VM i hångelbrist

Mikusagi och jag har tävlat i vem som är mest patetisk: vem som är mest ohånglad. Det är tre år sedan jag hånglade senast, så jag vann.

Fast ikväll fick jag en snabb puss på munnen av Robin, på skoj. Mikusagi påstår att det inte räknas som hångel. Jag är fortfarande ohånglad. Hmpf.

Stolta gubbtuttar

Jag har misslyckats. Mitt syfte med att blogga från Pride har varit att visa en mindre naken och sexfixerad sida av festivalen. Trots det har jag strippat vid slottet och gått med bar överkropp resten av paraden. Det var helt enkelt för varmt och svettigt. Jag hade sagt det en stund innan, när Lukas klädde av sig, att jag inte hade tillräckligt långt skägg – men nöden har ingen lag.

Jag har bidragit till nakenchocken i Prideparaden. Hade min bröstkorg varit platt hade antagligen ingen reagerat, men nu var det en och annan hobbyfotograf som riktade sin kamera mot mig bara därför. Någon i publiken tog sig friheten att säga ”de där var hängiga” men annars var det mest glada miner.

Glad parad!

Nu är det inte lång stund kvar innan vi går…

Bajamajakö – en pridetradition

Intervjun med LT gick bra. Nu: bajamajaköande i tanto innan paraden börjar. Kön är evighetslång. Väldigt pride.

Trötthet går före fåfänga

Trötthet går före fåfänga. Jag har inte fått i mig frukost än, mina fötter är ömma och svullna redan innan paraden och mitt hår är otvättat fast jag vet att jag ska bli fotad.

Jag såg inte en sekund av artisterna i parken igår, men hörde desto mer där vi satt i tältet. Det var kul, men i kombination med fyra timmars sömn är det mindre lyckat.

Från stördhet till stördhet

Prata psykradikal transaktivism på scen. Köa för att köpa mat. Glömma bort att äta den när man köar till partiledardebatten. Lyssna på valfläsket. Klämma i sig den numera kalla veganburgaren efteråt. Hänga med Erika, Bea och Linn. Åka till parken. Sitta i KIMs tält. Möta massor av trevliga människor. Stänga tältet klockan två. Åka hem.

Nu är klockan halv fyra, och om sex och en halv timme ska jag träffa en journalist och försöka säga kloka och välformulerade saker. Med andra ord måste jag verkligen sova nu. Jag måste bara säga att det har varit en helt otrolig dag.

Vi utgår från något så radikalt och självklart som alla människors lika värde

Ikväll har jag träffat massor av underbara människor i KIMs tält. Mikusagi, Signe, Roger, Amanda, Bea… Och så den fantastiska Rikkie såklart.

På affischen står det ”Vi utgår från något så radikalt och självklart som alla människors lika värde”. Det var faktiskt jag som kom på den en gång i tiden.

Pride-rapport fredag

Störd och stolt gick bra. Partiledardebatten var intressant. Mer än så kan jag inte säga just nu, för jag sitter i KIMs tält och det är full rulle.

Konsten att välja mustasch

Två personer som jag antar är tjejer, med tydligt feminint könsuttryck, slår sig ner på sätet bredvid och snett mittemot mig i tunnelbanan.

- Det är inte direkt varje dag man köper en mustasch, haha! – Nej, haha
- Vad ska man välja? Den här känns jag… Eller vadå?

Jag är för trött för att le med ansiktet, så jag gör det inombords istället. Jag gissar att de två kommer att draga i paraden imorgon. Kanske för första gången. Coolt.

Analoga troll

Går ut i köket för att göra frukost, men faller nästan ihop dubbelvikt – av skratt. Radion står på, och det är Ring P1, det där programmet som är ökänt för rättshaverister och högerextremister.

Någon som ringt in babblar om att ”det konstiga har blivit normalt” och att man inte ska få ”byta kön” för ”då har det gått för långt”. En lång monolog utan något som helst intresse för att få till en egentlig diskussion. Bara kräkas ur sig dynga.

Jag skrattar för att jag känner igen beteendet. Det är verkligen troll ju. Analoga transfoba homofoba troll. Jag känner mig inte direkt hotad eller provocerad av dem.

