa handläggningstider, och även om ingen tycker att det är bra att folk överhuvudtaget inte kommer utanför dörren, så är det så det ser ut. År 2010.

För ett halvår sedan bloggade jag om Sahar och Devin, som bor väldigt många mil ifrån varandra, men som båda fick problem när hissarna där de bor stängdes av för reparation respektive renovering. Devin kunde inte bo hemma under tiden eftersom hen måste kunna ta sig till jobbet, så hen frågade om hen kunde få hyresreducering. Då svarade värden:

”Ja, om jag varit handikappad hade jag då inte haft några problem med att stanna i lägenheten ett par dagar.”

Hen utgick alltså från att Devin inte hade något jobb, skola eller förtroendeuppdrag eller liknande att ta sig till, och att Devin hade personlig assistans eller så, som kunde sköta till exempel matinköp och andra ärenden. Hen måste ha tänkt att det liksom var mest för skojs skull som Devin ville kunna ta sig ut ur lägenheten.

Elvaåriga Christina har visserligen inget jobb, och hon har sommarlov från skolan – men som det ser ut nu får hon kanske tillbringa hela sommaren inomhus. Efter en hjärnoperation är hon rullstolsburen, och mamman kan inte bära henne uppför och nerför trapporna i hyreshuset själv. Värden vill inte låta kommunen installera en hiss i trapphuset. Att flytta är inget alternativ, eftersom Christinas autism gör att förändringar i närmiljön är väldigt påfrestande.

Tillgänglighet handlar om mer än ramper och hissar, som sagt – men det är bara några exempel på hur samhället systematiskt förväntar sig att alla ska kunna gå i trappor, läsa skriven text, höra högtalarutrop och räkna ut hur man fyller i en blankett på flytande byråkratiska. Att inte kunna fejka normalitet är kanske inte kontroversiellt så länge man inte blir misstänkt för att inte vilja fejka normalitet – men att inte fejka normalitet och ändå kräva att kunna delta i samhället, det är verkligen kontroversiellt. För egentligen är all normalitet fejkad.

Lästips: Ingen är perfekt. Relaterat: Inkomstklyftorna ökar. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om funktionsnedsättningar, funktionshinder, politik, arbetsmarknad, Arbetsförmedlingen, tillgänglighet, normer, cripteori, normal, hissar, autism, ADHD, NPF, rörelsehinder, Handikappförbunden

Transsexuella filmer

En av de roligaste sakerna med att blogga är att kolla vilka sökord folk använder för att hitta till ens blogg. En del verkar besväras (?) av hår i magen, andra letar bilder på konstiga människor, vissa vill veta hur en transvestit ser ut och någon stackare verkar undra om 13cm kuk räcker för att ha ”sex”. Ganska många googlar efter dagens fitta.

Många av sökorden handlar såklart om sex, och många  – sex eller inte sex – är transrelaterade. Det är allt från ”kåt shemale i [valfri stad]” till ”vad kostar ett könsbyte”. Men ibland dyker det upp väldigt märkliga sökord, som jag är osäker på hur jag ska tolka.

Alltså: Det finns filmer om transsexuella, både spelfilmer och dokumentärer. Det finns filmer med transsexuella, till exempel filmer med transsexuella skådespelare. Det finns transsexuella som ibland tittar på film. Men finns det verkligen transsexuella filmer? Det låter lite som det fantastiska uttrycket ”transsexuella redskap”, som Lukas påminde om för ett tag sedan.

Jag vet mycket väl vad transsexualism är – det vore ju konstigt om jag inte höll koll på en diagnos jag själv har – men för att försöka förstå vad som gör en film transsexuell kollar jag på Wikipedia:

”Transsexualism är ett tillstånd då en person har en permanent upplevelse av att tillhöra det kön som är motsatt ens biologiska. Den transsexuella uppfattar sin fysiska kropp som felkönad, och önskar vanligen förändra den så den bättre passar det upplevda könet, med medicinsk och kirurgisk behandling.”

