En gröngöling på bladspenat

Föräldrar på besök. Pappa och jag går på restaurang, medan mamma traskar runt kvarteret för att lindra sin åksjuka efter resan. Eller som hon säger: för att ragga upp någon ung kille.

Pappa ser några gröna blad i pastasåsen som han petar åt sidan.

- Konstiga sallatsblad. Det är inte ruccola eller nåt annat vanligt.

- Det är spenat, väl?

- Nej, spenat brukar ju inte se sån ut. Den brukar vara mosig och inte se ut som sallat.

Detta kommer från en person med naturvetenskaplig utbildning och abnormt stort trädgårdsintresse, och som är uppvuxen på landet och som dessutom älskar att hänga på hippa caféer där han är tre gånger äldre än någon annan. Han har alltså missat att det numera finns moderniteter som bladspenat. Så jag kan inte låta bli att pika honom:

- Du vet att spenat inte växer i fyrkantiga block va?

Senare under kvällen erkänner han att han faktiskt har sett spenat växa i trädgårdar som barn, och tillochmed någon gång försökt odla det själv, men han visste inte att det gick att äta den i någon annan form än som djupfryst och hackad.

Så ser han fundersam ut en stund, och kläcker slutligen ur sig, som om han plötsligt kommit på något stort:

- Det var kanske därför jag inte tyckte det kom upp något när jag försökte odla spenat. Jag kollade efter djupfrysta fyrkantiga block.

Hur är en partiledardebatt homosexuell?

Åh, förresten. Jag surfade runt för att läsa på vad folk har för synpunkter på att Göran Hägglund inte kommer på Pride, och hittade en såndär fantastisk formulering. Hoforsbloggen skrivs av någon som bland annat passar på att klämma ur sig lite gammal hederlig men-tänk-på-barnen-heterosexism, med anledning av nyheten:

”Nu kritiseras Kristdemokraternas Göran Hägglund för att han inte vill ställa upp i en homosexuell partiledardebatt.”

Det är tillochmed bättre än när någon insändare i Annonsbladet rasade mot ”äktenskap för samkönade”. Hoforsbloggaren verkar ha missat det där med satslära.

Hur är en partiledardebatt homosexuell? Betyder det att partiledarna alla är av samma kön och sitter och stöter på varandra? Kanske hånglar lite? Alltså, jag menar inte att partiledarna måste vara homosexuella för det – de kan ju vara bi eller hetero eller vadsomhelst – men om debatten som sådan ska vara homosexuell så måste det ju rimligtvis finnas någon slags romantisk och/eller sexuell attraktion deltagarna emellan. Eller så kanske det helt enkelt är när partiledare som tillhör samma block debatterar. Skulle en debatt mellan Reinfeldt och Björklund vara homosexuell? Eller mellan Sahlin och Wetterstrand? Eller har jag missat att debatter har ett känsloliv och visst har en sexuell läggning, i sig själva?

Jag tycker det är lika fascinerande varje gång någon anser sig veta mycket om HBT-frågor och ändå sätter likhetstecken mellan HBT och homosexualitet. Ännu mer fascinerande är det när folk tilldelar abstrakta substantiv en sexuell läggning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om homosexualitet, HBTQ, heteronormen, språk, partiledardebatt, Göran Hägglund, Pride, homofobi, transfobi, grammatik, satslära, ord, sexuell läggning

Hägglund visar var skiten i det blå skåpet ska stå

Igår skrevs det en del om att Göran Hägglund inte kommer på Pride, och idag skriver Expressens ledarredaktion att han borde få ”slippa”. Som om det vore en plikt att delta. Det är i alla fall så de vill få det att framstå som att RFSL vill få det att framstå som:

”Om alla partiledare måste infinna sig på Pridefestivalen spelar ingens närvaro någon roll. Då reduceras partiernas besök till tomma symboliska gester. Evenemanget får mer karaktären av barnens FN-dag än av seriös politisk aktivism.”

Det håller jag med om, även om jag har svårt att se att RFSL inte skulle ha menat samma sak. Det är inte obligatorisk närvaro på Pride. Man får inte sänkt betyg om man inte kommer, men man kan få fina klistermärken ifall man gör det.

Men problemet med att Göran Hägglund inte kommer på Pride har i mina ögon inte så mycket att göra med att han är partiledare och det är valår. Problemet är att han är socialminister, ansvarig för ett antal viktiga HBT-frågor sedan fyra år tillbaka, och väldigt dålig på att ge konkreta svar när folk försöker ställa honom mot väggen. Till exempel har han haft tre år på sig att göra något åt könstillhörighetslagen efter att lagförslaget presenterades 2007, men det enda någon lyckats pressa ur honom var till slut att han avvaktade i väntan på Socialstyrelsens rapport. Den rapporten blev färdig för några veckor sedan, så det hade varit väldigt bra att få höra vad han har att säga nu. I och med att Göran Hägglund inte kommer på Pride lär det bli väldigt svårt att få svar på vad som skulle hända ifall han skulle fortsätta som socialminister.

Så nej, det är klart att Hägglund inte måste gå på Pride. Det är klart att man inte måste vilja ha HBT-personer och HBT-vänliga heterosexuella cispersoners röster som politiker. Det är klart att det är konsekvent av honom att avstå, som Expressen skriver. Men det är också ett tecken på att Göran Hägglund vet att han har skitit i det blå skåpet – och då menar jag inte bajamajorna i Pride Park.

Bloggat: In your face, Martin Moberg, Alltid rött alltid rätt, HBT-sossen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Göran Hägglund, Pride, politik, partier, Kristdemokraterna, RFSL, val, HBTQ, heteronormen, transfobi, homofobi, transpersoner, transsexualism, kön, könsidentitet, könskorrigering, könstillhörighetslagen, Socialstyrelsen, Expressen, media

Långt ner i halsen… är jag ful

Jag ser inte bra ut, men jag har återupptäckt min borttappade kräkreflex.

När jag sitter i väntrummet på Hälsocentralen skäms jag lite. Det är så inpräntat i mig att inte söka vård för en sketen halsinfektion, och ändå sitter jag här för andra gången på två veckor. Läkaren ser inget anmärkningsvärt, men skickar mig till labb. Där stoppas bomullspinnar i halsen och nålar i fingrarna. Ingen körtelfeber och ingen streptokocker.

Läkaren kallar in ännu en läkare som tittar mig i halsen ännu en gång. Jag ser inte bra ut, får jag veta. Fortsatt antibiotika och en odling. Ännu en tur till labb alltså. Väl där har jag svårt att räcka ut tungan. Efter tre spatlar på samma dag har min kropp fått nog och drar in tungan av ren reflex. Till slut lyckas vampyren få ner pinnen ändå. Kräkreflexen slår till och jag börjar hosta ordentligt.

Det syntes något i halsen alltså; jag inbillar mig inte. Kalla mig hypokondriker, men det är en lättnad att inte vara sjuk utan att vara sjuk.

Blågula offerkoftor och nakna sverigedemokrater

Tidigare idag rapporterade media att Göran Hägglund inte kommer på Pride. Visserligen kommer Kristdemokraterna att arrangera egna programpunkter, men Hägglund själv kommer inte att vara med i partiledardebatten. Nu skriver SvD att Sverigedemokraterna inte ens är inbjudna till densamma. RFSL, som arrangerar debatten, har fattat det beslutet utifrån att flera av de andra partierna vägrar delta om de är med:

”Några av partiledarna, jag kan inte gå in på vilka, har olika typer av principbeslut att inte debattera med SD. För Pridebesökarna är det intressantare att lyssna på riksdagspartierna än att lyssna på Jimmie Åkesson.”

Jag kan se offerkoftan glittra i blått och gult. Jag kan se anklagelserna mot RFSL, mot Pride, mot ”HBT-personer”. Jag förutspår ett gnällande utan motstycke de närmaste veckorna. Det kommer alltid upp en massa lösa anklagelser mot Pride den här tiden på året – oftast från personer som antagligen knappt varit där – men det här lär ge pridehatarna extra vatten på sin kvarn.

Visst hade jag njutit av att se Jimmie Åkesson svettas när han försöker förklara inför pridepubliken varför en av deras lokalavdelningar går till val på att stoppa Pride. Det hade jag. Så till den grad att jag nyss äntligen fick tummen ur och skickade min enkät till Sverigedemokraterna. Det lät jag bli förut, eftersom deras sida var så svårnavigerad och otillgänglig, men nu har jag letat rätt på en adress och mailat dem. De ska också få en chans att svara på frågorna om hur de vill förbättra HBTQ-politiken.

Jag tror inte på offerkoftor – i synnerhet inte blågula. Då föredrar jag nakna kejsare, helt klart.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Pride, Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, Göran Hägglund, Kristdemokraterna, HBTQ, homofobi, transfobi, heteronormen, RFSL, val, politik, partier

Håll huvudet kallt!

