Ett tredje kön eller inga kön – och avsaknaden av nakna snippor på Sergels torg

I mars i år hotade Aftonbladets proffstroll Malin Wollin med att dansa naken från Kalmar till Stockholm och ställa sig på plattan och sjunga om sin snippa, eftersom hon blev så provocerad av tanken på att vissa personer inte vill vara folkbokförda som antingen män eller kvinnor. Vad jag vet var hon inte där idag – i alla fall var hon inte naken – men det var däremot en av de som orsakat Wollins utbrott: Josefin Brink är en av de vänsterpartister som drivit frågan om att införa möjligheten till ett tredje juridiskt kön.

Ja, om man ska vara petnoga, så vet jag inte om Brink var på plattan, men i alla fall i en föreläsningssal kanske tjugo meter därifrån. Hon satt i ett panelsamtal om just ett tredje juridiskt kön, tillsammans med Linus Hedlund från RFSL Ungdom, Jenny Ottosson från INIS, Lukas Romson från KIM och Ulrika Dahl, genusvetare. Moderator var Eddie Summanen.

Diskussionen kretsade mycket runt det rent praktiska: Om man har en möjlighet att få ett annat juridiskt kön än man eller kvinna, vilka skulle komma ifråga för det? Vuxna personer som själva identifierar sig som exempelvis nongender är en sak, men hur är det med minderåriga? Jenny Ottosson förklarade att för vissa av de barn som fötts med otydligt kön skulle det underlätta om föräldrar och vårdpersonal slapp ”välja” juridiskt kön åt dem, kanske flera gånger fram och tillbaka. Det gäller i synnerhet en diagnos som 5-alfa-reduktas-brist där det är hela 60% av de som vid födseln tilldelas ett kvinnligt juridiskt kön som sedan utvecklar en manlig könsidentitet och gör en könskorrigering.

Jenny Ottosson

Alla i panelen verkade vara överens om att ett tredje juridiskt kön, om det nu ska finnas, ska vara en rättighet, och inget som man ska tvinga på någon. Som Lukas Romson påpekade så får det inte bli någon slags judestjärna i passet, utan antingen en praktisk, tillfällig lösning för mycket små barn, eller något som bekräftar ens könsidentitet. Alla verkade också ganska överens om att det inte var ett verktyg för att förändra normer i första hand. Transfobi försvinner inte för att man får ett juridiskt kön som passar ens könsidentitet, men det kan betyda oerhört mycket för de individer det gäller.

Lukas Romson

Mot slutet gled samtalet in på om vi alls ska ha juridiska kön, och vad de är bra för. Både Josefin Brink och Ulrika Dahl nämnde diskriminering, alltså att det är svårare att bevisa systematisk könsdiskriminering utan juridiska kön, varpå Lukas kontrade med:

”Vi registrerar ingen annan diskrimineringsgrund. Varför har vi aldrig registrerat etnicitet, som man gör i USA?”

Debatten som egentligen skulle handla om ett tredje juridiskt kön kom alltså att handla om de juridiska könens existensberättigande, till viss del. När det var slut hade jag inte fått särskilt många frågetecken uträtade, utan snarare fler frågetecken – på ett positivt sätt. Diskussionen om ifall det ska finnas ett tredje juridiskt kön är inte över, men det är skönt att hålla den i ett forum där transfoba troll inte får hållas. Jag kan inte påstå att jag saknade en naken Malin Wollin på Sergels torg.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transpersoner, intersexualism, intergender, nongender, queer, kön, juridiskt kön, genus, transfobi, Lukas Romson, Jenny Ottosson, Linus Hedlund, Josefin Brink, Eddie Summanen, Ulrika Dahl, lagar, politik, Vänsterpartiet, Malin Wollin, Pride, bilder

Transpersoner är sjuka. Ibland.

Igår skrev Diskrimineringsombudsmannen en debattartikel om att HBT-personer inte får den vård de har rätt till, och idag följde de passande nog upp det med en paneldebatt om ”Vård på lika villkor” på Pride House. I panelen satt dessutom representanter för RFSL, Kommunal, Stockholms läns landsting och Socialstyrelsen. Det var framförallt tre frågor som hamnade i fokus: rätten till assisterad befruktning för tjejpar, transvården och bemötandet av HBT-personer – och transpersoner i synnerhet – i vården.

DO själv beskrev den roll som öppna transpersoner kan tvingas in i när de söker vård som ”Man ska inte vara patient; man ska vara folkbildare”. Alltså: Om man är transperson och söker för något som inte har med ens könsidentitet eller könsuttryck att göra, så händer det ändå att vårdpersonalen gör en grej av det – alternativt totalt blundar för det och till exempel använder fel namn och pronomen. Om man är transperson och söker vård för saker som HAR med ens könsidentitet eller könsuttryck att göra – det kan vara allt från att försöka få en remiss till ett utredningsteam till att behöva stöd att bearbeta trauman efter att ha blivit utsatt för transfob mobbing och diskriminering – så händer det att vårdpersonalen slår ifrån sig det för att de helt enkelt inte vet vad de ska göra eller hur de ska prata om det, och patienten får ta på sig rollen att lära läkaren, sköterskan etc. om trans. Dessutom är det ett problem att många landsting har beslut om att ge remisser till transvårdsteamen enbart för de som bedöms vara transsexuella, och att det också ofta bara är de som får diagnosen transsexualism som får någon könskorrigerande behandling. Personer som inte lever upp till de diagnoskriterierna, men som ändå behöver vård, faller mellan stolarna.