Efter en stund kommer jag på det: Den som googlade efter transsexuella filmer syftade såklart på filmer – eller rättare sagt filmkaraktärer – som blir konstant felkönade utanför filmen som sådan. Till exempel vill jag minnas att den svenska baksidestexten på Transamerica beskriver Bree som ”en transsexuell man” (läs här varför det är fel). Det går lätt att korrigera felkönandet i texter på nätet, men sämre på ett tryckt omslag till en DVD. Ett annat exempel är spekulationerna om Godzillas biologiska kön. Det måste vara sånt som menas med ”transsexuella filmer”. Såklart.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexuella, transsexualism, kön, könsidentitet, film, ord, språk, Transamerica, Godzilla, kultur, Google, internet, sökord

Peace, love & the return to Heteroland

Lördag eftermiddag. Dags att åka hem från Peace & Love. Erika och jag är fortfarande båda upprymda efter nattens konsert med The Ark, och antagligen har vätskebrist och lågt blodsocker också en del i vår snurrighet. Tåget mot Gävle står redan inne på perrongen och vi försöker säga hejdå till varandra. Vi säger ”Det har varit fantastiskt!” och ”Du är underbar!” och sånt, och kramar varandra gång på gång.

Jag och Erika

En person som ser ut att vara en man mellan 30 och 40 år står inne i tåget, precis vid dörrarna. Hen tittar lite på oss, men jag tänker inte så mycket på det. Inte ens när tåget stannar i Falun – staden som jag höll på att bryta ihop av att passera på ditvägen – kan jag sluta fånle. Det har verkligen varit ett helt magiskt dygn.

Jag gillar att jag fångade Olas ansikte när resten är oskarpt

Drygt en timme efter vårt avsked rullar tåget in i Sandviken, och jag går fram till dörrarna för att kliva av. Personen står fortfarande där, och jag har märkt att hen då och då har tittat på mig, men så yr och rusig som jag är har jag inte fattat varför. Plötsligt säger hen något, och jag fattar att hen vänder sig till mig.

- Är du nykär?

- Va?

- Är du nykär?

- Eh… Nej.

- Bytte ni telefonnummer? Det såg ut så på stationen.

- Nej, det gjorde vi inte.

Just då stannar tåget, och dörrarna öppnas. Jag kliver av, och redan innan jag hunnit lämna resecentrum smsar jag Erika och berättar vad som hände. Medan jag skriver skrattar jag högt för mig själv, och Erika tyckte också att det var kul.

Jag har aldrig fått en sådan fråga förut, men någonting säger mig att det har att göra med att jag passerar som kille och Erika som tjej. Jag går inte runt med ”bög” skrivet i pannan, och Erika inte med ”icke-tjej som gillar tjejer och Ola Salo”. Om vi båda hade blivit lästa som tjejer hade sannolikheten för att vi uppfattats som nykära varit mycket mindre, eftersom det är normaliserat att två tjejkompisar visar känslor och kramas. En ”kille” och en ”tjej” som kramas och ler mot varandra måste ju däremot vara kära. Killar kan ju inte le, kramas och ge komplimanger utan att vara kära/vilja ligga – oavsett den andra personens kön. Enda undantaget är förmodligen om killen är såpass feminin att han uppfattas som bög, medan den andra uppfattas som tjej.

Jag passerar som kille när jag kramar mina vänner, men jag passerar tydligen inte som bög. Dags att börja jobba på min fjollighet, så jag slipper bli misstagen för att vara heterosexuell igen.

Jag gillar att jag fångade Olas ansikte även om resten är oskarpt.

Nationalteatern

Nationalteatern

Nationalteatern

Kim Wilde

I väntan på The Ark

Jag och Erika

Disclaimer från en analfixerad fotonördswannabe: Ursäkta bildkvaliteten. Jag hade bara med min gamla kompaktkamera, som är väldigt kinkig med ljuset, och mobilkameran, som är ännu sämre. Systemkameror var förbjudna, och jag skulle ändå inte ha tagit med den in i publikhavet. Se bilderna som abstrakt konst, om det låter bättre.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, kön, genus, könsroller, heteronormen, mansroller, manlighet, närhet, relationer, ömhet, känslor, psykologi, fördomar, transpersoner, könsroller, intergender, transsexualism, kvinnoroller, vänskap, heterosexualitet, fjollighet, bögar, Peace & Love, The Ark, Ola Salo, bilder

One day I could become the father of a son

Anledningen till varför jag inte bloggade så mycket igår: jag hade fullt upp med att uppleva. Nationalteatern, Patti Smith och Kim Wilde varvades med djupa samtal om allt från kastreringstvång för transsexuella till varför jag är singel (jag vill ha en kille som är lika störd som jag – men som jag inte kan få för mig att försöka ”rädda”).