Jag skulle ha tillbringat den senaste veckan hos mina föräldrar, var det tänkt. Jag skulle ha badat i Kattegatt, lekt med Vallmo och hört havets brus det första och sista jag gjort varje dag. Men nej, såklart skulle jag bli sjuk just nu, och först ligga i sängen i feber i några dagar, för att sedan sitta och hosta såpass mycket att jag nästan övervägt att lägga upp en bild på ”dagens slemklump” i bloggen.

Jag vet att det är rätt vanligt att ha ”fel på termostaten” som bokstavsmänniska. För min del handlar det om att jag tål kyla väldigt bra – så bra att jag riskerar frysskador ibland – men värme väldigt dåligt, och det är något jag inte är ensam om. Det blir inte lättare av att jag fortfarande inte har fått göra min bröstkorgsoperation. Även om jag inte använder binder när jag är hemma ensam, så svettas jag rejält i vecken.

Nämnde jag att jag inte riktigt tål min egen svett, utan lätt får utslag av den? Nämnde jag att Sandviken är en kokgrop på sommaren och att mina vardagsrumsfönster gör lägenheten till ett växthus? Nämnde jag att jag inte klagade en sekund på kylan och snön i vintras, och därför har rätt att gnälla hur mycket jag vill på värmen?

Det finns vissa saker som gör livet lite mer uthärdligt, däremot:

• Att ordna korsdrag genom lägenheten, och ha persiennerna nedfällda.
• Att dricka vatten, i mängder, äta glass och salt mat och försöka ta det lugnt.
• Att spola handlederna med iskallt vatten, och skvätta på halsen.
• Att bada i kallt vatten i badkaret. Jag vågar inte försöka mig på det där med en blöt t-shirt, eftersom jag redan är sjuk nog som jag är, men ett svalt bad är underbart.
• Att lägga kylklampar i sängen innan man går och lägger sig. En halvlitersflaska med vatten som legat i frysen, insvept i en handduk, är perfekt att krama på.

Och så det jag provade idag:

• Att göra en tankehatt med kylfunktion.

Man fyller en fryspåse med vatten, och knyter igen änden ordentligt. Sedan lägger man den i ännu en fryspåse, och knyter igen den med och lägger den i frysen. När vattnet frusit har man en ispåse som passar perfekt att balansera på huvudet, inklämd mellan tyglagren i en snusnäsduk eller så.

Den är lite tung och halkig, så den fungerar inte så bra att gå runt med, men om man sitter vid datorn och behöver kyla ner skallen så är den oslagbar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om värme, sommar, sjukdom, svalka, väder, tips, hjälpmedel, bilder, NPF, Aspergers syndrom, ADHD

Ja till kärleken i Argentina

För knappt en vecka sedan var det någon som la upp en bild i gruppen Wipeout Homophobia on Facebook, som skulle visa hur olika lagarna är i världen: På vissa håll får samkönade par gifta sig, på andra är det belagt med dödsstraff. Petig som jag är var jag tvungen att påpeka att kartan måste vara gammal: Enligt den var varken Norge, Sverige, Portugal eller Island med bland de länder som har könsneutrala äktenskapslagar.

Den gamla kartan

En snabb koll på Wikipedia fick mig att inse att den kartan de lagt upp måste vara över 1½ år gammal. Det var den första januari 2009 som lagen ändrades i Norge, och sedan följde de andra länderna efter. Dessutom har man ändrat lagarna i till exempel Mexico City och guvernören i Eldslandet i Argentina har tidigare utfärdat äktenskapsbevis för samkönade par, eftersom argentinsk lagstiftning varken sagt bu eller bä. Det ledde till en debatt om samkönade äktenskap, och idag har senaten röstat i frågan. Det blev ja.

På sätt och vis har det gått fort; på sätt och vis oändligt långsamt. Argentina är det första landet i Sydamerika att tillåta samkönade äktenskap, och – rätta mig om jag har fel – det andra landet på hela den amerikanska kontinenten. Vissa delstater i USA tillåter visserligen samkönade äktenskap, men de är i minoritet.

Den nya kartan

Canada var först, men Argentina är nummer två. Kartan förändras. Jag hoppas att innan året är slut så har ytterligare några länder blivit mörkblå.

Bild: Silje mfl. enligt CC-licens.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, könsneutrala äktenskap, Argentina, politik, lagar, äktenskap, kärlek, bilder

Kristdemokraternas HBT-politik: Mänskliga rättigheter, men inte förbud mot hets mot transpersoner

Från S till C, från F! till FP över MP. Hittills har jag fått svar från de flesta partierna om deras HBT-politik, och idag har turen kommit till KD. I rättvisans namn bör nämnas att de här svaren skrevs innan Socialstyrelsen släppte sin rapport om transvården.

Det här är också det sista av de partier som jag faktiskt fått något svar ifrån. Vänsterpartiet har inte hört av sig, trots påstötningar. Från Piratpartiets Rick Falkvinge fick jag en personlig ursäkt för att de inte svarat, men sedan hände inget. Moderaterna har svarat att alla som kan något har semester, så de vill återkomma i augusti. Så detta är allt jag har att komma med hittills.

Man ska alltså inte vara snabb att döma ut KD för deras svar – för de har tagit sig tiden att svara. De hade kunnat göra det enkelt för sig och strunta i det, precis som Göran Hägglund struntar i Pride, men de svarade åtminstone.

Nu ska jag jaga centerpartister för att få reda på vad de egentligen menar med att de vill tillåta ett tredje juridiskt kön ”under ett övergångsskede”, och sedan ska jag göra en liten sammanställning av resultatet såhär långt.

***

En snabb sammanfattning av Kristdemokraternas (HB)T-politik

Viktigast under de senaste fyra åren: Inget svar.

Könstillhörighetslagen: Ser inte att kastreringstvång är ”att föredra” framför steriliseringstvång. Möjligheten att spara ägg/spermier bör analyseras ur ”ett barnperspektiv”. Föreslår att skilsmässokravet ändras till ett samtyckeskrav då partnern får ge sitt samtycke till ”förändringen i relationen”.

Surrogatmödraskap: Bör analyseras ur ”ett barnperspektiv”.

Könsneutrala personnummer: Vill inte förändra personnummersystemet.

Juridiska kön: För att det ska finnas juridiska kön, och ”kan inte se att det finns förutsättningar av ett tredje kön”.

Viktigt för unga transpersoner: Bemötande och kunskap är viktigt.

Hets mot folkgrupp: Vill inte förändra lagen, dvs. tänker inte arbeta för att inkludera könsidentitet och könsuttryck.

Viktigast under de kommande fyra åren: Alla människors lika värde, och internationellt arbete för mänskliga rättigheter.

***

Kristdemokraternas svar – den långa versionen

1. Om ni ser tillbaka på de senaste fyra åren och tänker på de förändringar som genomförts med HBTQ-anknytning: vilka är ni mest nöjda med, och vilka är ni mest missnöjda med?

Det är upp till andra att utvärdera regeringens politik.

2. Det finns ju även de frågor som inte är lösta än. Lagen om ändring av könstillhörighet, till exempel. Under våren 2007 lades ett lagförslag fram (SOU 2007:16), och remisstiden gick ut i november samma år. Ändå har ingenting skett. Hur ser ni på det? Vilka förändringar av könstillhörighetslagen vill ni se, och varför? Hur driver ni frågan?

Den dåvarande socialdemokratiska regeringen tillsatte en utredning som redovisades 2007. Könstillhörighetsutredningen hade en rad förslag varav en del rönte skarp kritik från remissinstanserna, bland annat avseende åldersgränser och krav på kastrering. Betänkandet bereds på Socialdepartementet.

3. Ska personer som gör en könskorrigering vara tvungna att genomgå en kastrering? Dagens lag från 1972 kräver sterilitet; är det ett bättre alternativ, eller hade ni hellre sett något annat?

Krav på kastrering är ett av de mer kontroversiella förslagen i könstillhörighetsutredningen. Många remissinstanser har riktat kritik mot förslaget då det är ett långtgående medicinskt ingrepp. Kristdemokraterna har inte i något formellt sammanhang diskuterat eller fattat beslut kring denna fråga, men det är tämligen svårt att se att kastrering skulle vara att föredra framför sterilisering.

4. Ska personer som gör en könskorrigering få spara könsceller (ägg eller spermier) för att kunna använda senare?

Denna fråga behöver främst analyseras ur ett barnperspektiv. Flera remissinstanser pekade på att det fanns ett alltför begränsat forskningsunderlag i denna fråga för att kunna lägga ett förslag.