Tvångssteriliseringar och kristdemokratiska löspenisar

Idag är det partiledardebatt på Pride House, men Göran Hägglund kommer inte att vara där. Däremot har det faktiskt varit kristdemokrater på Pride igår. Först var det en transpolitisk paneldebatt med representanter för de olika riksdagspartierna plus F!, som KIM hade arrangerat, och sedan ett panelsamtal som Kristdemokraterna själva hade arrangerat, då de ”kom för att lyssna och lära”, som det stod i programmet.

Några av deltagarna i den transpolitiska debatten: representanter för FP, F!, S, KD, MP och V.

Jag ska erkänna att jag tyckte lite synd om kristdemokraten i paneldebatten när han fick frågan ”Vad är skillnaden mellan KD och SD?”, men jag himlade med ögonen över deras panel, när de inledde med att diskutera om KD var ett ”homofientligt” parti och någon förklarade att det är okej att förvänta sig att alla äldre män som söker hemtjänst har en fru, bara man är öppensinnad den dagen man möter en gammal man som inte har det.

Dessutom blev jag less när de fick frågan om varför inget har hänt med könstillhörighetslagen på tre år med Hägglund som socialminister, och de svarade att det måste få ta tid och bla bla bla. ”Jag gillar att det finns de i HBT-världen som vågar vara öppna med sin kristdemokrati”, som jag sa till Mikusagi innan det började, men det uppväger liksom inte att det finns många tveksamheter runt partiets HBTQ-politik.

KD-panelen när de konfronteras med frågan om varför inget hänt med könstillhörighetslagen på tre år

Igår uppmärksammade dessutom Expressen att kristdemokraten Anneli Enochson skrivit på sin blogg, när hon kritiserade hatbrottslagen:

”Jag tycker INTE det är ok att sprida löspenisar och fylla stan med ekivoka budskap…och att alla Stockholms flaggstänger flaggar med RFSL flagga. Jag tycker INTE heller det är ok att skattepengar går till att sponsra Pride och på detta sätt hylla dekadansen som följer i Prides spår.

Får man skriva så som jag gör nu i Sverige idag…eller är detta oxå hets mot folkgrupp, den homosexuella ? Förresten är homosexuella en folkgrupp??…tillhör jag isåfall då den hetersexuella folkgruppen som det är ok att hata eftersom vi inte omnämns i lagen om hets mot folkgrupp?

Ja, på Pride är det iallfall uppenbart…att min ”folkgrupp” den får man hata…och allra mest vi som vill sätta familjen främst och vill att äktenskapet är mellan EN man och EN kvinna!”

Kristdemokrater som vill att partiet ska framstå som mindre homofoba, bifoba och transfoba har helt klart mycket att göra. Men en liten, liten ljuspunkt är att Hägglund äntligen säger något om tvångssterilisering och de andra problemen med könstillhörighetslagen. DN har intervjuat honom:

”Är det så att alla [i alliansen] gör tummen upp [till Socialstyrelsens förslag] kan det leda till att vi gör en del lagändringar. Är det så att den får kritik och det kommer fram många olika synpunkter bör vi nog ta ett varv till med samtal och överväganden om vad som bör vara vägen framåt.”

Apropå just steriliseringstvånget:

”- Det är ett ingrepp mot den kroppsliga integriteten och någonting som måste omgärdas med ett tryggt och bra regelverk så att det fungerar gentemot gruppen, men också gentemot det omgivande samhället, säger han.

När Göran Hägglund ska beskriva det som talar mot att ta bort steriliseringskravet hänvisar han till att de som skrev den nuvarande lagen ansåg det olämpligt att en person ska kunna sätta barn till världen och tillhöra ett annat kön än det personen föddes till.”

Och apropå kravet att vara ogift för att ansöka om ändrad juridisk könstillhörighet:

”Det borde kunna gå att möta, säger han och hänsvisar till den nya lag som gör det möjligt för par av samma kön att vara gifta.”

Små, små steg framåt. Väldigt små, och mitt under en valrörelse där transfrågor helt otippat blivit en het potatis. Jag kan mycket väl förstå att det är svårt att komma ut som kristdemokrat i HBTQ-sammanhang, men det finns kanske en anledning till det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Göran Hägglund, Kristdemokraterna, tvångssterilisering, transsexualism, transpersoner, könstillhörighetslagen, könskorrigering, vård, lagar, Pride, politik, val, könsroller, transfobi, homofobi, HBTQ, Socialstyrelsen

Stolthet och friskdom

Fyra dagar av prideveckan är avverkade. En enda dag kvar på Pride House, innan det stänger. Sedan är det enbart parken som gäller – vilket inte är så lite.

