Jag är bitter av din brist på bitterhet. Jag är ett offer för den offerroll du tvingar på mig.

Minou ringde, och pladdrade på. Hen är verkligen lättpratad, och det är praktiskt när jag knappt får ur mig ett ord. Samtalet gled hursomhelst in på bloggande och integritet, och varför jag raderade nästan alla gamla inlägg när jag valde att sluta vara anonym. Det finns framförallt två skäl till det: Jag vill inte att vissa personer ur mitt förflutna ska känna sig uthängda i onödan, och jag orkar inte ha kvar de inlägg jag skrev när jag mådde som allra sämst.

Den jobbiga känslan är inte så mycket för påminnelsen i sig, som för den ständiga rädslan för syndomtyckande. Jag skäms för att säga det rent ut, men ärligt talat finns det få saker som äcklar och provocerar mig så mycket som när okänt folk omotiverat tycker synd om mig. Jag känner mig sällan så värdelös som när en vilt främmande människa häver ur sig floskler om att jag är värdefull, och jag blir aldrig lika övertygad om min oförmåga att lyckas med någonting alls som när jag överlevt ett peptalk från någon som egentligen inte vet ett piss om mina svårigheter.

Jo, förresten, det finns väl en sak som provocerar mig mer: När folk oprovocerat ger mig beröm för att jag inte är så bitter/hatisk/egoistisk/missunnsam/raljerande/aggressiv som ”alla andra” transpersoner/aspergare/psykfall/feminister/vänstermänniskor ”alltid” är. Då är det väldigt svårt att låta bli att svara just bittert, raljerande och aggressivt.

Hursomhelst: Om jag skulle ha inlägg från 2006 och 2007 uppe i bloggen där jag beskriver precis hur dåligt jag faktiskt mådde när jag skrev dem, så skulle risken vara överhängande att jag drabbades av ett massivt syndomtyckande lite då och då, och det skulle få mig att må dåligt. Jag vet att folk menar väl, vilket gör det ännu svårare att värja sig, men faktum är att syndomtyckande kan vara otroligt destruktivt.

Allt detta uttryckte jag med väldigt få ord till Minou, som glatt sammanfattade det ännu tydligare:

”Du har gjort dig av med din synd, Immanuel. Så nu tycker inte folk synd om dig längre, utan de tycker om dig istället.”

Synden jag gjort mig av med är alltså de till stor del väldigt omotiverade skuld- och skamkänslor jag gått och burit på i stort sett hela livet. De börjar vittra bort mer och mer, och tackolov gör syndomtycket det också.

Jag har aldrig valt att bli syndomtyckt; faktum är att jag ofta fått hålla mig i skinnet för att inte vältra mig i självömkan över allt syndomtyckande. Numera får jag väldigt sällan höra att jag är bitter, och det gör att jag kan säga det rent ut: Jag ses mycket, mycket hellre som en bitter och egotrippad offerkofta än som en person som förtjänat sitt syndomtycke.

Jag är bitter av din brist på bitterhet. Jag är ett offer för den offerroll du tvingar på mig. Och om de två rollerna är de enda alternativen du ger när du läser av det du tror att jag säger; våga inte anklaga mig för att jag i dina ögon väljer någondera av sidorna – eller för att jag vägrar välja.

***

Ja, jag vet att hela inlägget låter väldigt likt fast tvärtom det där Doktor Glas-citatet som folk verkar googla nästan lika ofta som ”[kändisnamn] kissar på sig”. Jag behöver få älta det emellanåt, att för mig kommer det från motsatt håll. Jag vet också att det är ett typexempel på dubbelbestraffning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om offerroller, martyrskap, lättkränkthet, psykologi, syndomtycke, fördomar, självömkan, funktionshinder, HBTQ, transpersoner, heteronormen, härskartekniker, bitterhet, skuld, skam, NPF, Aspergers syndrom

I tre dagar försmäktade jag på enbart glass – sedan kom räddningen

Boendestödjare M är verkligen en ängel. Igår var hon ledig, men ställde ändå upp och både fixade tid på hälsocentralen och skjutsade mig dit. Idag jobbar hon, och vi har en tid inbokad för att städa tillsammans, men eftersom jag inte orkar städa och hon såklart inte vill bli smittad så hade det varit lätt för henne att bara avboka. Istället erbjuder hon sig att åka och handla åt mig, för hon har räknat ut att det är tomt i skåpen.

Detta föreslår hon spontant minuterna efter att jag tömt den sista glassbyttan. Jag har levt på glass hela veckan på grund av halsen, och har ingenting kvar hemma att äta som är tillräckligt mjukt – borträknat överkokta makaroner. Jag behövde verkligen handla, men tar mig inte dit. Underbart med boendestöd som verkligen fixar saker när man behöver det som bäst.

Listan blev rätt lång, för jag var tvungen att förklara sånt som var man hittar sojaglass och sojayoghurt. Jag var tvungen att sluta tänka vegannormativt för en stund. Många människor har ingen koll på så självklara saker. Å andra sidan vet de nog saker jag inte vet, som… Kanske den där allmänbildningen/propagandan som jag har för mig brukar stå på komjölkspaketen.

Hursomhelst fungerade det. M är fantastisk. Jag behöver inte svälta längre bara för att jag knappt kan svälja.