5. Om ja på fråga 4: Ska transsexuella män få spara ägg, för att sedan inplanteras i till exempel deras kvinnliga partners kropp? Då det är osäkert om man kan använda äggen till att inplantera i sin egen kropp efter en längre tids testosteronbehandling – och i synnerhet ifall kastreringskravet skulle gå igenom – så skulle surrogatmödraskap vara ett rimligt alternativ.

Se föregående fråga.

6. Är det rimligt att Sverige har haft en könsneutral äktenskapslag i snart ett år, medan transsexuella fortfarande måste vara ogifta för att få fastställelse?

Ett förslag från könstillhörighetsutredningen var att man istället för krav på ogift skulle införa krav på samtycke, något som många remissinstanser var positiva till. Det verkar rimligt, eftersom den man är gift med bör få ett ord med i laget. Båda bör vara överens om ett ingrepp som kan innebära en sådan förändring i relationen. Partiet har inte tagit formell ställning till förslaget men ett avskaffande av ogifts-kravet kan betraktas som ett resultat av hur dagens lagstiftning i övrigt ser ut och en anpassning till dagens situation.

7. Ska personnummer vara könskodade, dvs. bör de fortsätta ha en siffra som anger personens juridiska kön, så som det är idag?

Vi har inte föreslagit någon förändring vad gäller personnummer.

8. Ska det finnas juridiska kön? Varför/varför inte?

Alla ska självklart vara lika inför lagen, men vi har inte för avsikt att ta bort möjligheten att undantagsvis  ha olika regler för män och kvinnor (exempelvis huruvida det ska vara frivilligt eller förenat med plikt för kvinnor att göra militärtjänst).

9. Om ja på fråga 8: Ska det vara möjligt att registreras som ett tredje kön, eller som ospecificerad? Under vilka omständigheter isåfall?

Vi kan inte se att det finns förutsättningar av ett tredje kön.

10. Vad anser ni är viktigt för att underlätta för unga transpersoner – både de som behöver könskorrigering och de som inte gör det?

Det är väldigt viktigt att jobba med bemötande och kunskap. Socialstyrelsen har gett en extern utredare i uppdrag att se på samhällets resurser i form av vård och stöd till transsexuella och intersexuella personer. I uppdraget ligger att lämna konkreta förslag på hur samhället ska kunna förbättra sina insatser till de berörda grupperna. Särskilt ska insatser inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten belysas.

Genom ungdomsmottagningen på Internet, umo.se, har det skapats en plats som gör att många som funderar kring sin sexualitet, sin hälsa och sina relationer har en plats att ställa frågor och diskutera med andra. Den webbplatsen tilldelades för övrigt RFSL:s ungdomspris 2008 för att den bidrar till information om unga hbt-personers rättigheter.

11. Transpersoner omfattas numera av diskrimineringslagen, men könsidentitet och könsuttryck är fortfarande inte specificerat i lagen om hets mot folkgrupp. Är det något ni vill ändra på?

Vi har inte för avsikt att förändra nuvarande lagstiftning.

12. Vilka är de viktigaste HBTQ-frågorna som ni vill driva de kommande fyra åren?

Insikten om alla människors lika värde är en av kristdemokraternas viktigaste frågor. Det är i sammanhanget också viktigt att driva frågor om mänskliga rättigheter internationellt, så att ingen kränks eller diskrimineras.

***

Om du vill veta mer

Tvångskastrering och tvångssterilisering: En grundkurs

Anledningar att bli kastrerad – och inte

Varför måste transsexuella kastreras? (om lagtexten)

Mors dag, men inte för alla (om steriliserings- och kastreringstvång)

Allt du inte visste att du inte visste om trans: Begreppet HBT

Lämna min kuk och fitta ifred, Malin Wollin! (om ett tredje juridiskt kön)

Så vet du om någon är hermafrodit: Hen bär sitt hus på ryggen (om intersexualism)

***

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Kristdemokraterna, politik, Göran Hägglund, val, HBTQ, transpersoner, transsexualism, könstillhörighetslagen, tvångskastrering, sterilisering, lagar, vård, kön, genus, juridiskt kön, hets mot folkgrupp, transfobi, mänskliga rättigheter, Pride

Centerpartiet om transvården: ”hör inte hemma hos psykiatrin”

Så har turen kommit till Centerpartiet i min lilla enkät om HBT-politik. Det är värt att påpeka att till skillnad från Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och Folkpartiet, så fick jag inte in Centerns svar förrän i förra veckan. De har alltså skrivit ihop sitt svar efter att jag påmint dem, och efter att Socialstyrelsen presenterade sin rapport om transvården vid månadsskiftet.

***

En snabb sammanfattning av Centerpartiets (HB)T-politik

Viktigast under de senaste fyra åren: Könsneutrala äktenskap, inseminationslagar, arbete mot diskriminering och hatbrott.

Könstillhörighetslagen: Mot kastreringstvång, steriliseringstvång och skilsmässotvång. För rätten att spara ägg och spermier. Ansvaret för transvården bör flyttas från psykiatrin.

Surrogatmödraskap: Ja till att inplantera ägg i partner, inte tagit ställning till surrogatmödraskap i stort.

Könsneutrala personnummer: För könsbundna personnummer.

Juridiska kön: För att det ska finnas juridiska kön. Möjligheten att bli registrerad som något annat än man eller kvinna/ingetdera ska finnas ”under ett övergångsskede”.

Viktigt för unga transpersoner: Snabbare hantering i vården och mer stöd till både transpersoner och anhöriga.

Hets mot folkgrupp: Könsidentitet och könsuttryck bör inkluderas.

Viktigast under de kommande fyra åren: Könstillhörighetslagen och antidiskrimineringsarbete.

***

Centerpartiets svar – den långa versionen

1. Om ni ser tillbaka på de senaste fyra åren och tänker på de förändringar som genomförts med HBTQ-anknytning: vilka är ni mest nöjda med, och vilka är ni mest missnöjda med?

Centerpartiet är nöjda med att vi äntligen efter många år och turer fick en könsneutral äktenskapsbalk.  Missnöjda med att ensamstående kvinnor inte får inseminera, men det tänker vi fortsätta att driva under nästa mandatperiod. Det finns också en del kvar att göra när det gäller diskriminering och hatbrott. Här behövs kunskap av alla inblandade i samhället, skolan sjukvården polisen osv

2. Det finns ju även de frågor som inte är lösta än. Lagen om ändring av könstillhörighet, till exempel. Under våren 2007 lades ett lagförslag fram (SOU 2007:16), och remisstiden gick ut i november samma år. Ändå har ingenting skett. Hur ser ni på det? Vilka förändringar av könstillhörighetslagen vill ni se, och varför? Hur driver ni frågan?

Det är en fråga som Centerpartiet sett positivt på om det skett förändringar på ”lagen om ändring av könstillhörighet” i linje med utredarens förslag. Vi vill ta bort kravet om sterilisering (passar inte in i ett modernt demokratiskt samhälle). Vi tycker också att sjukvården borde ta ett större ansvar. Frågan hör inte hemma hos psykiatrin.

3. Ska personer som gör en könskorrigering vara tvungna att genomgå en kastrering? Dagens lag från 1972 kräver sterilitet; är det ett bättre alternativ, eller hade ni hellre sett något annat?

Nej, vi vill inte att personen ska behöva kastrera eller sterilisera sig vid könsbyte.

4. Ska personer som gör en könskorrigering få spara könsceller (ägg eller spermier) för att kunna använda senare?

Ja.

5. Om ja på fråga 4: Ska transsexuella män få spara ägg, för att sedan inplanteras i till exempel deras kvinnliga partners kropp? Då det är osäkert om man kan använda äggen till att inplantera i sin egen kropp efter en längre tids testosteronbehandling – och i synnerhet ifall kastreringskravet skulle gå igenom – så skulle surrogatmödraskap vara ett rimligt alternativ.

Ja, men surrogatmödraskap har Centerpartiet ännu inte tagit ställning till.

6. Är det rimligt att Sverige har haft en könsneutral äktenskapslag i snart ett år, medan transsexuella fortfarande måste vara ogifta för att få fastställelse?

Nej det kommer vi att arbeta för under nästa mandatperiod.

7. Ska personnummer vara könskodade, dvs. bör de fortsätta ha en siffra som anger personens juridiska kön, så som det är idag?

Ja.

8. Ska det finnas juridiska kön? Varför/varför inte?

Ja. I dagsläget har inte centerpartiet något annat förslag.

9. Om ja på fråga 8: Ska det vara möjligt att registreras som ett tredje kön, eller som ospecificerad? Under vilka omständigheter isåfall?

Ja under ett övergångsskede.

10. Vad anser ni är viktigt för att underlätta för unga transpersoner – både de som behöver könskorrigering och de som inte gör det?

Förutom det som sagts snabbare hantering, då det inte är en psykisk sjukdom bör andra inom sjukvården äga frågan, kringhjälp inte bara för den unge transpersonen utan även för anhöriga.