Fredagens schema för mig på House ser ut såhär:

13:00 Störd – och stolt? (Simon och jag pratar om psykradikal transaktivism)

15:00 Partiledardebatt

17:00 Tiina Rosenberg håller brandtal

Ikväll ska jag jobba i föreningen KIMs tält i parken, och på lördag med. Så är tanken. Jag vet inte hur jag orkar – och definitivt inte hur jag vågar – men jag kan leva på minnena i månader efteråt.

Bög utan kuk

Jag tror att Bög utan kuk (panelsamtalet om hur fittfödda killar har sex med kukfödda killar) gick riktigt bra. Mina, Tarald och Niklas sa en massa bra saker, och vi hade nog lätt kunnat hålla på hela kvällen. Hälften av de frågor jag tänkt ta upp kom aldrig med, men det gjorde inget.

De var grymma, och publiken med. Jag var liksom bara den som gav dem en ursäkt att prata – och prata gjorde de så mycket att vi drog över tiden. Det finns mycket att säga om hur det är att vara bög utan kuk.

Kissie ger transfobin ett ansikte

Vissa saker gör mig så jävla förbannad och äcklad. Som när stjärnbloggaren Kissie outar en person som antagligen är en transsexuell tjej.

”XX, vet ni vem det är..? Det är ingen stureplanbrutta som man kan tro. Det är en MAN (även hennes vän är en man) som lever på att lura killar på Stureplan. Dom har sex med alla, men hur..? Jo dom ger ut sig för att vara oskulder och ber männen ta dom i “2an” för att inte avslöja sig själva.”

Kissie hänger ut tjejen med bild och namn, under rubriken ”Dom är män som lurar killar på Stureplan”.

Kissies transkompetens är en sak; jag skulle kunna anmärka på hennes språk, hennes insinuationer om tjejens ”egentliga” kön och allt sånt, men det är inte väsentligt. Det stora problemet är själva outandet. Dels för att det är en kränkning i sig, och dels för att det faktiskt är att direkt försätta en människa i fara. Som Amanda, som själv blev tvångsoutad för några år sedan, påpekar:

”En tjej på Stureplan som blir outad som transsexuell riskerar sitt liv. Hatbrotten mot hbt-personer i utelivet i Stockholm är fruktansvärt många och det är ofta omfattande våld eller mord vi talar om. Det sociala livet är förstört för Kim idag och hon har all anledning att frukta för sin personliga säkerhet. Betydligt mycket mer än om hon ”bara” skulle varit H- eller B-person. Att vara trans är en social och arbetsmarknadsmässig dödsdom. Så det är med sorg jag ser hur människor som Kissie beter sig. Inte minst som de har ett oerhört starkt inflytande över hur andra människor ser på människor. Det här är under all kritik och värdighet. Jag blir skitledsen då jag ser sånt. Det skär i mig. Helt enkelt.”

Kissies blogginlägg är förtal. Det kallas ärekränkning:

”Straffet för brott av normalgraden är böter. Om brottet är att anse som grovt ska det rubriceras som grovt förtal. Påföljden kan då bestämmas till böter eller fängelse i högst två år. Vid bedömandet av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om uppgiften genom sitt innehåll eller den spridning den fått eller på annat sätt var ägnad att medföra allvarlig skada”

Kissies sätt att outa folk på är jävligt billigt och spelar direkt på heterosexuella mäns förmodade homofobi (som egentligen är transfobi), men jag skulle inte direkt gråta om det blev dyrt för henne i slutändan.

