Transsexuella filmer

En av de roligaste sakerna med att blogga är att kolla vilka sökord folk använder för att hitta till ens blogg. En del verkar besväras (?) av hår i magen, andra letar bilder på konstiga människor, vissa vill veta hur en transvestit ser ut och någon stackare verkar undra om 13cm kuk räcker för att ha ”sex”. Ganska många googlar efter dagens fitta.

Många av sökorden handlar såklart om sex, och många  – sex eller inte sex – är transrelaterade. Det är allt från ”kåt shemale i [valfri stad]” till ”vad kostar ett könsbyte”. Men ibland dyker det upp väldigt märkliga sökord, som jag är osäker på hur jag ska tolka.

Alltså: Det finns filmer om transsexuella, både spelfilmer och dokumentärer. Det finns filmer med transsexuella, till exempel filmer med transsexuella skådespelare. Det finns transsexuella som ibland tittar på film. Men finns det verkligen transsexuella filmer? Det låter lite som det fantastiska uttrycket ”transsexuella redskap”, som Lukas påminde om för ett tag sedan.

Jag vet mycket väl vad transsexualism är – det vore ju konstigt om jag inte höll koll på en diagnos jag själv har – men för att försöka förstå vad som gör en film transsexuell kollar jag på Wikipedia:

”Transsexualism är ett tillstånd då en person har en permanent upplevelse av att tillhöra det kön som är motsatt ens biologiska. Den transsexuella uppfattar sin fysiska kropp som felkönad, och önskar vanligen förändra den så den bättre passar det upplevda könet, med medicinsk och kirurgisk behandling.”

Efter en stund kommer jag på det: Den som googlade efter transsexuella filmer syftade såklart på filmer – eller rättare sagt filmkaraktärer – som blir konstant felkönade utanför filmen som sådan. Till exempel vill jag minnas att den svenska baksidestexten på Transamerica beskriver Bree som ”en transsexuell man” (läs här varför det är fel). Det går lätt att korrigera felkönandet i texter på nätet, men sämre på ett tryckt omslag till en DVD. Ett annat exempel är spekulationerna om Godzillas biologiska kön. Det måste vara sånt som menas med ”transsexuella filmer”. Såklart.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexuella, transsexualism, kön, könsidentitet, film, ord, språk, Transamerica, Godzilla, kultur, Google, internet, sökord

Peace, love & the return to Heteroland

Lördag eftermiddag. Dags att åka hem från Peace & Love. Erika och jag är fortfarande båda upprymda efter nattens konsert med The Ark, och antagligen har vätskebrist och lågt blodsocker också en del i vår snurrighet. Tåget mot Gävle står redan inne på perrongen och vi försöker säga hejdå till varandra. Vi säger ”Det har varit fantastiskt!” och ”Du är underbar!” och sånt, och kramar varandra gång på gång.

Jag och Erika

En person som ser ut att vara en man mellan 30 och 40 år står inne i tåget, precis vid dörrarna. Hen tittar lite på oss, men jag tänker inte så mycket på det. Inte ens när tåget stannar i Falun – staden som jag höll på att bryta ihop av att passera på ditvägen – kan jag sluta fånle. Det har verkligen varit ett helt magiskt dygn.

Jag gillar att jag fångade Olas ansikte när resten är oskarpt

Drygt en timme efter vårt avsked rullar tåget in i Sandviken, och jag går fram till dörrarna för att kliva av. Personen står fortfarande där, och jag har märkt att hen då och då har tittat på mig, men så yr och rusig som jag är har jag inte fattat varför. Plötsligt säger hen något, och jag fattar att hen vänder sig till mig.

- Är du nykär?

- Va?

- Är du nykär?

- Eh… Nej.

- Bytte ni telefonnummer? Det såg ut så på stationen.

- Nej, det gjorde vi inte.

Just då stannar tåget, och dörrarna öppnas. Jag kliver av, och redan innan jag hunnit lämna resecentrum smsar jag Erika och berättar vad som hände. Medan jag skriver skrattar jag högt för mig själv, och Erika tyckte också att det var kul.

Jag har aldrig fått en sådan fråga förut, men någonting säger mig att det har att göra med att jag passerar som kille och Erika som tjej. Jag går inte runt med ”bög” skrivet i pannan, och Erika inte med ”icke-tjej som gillar tjejer och Ola Salo”. Om vi båda hade blivit lästa som tjejer hade sannolikheten för att vi uppfattats som nykära varit mycket mindre, eftersom det är normaliserat att två tjejkompisar visar känslor och kramas. En ”kille” och en ”tjej” som kramas och ler mot varandra måste ju däremot vara kära. Killar kan ju inte le, kramas och ge komplimanger utan att vara kära/vilja ligga – oavsett den andra personens kön. Enda undantaget är förmodligen om killen är såpass feminin att han uppfattas som bög, medan den andra uppfattas som tjej.

Jag passerar som kille när jag kramar mina vänner, men jag passerar tydligen inte som bög. Dags att börja jobba på min fjollighet, så jag slipper bli misstagen för att vara heterosexuell igen.

Jag gillar att jag fångade Olas ansikte även om resten är oskarpt.

Nationalteatern

Nationalteatern

Nationalteatern

Kim Wilde

I väntan på The Ark

Jag och Erika

Disclaimer från en analfixerad fotonördswannabe: Ursäkta bildkvaliteten. Jag hade bara med min gamla kompaktkamera, som är väldigt kinkig med ljuset, och mobilkameran, som är ännu sämre. Systemkameror var förbjudna, och jag skulle ändå inte ha tagit med den in i publikhavet. Se bilderna som abstrakt konst, om det låter bättre.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, kön, genus, könsroller, heteronormen, mansroller, manlighet, närhet, relationer, ömhet, känslor, psykologi, fördomar, transpersoner, könsroller, intergender, transsexualism, kvinnoroller, vänskap, heterosexualitet, fjollighet, bögar, Peace & Love, The Ark, Ola Salo, bilder

One day I could become the father of a son

Anledningen till varför jag inte bloggade så mycket igår: jag hade fullt upp med att uppleva. Nationalteatern, Patti Smith och Kim Wilde varvades med djupa samtal om allt från kastreringstvång för transsexuella till varför jag är singel (jag vill ha en kille som är lika störd som jag – men som jag inte kan få för mig att försöka ”rädda”).

Höjdpunkten var naturligtvis The Ark. Det var inte så magiskt som jag hade tänkt mig – det var ännu bättre. Jag var nära att gråta när hela publiken sjöng med i Father of a son. För mig har den låten börjat leva sitt eget liv, och jag kan inte låta bli att tänka på tvångssteriliseringar när jag hör den.

Om Socialstyrelsens förslag, som de presenterade i onsdags, går igenom som de tänkt sig kommer transsexuella och intersexuella som inte behöver och inte vill bli kastrerade eller steriliserade att slippa det. Man ska dessutom få spara ägg och spermier. Jag skulle alltså få möjligheten att bli far, om jag ville. Nu vill jag inte det, men jag uppskattar att få välja själv.

Fred och Kärlek, det är vad jag känt ända sedan i onsdags. Inget passar bättre då än The Ark.