11. Transpersoner omfattas numera av diskrimineringslagen, men könsidentitet och könsuttryck är fortfarande inte specificerat i lagen om hets mot folkgrupp. Är det något ni vill ändra på?

Det ska ingå.

12. Vilka är de viktigaste HBTQ-frågorna som ni vill driva de kommande fyra åren?

Steriliseringskravet och kravet att vara ogift, motverka hatbrott och diskriminering och annat som berörda personer upplever som hinder för att kunna leva det liv som är deras.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Centerpartiet, politik, val, HBTQ, transpersoner, könskorrigeringar, könstillhörighetslagen, transsexualism, juridiskt kön, kön, könsidentitet, könsuttryck, tvångskastrering, vård, transfobi, hatbrott, diskriminering, psykiatri, lagar

Miss Transsexual Sweden 2010

Jag sitter som bäst och förbereder Pride, och konstaterar att det händer massor av spännande saker i år. Som alltid. Jag brukar hålla mig till Pride House – där det är seminarier, workshops, paneldebatter och föreläsningar i dagarna fem – och paraden, även om jag ifjol var in i parken och nördade runt med andra transaktivister en del också. Mer än så brukar det inte bli, eftersom jag inte är så mycket för att festa, men i år händer det i alla fall en sak som är värd att hålla koll på: Miss Transsexual Sweden 2010.

Jag är ointresserad av skönhetstävlingar, eftersom jag saknar förmåga att se den där självklara kopplingen mellan ”stark individ” och ”person med fördelaktigt utseende”, som man ofta brukar dra upp. Men den här gången är det alltså transsexuella tjejer som tävlar, och syftet är att synliggöra gruppen. Det är ett konkret mål som jag kan förstå mycket bättre. Arrangören Patrik Andersson förklarar:

”Transsexualitet är mer accepterat i andra länder som Thailand, Filippinerna och Brasilien. Här i Sverige är många rädda för hur människor i samhället skall uppfatta dem. Därför känns det så roligt att vi har åtta vackra och modiga kandidater som vill ställa upp och visa att de existerar här bland oss andra i Sverige och att de lever som vanligt folk.”

Jag kan verkligen hålla med om det. Det är rätt vanligt bland transkillar att vara rädda för hur folk ska se på en, men det är nog ännu vanligare bland transtjejer att vara det så mycket att det begränsar ens liv, tycker jag mig ha märkt. Förebilder som vill och vågar (och kan) vara öppna behövs verkligen.

På så sätt gillar jag idén med Miss Transsexual Sweden. Jag kan tycka att ribban – att ”visa att de existerar här bland oss andra i Sverige och att de lever som vanligt folk” – är lågt satt, men samtidigt vet jag att bara det är svindlande mycket, eftersom jag ofta får en känsla av att folk i allmänhet tror att transsexuella lever i någon slags sagovärld långt borta. Ibland måste man börja på en väldigt grundläggande nivå för att förändra något.

Min ansiktsblindhet till trots känner jag igen en av tjejerna som en gammal kompis, och jag vet vad hon går för; hon är grym! Vi får hoppas att Miss Transsexual Sweden handlar om mer än att bedöma människor efter deras utseende, för det skulle kunna bli hur häftigt som helst.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Miss Transsexual Sweden, transsexualism, transpersoner, skönhetstävlingar, skönhet, Pride, HBTQ, förebilder, ideal, öppenhet

Feminististiska pengabål och Barnen-i-Afrika-rörelsen

I en vecka har halsbölden hindrat mig från att blogga, bland annat för att min hjärna förvandlats till snor och slem. Men nog om det; under veckan som gått har jag alltså hållit mig någorlunda uppdaterad om allt som hänt men inte fått ur mig något. Det finns ett antal saker jag önskar att jag hade kunnat blogga om, innan det hade antingen tjatats sönder eller fallit i glömska.

Feministiskt initiativ brände bokstavligt talat 100 000 kronor i Almedalen, och Gudrun Schyman blev bespottad som om hon begått något slags brott. Folk blir upprörda över att man bränner upp så mycket pengar, men inte över att den summan motsvarar EN MINUTS lönediskriminering. Det är lättare att kräva att pengarna skulle ha gått till svältande barn eller vadsomhelst, eller att rent allmänt spy galla.

Tänk på barnen i Afrika. Tänk på de fattiga. De gamla. De unga. Och så vidare. De krav som ställs på F!, att de ska ägna sig åt välgörenhet och inte politik, är klassiska. Det har varit kvinnors ansvar att värna samhällets moral sedan åtminstone 1800-talet. Kvinnor ska tänka på barnen i Afrika. Kvinnor ska ägna sig åt välgörenhet, jobba gratis och ställa upp. Sedan får de skylla sig själva för att de får mindre i lön, eftersom de har valt det självmant. Jag misstänker starkt att det är precis det som Barnen-i-Afrika-rörelsen vill uppnå.

Bra bloggat: Veronica Svärd, Mikusagi. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Feministiskt initiativ, Gudrun Schyman, Almedalen, politik, genus, könsroller, könsmaktsordning, pengar, marknadsföring, valkampanjer, diskriminering

Folkpartiet om tvångskastrering och diskriminering

Min lilla serie blogginlägg om de olika partiernas inställning i HBTQ-frågor har legat nere ett tag på grund av sjukdom, och jag ber om ursäkt för det. Tidigare har jag redovisat svaren från S, MP och F!, och den här gången är det FP. Jag kan tillägga att jag fick in de här svaren i juni, alltså innan Folkpartiet gick ut och lovade att riva upp steriliseringstvånget, och innan Socialstyrelsen publicerade sin rapport om transvården.

***

En snabb sammanfattning av Folkpartiets (HB)T-politik

Viktigast under de senaste fyra åren: Könsneutrala äktenskap, diskrimineringslagar, utredning av namnlagen, internationell antidiskrimineringspolitik, arbete mot relationsvåld och hedersvåld.

Könstillhörighetslagen: Mot kastreringstvång, skilsmässotvång och krav på svenskt medborgarskap. ”Öppna för diskussion” om möjligheten att spara ägg/spermier.

Surrogatmödraskap: För assisterad befruktning med äggdonation, men inte renodlade surrogatmödraskap.

Könsneutrala personnummer: För könsbundna personnummer.

Juridiska kön: För att det ska finnas juridiska kön. Har inte tagit ställning till fler alternativ än de två tillgängliga; försiktigt negativa.

Viktigt för unga transpersoner: Vård och stöd, men det är ingen politisk fråga.

Hets mot folkgrupp: Könsidentitet och könsuttryck bör inkluderas.

Viktigast under de kommande fyra åren: Antidiskrimineringspolitik inom EU, sex- och samlevnadsundervisning i skolan, kunskapen om hatbrott, FN-konvention om HBT-personers rättigheter, namnlagen, transvård och asylpolitik.

***

Folkpartiets svar – den långa versionen

1. Om ni ser tillbaka på de senaste fyra åren och tänker på de förändringar som genomförts med HBTQ-anknytning: vilka är ni mest nöjda med, och vilka är ni mest missnöjda med?

Detta är vi nöjda med att vi har varit med och genomfört:

• Att äktenskapsbalken nu är könsneutral.
• Att en ny och sammanhållen diskrimineringslag där både sexuell läggning och könsöverskridande identitet eller uttryck omfattas trädde i kraft 2009.
• Att vi rott i land en grundlagsreform som innebär att det från 2011 blir förbjudet att införa lagar och regler som diskriminerar på grund av sexuell läggning. Folkpartiet vill att samma regel också ska omfatta könsidentitet, men detta är ett steg på vägen.
• Att Alliansregeringen har tillsatt en parlamentarisk utredning för en fullständig genomgång och översyn av namnlagen, där inte minst reglerna om förnamn ska ses över.
• Att arbetet för att motverka diskriminering mot HBT-personer tas upp som en prioritering i regeringens skrivelse om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik.
• Att Alliansregeringen under Nyamko Sabunis (FP) ledning har lagt fram en handlingsplan för att bekämpa våld inom relationer och hedersrelaterat våld där också våld mot HBT-personer inkluderas.

2. Det finns ju även de frågor som inte är lösta än. Lagen om ändring av könstillhörighet, till exempel. Under våren 2007 lades ett lagförslag fram (SOU 2007:16), och remisstiden gick ut i november samma år. Ändå har ingenting skett. Hur ser ni på det? Vilka förändringar av könstillhörighetslagen vill ni se, och varför? Hur driver ni frågan?

Lagen kräver exempelvis att den som skall genomgå fastställelse av ny könstillhörighet ska vara ogift, något som tvingar många transsexuella till familjesplittring. Ett annat krav som uppenbart saknar saklig grund är att patienten måste vara svensk medborgare. Folkpartiet anser att båda dessa krav måste slopas.

