Från ”she-males” till könslomässig medvind

Minou ringde för en stund sedan, och var så glad och stolt över rapporten om transvård från Socialstyrelsen. ”Fast jag inte har varit med och gjort något”, som hen liksom ursäktade sig med. Jag fick rätta henom: När föreningen KIM skickade in sitt remissvar till lagförslaget i november 2007 så stod det visserligen bara mitt namn på bunten – i egenskap av sekreterare – men i själva verket var det ett lagarbete, och Minou var väldigt aktiv. Vi var en grupp transaktivister inom föreningen som diskuterade på nätet och IRL hur vi skulle skriva ett remissvar. Jag vet inte om någon av oss egentligen hade gjort något liknande tidigare, men vi fick till det ändå.

Det lagförslag som hade lagts fram 2007 var en skandal. Dåligt underbyggt och ärligt talat med en lika stor andel tankevurpor och faktafel som en genomsnittlig historiebok av Herman Lindqvist. Jag kan erkänna att jag svurit rätt mycket över vissa formuleringar i texten. Att en statlig utredning – utan att reflektera över ordvalet – kallar transsexuella kvinnor som inte behöver vaginarekonstruktion för ”she-males” – ett ord som många anser är nedsättande och som har sitt ursprung i mainstreamporrens bild av transkvinnor – säger ju ganska mycket om nivån. Och så var det kastreringstvånget då. Alla transföreningarna – KIM, RFSL, RFSL Ungdom, INIS, RFSU och FPE-S  – var kritiska till att kräva kastrering av personer som genomgår könskorrigering – med undantag av Patientföreningen Benjamin, som var helt eniga med utredarna på den punkten.

Detta var 2007. Åren gick. Inget hände på Socialdepartementet, men desto mer pågick i nätforum och på bloggar. Utredningen var väl så pinsam att ingen visste vad de skulle göra av den, så man tillsatte en utredning genom Socialstyrelsen istället. Igår var den alltså klar, och det märks att de har lyssnat på de som själva är berörda.

Det här är inte ett försök att ta åt mig själv eller något kollektiv äran för utredningen, utan ett försök att förklara. Det ligger tre års hårt arbete bakom den rapporten, från olika föreningar och privatpersoner och lösa nätverk. Nu när den är färdig är det i princip samma saker som Folkpartiets Erik Ullenhag, Barbro Westerholm och Agneta Berliner skriver på Aftonbladet debatt: De vill riva upp tvångssteriliseringarna. Socialstyrelsen har sagt att de inte vill kräva kastrering eller sterilisering, och politiker av olika färger (och nivåer, ska tilläggas) har gått ut och uttalat sig, med Amanda Brihed i spetsen.

Det råder plötsligt någon slags helt ofattbar konsensus där det enda motståndet är det som Göran Hägglund uttalade för någon vecka sedan. I den utredning som skrevs för tre år sedan hette det ”vi anser att det är rimligt att kräva att en person som har manlig könstillhörighet inte har kvinnliga könskörtlar och tvärtom”. Idag vill man slopa kravet på sterilisering helt. Motvind har vänts till medvind.

I den nya rapporten står det inte ”she-males”. Samma personer som för tre år sedan beskrevs som ”biologiska män som vill ha ett kvinnligt utseende med bröst och typiska kvinnliga anletsdrag men ha kvar sin manliga könstillhörighet och sina manliga könsorgan. Sådana personer betraktas inte som transsexuella och de varken vill eller skall kunna få genomgå könstillhörighetsändring.” kallas idag – om de vill ha vård, men inte annars – för ”personer med könsidentitetsstörningar”. Och de ska kunna få vård, om de behöver och vill ha den. Det är ett stort steg framåt.

Ja, Minou har anledning att vara stolt. Jag med. Det har vi alla som har varit med och drivit på i tre år, och vi är många. Det tog ett tag, och det är inte slut än, men vi är på god väg att få en lag som inte bryter mot mänskliga rättigheter. Det är trots allt precis det som könstillhörighetslagen borde handla om: Rätten att få vara hel som människa.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, HBTQ, könskorrigering, transpersoner, transsexuella, könsidentitet, she-males, språk, utredningar, SOU 2007:16, historia, Göran Hägglund, Folkpartiet, Amanda Brihed, kastrering, sterilisering, lagar, könstillhörighetslagen

Befrielsen är nära

Imorse vaknade jag med några rader i skallen:

Befrielsen är nära
tiden är nu mogen.
Nu vaknar vi kvinnor.
Å, alla kära systrar
Dagen är äntligen här
då vi ger varandra stöd
att ta det stora steget
att klara av vårt sista prov
fram till rosor och bröd
åt var och en efter dens behov.

Men, kan vi? Vill vi? Törs vi?
Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs!

Och en dag ska barnen säga:
”tack mödrar det gjorde ni bra.”
Ja en dag ska barnen säga:
”denna mänskliga värld vill vi ha.”