***

Dagens positiva, i alla fall: Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm invigningstalade: ”Ni ska inte behöva ockupera oss igen – åtminstone inte så länge jag är generaldirektör”. Madeleine om att öppenhet fungerar för henne, och en bra artikel om tvångssteriliseringar (fast kommentarsfältet och ”omröstningen” vågar jag inte titta på). Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, Kissie, bloggosfären, transfobi, transsexualism, transpersoner, kön, hatbrott, förtal, brott, könskorrigering, heteronormen, bloggosfären, outning, komma ut

Stilbrott, nästanryggskott och lyckojackpott

Medicinsk rapport från pride, fjärde morgonen:

Tack vare det svala vädret har jag kunnat ha strumpor i sandalerna, och därmed är skavsåren nästan obefintliga. Jag antar att det också är på grund av strumpornas brott mot såkallad god smak som inga killar raggar på mig – fast hade jag haft bara fötter hade det varit på grund av det.

Tack vare att Minous dator – som jag kånkade runt på hela dagen igår – inte är bärbar, utan släpbar, så har jag en längtan efter min spikmatta.

Tack vare att det är dimmigt och fuktigt ute så har min hybris lagt sig, och jag är rätt balanserad.

Tack vare bland annat Minous curlande mår jag faktiskt riktigt bra.

Självtest för asexuella ansiktsblinda bögar

Om du tittar på den här bilden, vad är det första du lägger märke till?

Jag gissar att ganska många ser personen på den stora affischen. Själv ser jag klockan på väggen på huset mittemot. Jag har alltid tyckt att den är så fin, och dessutom väldigt praktisk när man är på Pride House och behöver veta vad klockan är. Jag såg faktiskt inte annonsen alls förrän efter någon minut, då igår när jag och Fredrik och Julian satt och tittade ut genom fönstret på uppmaning av DNs fotograf.

Varför?

Är det för att jag omedelbart undermedvetet könade personen på bilden som tjej, och är så bögig att jag inte lägger märke till kvinnor? Med tanke på att jag har svårt att läsa personers kön överhuvudtaget, så tror jag inte det.

Är det för att jag är asexuell? Nej, jag borde väl åtminstone ha reagerat på ansiktet.

Men det är ju just det: Jag är ansiktsblind. Inte nog med att jag har svårt att känna igen folk – vilket är rätt knepigt på Pride då jag ofta får fråga folk om jag känner dem – jag har faktiskt dessutom svårt att liksom SE ansikten; att reagera på dem som ansikten, som en viss sorts enhet, på det sätt som jag har fått veta att ansiktsseende gör.

För mig är det mer relevant att veta vad klockan är, än att upptäcka vilka människor som finns i min omgivning – helt enkelt för att människor inte går att begripa.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bilder, ansikten, bögar, HBTQ, asexualitet, ansiktsblindhet, NPF, Pride

Rädslan för gravida män – och en skäggig Immanuel i DN

I två dagar fick jag höra att min blogg är bra, att mitt skägg är häftigt och att jag är snygg. Sedan dök jag upp på DNs förstasida, och fick tillochmed höra ”Var det inte du som var i DN?” när jag stod i toakön på Pride House. Jag riskerar verkligen att bli en diva om ingen gör något, men alla troll – som annars brukar kunna ta ner mig på jorden – verkar ha tagit semester, som jag konstaterade på bloggpanelen i förmiddags.

Jag, Fredrik och Julian blev alltså intervjuade igår om tvångssterilisering av transsexuella, och det jag sa var ungefär det som jag sa när jag föreläste om just det ämnet idag:

”Folk blir nervösa av personer som inte stämmer överens med den könskategori de har. En man som kan bli gravid sätter fingret på vad som är manligt och kvinnligt.”

Jag vet inte om det verkligen var så jag sa, men det jag menade var i alla fall att det sätter fingret på folks fördomar om vad som är manligt och kvinnligt.

Läs gärna också om namnlagsdebatten. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transpersoner, transsexualism, könskorrigering, vård, lagar, könstillhörighetslagen, Pride, DN, media, bilder, transfobi, genus, sexism, kön, gravida män, tvångssterilisering

Det angår folk vad jag har mellan benen

Bandlerrummet. Ett av de krångligaste rummen att hitta till på Pride House: det finns inte utskrivet på skyltarna vid rulltrapporna, så man måste fråga sig fram om man inte vet var det är. Ändå blev de tydligen tvungna att avvisa folk för att salen blev full när jag föreläste. Bandler är visserligen ett ganska litet rum, så det var väl kanske ändå bara 30 pers i publiken, men ändå. Folk ville höra mig prata tvångskastreringar och rädslan för gravida män.