Det är därför jag inte köper det när folk påstår att det inte behövs någon särskild satsning på att lära vårdpersonal HBT-kompetens. Bullshit. Det är som en journalist jag träffade som sa ”Jag trodde ju att jag visste mycket, men jag kunde ju ingenting!”. Det är precis så väldigt många människors transkompetens ser ut: De tror sig ha koll, när de knappt vet någonting alls. Vårdpersonal är tyvärr inget undantag.

Om jag går till vårdcentralen vill jag kunna förvänta mig att jag får vård för det jag söker för, och inte för något annat. Om jag går till psyk för att jag behöver en remiss till könsutredningen, så vill jag kunna förvänta mig att få en remiss till någon som faktiskt vet vad det handlar om. Om jag blir inlagd på psykakuten för att jag inte fick någon remiss så vill jag kunna förvänta mig att inte få frågor om hur jag gör för att ha sex, när det är uppenbart att jag är tillräckligt självmordsbenägen redan innan de börjar gräva i det. Men jag kan inte förvänta mig ett sånt bemötande. Det är orealistiskt. Vård på lika villkor är tyvärr en utopi, så länge människor systematiskt antingen osynliggörs eller pekas ut som något jättekonstigt.

Transpersoner är inga supermänniskor. Det händer att vi också blir sjuka och behöver vård – och då är det väldigt skönt om man faktiskt får vara patient, och slipper betala patientavgift för att utbilda vårdpersonal i grundläggande HBT-kompetens.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Pride, DO, HBTQ, kön, könsidentitet, könsuttryck, transpersoner, transfobi, heteronormen, transsexualism, könskorrigering, vård, psykiatri, politik, makt

Pridemorgon nummer två: att hjälpa någon komma ut ur garderoben

Måndagen är över. Dags att byta det vita bandet mot vad det nu är för färg som gäller idag på Pride House. Idag är jag turist: jag ska bara lyssna och inte delta i något. Skönt.

Jag hoppas att jag hinner till det där seminariet om transvård som börjar klockan tolv. Igår köade jag så länge att jag missade Publika psykfall – i onödan, dessutom. Jag hade inte behövt köa eftersom jag var deltagare.

Innan jag gick till tunnelbanan släppte jag ut Minous katt som hade smitit in i garderoben och blivit instängd. Det var dags att komma ut, tyckte jag.

Beelzebub och Immanuel – därför att vissa människor är mer värda ett namn än andra

Dags att summera måndagen, såhär i början på tisdagen. Namnlagsdebatten var väldigt bra. Ja, min egen del av det har jag förträngt, men de andra sa en massa bra saker. Amanda och Christine pratade om rättigheter och Eva Brylla, som är namnforskare, om namnens betydelse i historien.

Jag minns att många skrattade åt vilken godtycklighet man har tillämpat från myndiheternas sida: Det ansågs vara okej att heta Beelzebub, eftersom så få i Sverige idag vet vad Beelzebub betyder. Däremot krävdes det alltså en dom i Regeringsrätten för att tillåta att myndiga personer skulle få ta sig namn som ansågs vara ”könskonträra”. Jan-Olov Madeleine berättade hur Skatteverket hade argumenterat i hennes fall: De hävdade att eftersom Madeleine kommer av Magdalena som betyder ”kvinna från Magdala” så är det ett olämpligt namn på en juridisk man. Såhär i efterhand inser jag vilken intressant teologisk diskussion det hade kunnat bli ifall Skatteverket hade gjort motsvarande sak i mitt fall, och hävdat att eftersom Immanuel betyder ”Gud är med oss” så är det ett mansnamn. Det gjorde de såklart inte; de konstaterade bara att det var ett mansnamn.

Men det där är delvis över nu, för oss som är myndiga. Efternamn är visserligen fortfarande könsbundna – en juridisk man får inte ta sig ett dotter-namn – men för den som är vuxen är förnamn könsneutrala. Det gäller däremot inte minderåriga. En viss, modig ung transperson i publiken (som jag hoppas läser detta – all kärlek till dig) berättade att han hade fått problem med sitt namnbyte eftersom han var tvungen att ha föräldrarnas tillstånd för att få byta namn. Det kan göra det väldigt jobbigt om ens föräldrar inte är så stöttande, utan kanske tillochmed är transfoba.

Kampen om namnlagen är inte över. Det finns fortfarande hinder, och det pågår alltså en utredning om hur namnlagen ska se ut i framtiden. Samtidigt kommer nästa stora fråga: Tvångssteriliseringarna. Det som vi har slagits mot i åratal börjar äntligen leta sig in i mainstreammedia och storpolitiken, med Amanda i spetsen. Imorgon onsdag föreläser jag om just det, klockan 17:00 på Pride House (i Kulturhuset/Stadsteatern). Rubriken är den ständiga frågan: Angår det dig vad jag har mellan benen?

Dagen avslutades med trans-sex; alltså ett samtal om transpersoners sexualitet. Någon sa att transpersoners sexliv har hamnat i skymundan eftersom vi inte ens haft rätt till så grundläggande saker som namn, vård och familj. Jag tror det ligger väldigt mycket i det.