Befrielsen är nära på Spotify

Bortsett från att vissa delar av låttexten tydligt syftar på enbart kvinnor, så känns det som precis rätt låt idag. Igår presenterade Socialstyrelsen en rapport som många har väntat på, och som bland annat föreslår att man och tar bort ett av kriterierna för ändrad könstillhörighet:

”Fastställelse enligt första stycket meddelas endast om sökanden fyllt arton år och undergått sterilisering eller av annan orsak saknar fortplantningsförmåga.”

Man föreslår alltså att helt slopa kravet på att vara steril eller kastrerad för att få ett nytt juridiskt kön. Dessutom föreslår de att personer som inte är transsexuella enligt den traditionella tolkningen, till exempel personer som inte identifierar sig som man eller kvinna men som ändå behöver könskorrigerande behandling, ska kunna få vård, och att man ska ta bort kravet på att vara ogift. Man vill också göra det lättare att få vård, och att få information om vilken vård som finns. Dessutom vill de att det ska bli lättare att få till exempel börja i utredning och få stopphormoner som minderårig. Stopphormoner bromsar alltså puberteten, så man slipper utvecklas åt fel håll så att säga. Man vill också utreda möjligheten att ändra det juridiska könet som minderårig.

Vissa grupper inom transrörelsen har varnat för att om folk som inte behöver rekonstruera könsorganen tillåts att gå i utredning och kanske få hormoner och så, så kommer det att leda till att man förbjuder de som faktiskt behöver operationerna att göra dem. Uppenbarligen har det inte blivit som de förutspådde. Skrämselpropagandan var onödig. Socialstyrelsen fattar att folk behöver olika saker. Åt var och en efter dens behov.

Det är fantastiskt att äntligen ha ett lagförslag värt namnet, och jag tycker att alla som har bidragit till det ska känna sig stolta. Alla som har hört av sig till Socialstyrelsens utredare, som har bloggat och uppmärksammat frågan, som var med och dissade det gamla lagförslaget från 2007, som har varit en snigel på ögat på politiker och tjänstemän. Framförallt en person: Amanda Brihed. Jag önskar verkligen, verkligen att hon fick höra just de orden i sången från sina barn en gång i framtiden.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transpersoner, transsexualism, kön, könsidentitet, könskorrigering, vård, HBTQ, Socialstyrelsen, lagar, kastrering, sterilisering, könstillhörighetslagen, Amanda Brihed, politik, tvångssterilisering

Att ångra ett könsbyte

I eftermiddags spelade jag in ett litet klipp om att ångra könsbyten. Det är inte på något sätt riktad mot någon särskild, allra minst mot Amanda Brihed, och det tror jag att hon förstår. Jag känner verkligen med henne, och med andra som sitter fast i helvetesvalet mellan att vara sig själva och att bilda familj, eller som har gjort ett val och fått ta konsekvenserna, hur omänskliga de än är. Man ska absolut ta det på allvar. Däremot vet jag att det tyvärr, bland folk som är dåligt insatta i vad transsexualism är, finns en hel del fördomar – och en av de vanligaste är att ”alla” som ”byter kön” senare ”ångrar sig”.

Ja, det händer att folk inser att de valde fel väg, och att läkarna ställer fel diagnos. En svensk avhandling visar att 3,8% av de som gjort en könskorrigering har ångrat sig och bytt könsroll än en gång. Utöver det tillkommer det en del personer som kanske är missnöjda med behandlingens resultat – och såklart, som för Amanda: Att ångra att man inte fick möjligheten att bli förälder. Att ångra att man följde lagen och inte hade råd och möjlighet att åka utomlands för att i smyg frysa ner ägg eller spermier. Det är inte detsamma som att ”ångra sitt könsbyte”. Det är att ångra att man utsattes för en omänsklig valsituation där det kanske i slutändan stod mellan att avsluta sitt liv och att avstå från att sätta nya liv till världen.

Med det sagt presenterar jag: Att ångra ett könsbyte.

Filmen på Youtube

Idag har Socialstyrelsen förhoppningsvis slagit spiken i kistan för tvångssteriliseringar. Jag är otroligt glad över det, och stolt över att veta att de den här gången lyssnade på vad de som är personligen berörda faktiskt själva har att säga. Och ja, jag är tacksam över att Sverige är på väg in i 2000-talet.

För egen del fick jag idag äntligen tummen ur och postade mitt personbevis som råkat bli kvar i väskan några dagar. Det är till min egna ansökan om frivillig tvångskastrering. För mig personligen är det nämligen något jag behöver göra; för andra är det något de inte behöver. Folk är helt enkelt väldigt olika.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om könskorrigering, vård, transsexualism, kastrering, sterilisering, könsbyte, HBTQ, könsidentitet, Socialstyrelsen, könstillhörighetslagen, familjepolitik, ofrivillig barnlöshet, fördomar, heteronormen, lagar, transfobi, media