Jag hade lite tekniska problem: Minous dator visade sig sakna det uttag som behövdes till projektorn, så jag kunde inte visa de bilder jag hade tänkt. Men man ska alltid se till att ha något att skylla på ju när man föreläser, ifall folk skulle vara missnöjda: lågt blodsocker, sömnbrist, glasögonbrist eller teknikstrul. Tackolov har jag alltid mitt allmänna miffoskap att falla tillbaka på ifall allt annat skulle klaffa.

Ett ego stort som DNs förstasida

Gissa vem som är på framsidan av DN idag? Gissa vem som har suttit i världens bästa bloggpanel? Jag har ett ego stort som Sahara. Snart är det dags för min föreläsning också.

Väldigt mycket stolthet, rätt mycket stördhet – men väldigt lite sex

Pride-onsdag. Jag börjar komma in i rutinerna nu. På dagens schema står tre punkter som jag tänkte gå på, utöver de jag deltar i.

12:00 Att blogga mot normen (Jag sitter med i panelen)

14:00 Crip <3 Trans = ? (Om funktionshinder och trans)

15:00 Bättre vård för trans- och intersexuella (Socialstyrelsens utredare presenterar sin rapport)

16:00 Transit (om maktförhållandet under en könsutredning)

17:00 Angår det dig vad jag har mellan benen? (Jag föreläser om tvångssterilisering)

Detta är alltså några av alla spännande saker som händer på Pride House idag. House ligger i Kulturhuset/Stadsteatern och har öppet måndag till fredag, och det här är alltså bara ett axplock ur programmet. Tidigare under veckan har jag suttit i ett panelsamtal om namnlagen, och dessutom sett fettaktivistisk performance, trans-sex-samtal, vårddebatt och tredjekönsdebatt, och ett vernissage där bland annat Mikusagi var med. Det var foton, serier, collage, dikter och broderade bonader om allt från att vara sig själv till djurindustrins systematiska slakt av tuppkycklingar.

Imorgon ska jag nog gå på den transpolitiska debatten med olika partier, och på kristdemokraternas punkt, då de ”kommer för att lyssna och lära”, och sedan på ett samtal om makt inom HBT-rörelsen, innan det är dags att leda panelsamtalet Bög utan kuk. På fredag tänkte jag eventuellt att försöka hinna med att gå på en föreläsning om likheter mellan funkisrörelsen och HBT-rörelsen innan Simon och jag kör igång Störd och stolt. Sedan vill jag gå på partiledardebatten, och avsluta med att lyssna på Tiina Rosenbergs brandtal.

Jag är övertygad om att de så kallade vanliga HBT-personer som rasar mot att pride är en ytlig sexfestival aldrig har satt sin fot på Pride House.

Testosteron orsakar navelskådande

Vissa saker är oändligt viktiga att blogga om, men kräver bildbevis för att någon som inte var med själv ska fatta hur det var. Jag var precis med om en sån händelse – men tappade bort bildbeviset.

På väg in i duschen gräver jag ur naveln, som jag brukar. Jag förväntar mig egentligen ingenting, utan det är bara för att lufta naveln. Jag vet att jag inte tillverkar något navelludd, eftersom man behöver en viss mängd navelhår för det. Eller i alla fall trodde jag mig veta det.

Under morgonens utgrävning hittade jag alltså min första sats egenproducerat navelludd. En liten korv, kanske 5×1 mm mörklila ludd. Jag blev så uppspelt att jag ville rusa iväg och hämta kameran, men besinnade mig. Istället la jag ifrån mig det lilla luddet på handfatskanten medan jag duschade. Sedan tog jag med mig det in på rummet igen och började krångla med kameran – men innan jag hade fått en enda bild var luddet borta. Det måste ha blåst bort av vinddraget.

Därför har jag inget bildbevis för min stora triumf. Helt ovetenskapligt utgår jag nämligen ifrån att navelludd beror på navelns hårighet, och det i sin tur är något som jag uppfattar som till viss del beroende av ens testosteronhalt. Med andra ord är det en bekräftelse på hur manlig min kropp börjar bli.

Det blev ingen bild, som sagt, men ni kan få se varifrån det fantastiska luddet kom.