Folkpartiet menar att lagen ska reglera tillträde till könstillhörighetsutredningar och hur könstillhörighet ska fastställas. Men den ska inte innehålla några särskiljande krav eller detaljreglera hur sjukvården ska bedrivas, skilt från andra (generella) författningar inom sjukvårdsområdet. Krav på t.ex. vårdkvalitet, tillgänglighet etc. bör regleras inom ordinarie författningar för sjukvården.

Den statliga utredning som såg över lagstiftningen föreslog vissa saker som gick i rätt riktning, men lade också flera förslag som fått hård kritik. Ett sådant förslag är att transsexuella måste låta kastrera sig innan ny könstillhörighet beviljas. Folkpartiet är bestämt emot detta utredningsförslag. Tvångskastrering ska inte återinföras i Sverige, varken för transsexuella eller för några andra.

Det är förstås olyckligt att beredningen av betänkandet har dragit ut på tiden. Vi arbetar vidare för att lagförslag ska komma på riksdagens bord. Eventuellt kan man tänka sig en process i flera steg.

3. Ska personer som gör en könskorrigering vara tvungna att genomgå en kastrering? Dagens lag från 1972 kräver sterilitet; är det ett bättre alternativ, eller hade ni hellre sett något annat?

Se svaret på fråga 2. Vi är bestämt emot utredningsförslaget om krav på kastrering.

4. Ska personer som gör en könskorrigering få spara könsceller (ägg eller spermier) för att kunna använda senare?

Vi är öppna för en diskussion om denna fråga.

5. Om ja på fråga 4: Ska transsexuella män få spara ägg, för att sedan inplanteras i till exempel deras kvinnliga partners kropp? Då det är osäkert om man kan använda äggen till att inplantera i sin egen kropp efter en längre tids testosteronbehandling – och i synnerhet ifall kastreringskravet skulle gå igenom – så skulle surrogatmödraskap vara ett rimligt alternativ.

Vi vill ha en utredning om möjligheterna till assisterad befruktning med både givarinsemination och äggdonation, vilket bland annat skulle bli aktuellt i den situation du beskriver. Det behöver inte betyda surrogatmödraskap, eftersom surrogatmödraskap betyder att den som föder barnet inte blir barnets juridiska förälder. Vi är inte för att ändra lagen så att surrogatmödraskap införs i Sverige, men det finns många barn i vårt land som kommit till världen efter surrogatmödraskap utomlands. Därför vill vi verka för en utredning om trygghet och skydd av barn som fötts efter surrogatmödraskap och om surrogatmödrarnas situation.

6. Är det rimligt att Sverige har haft en könsneutral äktenskapslag i snart ett år, medan transsexuella fortfarande måste vara ogifta för att få fastställelse?

Nej, det är inte rimligt. Vi vill slopa det kravet.

7. Ska personnummer vara könskodade, dvs. bör de fortsätta ha en siffra som anger personens juridiska kön, så som det är idag?

Ja. För jämställdheten är det viktigt att t.ex. kunna göra statistiska jämförelser utifrån kön.

8. Ska det finnas juridiska kön? Varför/varför inte?

Ja. I lagstiftningen och i internationella konventioner som Sverige har förbundit sig att följa åberopas ofta medicinska, ekonomiska och sociala rättigheter utifrån kön, och det är därför viktigt att ha det kvar.

9. Om ja på fråga 8: Ska det vara möjligt att registreras som ett tredje kön, eller som ospecificerad? Under vilka omständigheter isåfall?

Frågan har inte diskuterats i Folkpartiet. Det skulle kunna skapa problem i internationella relationer.

10. Vad anser ni är viktigt för att underlätta för unga transpersoner – både de som behöver könskorrigering och de som inte gör det?

Vård och stöd till unga transpersoner ska vara en lika stor självklarhet som till äldre. Men exakt vad den vården ska innehålla kan inte vi bedöma. Det är ingen uppgift för politiker, utan ska vara en medicinsk fråga.

11. Transpersoner omfattas numera av diskrimineringslagen, men könsidentitet och könsuttryck är fortfarande inte specificerat i lagen om hets mot folkgrupp. Är det något ni vill ändra på?

Ja.

12. Vilka är de viktigaste HBTQ-frågorna som ni vill driva de kommande fyra åren?

• Erkänn samkönade par som familj när de flyttar inom EU.
• Inför en ny, bred och sammanhållen diskrimineringslagstiftning på EU-nivå som omfattar såväl sexuell läggning som könsidentitet.
• Förbättra skolans undervisning om sex och samlevnad, inklusive HBT-frågor.
• Öka rättsväsendets kunskaper om hatbrott mot HBT-personer.
• Arbeta för att skapa en FN-konvention om HBT-personers rättigheter.
• Förtydliga namnlagen så att inte transpersoner kommer i kläm.
• Bättre bemötande i vården av transsexuella. Tillgången till adekvat behandling ska garanteras av hälso- och sjukvården i hela landet.
• Slå vakt om en human flyktingpolitik där människor som förföljs för sin kärlek eller könsidentitet har rätt till en fristad i Sverige.

***

För dig som vill veta mer

Om du inte riktigt har koll på de frågor som nämns i enkäten, så rekommenderar jag de här texterna:

Tvångskastrering och tvångssterilisering: En grundkurs

Anledningar att bli kastrerad – och inte

Varför måste transsexuella kastreras? (om lagtexten)

Mors dag, men inte för alla (om steriliserings- och kastreringstvång)

Allt du inte visste att du inte visste om trans: Begreppet HBT

Lämna min kuk och fitta ifred, Malin Wollin! (om ett tredje juridiskt kön)

Så vet du om någon är hermafrodit: Hen bär sitt hus på ryggen (om intersexualism)

Skriv på för unga transpersoners rätt att byta namn

Till minne av Mir Abbas (ett skräckexempel på svensk asylpolitik)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Folkpartiet, politik, val, HBTQ, könskorrigering, transsexualism, transpersoner, vård, tvångskastrering, kastrering, sterilisering, könstillhörighetslagen, diskriminering, hatbrott, hets mot folkgrupp, könsneutrala äktenskap, lagar, EU, FN, familjepolitik

Att kunna mycket om sex vs. att kunna mycket om sex

DU ÄR GRYM JU!

Du kan mycket, mer än de allra flesta. Du tycker att nyheter om sex och könssjukdomar är viktigt och intressant. Ibland, i ditt nöje, kanske du missar vissa detaljer – men vad gör det? Du har en riktigt bra koll, vet hur du skydda dig, känner igen en sjukdom när den drabbar dig och hur den ska behandlas. Det är inte många som gör, grattis!

Hur mycket kan du om sex? Testa dig på Sex & Blandat och bräck din polare!

***

Av någon anledning känns det alltid lika komiskt med såna här tester. Jag kan ”mycket, mycket mer än de allra flesta” om sex, och ändå kan jag egentligen ingenting. Gång på gång kommer jag på mig själv med att försöka förstå saker som jag vet ändå är meningslösa att försöka begripa.

Relationer, framförallt. Även om summan av den tid jag har varit ihop med folk i någorlunda vuxen ålder överstiger elva år, så har liksom inget av det gett mig några erfarenheter som gör att jag kan förstå såkallade normala relationer. Såna mellan cispersoner (icke-transpersoner). Inte för att allt har varit elände – absolut inte – men för att jag aldrig fått chansen att fastna i alla dessa fällor som folk verkar hamna i: rädsla för att inte vara tillräckligt sexig, för att få dåligt rykte, för att vara en dålig partner, för att något ska göra ont eller bli konstigt…

Massor av saker som jag slipper, då det inte finns några direkta normer för hur man har sex som kille med fitta, och då jag redan vet vad som gör för ont och inte – och det har jag förstått stämmer inte ett dugg överens med hur man förväntas känna. Tur att jag inte fick veta det förrän jag redan lärt mig på egen hand. Osynlighet har sina fördelar ibland, och jag behöver aldrig oroa mig för att bli konstig; Man kan inte bli något man redan är. Visst har jag känt en hel del nojor och komplex i relationer, men de har nästan alla varit kopplade till min transsexualism på något sätt. Det är uppenbarligen en viss skillnad mellan att vara rädd att 13cm kuk inte ska ”räcka”, och att ha en kuk så osynlig att den kallas klitoris, till exempel.

Jag börjar inse att jag nog aldrig kommer att kunna förstå känslan av att vara ”född i rätt kropp”. Och om jag inte förstår cispersoners tankar och känslor runt sin sexualitet, sina kroppar och sin könsidentitet – hur ska jag då kunna påstå att jag vet något om sex? Fast när jag ställer den frågan brukar jag inte få några direkta svar heller. Det verkar inte finnas någon som har undersökt cispersoners specifika problematik. Då och då får jag små insikter om hur det fungerar, men det skulle behövas så mycket mer för att jag faktiskt skulle kunna påstå att jag visste något alls.

