Genuspolisen rekryterar småbarn

Jag har skrivit en hel del kritiska inlägg om den svenska namnlagen, eller rättare sagt om uttolkningen av densamma. Fram tills i höstas fanns det i praktiken tre sorters förnamn: Kvinnonamn, mansnamn och könsneutrala namn. De sistnämnda fanns tidigare uppskrivna på en lista på Patent- och Registreringsverkets hemsida, och de var ett par hundra eller så. Det var nämligen förbjudet att som juridisk kvinna ta sig ett mansnamn, och tvärtom. För myndiga förändrades det i och med domen i regeringsrätten, men minderåriga får fortfarande inte ta sig ”könskonträra” namn, utan bara könslinjära eller könsneutrala. Man gör ingen skillnad mellan om det är ett nyfött barn eller en sjuttonåring. Min vän Charlie startade en namninsamling för att förändra det, skriv gärna på den här.

Man kan tycka att svensk byråkrati har fått kön på hjärnan, men om man får tro CNNs artikel så är det ännu värre i Tyskland:

”In Germany, you must be able to tell the gender of the child by the first name”

Som exempel tar de namnet Matti, som alltså fick avslag eftersom det namnet inte ansågs vara tillräckligt starkt manligt könskodat för att man skulle tillåta att en nyfödd juridisk pojke skulle få heta det. Jag hoppas att det är lättare för de som är äldre att ändra namn till något mer könsneutralt, men det låter väldigt medeltida att man måste välja ett könskodat namn till sitt barn.

De skulle lika gärna kunna införa en lag som kräver att man kan avgöra ett barns kön utifrån deras utseende. Varför inte lagstifta om kjolförbud för pojkar och byxförbud för flickor, och artonårsgräns för juridiska män som vill köpa något i den farliga färgen rosa, och kanske införa gränsvärden för hur långt respektive hur kort hår en juridisk pojke respektive en juridisk flicka får ha?

För det är ju extremt viktigt att kunna köna människor hela tiden. Genuspolisens främsta uppgift är att se till så att alla människor alltid är lättkönade – om det så ska krävas kroppsvisitering. I synnerhet småbarn måste få möjligheten att bli tvångskönade helst innan de har lämnat BB, för hur ska de annars kunna lära sig att könsroller är medfödda, nedärvda sedan stenåldern och omöjliga att påverka det minsta lilla?

(Ja, jag är ironisk)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsroller, genus, barn, ungdomar, lagar, namnlagen, namn, fördomar, sexism, könsneutrala namn, juridiskt kön, Tyskland, Sverige

Förödande tystnad och fejkad normalitet

Varannan person med funktionsnedsättning har inget jobb. Ett bottenrekord – och detta samtidigt som fler och fler i befolkningen i stort får jobb. Ingrid Burman från Handikappförbunden säger till SvD:

”Det är extra besvärande eftersom politikerna ger så många stolta och högtidliga löften om allt man tänker göra för dem med funktionsnedsättningar. Det står i grundlagen, och det finns en FN-konvention som Sverige skrivit på om mänskliga rättigheter för den här gruppen. Välviljan är stor, det finns ingen politisk motsättning. Det finns bara en förödande tystnad, samtidigt som det går bakåt för den dryga halv miljon människor som det handlar om.”

Nej, tillgänglighet är ju inte direkt en kontroversiell fråga, fast ändå är det just det. I praktiken. För även om ingen politiker skulle säga att det är rimligt att till exempel folk hålls utanför arbetsmarknaden för att de inte får vård i tid eller för att Arbetsförmedlingen har långa handläggningstider, och även om ingen tycker att det är bra att folk överhuvudtaget inte kommer utanför dörren, så är det så det ser ut. År 2010.

För ett halvår sedan bloggade jag om Sahar och Devin, som bor väldigt många mil ifrån varandra, men som båda fick problem när hissarna där de bor stängdes av för reparation respektive renovering. Devin kunde inte bo hemma under tiden eftersom hen måste kunna ta sig till jobbet, så hen frågade om hen kunde få hyresreducering. Då svarade värden:

”Ja, om jag varit handikappad hade jag då inte haft några problem med att stanna i lägenheten ett par dagar.”

Hen utgick alltså från att Devin inte hade något jobb, skola eller förtroendeuppdrag eller liknande att ta sig till, och att Devin hade personlig assistans eller så, som kunde sköta till exempel matinköp och andra ärenden. Hen måste ha tänkt att det liksom var mest för skojs skull som Devin ville kunna ta sig ut ur lägenheten.

Elvaåriga Christina har visserligen inget jobb, och hon har sommarlov från skolan – men som det ser ut nu får hon kanske tillbringa hela sommaren inomhus. Efter en hjärnoperation är hon rullstolsburen, och mamman kan inte bära henne uppför och nerför trapporna i hyreshuset själv. Värden vill inte låta kommunen installera en hiss i trapphuset. Att flytta är inget alternativ, eftersom Christinas autism gör att förändringar i närmiljön är väldigt påfrestande.

Tillgänglighet handlar om mer än ramper och hissar, som sagt – men det är bara några exempel på hur samhället systematiskt förväntar sig att alla ska kunna gå i trappor, läsa skriven text, höra högtalarutrop och räkna ut hur man fyller i en blankett på flytande byråkratiska. Att inte kunna fejka normalitet är kanske inte kontroversiellt så länge man inte blir misstänkt för att inte vilja fejka normalitet – men att inte fejka normalitet och ändå kräva att kunna delta i samhället, det är verkligen kontroversiellt. För egentligen är all normalitet fejkad.

Lästips: Ingen är perfekt. Relaterat: Inkomstklyftorna ökar. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om funktionsnedsättningar, funktionshinder, politik, arbetsmarknad, Arbetsförmedlingen, tillgänglighet, normer, cripteori, normal, hissar, autism, ADHD, NPF, rörelsehinder, Handikappförbunden