Sömnkritiskt normande och bloggkritiskt sovande

Klockan är lite över midnatt, och jag borde sova. Om tolv timmar sitter jag med i Att blogga mot normen; ett panelsamtal om normkritiskt bloggande. Om sjutton timmar står jag och föreläser om kastreringstvång och rädslan för gravida män, i Angår det dig vad jag har mellan benen?

Det är därför det är viktigt att sova. Det är därför jag har svårt att somna. Min hjärna spelar upp olika katastrofscenarion på löpande band: teknikstrul, tics och totalt hjärnsläpp, till exempel. Det är ett tecken på att jag är väl förberedd, tror jag.

Ett tredje kön eller inga kön – och avsaknaden av nakna snippor på Sergels torg

I mars i år hotade Aftonbladets proffstroll Malin Wollin med att dansa naken från Kalmar till Stockholm och ställa sig på plattan och sjunga om sin snippa, eftersom hon blev så provocerad av tanken på att vissa personer inte vill vara folkbokförda som antingen män eller kvinnor. Vad jag vet var hon inte där idag – i alla fall var hon inte naken – men det var däremot en av de som orsakat Wollins utbrott: Josefin Brink är en av de vänsterpartister som drivit frågan om att införa möjligheten till ett tredje juridiskt kön.

Ja, om man ska vara petnoga, så vet jag inte om Brink var på plattan, men i alla fall i en föreläsningssal kanske tjugo meter därifrån. Hon satt i ett panelsamtal om just ett tredje juridiskt kön, tillsammans med Linus Hedlund från RFSL Ungdom, Jenny Ottosson från INIS, Lukas Romson från KIM och Ulrika Dahl, genusvetare. Moderator var Eddie Summanen.

Diskussionen kretsade mycket runt det rent praktiska: Om man har en möjlighet att få ett annat juridiskt kön än man eller kvinna, vilka skulle komma ifråga för det? Vuxna personer som själva identifierar sig som exempelvis nongender är en sak, men hur är det med minderåriga? Jenny Ottosson förklarade att för vissa av de barn som fötts med otydligt kön skulle det underlätta om föräldrar och vårdpersonal slapp ”välja” juridiskt kön åt dem, kanske flera gånger fram och tillbaka. Det gäller i synnerhet en diagnos som 5-alfa-reduktas-brist där det är hela 60% av de som vid födseln tilldelas ett kvinnligt juridiskt kön som sedan utvecklar en manlig könsidentitet och gör en könskorrigering.

Jenny Ottosson

Alla i panelen verkade vara överens om att ett tredje juridiskt kön, om det nu ska finnas, ska vara en rättighet, och inget som man ska tvinga på någon. Som Lukas Romson påpekade så får det inte bli någon slags judestjärna i passet, utan antingen en praktisk, tillfällig lösning för mycket små barn, eller något som bekräftar ens könsidentitet. Alla verkade också ganska överens om att det inte var ett verktyg för att förändra normer i första hand. Transfobi försvinner inte för att man får ett juridiskt kön som passar ens könsidentitet, men det kan betyda oerhört mycket för de individer det gäller.

Lukas Romson

Mot slutet gled samtalet in på om vi alls ska ha juridiska kön, och vad de är bra för. Både Josefin Brink och Ulrika Dahl nämnde diskriminering, alltså att det är svårare att bevisa systematisk könsdiskriminering utan juridiska kön, varpå Lukas kontrade med:

”Vi registrerar ingen annan diskrimineringsgrund. Varför har vi aldrig registrerat etnicitet, som man gör i USA?”

Debatten som egentligen skulle handla om ett tredje juridiskt kön kom alltså att handla om de juridiska könens existensberättigande, till viss del. När det var slut hade jag inte fått särskilt många frågetecken uträtade, utan snarare fler frågetecken – på ett positivt sätt. Diskussionen om ifall det ska finnas ett tredje juridiskt kön är inte över, men det är skönt att hålla den i ett forum där transfoba troll inte får hållas. Jag kan inte påstå att jag saknade en naken Malin Wollin på Sergels torg.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transpersoner, intersexualism, intergender, nongender, queer, kön, juridiskt kön, genus, transfobi, Lukas Romson, Jenny Ottosson, Linus Hedlund, Josefin Brink, Eddie Summanen, Ulrika Dahl, lagar, politik, Vänsterpartiet, Malin Wollin, Pride, bilder

Transpersoner är sjuka. Ibland.