Å andra sidan vet jag att det finns ett ord som heter ”cisperson”. Det är mer än vad de allra flesta cispersoner själva vet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, relationer, tester, sexualitet, HBTQ, cispersoner, heteronormen, transsexualism, kön, genus, transpersoner

Riktiga mantimmer har kaninkuddar mot ömma rumpor

De senaste månaderna har jag fått svårare och svårare att sitta ner framför datorn. Det beror inte bara på rastlöshet, utan minst lika mycket på stolen – eller kanske snarare på min rumpa. Jag har alltid haft bra sittfläsk – jag kan sitta (och sova) på toaletten i upp till fem timmar utan större problem – men det har förändrats på sistone.

Det visade sig att det inte bara är själva sprutorna som kan göra ont i rumpan. En av de långsiktiga effekterna av testosteronbehandling är ju att kroppsfettet flyttar från rumpa och höfter till magen, så när det gått ett år var jag öm i baken av att sitta på den hårda stolen.

Så vad kunde jag göra? Jo, lägga på en kudde såklart, med första bästa örngott jag hittade i garderoben: ett med kaniner på. Väldigt manligt, väldigt vuxet. Det är inte ens det enda kaninbäddsetet jag har.

Det har gått några veckor, men jag har fortfarande inte hunnit vänja mig vid höjden. Varje gång jag reser mig från stolen missbedömer jag avståndet till golvet och sätter liksom ner foten ett par centimeter upp i luften. Det är tur att skrivbordshörnet som jag snubblar fram emot varje gång är avfasat, så jag inte gör mig illa.

Eller så är det för att jag har blivit längre och inte har vant mig vid det.  Jag vill gärna tro att det är så. Riktiga män har kaninkuddar – i alla fall riktiga mantimmer.

Läs även andra bloggares åsikter om bilder, stolar, örngott, kaniner, fett, testosteron, hormoner, rumpor, vård, könskorrigering, transsexualism

Mononormens smittsamhet, hundhångel och jungfrufödsel

Jag antar att det är ett friskhetstecken att orka försöka googla sig till en diagnos. Jag är aningen piggare idag, det är jag, men inte jättemycket. Halsbölden – om det nu är det jag har – har under hela veckan terroriserat mig med diverse olika symtom. Min hjärna har fantiserat om difteri, böldpest och alla möjliga sjukdomar som jag är ganska säker på att jag inte har, men om jag ska vara ärlig har jag undrat om det inte är körtelfeber. Såhär efter sex dagar stämmer de symtomen in mycket bättre. Så jag började googla, och upptäckte snabbt en massa fascinerande fakta:

”Mononucleosis, or mono, is often spread by saliva and close contact. It is known as ”the kissing disease,” and occurs most often in those age 15 to 17. However, the infection may develop at any age.”

Alla andra sidor skriver om mycket större åldersspann, till exempel 15-25 år, men det där var exakt – och väldigt träffande. Min mentala ålder är ju sexton år. Det förklarar ju också mitt utbrott av mononormativitet: Viruset har alltså fått min hjärna att utgå ifrån att det skulle vara mer normalt att bara vilja hångla med en, än med många. Mono. Mononukleos, mononormativitet – det är nästan samma sak. Typ. Smittsamt och lömskt.

Däremot finns det fortfarande ett stort problem med att förklara mina symtom med körtelfeber: Det är det där med pussandet, som ska ha ägt rum ett antal veckor innan de första sjukdomssymtomen. Jag har inte kysst en annan människa på närmare två år. Det är sant. Den senaste som slabbade med tungan i mitt ansikte var Vallmo, och det var i påskas och därmed alldeles för tidigt för att fungera som förklaring.

Jag har alltså förmodligen blivit smittad genom något så trist som dricka ur någons annans glas för någon månad sedan. Jag har fått kyssjukan ohånglad. Nästan som jungfrufödsel, eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om körtelfeber, sjukdom, diagnoser, halsböld, feber, symtom, infektioner, hångel, mononormativitet, polyamori, kyssar, hundar

En halsböld har inget kön

Ett litet samtal med Sasha på MSN inatt avslöjar mina fördomar och mina ganska låga förväntningar på människor i allmänhet och på vårdpersonal i synnerhet:

- Streptotestet var negativt, men sänkan tydde på infektion De tyckte det såg ut som en halsböld OCH… nånting mer

- Du har säkert jäst i halsen :p

- Mmm. Körtelfeber. Det var det de var rädda att jag har. Om jag inte är bättre på måndag ska jag höra av mig.

- Usj vad tråkigt

- Mmm :/

- Och du hånglade inte ens på P&L Jag är lite impad

- Nej de frågade det: ”Pussade du någon på festivalen?” och ”Delade du ölglas med någon?”

- XD ”definiera ”pussa” :p

- Iofs… på sätt och vis gjorde jag ju det Hundarna hånglade med min hand. Men faktiskt inte med mitt ansikte Jag svarade ”tyvärr inte” på första frågan, och läkaren skrattade till

- Aaw

- Är jag konstig om jag uppskattade att de inte en gång drog upp att jag var ts?

- Neh, men det är väl skönt?

- Jag har ALDRIG träffat nån i vården som inte dragit upp det, om de känt till det. Det kändes nästan konstigt

- Mm, de slutade göra det med mig också efter ett tag Lite awkward. Vänta tills du hör någon prata om dig som ”XXXXs pojkvän”. DET är awkward :p

- Är jag konstig om jag reagerade på att de sa ”pussade du NÅGON”?

-

- Jag är så himla van vid ”någon kille” IRL och ”någon tjej” på nätet…

-

- Jag förväntar mig liksom att alla ska slentrianheteroalisera mig

- Haha jag trodde du menade att de inte sa ”några” :p och att du reagerade på tvåsamhetsgrejen  :p

- Haha alltså, jag kan ju inte hitta EN person att hångla med, så jag är mononormativ Alla säger att jag är snygg, men jag träffar de ju aldrig IRL

Jag är inte van vid att passera som kille, att folk utan att tveka säger ”han” om mig, eller att folk inte drar upp min könskorrigering i tid och otid. Jag är inte heller van vid att inte få en massa heteromarkörer slängda i ansiktet oavsett hur jag uppfattas: IRL har jag alltid uppfattats som fittfödd tjej, vilket gör att folk som inte känner mig oftast utgår ifrån att jag gillar killar. Om de däremot uppfattar något manligt drag hos mig, utgår de ifrån att jag är flata. På nätet, om jag uppfattas som kukfödd kille, förutsätts jag för det mesta vara intresserad av tjejer, utom om jag råkar nämna något om HBTQ, för då är jag bög. Om jag däremot är väldigt tydlig med att jag är transsexuell… det är svårt. Jag har listat ut att jag nog framförallt inte förväntas ha någon utåtriktad läggning alls, utan jag förväntas vara min egen fetisch – eller så är jag en översexuell nymfoman.

Hursomhelst så var det skönt att slippa få frågor om könskorrigeringen, men lite skrämmande att jag liksom reagerar på att det INTE kommer upp. Jag har verkligen vant mig vid att välja mellan

1. Att bli felkönad och kallad ”hon”, och tidigare bli uppropad med fel namn, och få folk att anta att ”sex” för mig måste betyda att en kukfödd kille sticker in den i min fitta, att om jag inte har sex på det sättet så är det något jag sörjer att jag inte ”kan”, att om jag skulle upptäcka att jag inte kunde bli gravid så vore det ett fruktansvärt trauma, att min ”okvinnlighet” är ett sätt att manifestera otillgänglighet för män för att jag är rädd för närhet, att jag måste tycka att min mustasch är ”generande hårväxt”, att om jag har problem med att ha mens – inte bara problem med ”mensvärk”, utan med mensens existens – så måste jag lära mig hur fantastiskt det är att vara kvinna, att jag skulle känna mig smickrad av att få höra att mina bröst är stora, att jag behöver kvinnliga förebilder (och inte bara förebilder som råkar vara kvinnor), att jag ser det som en nackdel att få större muskler, att jag brukar raka benen, att jag brukar använda smink åtminstone ibland, att det är ”värre” för mig som ”tjej” att till exempel ha tarmproblem eftersom killar antas vara mindre lättäcklade av sin kropps reaktioner, att jag lider av att ha ett enstaka kilos övervikt eftersom jag är ”tjej”, att jag måste vara duktig på att hålla ordning på viktiga saker eftersom jag är ”tjej”…
2. Att förklara att jag är transsexuell och vilka namn och pronomen jag föredrar, och därmed slippa en del av de ovan uppräknade situationerna. Samtidigt innebär det att folk kan ta sig friheter att ställa alldeles för personliga och irrelevanta frågor av ren nyfikenhet, och dessutom vilja ”förklara” något av mina problem med att det måste bero på att jag är transsexuell – hur långsökt det än är.