Höjdpunkten var naturligtvis The Ark. Det var inte så magiskt som jag hade tänkt mig – det var ännu bättre. Jag var nära att gråta när hela publiken sjöng med i Father of a son. För mig har den låten börjat leva sitt eget liv, och jag kan inte låta bli att tänka på tvångssteriliseringar när jag hör den.

Om Socialstyrelsens förslag, som de presenterade i onsdags, går igenom som de tänkt sig kommer transsexuella och intersexuella som inte behöver och inte vill bli kastrerade eller steriliserade att slippa det. Man ska dessutom få spara ägg och spermier. Jag skulle alltså få möjligheten att bli far, om jag ville. Nu vill jag inte det, men jag uppskattar att få välja själv.

Fred och Kärlek, det är vad jag känt ända sedan i onsdags. Inget passar bättre då än The Ark.

För mycket bög för en flata

Peace & Love. Erika och jag ska köpa mat, och jag säger att jag bjuder. Hen protesterar, men jag insisterar. Till slut känner jag mig tvungen att säga – så att folk runtom fattar – att jag inte har några baktankar. ”Det är jag för mycket bög för”. Erika vet ju, men kanske inte de som står bakom oss i kön.

Jag tror jag precis lärt mig att hacka heteronormen som kille också.

”Låt pappa få rätt att bli mamma”

”Ska en kvinna kunna bli far till sitt barn? Ja, absolut.

Bör samhället acceptera att män kan bli gravida? Definitivt.

Frågorna kan förvåna, men för det femtiotal personer som varje år ansöker om att få byta könstillhörighet handlar dessa frågor om värdighet och mänskliga rättigheter. Och egentligen angår de oss alla.”

För bara några år sedan fanns det nästan bara ett sätt att prata om transfrågor i mainstreammedia: Att berätta känslosamt om en spännande person med ett annorlunda liv; gärna i offerroll. Äntligen går det att diskutera politik istället. Vilken otrolig skillnad, och jag tror att det delvis är tack vare bloggosfären som drivit på utvecklingen, kritiserat och kommenterat och lärt ut och läxat upp. I dagens DN skriver Niclas Eriksson om transpersoners rättigheter, och avslutar med:

Frågor om könsidentitet kan verka smala. Men ingen av oss bör acceptera att omvärlden försöker bestämma på vilket sätt vi ska vara man eller kvinna. Vi äger själva vår identitet. Den principen har vi alla ett intresse av att försvara.”

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv, och faktum är att det låter som om han har läst något av alla de triljoner inlägg som jag har skrivit om ämnet, och alla de andra bloggarna som har lyft frågan och tjatat. Vi har en transpolitisk bloggbävning på gång.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsidentitet, könstillhörighetslagen, kastrering, sterilisering, vård, lagar, transsexualism, transpersoner, HBTQ, genus, fördomar, transfobi, heteronormen, familjepolitik, identitet, media, internet

Från ”she-males” till könslomässig medvind

Minou ringde för en stund sedan, och var så glad och stolt över rapporten om transvård från Socialstyrelsen. ”Fast jag inte har varit med och gjort något”, som hen liksom ursäktade sig med. Jag fick rätta henom: När föreningen KIM skickade in sitt remissvar till lagförslaget i november 2007 så stod det visserligen bara mitt namn på bunten – i egenskap av sekreterare – men i själva verket var det ett lagarbete, och Minou var väldigt aktiv. Vi var en grupp transaktivister inom föreningen som diskuterade på nätet och IRL hur vi skulle skriva ett remissvar. Jag vet inte om någon av oss egentligen hade gjort något liknande tidigare, men vi fick till det ändå.

Det lagförslag som hade lagts fram 2007 var en skandal. Dåligt underbyggt och ärligt talat med en lika stor andel tankevurpor och faktafel som en genomsnittlig historiebok av Herman Lindqvist. Jag kan erkänna att jag svurit rätt mycket över vissa formuleringar i texten. Att en statlig utredning – utan att reflektera över ordvalet – kallar transsexuella kvinnor som inte behöver vaginarekonstruktion för ”she-males” – ett ord som många anser är nedsättande och som har sitt ursprung i mainstreamporrens bild av transkvinnor – säger ju ganska mycket om nivån. Och så var det kastreringstvånget då. Alla transföreningarna – KIM, RFSL, RFSL Ungdom, INIS, RFSU och FPE-S  – var kritiska till att kräva kastrering av personer som genomgår könskorrigering – med undantag av Patientföreningen Benjamin, som var helt eniga med utredarna på den punkten.