Igår skrev Diskrimineringsombudsmannen en debattartikel om att HBT-personer inte får den vård de har rätt till, och idag följde de passande nog upp det med en paneldebatt om ”Vård på lika villkor” på Pride House. I panelen satt dessutom representanter för RFSL, Kommunal, Stockholms läns landsting och Socialstyrelsen. Det var framförallt tre frågor som hamnade i fokus: rätten till assisterad befruktning för tjejpar, transvården och bemötandet av HBT-personer – och transpersoner i synnerhet – i vården.

DO själv beskrev den roll som öppna transpersoner kan tvingas in i när de söker vård som ”Man ska inte vara patient; man ska vara folkbildare”. Alltså: Om man är transperson och söker för något som inte har med ens könsidentitet eller könsuttryck att göra, så händer det ändå att vårdpersonalen gör en grej av det – alternativt totalt blundar för det och till exempel använder fel namn och pronomen. Om man är transperson och söker vård för saker som HAR med ens könsidentitet eller könsuttryck att göra – det kan vara allt från att försöka få en remiss till ett utredningsteam till att behöva stöd att bearbeta trauman efter att ha blivit utsatt för transfob mobbing och diskriminering – så händer det att vårdpersonalen slår ifrån sig det för att de helt enkelt inte vet vad de ska göra eller hur de ska prata om det, och patienten får ta på sig rollen att lära läkaren, sköterskan etc. om trans. Dessutom är det ett problem att många landsting har beslut om att ge remisser till transvårdsteamen enbart för de som bedöms vara transsexuella, och att det också ofta bara är de som får diagnosen transsexualism som får någon könskorrigerande behandling. Personer som inte lever upp till de diagnoskriterierna, men som ändå behöver vård, faller mellan stolarna.

Det är därför jag inte köper det när folk påstår att det inte behövs någon särskild satsning på att lära vårdpersonal HBT-kompetens. Bullshit. Det är som en journalist jag träffade som sa ”Jag trodde ju att jag visste mycket, men jag kunde ju ingenting!”. Det är precis så väldigt många människors transkompetens ser ut: De tror sig ha koll, när de knappt vet någonting alls. Vårdpersonal är tyvärr inget undantag.

Om jag går till vårdcentralen vill jag kunna förvänta mig att jag får vård för det jag söker för, och inte för något annat. Om jag går till psyk för att jag behöver en remiss till könsutredningen, så vill jag kunna förvänta mig att få en remiss till någon som faktiskt vet vad det handlar om. Om jag blir inlagd på psykakuten för att jag inte fick någon remiss så vill jag kunna förvänta mig att inte få frågor om hur jag gör för att ha sex, när det är uppenbart att jag är tillräckligt självmordsbenägen redan innan de börjar gräva i det. Men jag kan inte förvänta mig ett sånt bemötande. Det är orealistiskt. Vård på lika villkor är tyvärr en utopi, så länge människor systematiskt antingen osynliggörs eller pekas ut som något jättekonstigt.

Transpersoner är inga supermänniskor. Det händer att vi också blir sjuka och behöver vård – och då är det väldigt skönt om man faktiskt får vara patient, och slipper betala patientavgift för att utbilda vårdpersonal i grundläggande HBT-kompetens.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Pride, DO, HBTQ, kön, könsidentitet, könsuttryck, transpersoner, transfobi, heteronormen, transsexualism, könskorrigering, vård, psykiatri, politik, makt

Pridemorgon nummer två: att hjälpa någon komma ut ur garderoben

Måndagen är över. Dags att byta det vita bandet mot vad det nu är för färg som gäller idag på Pride House. Idag är jag turist: jag ska bara lyssna och inte delta i något. Skönt.

Jag hoppas att jag hinner till det där seminariet om transvård som börjar klockan tolv. Igår köade jag så länge att jag missade Publika psykfall – i onödan, dessutom. Jag hade inte behövt köa eftersom jag var deltagare.

Innan jag gick till tunnelbanan släppte jag ut Minous katt som hade smitit in i garderoben och blivit instängd. Det var dags att komma ut, tyckte jag.