En halsböld har inget kön, nej. Men exemplen kommer inte bara från gånger då jag sökt vård för psykiska eller underlivsrelaterade problem, utan även bland annat från tillfällen då jag sökt vård för eksem, IBS, allergi, astma och diverse fotproblem.

Jag har internaliserat heteronormen, på så sätt att jag förväntar mig att få problem. Där ser man. Jag som trodde att jag hade stått emot det, att jag fortfarande var naiv nog att tro på de som säger att det inte är någon skillnad, att folk är ”accepterande” och att det inte behövs någon särskild HBT-kompetens i vården. Men jag går alltså ändå runt och förväntar mig att bli missförstådd utifrån min transsexualism – varenda gång jag träffar någon läkare, sköterska, kurator, psykolog, eller vad de nu är. Jag tar det för givet, och hittills har det alltid slagit in. Först nu, när jag upplevt hur det är att för en gångs skull slippa, så fattar jag hur otroligt påverkad jag är.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, kön, könsroller, könsidentitet, könsuttryck, genus, mansroller, kvinnoroller, transsexualism, transpersoner, HBTQ, sexuell läggning, heteronormen, öppenhet, könskorrigering

Hur het är jag, egentligen?

Såhär tjusigt är mitt nattygsbord numera: pappersnäsdukar, hushållspapper, handsprit, Alvedon, Kåvepenin, vattenmugg.

Saknas på bilden gör febertermometern, som ligger på torkning. Jag har 38,8, om man får tro den. Vet inte om jag gör det. Den hade aldrig visat någon temperatur över 37,8 någonsin, fram tills i tisdags då den påstod att jag hade 39,5, som några timmar senare var 39,0. På hälsocentralen hade jag 37,8, och när jag kom hem visade min termometer detsamma – för att sedan stiga till 38,9 några timmar senare.

Jag börjar misstänka att kan styra min kroppstemperatur, eller så manipulerar jag termometern med övernaturliga krafter. Eller så är det något fel på termometern. Eller så är det helt normalt att gå ner 1,7 grader på åtta timmar, och sedan upp 1,1 på kanske fyra timmar. Jag vet inte.

Infektions-Imme – för att halsbölder är för coola för att avstå

Fjärde dagen i rad som nästan uteslutande tillbringas i sängen. Jag är så het, och kroppsvätskor flödar.

Egentligen är det lite komiskt: Jag har bakterieskräck. Erika som jag bodde hos på Peace & Love har det också. Och en av låtarna som The Ark spelade – Hygiene Squad – handlar om just bakterieskräck. Så vad tar jag med mig hem från Borlänge? Jo, en bakterieinfektion. Borde inte såna som vi vara befriade från sånt?

Hursomhelst tänker jag mycket mer än vad min kropp lyckas få ur sig de här dagarna. Som varför inte ett enda troll har attackerat mig när jag frossat i uppdateringar om min fysiska hälsa. Om man skriver något om psykiska problem heter det inte alltför sällan att man vill bli tyckt synd om – vilket är något väldigt fult. Däremot skulle jag antagligen kunna blogga detaljerat om min halsböld utan att folk skulle tycka att det var att söka uppmärksamhet. Äckligt: ja. Självömkande: kanske. Men det vanliga tjatet om att bygga en identitet utifrån sin sjukdom har jag svårt att tänka mig.

Eller? Vi kan ju testa. Jag kan försöka bygga upp en identitet som Infektions-Imme. Vi får se om jag lyckas romantisera bilden av halsinfektioner innan antibiotikan är slut. Om jag räknar rätt betyder det åtta dagar. Jag lovar att inte lägga upp bilder på snor, eller uppmana folk att skaffa sig en halsböld. Däremot tänker jag blogga om det på samma sätt som många psykbloggare gör när de får höra att de identifierar sig med sin diagnos och därmed riskerar att försvåra tillfrisknande.

Jag är bitter av din brist på bitterhet. Jag är ett offer för den offerroll du tvingar på mig.

Minou ringde, och pladdrade på. Hen är verkligen lättpratad, och det är praktiskt när jag knappt får ur mig ett ord. Samtalet gled hursomhelst in på bloggande och integritet, och varför jag raderade nästan alla gamla inlägg när jag valde att sluta vara anonym. Det finns framförallt två skäl till det: Jag vill inte att vissa personer ur mitt förflutna ska känna sig uthängda i onödan, och jag orkar inte ha kvar de inlägg jag skrev när jag mådde som allra sämst.

Den jobbiga känslan är inte så mycket för påminnelsen i sig, som för den ständiga rädslan för syndomtyckande. Jag skäms för att säga det rent ut, men ärligt talat finns det få saker som äcklar och provocerar mig så mycket som när okänt folk omotiverat tycker synd om mig. Jag känner mig sällan så värdelös som när en vilt främmande människa häver ur sig floskler om att jag är värdefull, och jag blir aldrig lika övertygad om min oförmåga att lyckas med någonting alls som när jag överlevt ett peptalk från någon som egentligen inte vet ett piss om mina svårigheter.

Jo, förresten, det finns väl en sak som provocerar mig mer: När folk oprovocerat ger mig beröm för att jag inte är så bitter/hatisk/egoistisk/missunnsam/raljerande/aggressiv som ”alla andra” transpersoner/aspergare/psykfall/feminister/vänstermänniskor ”alltid” är. Då är det väldigt svårt att låta bli att svara just bittert, raljerande och aggressivt.

Hursomhelst: Om jag skulle ha inlägg från 2006 och 2007 uppe i bloggen där jag beskriver precis hur dåligt jag faktiskt mådde när jag skrev dem, så skulle risken vara överhängande att jag drabbades av ett massivt syndomtyckande lite då och då, och det skulle få mig att må dåligt. Jag vet att folk menar väl, vilket gör det ännu svårare att värja sig, men faktum är att syndomtyckande kan vara otroligt destruktivt.

Allt detta uttryckte jag med väldigt få ord till Minou, som glatt sammanfattade det ännu tydligare:

”Du har gjort dig av med din synd, Immanuel. Så nu tycker inte folk synd om dig längre, utan de tycker om dig istället.”

Synden jag gjort mig av med är alltså de till stor del väldigt omotiverade skuld- och skamkänslor jag gått och burit på i stort sett hela livet. De börjar vittra bort mer och mer, och tackolov gör syndomtycket det också.

Jag har aldrig valt att bli syndomtyckt; faktum är att jag ofta fått hålla mig i skinnet för att inte vältra mig i självömkan över allt syndomtyckande. Numera får jag väldigt sällan höra att jag är bitter, och det gör att jag kan säga det rent ut: Jag ses mycket, mycket hellre som en bitter och egotrippad offerkofta än som en person som förtjänat sitt syndomtycke.

Jag är bitter av din brist på bitterhet. Jag är ett offer för den offerroll du tvingar på mig. Och om de två rollerna är de enda alternativen du ger när du läser av det du tror att jag säger; våga inte anklaga mig för att jag i dina ögon väljer någondera av sidorna – eller för att jag vägrar välja.

***

Ja, jag vet att hela inlägget låter väldigt likt fast tvärtom det där Doktor Glas-citatet som folk verkar googla nästan lika ofta som ”[kändisnamn] kissar på sig”. Jag behöver få älta det emellanåt, att för mig kommer det från motsatt håll. Jag vet också att det är ett typexempel på dubbelbestraffning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om offerroller, martyrskap, lättkränkthet, psykologi, syndomtycke, fördomar, självömkan, funktionshinder, HBTQ, transpersoner, heteronormen, härskartekniker, bitterhet, skuld, skam, NPF, Aspergers syndrom

I tre dagar försmäktade jag på enbart glass – sedan kom räddningen

Boendestödjare M är verkligen en ängel. Igår var hon ledig, men ställde ändå upp och både fixade tid på hälsocentralen och skjutsade mig dit. Idag jobbar hon, och vi har en tid inbokad för att städa tillsammans, men eftersom jag inte orkar städa och hon såklart inte vill bli smittad så hade det varit lätt för henne att bara avboka. Istället erbjuder hon sig att åka och handla åt mig, för hon har räknat ut att det är tomt i skåpen.

Detta föreslår hon spontant minuterna efter att jag tömt den sista glassbyttan. Jag har levt på glass hela veckan på grund av halsen, och har ingenting kvar hemma att äta som är tillräckligt mjukt – borträknat överkokta makaroner. Jag behövde verkligen handla, men tar mig inte dit. Underbart med boendestöd som verkligen fixar saker när man behöver det som bäst.

