De senaste månaderna har jag fått svårare och svårare att sitta ner framför datorn. Det beror inte bara på rastlöshet, utan minst lika mycket på stolen – eller kanske snarare på min rumpa. Jag har alltid haft bra sittfläsk – jag kan sitta (och sova) på toaletten i upp till fem timmar utan större problem – men det har förändrats på sistone.
Det visade sig att det inte bara är själva sprutorna som kan göra ont i rumpan. En av de långsiktiga effekterna av testosteronbehandling är ju att kroppsfettet flyttar från rumpa och höfter till magen, så när det gått ett år var jag öm i baken av att sitta på den hårda stolen.
Så vad kunde jag göra? Jo, lägga på en kudde såklart, med första bästa örngott jag hittade i garderoben: ett med kaniner på. Väldigt manligt, väldigt vuxet. Det är inte ens det enda kaninbäddsetet jag har.
Det har gått några veckor, men jag har fortfarande inte hunnit vänja mig vid höjden. Varje gång jag reser mig från stolen missbedömer jag avståndet till golvet och sätter liksom ner foten ett par centimeter upp i luften. Det är tur att skrivbordshörnet som jag snubblar fram emot varje gång är avfasat, så jag inte gör mig illa.
Eller så är det för att jag har blivit längre och inte har vant mig vid det. Jag vill gärna tro att det är så. Riktiga män har kaninkuddar – i alla fall riktiga mantimmer.
Läs även andra bloggares åsikter om bilder, stolar, örngott, kaniner, fett, testosteron, hormoner, rumpor, vård, könskorrigering, transsexualism