Detta var 2007. Åren gick. Inget hände på Socialdepartementet, men desto mer pågick i nätforum och på bloggar. Utredningen var väl så pinsam att ingen visste vad de skulle göra av den, så man tillsatte en utredning genom Socialstyrelsen istället. Igår var den alltså klar, och det märks att de har lyssnat på de som själva är berörda.

Det här är inte ett försök att ta åt mig själv eller något kollektiv äran för utredningen, utan ett försök att förklara. Det ligger tre års hårt arbete bakom den rapporten, från olika föreningar och privatpersoner och lösa nätverk. Nu när den är färdig är det i princip samma saker som Folkpartiets Erik Ullenhag, Barbro Westerholm och Agneta Berliner skriver på Aftonbladet debatt: De vill riva upp tvångssteriliseringarna. Socialstyrelsen har sagt att de inte vill kräva kastrering eller sterilisering, och politiker av olika färger (och nivåer, ska tilläggas) har gått ut och uttalat sig, med Amanda Brihed i spetsen.

Det råder plötsligt någon slags helt ofattbar konsensus där det enda motståndet är det som Göran Hägglund uttalade för någon vecka sedan. I den utredning som skrevs för tre år sedan hette det ”vi anser att det är rimligt att kräva att en person som har manlig könstillhörighet inte har kvinnliga könskörtlar och tvärtom”. Idag vill man slopa kravet på sterilisering helt. Motvind har vänts till medvind.

I den nya rapporten står det inte ”she-males”. Samma personer som för tre år sedan beskrevs som ”biologiska män som vill ha ett kvinnligt utseende med bröst och typiska kvinnliga anletsdrag men ha kvar sin manliga könstillhörighet och sina manliga könsorgan. Sådana personer betraktas inte som transsexuella och de varken vill eller skall kunna få genomgå könstillhörighetsändring.” kallas idag – om de vill ha vård, men inte annars – för ”personer med könsidentitetsstörningar”. Och de ska kunna få vård, om de behöver och vill ha den. Det är ett stort steg framåt.

Ja, Minou har anledning att vara stolt. Jag med. Det har vi alla som har varit med och drivit på i tre år, och vi är många. Det tog ett tag, och det är inte slut än, men vi är på god väg att få en lag som inte bryter mot mänskliga rättigheter. Det är trots allt precis det som könstillhörighetslagen borde handla om: Rätten att få vara hel som människa.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, HBTQ, könskorrigering, transpersoner, transsexuella, könsidentitet, she-males, språk, utredningar, SOU 2007:16, historia, Göran Hägglund, Folkpartiet, Amanda Brihed, kastrering, sterilisering, lagar, könstillhörighetslagen

Befrielsen är nära

Imorse vaknade jag med några rader i skallen:

Befrielsen är nära
tiden är nu mogen.
Nu vaknar vi kvinnor.
Å, alla kära systrar
Dagen är äntligen här
då vi ger varandra stöd
att ta det stora steget
att klara av vårt sista prov
fram till rosor och bröd
åt var och en efter dens behov.

Men, kan vi? Vill vi? Törs vi?
Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs!

Och en dag ska barnen säga:
”tack mödrar det gjorde ni bra.”
Ja en dag ska barnen säga:
”denna mänskliga värld vill vi ha.”

Befrielsen är nära på Spotify

Bortsett från att vissa delar av låttexten tydligt syftar på enbart kvinnor, så känns det som precis rätt låt idag. Igår presenterade Socialstyrelsen en rapport som många har väntat på, och som bland annat föreslår att man och tar bort ett av kriterierna för ändrad könstillhörighet:

”Fastställelse enligt första stycket meddelas endast om sökanden fyllt arton år och undergått sterilisering eller av annan orsak saknar fortplantningsförmåga.”