Listan blev rätt lång, för jag var tvungen att förklara sånt som var man hittar sojaglass och sojayoghurt. Jag var tvungen att sluta tänka vegannormativt för en stund. Många människor har ingen koll på så självklara saker. Å andra sidan vet de nog saker jag inte vet, som… Kanske den där allmänbildningen/propagandan som jag har för mig brukar stå på komjölkspaketen.

Hursomhelst fungerade det. M är fantastisk. Jag behöver inte svälta längre bara för att jag knappt kan svälja.

Könssjukdom

- Känn här. Är han inte svullen på den här sidan?

Läkare nummer två klämmer på min hals, och tittar sedan ner i den. Läkare nummer ett och en sköterska har redan gjort detsamma. Till slut går jag därifrån med ett recept på antibiotika, fast streptokocktestet var negativt. Periotonsillit eller vad de nu kallade det.

Jag passerar som kille inför läkarna på hälsocentralen. De kallar mig för ”han”. Att jag fortfarande blir så löjligt glad över sånt.

If there is disease in you, I want to have that disease too…

Ifall någon undrar var jag har tagit vägen kan jag berätta att jag tillbringat några heta dagar och nätter i sängen.

Resultatet av Peace & Love blev nämligen en feber som pendlar mellan 39 och 39,5 grader, en hals så öm att jag knappt kan svälja, och en kropp så matt att jag inte tar mig ur sängen mer än kortare stunder. Min privata sjukvårdsrådgivning – pappa – tror på streptokocker och ordinerar glass och halsundersökning IRL. Så nu ligger jag och Snobben och svalkar oss med en kylklamp över halsen i väntan på att få träffa en läkare.

När jag trodde att jag lyckats klara mig utan att bli sjuk och skröt om det på twitter, så sa någon att det var för att jag hånglat för lite. Såhär i efterhand vill jag fortfarande påstå att det stämmer. Jag har hånglat alldeles för lite – men jag såg The Ark. Det var helt klart värt det.

Googles bögbidrag krossar diskriminering av heterosexuella

Man kan säga mycket om Google som företag, men de verkar i alla fall veta att behandla sina anställda schysst. Det senaste är att de diskriminerar heterosexuella, i alla fall enligt troll som inte kan läsa innantill. Kanske inte så konstigt. NY Times pratar om ”gay and lesbian workers”, och Daily Mail om ”gay staff”. Aftonbladet förkunnar:

”Google höjer lönen – för homosexuella”

Med såna formuleringar är det lätt att få för sig att det handlar om läggning, och om omotiverad särbehandling. Det de egentligen syftar på är att Google vill kompensera de extra utgifter som sambos har i förhållande till gifta par. Enligt Googles officiella blogg följer man nämligen HRCs standard, som förklarar:

”Your eligible dependents include:

• Your legal spouse
• Your same- or different-sex partner. To be eligible to enroll in the plans, your partner must meet the criteria outlined under Domestic Partner Eligibility.
• Your unmarried children (or step children in your custody) up to the age of 25 who depend on you for support (this includes your partner’s children
• Any dependent child who is incapable of self-support because of a physical or mental disability”

På många håll i USA är sjukförsäkring för en anställds äkta make en skattefri förmån, men om ett sambopar får samma förmån så måste de skatta för det. Och det gäller oavsett kön, och framförallt oavsett läggning – och om jag förstått det rätt så är det precis så lönetillägget är tänkt att fungera. Det är visserligen begränsat till en partner per anställd, men ändå.

Nej, Google delar inte ut bögbidrag. De kräver inte att få veta vem du legat med, bara vem du lever med. De krossar äktenskapets särställning, oavsett kön och läggning. Ännu bättre, skulle jag säga.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, kön, sexuell läggning, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, äktenskap, könsneutrala äktenskap, samboskap, Google, sjukförsäkringar, politik, heteronormen, USA, diskriminering, språk, media

Postpubertalt hångel – ett könslomässigt dilemma

Igårkväll blev jag tvungen att sammanfatta på max 140 tecken varför jag aldrig gått på krogen, varför jag inte kan ragga, och vad det har för inverkan på mitt akuta, kroniska hångelunderskott:

”Jag går inte ”ut” alls. Rädslan att bli felkönad gör inte direkt underverk för hångelkvoten ”

När jag hade skrivit det insåg jag hur sant det var. En gång i tiden hände det att jag ändå la märke till om folk tittade lite extra på mig, var lite extra trevliga och så. I och för sig kunde det ta flera timmar innan jag fattade att de kanske hade flörtat med mig och då var det liksom för sent, men ändå. Det hände. Jag kan inte minnas när det hände senast; antagligen var det ett par år sedan. Med undantag för vissa tranny chasers på nätet så är jag tydligen immun mot raggning, och jag vet inte hur mycket det har att göra med att folk inte försöker flirta med mig eller om det beror på att jag inte läser av sånt längre.

Väldigt länge var jag överdrivet medveten om att jag inte passerade som kille, och därför visste jag att de som flirtade med mig med stor sannolikhet var heterosexuella killar och homosexuella tjejer. Även om den som flirtade med mig var bisexuell, så skulle det ändå vara en ”tjej” hen såg. Men nu, när jag har gått på testosteron i över ett år, så har jag börjat passera som kille.

Folk som har känt mig sedan tidigare och ansträngt sig för att försöka säga ”han” gör det mycket lättare nu än förr. Och idag fick jag äntligen hem det läkarintyg som skulle ha skrivits för nästan två månader sedan. Den läkaren har jag aldrig träffat förut, och han verkade förvirrad över vilket håll jag egentligen skulle byta, så att säga. Men i intyget står det:

”Berättar att han har blivit bättre under de senaste tre åren… Berättar att han har lärt sig att äta regelbundet.”

Tidigare har jag sett ”han” några gånger i vissa myndighetspapper, men aldrig från någon i vården vad jag kan minnas. Det brukar bli ”hon”, av ren slentrian, men inte den här gången. Jag passerar som kille. Det är dags att börja förstå det nu, och slappna av. Kanske hitta någon som kan lära mig att hångla. Som prepubertal var sånt inte ens att tänka på. Som postpubertal kommer jag kanske undan med att föreläsa en stund om transsexualism innan… innan vad?

Jag är medveten att jag bara genom att ställa frågan riskerar att få homofoba och transfoba moralkakor, men jag kan inte godta att någon rättfärdigar hatbrott. Inte heller kan jag godta att det skulle vara lögn att inte outa sig, eller något sånt. Jag är också medveten om att det förmodligen är en väldigt stor skillnad mellan kukfödda och fittfödda; att kukfödda transpersoner som passerar som tjejer och blir outade löper större risk att utsättas för våld än fittfödda transpersoner som passerar som killar. Jag är också medveten om att det antagligen är större risk att till exempel en transtjej blir misshandlad av en heterokille än att en transkille blir misshandlad av en bög (men hur vanligt är det att tjejer oavsett läggning begår transfoba hatbrott?). Men det jag är ute efter är inte om det är säkert eller osäkert att berätta, utan snarare under vilka omständigheter man bör göra det. Jag har många frågor jag skulle vilja ställa till cispersoner (icke-transpersoner), och det här är en av dem:

När ska man berätta att man inte ser ut som personer av ett visst kön förväntas se ut nakna? Är det något man alls behöver berätta, om man ändå inte tänker ha sex med personen och inte har en tanke på något långvarigt? Varför, isåfall? För min skull, eller för deras?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, transsexualism, transpersoner, HBTQ, kön, könsidentitet, könskorrigering, passering, hångel, kärlek, relationer, psykologi, moral, etik, komma ut, testosteron, könsroller, sexuell läggning, homofobi

När saker inte blir som man tänkt sig – utan bättre

Det finns en sak jag måste berätta. En viktig detalj som rör mitt liv offline. En sak som har mognat under flera månader, som jag inte riktigt vågat hoppats på eftersom det låtit för bra för att vara sant. En sak som går emot många av de så kallade goda råd jag har fått om hur jag borde se på mig själv och mitt liv, och som är helt fantastisk. En sak som jag ärligt talat aldrig trodde var möjlig. Vi ville hålla det lite hemligt i början, eftersom ingenting var klart och många frågetecken behövde rätas ut. Nu när det börjar ordna upp sig, så kan jag avslöja det.

Jag har fått jobb. Det är sant. Det känns helt fantastiskt. Inte nog med att jag slipper gå till soc i höst*- det är dessutom precis den sortens jobb som jag har drömt om.

Det händer att saker och ting inte blir som man tänkt sig. Det händer att det blir mycket, mycket bättre än vad man någonsin vågat hoppats på.

*) Jag fyller 30 i september, så min aktivitetsersättning går ut då, och jag är för frisk för att få sjukersättning.

Läs även andra bloggares åsikter om jobb, arbetsmarknad, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, utbrändhet, psykisk hälsa, socialbidrag, aktivitetsersättning, sjukersättning