En gröngöling på bladspenat

Föräldrar på besök. Pappa och jag går på restaurang, medan mamma traskar runt kvarteret för att lindra sin åksjuka efter resan. Eller som hon säger: för att ragga upp någon ung kille.

Pappa ser några gröna blad i pastasåsen som han petar åt sidan.

- Konstiga sallatsblad. Det är inte ruccola eller nåt annat vanligt.

- Det är spenat, väl?

- Nej, spenat brukar ju inte se sån ut. Den brukar vara mosig och inte se ut som sallat.

Detta kommer från en person med naturvetenskaplig utbildning och abnormt stort trädgårdsintresse, och som är uppvuxen på landet och som dessutom älskar att hänga på hippa caféer där han är tre gånger äldre än någon annan. Han har alltså missat att det numera finns moderniteter som bladspenat. Så jag kan inte låta bli att pika honom:

- Du vet att spenat inte växer i fyrkantiga block va?

Senare under kvällen erkänner han att han faktiskt har sett spenat växa i trädgårdar som barn, och tillochmed någon gång försökt odla det själv, men han visste inte att det gick att äta den i någon annan form än som djupfryst och hackad.

Så ser han fundersam ut en stund, och kläcker slutligen ur sig, som om han plötsligt kommit på något stort:

- Det var kanske därför jag inte tyckte det kom upp något när jag försökte odla spenat. Jag kollade efter djupfrysta fyrkantiga block.

Hur är en partiledardebatt homosexuell?

Åh, förresten. Jag surfade runt för att läsa på vad folk har för synpunkter på att Göran Hägglund inte kommer på Pride, och hittade en såndär fantastisk formulering. Hoforsbloggen skrivs av någon som bland annat passar på att klämma ur sig lite gammal hederlig men-tänk-på-barnen-heterosexism, med anledning av nyheten:

”Nu kritiseras Kristdemokraternas Göran Hägglund för att han inte vill ställa upp i en homosexuell partiledardebatt.”

Det är tillochmed bättre än när någon insändare i Annonsbladet rasade mot ”äktenskap för samkönade”. Hoforsbloggaren verkar ha missat det där med satslära.

Hur är en partiledardebatt homosexuell? Betyder det att partiledarna alla är av samma kön och sitter och stöter på varandra? Kanske hånglar lite? Alltså, jag menar inte att partiledarna måste vara homosexuella för det – de kan ju vara bi eller hetero eller vadsomhelst – men om debatten som sådan ska vara homosexuell så måste det ju rimligtvis finnas någon slags romantisk och/eller sexuell attraktion deltagarna emellan. Eller så kanske det helt enkelt är när partiledare som tillhör samma block debatterar. Skulle en debatt mellan Reinfeldt och Björklund vara homosexuell? Eller mellan Sahlin och Wetterstrand? Eller har jag missat att debatter har ett känsloliv och visst har en sexuell läggning, i sig själva?

Jag tycker det är lika fascinerande varje gång någon anser sig veta mycket om HBT-frågor och ändå sätter likhetstecken mellan HBT och homosexualitet. Ännu mer fascinerande är det när folk tilldelar abstrakta substantiv en sexuell läggning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om homosexualitet, HBTQ, heteronormen, språk, partiledardebatt, Göran Hägglund, Pride, homofobi, transfobi, grammatik, satslära, ord, sexuell läggning

Hägglund visar var skiten i det blå skåpet ska stå

Igår skrevs det en del om att Göran Hägglund inte kommer på Pride, och idag skriver Expressens ledarredaktion att han borde få ”slippa”. Som om det vore en plikt att delta. Det är i alla fall så de vill få det att framstå som att RFSL vill få det att framstå som:

”Om alla partiledare måste infinna sig på Pridefestivalen spelar ingens närvaro någon roll. Då reduceras partiernas besök till tomma symboliska gester. Evenemanget får mer karaktären av barnens FN-dag än av seriös politisk aktivism.”

Det håller jag med om, även om jag har svårt att se att RFSL inte skulle ha menat samma sak. Det är inte obligatorisk närvaro på Pride. Man får inte sänkt betyg om man inte kommer, men man kan få fina klistermärken ifall man gör det.

Men problemet med att Göran Hägglund inte kommer på Pride har i mina ögon inte så mycket att göra med att han är partiledare och det är valår. Problemet är att han är socialminister, ansvarig för ett antal viktiga HBT-frågor sedan fyra år tillbaka, och väldigt dålig på att ge konkreta svar när folk försöker ställa honom mot väggen. Till exempel har han haft tre år på sig att göra något åt könstillhörighetslagen efter att lagförslaget presenterades 2007, men det enda någon lyckats pressa ur honom var till slut att han avvaktade i väntan på Socialstyrelsens rapport. Den rapporten blev färdig för några veckor sedan, så det hade varit väldigt bra att få höra vad han har att säga nu. I och med att Göran Hägglund inte kommer på Pride lär det bli väldigt svårt att få svar på vad som skulle hända ifall han skulle fortsätta som socialminister.

Så nej, det är klart att Hägglund inte måste gå på Pride. Det är klart att man inte måste vilja ha HBT-personer och HBT-vänliga heterosexuella cispersoners röster som politiker. Det är klart att det är konsekvent av honom att avstå, som Expressen skriver. Men det är också ett tecken på att Göran Hägglund vet att han har skitit i det blå skåpet – och då menar jag inte bajamajorna i Pride Park.

Bloggat: In your face, Martin Moberg, Alltid rött alltid rätt, HBT-sossen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Göran Hägglund, Pride, politik, partier, Kristdemokraterna, RFSL, val, HBTQ, heteronormen, transfobi, homofobi, transpersoner, transsexualism, kön, könsidentitet, könskorrigering, könstillhörighetslagen, Socialstyrelsen, Expressen, media

Långt ner i halsen… är jag ful

Jag ser inte bra ut, men jag har återupptäckt min borttappade kräkreflex.

När jag sitter i väntrummet på Hälsocentralen skäms jag lite. Det är så inpräntat i mig att inte söka vård för en sketen halsinfektion, och ändå sitter jag här för andra gången på två veckor. Läkaren ser inget anmärkningsvärt, men skickar mig till labb. Där stoppas bomullspinnar i halsen och nålar i fingrarna. Ingen körtelfeber och ingen streptokocker.

Läkaren kallar in ännu en läkare som tittar mig i halsen ännu en gång. Jag ser inte bra ut, får jag veta. Fortsatt antibiotika och en odling. Ännu en tur till labb alltså. Väl där har jag svårt att räcka ut tungan. Efter tre spatlar på samma dag har min kropp fått nog och drar in tungan av ren reflex. Till slut lyckas vampyren få ner pinnen ändå. Kräkreflexen slår till och jag börjar hosta ordentligt.

Det syntes något i halsen alltså; jag inbillar mig inte. Kalla mig hypokondriker, men det är en lättnad att inte vara sjuk utan att vara sjuk.