Man föreslår alltså att helt slopa kravet på att vara steril eller kastrerad för att få ett nytt juridiskt kön. Dessutom föreslår de att personer som inte är transsexuella enligt den traditionella tolkningen, till exempel personer som inte identifierar sig som man eller kvinna men som ändå behöver könskorrigerande behandling, ska kunna få vård, och att man ska ta bort kravet på att vara ogift. Man vill också göra det lättare att få vård, och att få information om vilken vård som finns. Dessutom vill de att det ska bli lättare att få till exempel börja i utredning och få stopphormoner som minderårig. Stopphormoner bromsar alltså puberteten, så man slipper utvecklas åt fel håll så att säga. Man vill också utreda möjligheten att ändra det juridiska könet som minderårig.

Vissa grupper inom transrörelsen har varnat för att om folk som inte behöver rekonstruera könsorganen tillåts att gå i utredning och kanske få hormoner och så, så kommer det att leda till att man förbjuder de som faktiskt behöver operationerna att göra dem. Uppenbarligen har det inte blivit som de förutspådde. Skrämselpropagandan var onödig. Socialstyrelsen fattar att folk behöver olika saker. Åt var och en efter dens behov.

Det är fantastiskt att äntligen ha ett lagförslag värt namnet, och jag tycker att alla som har bidragit till det ska känna sig stolta. Alla som har hört av sig till Socialstyrelsens utredare, som har bloggat och uppmärksammat frågan, som var med och dissade det gamla lagförslaget från 2007, som har varit en snigel på ögat på politiker och tjänstemän. Framförallt en person: Amanda Brihed. Jag önskar verkligen, verkligen att hon fick höra just de orden i sången från sina barn en gång i framtiden.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transpersoner, transsexualism, kön, könsidentitet, könskorrigering, vård, HBTQ, Socialstyrelsen, lagar, kastrering, sterilisering, könstillhörighetslagen, Amanda Brihed, politik, tvångssterilisering

Att ångra ett könsbyte

I eftermiddags spelade jag in ett litet klipp om att ångra könsbyten. Det är inte på något sätt riktad mot någon särskild, allra minst mot Amanda Brihed, och det tror jag att hon förstår. Jag känner verkligen med henne, och med andra som sitter fast i helvetesvalet mellan att vara sig själva och att bilda familj, eller som har gjort ett val och fått ta konsekvenserna, hur omänskliga de än är. Man ska absolut ta det på allvar. Däremot vet jag att det tyvärr, bland folk som är dåligt insatta i vad transsexualism är, finns en hel del fördomar – och en av de vanligaste är att ”alla” som ”byter kön” senare ”ångrar sig”.

Ja, det händer att folk inser att de valde fel väg, och att läkarna ställer fel diagnos. En svensk avhandling visar att 3,8% av de som gjort en könskorrigering har ångrat sig och bytt könsroll än en gång. Utöver det tillkommer det en del personer som kanske är missnöjda med behandlingens resultat – och såklart, som för Amanda: Att ångra att man inte fick möjligheten att bli förälder. Att ångra att man följde lagen och inte hade råd och möjlighet att åka utomlands för att i smyg frysa ner ägg eller spermier. Det är inte detsamma som att ”ångra sitt könsbyte”. Det är att ångra att man utsattes för en omänsklig valsituation där det kanske i slutändan stod mellan att avsluta sitt liv och att avstå från att sätta nya liv till världen.

Med det sagt presenterar jag: Att ångra ett könsbyte.

Filmen på Youtube

Idag har Socialstyrelsen förhoppningsvis slagit spiken i kistan för tvångssteriliseringar. Jag är otroligt glad över det, och stolt över att veta att de den här gången lyssnade på vad de som är personligen berörda faktiskt själva har att säga. Och ja, jag är tacksam över att Sverige är på väg in i 2000-talet.

För egen del fick jag idag äntligen tummen ur och postade mitt personbevis som råkat bli kvar i väskan några dagar. Det är till min egna ansökan om frivillig tvångskastrering. För mig personligen är det nämligen något jag behöver göra; för andra är det något de inte behöver. Folk är helt enkelt väldigt olika.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om könskorrigering, vård, transsexualism, kastrering, sterilisering, könsbyte, HBTQ, könsidentitet, Socialstyrelsen, könstillhörighetslagen, familjepolitik, ofrivillig barnlöshet, fördomar, heteronormen, lagar, transfobi, media